Släktträdet

ur

Detta liv

av

Gösta Ågren



Släktforskningen formulerar en djupare fråga, en oro. Det existentiella grubblet får fastare kontur, när man med blicken kan följa namn och livsöden i släktträdet. Varifrån vi än kommer, och varthän vi än går, så är detta en del av vägen.

En del utredningar växer till något, som närmar sig livsverk. Den släktforskning, som för många år sedan startade med utgångspunkt från Levälä hemman i Nykarleby älvdal, har resulterat i tusentals namn. Hela bygden visade sig vara släkt! Och otaliga anförvanter återfinns över hela jorden, från Sankt Petersburg till Vancouver, från Stockholm till Melbourne. De presenteras i flera böcker, under stora sommarmöten och med hjälp av en regelbundet utkommande tidskrift!

Vid det laget har naturligtvis släktutredningen övergått i historisk och demografisk forskning. Vi kan urskilja de övergripande, statistiska sammanhangen; en bild av migrationsströmmar och social utveckling skymtar. Men naturligtvis utgörs kärnan alltfort av de korta personnotiserna, fragment av en väldig, oskriven och dramatisk kollektivroman.

Det är tur, att dokumenten i allmänhet inte medger mycken forskning bortom 1600-talet. Vore det möjligt att utreda släkten tusen år tillbaka i tiden, skulle nog en och annan desperat pedant hänga sig i spjällsnöret.

Med varje generation fördubblas antalet namn. Far och mor är bara två, men de har i nästa led sammanlagt fyra föräldrar, dessa fyra i sin tur åtta, och så vidare. Sedan börjar det rasa!

Räknar vi från och med far och mor tio släktled bakåt, så befinner vi oss i mitten av 1700-talet. Då är antalet namn i det tionde och sista ledet tusentjugofyra, i siffror 1.024.

Om vi nöjer oss med initialerna och plitar dem i rutor om en kvadratcentimeters storlek, så är släktträdet nu tio centimeter högt – men den översta och sista raden med 1.024 initialer över tio meter lång!

1700-talet var upplysningens och vidskepelsens, rationalismens och framstegstrons vaknande århundrade. Ytterligare tio generationer och vi hamnar i renässansen, omkring 1500. Reformation och motreformation stundar, men det viktigaste skeendet är dock återvändandet till antikens litteratur och konst – det första mäktiga steget i Europas sekularisering. Man slutade huka under gudarnas straffdom.

Vårt släktträd är nu tjugo centimeter högt och den översta raden har mer än en miljon initialer. Det gör, att den är över tio kilometer lång!

Tio släktled till. Nu är det 1250 och medeltidens höjdpunkt: de gotiska katedralerna stormar mot skyarna, städerna tillväxer, liksom handel och hantverk. Tidens filosofi, skolastiken, försöker ge verkligheten en religiös förklaring och når högt i rent filosofisk mening. Odödliga litterära mästerverk skrivs, från Provence till Island.

Släktträdet är trettio centimeter högt nu, längden på en vanlig linjal. Den översta raden innehåller över en miljard initialer. Den är alltså längre än tio tusen kilometer. Om vi inte följer jordklotets rundning, måste vi låta den gå upp i stratosfären över nordpolen, snudda vid vårt skrivbord och sluta någonstans i rymden ovanför Kongos ångande djungel...

1250 fanns det naturligtvis inte en miljard människor på jordklotet. Ändå har alla nu levande jag en miljard förfäder och anmödrar det året.

En miljard initialer måste alltså multipliceras med det antal människor, som nu existerar.

Jag avstår från den uträkningen.

Den här paradoxen förklaras naturligtvis av vår släktskap sinsemellan.

Om vi glömmer, att syskon har samma föräldrar, så kan vi räkna ut hur många förfäder och anmödrar invånarna i en stad om hundra tusen människor har år 1250. Vi sänder de hundra tusen släktträden bakåt i samma explosiva stund, och när de når 1250, behöver de en miljard namn hundra tusen gånger!

I siffror: 100.000.000.000.000.

Välsignelse över det okända, indiska geni, som för två tusen år sedan uppfann nollan. Tack vare honom eller henne kan till och med sådana tal hanteras.

I verkligheten krymper naturligtvis de oöverskådliga namnmassorna till några tusen. Vi kan förenklat säga, att de hundra tusen invånarna i staden härstammar från tusen människor, som levde 1250. Om vi kände dessa tusen till namnet, så skulle vi tvingas skriva varje namn en miljon gånger – alltså skriva dem en miljon gånger i vart och ett av de hundra tusen släktträden! Följaktligen skulle varje namn få antecknas en miljon gånger, multiplicerat med hundra tusen. I siffror uttryckt måste förty namnet på var och en av de tusen förfäderna och anmödrarna från 1250 skrivas hundra miljarder gånger. Det svindlar.

Vi är alltså inte bara släkt med varandra. Vi är rent av mycket nära släkt. Och många gånger om!

Släktforskning påminner om Sisyfos straff i Hades: att ständigt rulla samma sten uppför en backe och se den fara ned igen.

Men gamla släktforskare, vanligen pensionärer, är påfallande sega. Det är som om de skulle suga vitalitet ur forna generationers liv och öden.

Ibland är de litet kritiska mot pastorskanslierna. Jag träffade här om dagen en gammal vän, som känt sig krasslig. Nu var han på benen igen, och forskade för fullt. Jag uttryckte min glädje över, att han kryat på sig.

”Jag tänkte dö i går”, fräste han, ”men prästen kom aldrig!”

Jag såg, att han höll på att bygga upp en ny sidogren.



Gösta Ågren (2001) Detta liv.


Läs mer:
Ett modersmål, en hembygd ur samma bok.
Innehållsförteckning till kapitlet Genealogi.

Om anor i högre led och Åldersskillnaden mellan släktleden av Hugo Lagström på Genealogiska Samfundet i Finlands webbplats.
(Inf. 2005-02-15.)