MARSLÖRDAG

Nykarleby-nejdens

språk

En lärodikt

Förord

Miljonären är inte medveten om någon särskild lycka: Det är fattiglappen som gläds över sina pengar!

Vi här i Österbotten besitter en språklig rikedom, som få regioner kan tävla med, och vi borde kanske ta ledigt för att glädjas över detta ibland. Rikedomen är så stor och så nära, att vi inte riktigt ser den.

Kanske borde vi också vårda den lite mera.

Trots att en attitydförändring skett under de senaste decennierna, så har vi fortfarande en benägenhet att skjuta undan våra dialekter, att hålla dem i bakgrunden. Visserligen skäms vi inte för dem, som förr, men vi ser dem ungefär som en folkdräkt, använd varje dag och därför lite sliten!

Våra dialekter är, som alla språk, vackra, uttrycksfulla, poetiska, precisa! Vi borde använda dem också i fest, inte bara i vardag och nyårsrevy.

Omvärldens ointresse, okunnighet och förakt bidrar till, att vi tvåspråkiga inte utnyttjar vår dialekts hela, rika kapacitet. Tvåspråkighetsideologin omfattar inte folkmålen! Jag råkade för en tid sedan nämna ordet ”jär” och en god vän från Helsingfors frågade vad det betydde! Människor ägnar alltså åratals studier åt engelska, ryska och sanskrit, men har inte tid med den eftermiddag som skulle krävas för inhämtande av litet allmän kunskap om de dialekter, som talas av tusenden i vederbörandes eget land!

Det inte minst fascinerande med dialekterna är deras lokala särprägel. De är sin bygd, och sina människor. Mellan Närpes och Sideby är det bara en dagsmarsch, men mellan de tvenne folkmålen är avståndet nästan lika stort som från danska till norska! Mellan Munsala och Nykarleby finns endast en tio kilometer bred skog, som säkert varit korsad av ridstigar och kärrvägar sedan urminnes tider — och ändå är målen påfallande olika. Till exempel det kakuminala l, dubbel-l, slutar i Munsala och når inte Nykarleby. (När l ånyo förändras längre norrut, i Nedervetil och Karleby, så är det inte längre fråga om det kakuminala l, som åstadkoms genom att man böjer tungan som en sprättbåge och smäller till med spetsen, utan vi hör samma tjocka 1, som klingar också i Helsingfors och Humppila.)

Det är givetvis geografin, som varit bestämmande för de skilda dialekternas utbredning. Nykarleby-målet är framförallt språket i Nykarleby älvs dalgång, från Jeppo till Åminne, Därutöver talas det relativt likartat i byarna norrut och österut, Socklot, Kovjok, Markby etc.

När jag nu framlägger en lärodikt, skriven på detta språk, så vill jag understryka, att dialekten hos den enskilde sällan är helt ”ren”. I min hemby, som under barndomen omfattade sex gårdar och 30 människor, sade man ”brukar” i fyra gårdar. I två sade man ”pa” och skillnaden mellan de två orden är ju enorm. Inflyttning, omflyttning och utflyttning har åstadkommit sådana blandningar. Det är svårt att alltid veta om ett ord är ”äkta” eller ej. När jag i dikten använder ordet ”fåtalo”, fåordig, så är det möjligt, att jag lånat det från Pedersöre-målet. Jag är tacksam för påpekanden, men jag hoppas samtidigt, att ingen Nykarleby-läsare skall bli indignerad över eventuella språkliga orenheter! Målen är sådana numera.

Min hexameter-dikt utgör debattinlägg i en viktig fråga — nämligen denna: hur ska man stava när man skriver på dialekt?

Leo Ågren, Ingmar Nykvist, Olof Granholm — alla de österbottniska epiker, som använt folkmål i dialogen, har skrivit så som orden uttalas. Samma enkla metod har Lars Huldén propagerat för, och använt i sina dialektdikter. Så gör, också Mittjil, Vbl-kåsören, och så har klassikerna gjort, däribland Anders Johan Nygren, en av våra stora diktare.

Själv har jag en känsla av, att det här stavsättet bildar en barriär, som hindrar folkmålen från att blomstra litterärt. En jämförelse med den skotska varianten av engelska ter sig naturlig. Den utgör grunden för en rik litteratur — bland de stora diktarna kan nämnas Robert Burns och Hugh McDiarmid. Någon fonetiskt trogen stavning har man emellertid inte sysslat med. Olikheten gentemot normal engelska yttrar sig främst i annorlunda ord och uttryck.

Om man tror på dialekten som litterärt berikande uttrycksform, så borde en kompromiss mellan den skotska metoden och det fonetiska skrivsättet förefalla given. I den här dikten har jag gjort ett försök i den riktningen. Målsättningen har varit att troget återge ord och uttal, men samtidigt göra texten läsbar för alla intresserade genom att hålla den så nära normalt skriftspråk som möjligt.

Av den anledningen har jag inte använt dubbel vokal eller konsonant i de ord, där ljudet ifråga är långt också i normalsvenskan. Ett exempel är ”språk”, bestämd form ”språtji”, där å är långt både i normalsvenska och Nykarleby-mål. Däremot har jag skrivit ”geett”, eftersom e i normalsvenska ”gett” är kort.

Jag har skrivit ut r, trots att det i obetonad ställning inne i ord nästan alltid är stumt, som i exempelvis ”annors”, uttal ”annos”. När det förstummas leder detta ofta till, att en föregående vokal förlängs — inte i ”Nykarbi”, uttal ”Nykaabi”, och verbet ”borda”, uttal ”booda”, för där är ju vokalen lång också om r hörs. Däremot leder r-bortfallet till en klar vokalförlängning i bland annat ”världen”, uttal ”vääden”. R-bortfall leder ofta till, att en konsonant fördubblas, exempelvis ”verson”, uttal ”vässon”. Skrivsättet här betingas av, att e uttalas som ä också i den normalsvenska varianten av ordet ”vers”.

Betecknande för folkmålen är ”uppmjukningen” av k i vissa ord och former, som ”språtji, satjin, mytji”, språket, saken, mycket. Här är givetvis tj det naturliga stavsättet.

”Nog” skrivs ”no” och uttalas ”noo”. ”Nu” skrivs ”nu” och uttalas ”no”. ”Ju” skrivs ”ju”, men uttalas ”jo”.

”Å” betyder ”ock”, ett fint, gammalt ord, som alltfort är helt levande i folkmålen. ”Åv” betyder ”av”, men uttalas ”åå”. Ett annat fint, gammalt ord är ”vaar”, alltså ”varda”. Det uttalas ”vaar” före vokal och ”vaa” före konsonant. ”Var” — alltså ”han var” — uttalas ”va”, i betonad ställning ”vaa”.

”Sku”, alltså ”skulle”, uttalas ”sko”. Också ”hu, hur, huru”, normalsvenskans ”hur”, uttalas med o.

Normalsvenskans ”med” skrivs ”med” eller ”mi”, uttal ”mee” och ”mi”. ”Mig” skrivs och uttalas ”me”. ”Sig” skrivs och uttalas ”se”.

R i ”fyr”, alltså ”för”, är oftast stumt.

”He” och ”e” är ”det”, ”han” och ”an” är ”han”. ”Na” och ”nan”, ”något” och ”någon”, uttalas med långt a. ”Int” och ”it” är ”inte”. Växlingen mellan dem, liksom till exempel mellan ”måst” och ”måss”, beror ibland på betoningen, ibland på omgivande ljud.

”Toko de”, uttalat med långt e, är ”tocket där”. ”Ol” är givetvis ”ord”. Den gamla, fina formen ”enar” är ”henne”. ”Edan” är ”edra”. ”På” uttalas ”po”, i betonad ställning ”påå”. ”Åpå” betyder också ”på”. Det uttalas med betoning på det andra å, som är långt. ”Åt” uttalas ”ot”.

”Denand” och ”de” betyder ”där” i ord som ”sådenand”, ”så där”, eller ”hedenand” och ”he de”, alltså ”det där”. ”Dähänand” betyder ”det här”.

”Städer”, uttalat med kort ä, är ”stannar”. ”Tjyto” är ”äng” eller ”gärde” och kommer av ”kyttland”. Ett ”reinfälo arbeit” är ett rejält och rent arbete. ”San” med långt a är ”sedan”, ”rej” är ”redan” och ”alltili” är naturligtvis ”alltid”. ”Ti dangel” är ”att dangla” — bättre översättning kommer jag inte på! ”Ååning” är ”ordning”, ”ejji” är ”egna” och ”tärme så väl” är Koivistos favorituttryck!

”Gang” och ”gango” är ”gång”, pluralis ”gango”. ”Ti densk” är ”att denska”, d.v.s. att tala danska. Uttrycket härstammar från en tid för många sekel sedan, när danskan hade ställning av kanslispråk, och betyder alltså ”tala normalsvenska (litet tillgjort)”.

Uttrycken ”en grannen en flicko och ”ett vilde e hästtäck” har den extra obestämda artikeln som förstärkande element.

”Har” skrivs i allmänhet utan r. När ordet står i betonad ställning har jag tagit med r. Före en vokal är uttalet då ”haar”, före en konsonant ”haa”.

Dikten är lång och det finns säkert inkonsekvenser i manuskriptet, trots att jag gjort mitt bästa. Dessutom är den naturligtvis svår att sätta och svår att korrekturläsa. Så var snälla och leta inte efter fel.

Vad har jag personligen fått ut av denna expedition ut ur normalsvenskan? (Jag tycker inte om uttrycket ”högsvenska” — det antyder existensen av en ”lågsvenska”!)

Jag har framförallt upplevat ett starkt berikande, ungefär som om trakter i träda plötsligt hade blommat upp. Jag känner inte riktigt igen tonfallet, det är inte mitt vanliga. Språket bestämmer tydligen, i mycket högre grad än vi tror, vad vi säger, hur vi säger det — och om vi säger det!

Den här upplevelsen — att jag inom mig har ett okänt, ”oanvänt” jag, intimt förbundet med mitt första språk — har fått mig övertygad om, att vi slösar när vi inom litteraturen inte i högre grad utnyttjar vår dialektala rikedom. Vi förnekar en del av oss själva på det sättet, gör oss fattiga i onödan!

Och därmed ger vi plats för hexametern på Nykarleby-mål!


Verben

Kan man nu bruk dä här språtji ti ana än pratas och kolder?
Omöjligt ska e it vara ti laga hexameter med e!
Nykarbi-språtji är mett och jag gör e ti dikt når e passar!
Nykarbi-boan ha alltili tala e i Nykarbi-traktin:
Jag ha sagt, to ha sagt, han a sagt, vi ha sagt, ni ha sagt eismend.
Ti ha sagt å! Obsalveren nu noga han tridi person i
singular: ”han a sagt”. N tär bortstöiter ett h fyr att spara
Nykarbi-loften. I Petsmo kan höras ett ”ömsand” och he är
just och precis vad som ”eismend” betyder, så nu veit ni he å.
Verben är lätt ti hanter om an lyder all reglen och buden:
böjer jag elder ha böjd, så no vaar e en krok åv he oli.
Hadd jag rej böjd, ska jag böj, sku jag borda ha böjd e?
Språtji är lätt, som ni märker. Små bån talar tidigt e flytand.
Regler så finns e fyr allt, som kan tänkas. He star reintåv skrivi
hur an ska bryt emot reglen. Om an nu fyrsöker ti densk, så
säjr an ju ”man” och it ”han” o tå vaar e ju ”säj man” — it ”säjr an”.
R falder bort. He är noga med språtji och reglen ska följas!
Verben är bäst i ett språk, fyr tå händer ju na. Om it ana
är an åtminstoni; san måst an slut — men hur halka e hid nu?
Denskar an måst an skriv ”måss man”, men denskasi sköiter no ander.
Vanligast hjälpverben måst jag ju böj om jag är na ti böjar
innan jag slutar mi verben: jag är och jag komber ti vara;
alder att it jag sku minnas ti böj dä här vara heilt riktigt:
att jag ha vori och att jag hadd vori och att jag var kryklo.
He är så lätt: om an har na slags sjukdom, så känder an tydligt,
att an är kryklo. He gar ju no betär om sjukdomin rej är
na, an a hadd. Si, nu falder ett h bort igen. He är svåran
regel, han de! Vi fyrsöker på nyytt: jag hadd hadd och jag komber
kanski ti ha och sku dessutom bord; annors vaar jag fyrbanna!
Tärme så väl! Tå är verben i ååning. Vi fälas åpå nu!


Substantiven

Substantiv, tingol, är namn på ti ting, som vi finder åkring oss.
Allt toko de fick vi lär oss i skolan, men lärt vi oss na om
tingen fyr he? Man kan fråg se. Kanhänd, att vi bara it sir dem
just fyr att namnen nu göömber dem san vi ha lärt oss ti säg dem.
Elder vi kanski it alls sku si nating jär utan all namnen,
vander åkring och it si ett fyrhädadi dyft tär vi danglar
— om vi nu sir bara namnen och int he vi sir. Nå, jag lämnar
frågon om he; jag fyrstar no it follt vad jag säjr och he medges!
Stöörst utåv tingolen är it ti tyngsta som husen och jolen,
solen och steinan och dön, utan stöörst är no mamm, och så papp å,
tynger än modrons och faderns egentliga namni, he ejji.
Djupast åv tingolen är di. Ti formar oss. Alltili finns di.
Allvar och skämt sku bord växel, fyr annors så får an no leidon.
Fåtalo vaar an jo! Granholmas Siri, hon sa, tå on ein gang
bjöud oss ti fest: ”He vi int a hadd fyllkakon, he a vi no hadd!”
Slutoli, ”hadd” är fyr krafti fyr taktin, men vem sku våg änder?
Siri är krafti, hon å, så citerasi måst va i ååning!
Åter ti satjin. Men vilken? Hurleis nu stopp att e städer?
Städren få ge matrial tå! Exakt vad nu finnan ha mot e
veit ja jo int, men it låter di Pedersi heit e e heiter!
Sameland har e på sama sätt, likadant är e i världen:
namnen och nejdren ska bort om di naleis bär anderan språksort!
He ska va finsk, he di namni, och Pedersi kan di it säg ut!
Helvitis dumt! Som it Laitinens Kai sku klar Pedersi! Löjligt!
Trihundraträttiosex är ti år, som siitt Jakobstad vara;
heila han tin ha han stan heita Pedersi, all känder namni!
Nykarbi-uttali visar, att Karby geett namni och släkti.
Kokkola-uttali visar he sama som Pedersi visar:
storsocknan lever no kvar — fyr han eina ger namn åt stan tär;
samtidigt hindrar han ana, att stan får na namn överhovo!


Adjektiven

Verson sku handel om substantiv; ortnamnen råka nu koma
dangland langs vejjin, hu än jag fyrsöka ti hald me, och käftan!
Adjektiv tänkt jag ta opp, men ett substantiv finns ännu: stävi.
Papp miin, han sa e en gang och han sa it refräng. Jag ha tala
om e fyr lang san, men Evertas Lassi, han troodd it me, fan å!
Täfyr så vänder jag nu me ti foltji i Nykarbi, Jepo:
Stävi så känder ni säkert, men findist e stävi i traktin
innan he vetenskap kom och fyrändra he mesta i föusi!
Tär si ni frågon, som sjölv ju är vetenskap utan na tvekan.
Nu sku e gäll ti ga vidari. Adjektiv finns e ti ta åv:
Si du — en grannen en flicko, och med enar en grannan pojkman;
ein bara kan ju ha tur åv dem! Grann är fyräldran, grann är
mommo och faffa och Sylvi och all, som jag känder, och grannast
språtji i världen, he tala di! Veit ni na andere språk, som
kan kallas grann? Ja sku int tro e möjligt; ti är bara ”vackra”!
Minns han grann poitjin och minns hon grann flickon och minns å grann faffa!
No måss ni medge, att så granne folk kräver å grannast språtji!
Mang ol är adjektiv. Roko fyrkastar jag. He måss no kallas
rokoe ol! Jag sku hävd he, att douli är betär, he sama
oli som ”duglig”, fast it nan sku tro e! Ett gambele ol är
rad och he kan no fyrstas, fyr han rad är ju douli och skyndar.
Han är handenand med magsår! Jag säjr som han Hjalmar en gango
sa åt sett folk, he di romska: Fyrsök no helst naleis freist liven
framåt. Fyrsök nu freist edan å framåt, men skaff it ett magsår!
Mytji sku finnas ti säg om all adjektiv. Snart är e slut med
verson; jag måst byri sök me, fyr sista, hon väntar ju på me.
Adjektiv böjs som ni märkt och han regeln är strang. He är noga!
Gyckloan ställning och reinfälo arbeit och båskoen tjyto,
ondeli ååning och rotie verk och en grannen en flicko
ännu en gang! Så är verson ju slut. Ha ni lärt eder nating?


Envoi

Håri he sprätar nu: vilt ha jag gnugga e! Liti kan sägas
om ett fyrsök ti lär ut heila språtji i ein enda langdikt
ana än he, att pegasin är liti fyr mageran konil.
Omöjligt int kan an ork med ett språk, så pass feitt som dähänand.
Tänk nu på allt, som är osagt, pronomen och småol och vitsar!
”Ti” är betona, men ”di” obetona, fast ”ti” är it helder
starkt om e komber i byrjani; kan visserligen no vara!
Låter e enkelt? Precis sama gälder fyr ”he”, som betonas;
kvar, ifall int e betonas, så finns bara ”e” — visserligen
kan ju å ”he” vara svagt om e komber i byrjani, elder
å är e starkt! Nå, hedenand är klart. Vi tar fram Iliaden:
”Sjong nu, gudinno, om ilskon, som bränd i Peleusas Akilles,
orsatjin bakom all yntjiliheit fyr akajrens all pojkan,
ilskon, som int kona hald se och slängd en hop själar ti Hades,
dessutom lämna dem, slagsboltan sjölv, tär på jolen fyr hondan,
fåglan och ander ti tugg på — tå Zeus nu hadd vila e sådenand —
allt från han stånd, tå di fösst byrja trätas på allvar, ti jävla
gobban. Atreusas poitjin var eina, Akilles han ana.”
Mang sätt kan byrjani göras på. Tusentals gango ha radren,
som Iliaden tar fart med, no vaari citera — Homeros
var ganska skicklig ti skriv — men nu äntligen vart di citera
å på he språtji, som talas i Nykarbi-traktins all dalan!
Well, jag sku slutligen vila fyrsök säg ett ol på he språtji,
all ander språk å fyrrästin, fyr sanninjin finns i vartenda,
om it an ljuver — ja, lögnen, han finns fyrstås å! Men vi skådar
sanninjin nu: han är vid, heila Nykarbi dalgång, tär solen
brinder och sjonker i väst; Ander Sjöön är ett vilde e hästtäck,
mänskona vankar åkring millan föusen och farman i kväldi.
Si över världen, och si sama kväld: hu med arbeit och vilo,
kärleik och strid e fyrgar, och hur all tala mänskonas språtji.