[1. Slåttern]

Seklerna vilar mjukt över åkern
och tyst vajar kornet.
Blåklinten lyser vid rian.
Stugans fönster ser ödmjukt mot söder.
Mänskors strid, mänskans ävlan.
Karlavagnen gnistrar i natten
— för mänskokamp finns ingen seger —
men stjärnorna bugar för mänskors längtan —
i gråtid — i nutid — i framtid —
Vinden far stilla mellan lutande gravkors — —

Juli, sol stod högt på himlen. I denna månad var det gott att leva för människorna i landet, synnerligast som man kunde se att årsväxten gav löfte om fyllda magar för folk och fä. Denna tid på året slösade Herren givmilt med det ljus och den värme han var så njugg med under vinterhalvåret. På sommaren var det lätt att leva. Man behövde varken bry sig om brasvärme eller kläder och kroppens näring växte riklig ute i markerna. Men sommaren är också framom andra årstider arbetets tid. Dagen lång kräver den slit och möda. Samlen i ladorna under den goda årstiden så ni inte förgås, när vintern kommer med köld, mörker och död! Det är sommarens budskap till de människor som lever av jorden. Ett bud som man inte ostraffat kan bryta mot.

Juli är högärdsmånaden uppe i det nordliga kustlandet. När solen ur Kräftan går in i Lejonets kungstecken är det tid att se efter hur höäringen artar sig och hur slåttervädret kan tänkas bli. Också i år spanade man ut i den strålande sommarvärmen och sporde gammalt folk till råds. Kommer grannvädret att stå sig? Och de gamla kisade med halvblinda ögon mot skyn och sa, som gamla brukar säga, att om säkra märken inte slår fel så kommer soldagarna att vara länge. Och de gamla gick in till sin sytningsgröt och surmjölk och kände sig nöjda för att de åter en gång fått vädra den visdom som år och mödor inte kunnat bryta.

Men de unga slipade sina liar i sommarkvällen på slipstenen vid den solvarma loftsväggen och steg upp i den ljusa natten för att börja höslåttern, så länge daggen ännu låg i gräset och gjorde arbetet lätt och morgonsvalkan i luften lät dem arbeta utan att anfäktas av törst och svettning.

Byn låg med gårdarna oregelbundet utspridda längs den slingrande älven. Stugorna var ett dussin till antalet, det var lätt uträknat, men om man till detta ännu ville lägga alla de fähus, stall, loft, värmhus, häbbren, lador och andra byggnader som fanns fick man ha mer skolning i räknekonsten för att komma tillrätta. Närmast i byn låg sädesåkrarna, där den två alnar höga rågen vajade tjock bådande gott för tröskningstiden. Långt inne i skogen på norrsidan hade byborna sina slåtterängar och det var där man nu kunde räkna med att finna de arbetsföra hjonen. Kvar var bara några åldringar som sakta och pustande rörde sig mellan stugorna eller satt någonstans i solen och utförde de småsysslor de ännu mäktade med.

Till åldringarna kunde man också räkna Påls-tolvman. Han hade suttit i vedlidret och snickrat ett par skaklar hela förmiddagen. Tiden hade gått fort för honom, snickrandet hade han fallenhet för. Men på eftermiddagen blev han sysslolös och beslöt att vandra ut till sina slåtterängar för att se hur det gick för hans arbetsfolk.

Nämndeman Pålssons husfolk arbetade på Skrottängen. Namnet säger ju att det från Skrottängen vanligen inte brukade komma många parmar hö, men i år tycktes tillochmed den ha fått del av fruktsamheten. Stråna brukade ropa efter varandra mellan tuvorna, men nu växte det tjockt och friskt ängshö överallt. Och bärgningen var mödosam och dryg. De var fyra om arbetet. Tolvmans brorson Simon först och främst. Det var han som skulle få hela Pålsgården till arv och eget, ty inget av nämndemannens sju barn hade visat sig tillräckligt starkt för denna världen. Nämndemannen hade tagit till sig sin brorson och uppfostrat honom som sitt eget barn, för att ha en närskyld att lämna tyglarna till, när han inte längre själv mäktade hålla dem. Simon Påls hade förresten redan visat sig vara en man med sinne för egendomens förkovran. Han hade gift sig med enda dottern till Sved-Nils och kunde räkna med att också Svedens nybygge snarliga skulle falla honom till. Hans hustru, hon hette Greta, hade visserligen aldrig varit någon ögonfägnad och just nu var hon det mindre än tidigare, för hon befann sig i ganska långt framskridet havandeskap och syntes inte rätt väl orka med räfsningen av det tunga höet. Men tolv tunnland god åker är nog värda ett offer. Så hade Simon resonerat, men trots allt vämjdes han just nu vid anblicken av sin hustrus omfångsrika gestalt. Förutom Greta fanns ännu en annan räfserska, pigan Marja-Lena, en frisk rödblommig flicka som med fart och styrka skötte sin andel av betinget. Och utom dessa tre rörde sig gamle drängen Jöns Ryggklåda stånkande fram och åter över ängen. Det var han som svettig och svärande måste bära in de tunga höbördorna i ladan. Simon gjorde själv i ordning svegorna och såg till att drängen fick ordentlig vikt på ryggen.

När skuggorna från den omgivande skogen småningom började bli längre höll Simon upp med sitt arbete en stund, betraktade med avsmak Gretas svällande mage och sa: Kanski du gar heim nu å lagar in krätjen. Ta med de Jöns så får an mocka stalli å ställ in hästan.

Hans hustru såg tacksamt upp och satte ifrån sig räfsan, vars skaft var blankt av handsvett.

— Ja, kanski he sku vara bäst, sa hon. Ni kan ju komma bakett om en stånd, så ska ja ha matin färdi. Kom nu Jöns!

Denne, som just var på väg från ladan med sitt vidjerep under armen, lystrade glatt till. — Äre han tidin rej, ja fe han som arbeitar, svinder dan fort.

Och den gamle krokryggige drängen och den unga havande matmodern begav sig hemåt. Den ene sköt rygg, den andra mage och Simon tittade illa grinande efter dem.

Och han och Marja-Lena blev kvar på ängen — ensamma.

— Kom hid å puust ett slag, Marja-Lena, ropade Simon till flickan som med snabba armrörelser krafsade ihop höet i breda karmar.

Marja-Lena såg upp. Som vanligt svettades hon och var törstig.

— Finns e na kvar i kaddjin? ropade hon med klingande ungflicksstämma.

Det var det s.k. höjjärsöli hon frågade efter. En beskt smakande brygd av malt och vatten, mest dock vatten.

— En skvätt, svarade Simon. Ja har kaddjin jär.

Marja-Lena kom fram till skogsbrynet, där husbonden satt på en hötapp och tankfullt tuggade på ett grässtrå. Simon räckte kaggen åt henne och Marja-Lena fyllde halvstopsmåttet med den bruna brygden. Så satte hon muggen till munnen och drack i långa sugande drag. Håret böljade i vågor fram under det trasiga hucklet och näsan pekade självsvåldigt upp mot sommarskyn. Husbonden såg ett ögonblick prövande på henne. Så reste han sig, slog armarna om henne och drog henne ner i gräset.

Marja-Lena blev så häpen att hon spillde ut det öl hon ännu inte hunnit dricka i Simons ansikte.

— Va i Jissu namn — — —

Ja, hon behövde inte fråga, hon visste så innerligt väl vad han åtrådde. Men hon ville inte. Hon skulle också ha ett ord med i laget.

— Ja vill inte var nan gålshoro åt te!— Marja — Marja, flämtade mannen vilt.

— Lät me vara, säjr ja. — Hon fick tag i en murken träbit som låg på marken och med den drev hon till honom över pannan med all sin kraft. Han släppte henne för ett ögonblick. Hon kom upp på fötter, men i samma stund var också Simon uppe. Innan hon hann fly hade han gripit tag om hennes handleder.

— Tu ska int tro na — pigsatan. Tu slår int me hurusomhelst.— Olof — Olof! ropade hon i sin nöd.

— Ja, rop ett Olof tu bara. Han lär ha liti svårt att rör på beinen, tär han ä nu. Tu ska no få ta skeiden i grann handen nu.

Hans händer bytte grepp och flyttade sig högre och högre upp längs hennes armar.

Han drog henne åter till sig — men släppte henne, plötsligt, som om han stungits av en orm.

För det hördes en rasslande gubbhosta inifrån skogen. Simon kände ljudet väl. Likaså kände han igen de osäkra stötiga stegen. Han torkade snabbt öl och jord ur ansiktet och slog sig ånyo ner på höet som om han bara suttit och vilat ett slag. Satans Pålsgubbe, tänkte han argt. Det där skrället har då inget annat att göra än att ränna runt ägorna dan i ända. Det vore hög tid på att han lade sig ner och dog nån gång.

Marja-Lena var rödare än vanligt i ansiktet. Hon tittade ett ögonblick hatiskt på Simon. Så tog hon sin räfsa och gick ut på ängen för att fortsätta med arbetet som hon blivit avbruten i av den kåte husbonden. Simon såg att hon hade tårar i ögonen. Han kände sig trots allt lite skamsen, nu sen den värsta hettan lagt sig. Inte hade han egentligen tänkt göra henne ledsen. Men hon var ju ändå bara piga, hur förbannat viktig trodde hon då att hon var. En som har två tunnor råg om året i lön skall inte sätta sig på alltför höga hästar.

Nu hasade sig nämndeman Pål Pålsson ut ur skogen under ljudlig käppstötning. Vid denna tid var nämndemannen sextiosex år gammal. Han besvärades sedan lång tid tillbaka av brösthåll och en ilsken storhosta. Alla hans barn och även hans hustru hade dött i brösthåll. Folk ansåg därför att bröstsjukdomen låg i släkten i pålsgården. Eljest var det mest så att brösthållet räknades som en de fattigas sjukdom. Ty så vist är det inrättat här i världen att inte ens sjukdomarna behöver de rika dela med de fattiga. Men ibland kan dock ödet hitta på att visa sig ogint mot den rike också i det avseendet. Därför gick Påls-tolvmannen nu på ålderns dar och drogs med en hosta som redan hunnit föra hela hans familj i graven och väl inte skulle ge sig innan den knuffat dit honom med.

Tungt pustande slog han sig ner bredvid sin brorson. — Nå hur grödar änjin i år?

Simon förklarade vresigt att det skulle bli trångt i ladan. Pålsson grymtade belåtet. — He är bätter att krokn under höjbölor å sädsäckar än att krökas å svält på vintern.

De gamla skall ju alltid komma med sina visdomsord.

— Ja, int behöver åtminstoni krätjen svält i år.

— Dähär änjin bruka vi annos ta in på en da förr om åren.

— Ja ska säj att vi ha arbeita som pissmöulan i da, men int komber vi att få in an på kortare tid än tri dagar.

— Nå, nå, tu behöver int var stöitt, ja sir no att he ä ovanlit bra växt i år. Men om måndan får vi ju heim Olof, tå byri e säkert ga bätter.

— Mära du att ja int sku vara lika hävan kar som Olof?

— He ä na va tu ä ilsk å de i da. He ä klart att nan bätter arbeitskar än Olof finns int jär i byin. A he veit tu lika bra som ja, framhöll nämndemannen. Också han började vresna till.

Jävla Olof, jag får honom i vrångstrupen snart. Jag ska nog visa den där förbannade battingen en gång för alla. Sätta honom på plats. Och det skall ske snart. Han ska nog få se — —

— Jag tror vi tar kväldi.

— Nå, nå, va hastar e nu fyr. Grannvädri ä en gåvo å Herran.

Pålsson kastade en blick på solen som ännu stod en god bit över skogsbrynet.

— Vi gar heim nu, ropade Simon åt Marja-Lena, utan att bry sig om tolvmannen.

Denne satt kvar en stund sedan de gått. Hans skrällande hosta ekade över ängslyckan. Också han skulle snart vara mogen för slåttern.