[9.
Dagen efter]
Det blev inte någon höbärgsel hos
Påls den dagen.
Simon satt i den stora sängen i gavelkammaren och svor och muttrade
för sig själv. Han pinades förskräckligt av alla de
bulnader och skinnskrubbningar han hade efter agan, ögat var nu alldeles
igensvullet och hans vänstra arm kändes liksom avdomnad. Få
se om jag blir karl efter det här — tänkte han ibland och
skräcken for ilsnabbt genom honom.
— Förbannade dräng!
Han vred sin kropp i vånda och smärta. Halmen prasslade under
den grova hampvepan.
— Han ska no få si ve larsmässtinje. Han ska få si vem
han stungit haver. Huvu ska från kroppen hans.
Hustru Greta sprang förskräckt omkring och visste rakt inte
vad hon skulle ta sig för. Urgamla pigan Kajsa-Matilda höll
sig hela dagen vid spisen, där hon tillredde örtmediciner och
salvor till lisa åt Simons illa hanterade kropp. Nämndeman
Pålsson vilade ut, efter den prövande morgonen. Han låg
på sin vanliga bänk i spisvrån och snarkade gott, utan
att låta störas av brorsonens jämmer och förbannelser.
Ja, PåIs-tolvman var sannerligen inget att räkna med längre.
Och höet som friskt och moget vajade på de solstekta ängarna
kom ingen ihåg. Jo, Jöns Ryggklåda för all del.
Men ingen hade kommenderat ut honom, och då gick han naturligtvis
ingenstans. Han låg i det höga gräset mellan häbbret
och stallet, en plats där ingen kunde se honom. Han sov. Marja-Lena
satt i kålgården och låtsades rensa ogräs. Men
våtarvet och kvickroten hade inte mycket att frukta av hennes händer
i dag.
— Tu behöver int ha naett heiman — bara ett heim, hade hon sagt.
Åtminstone det var hon glad över. — Landsväjin ä
he enda ja har ti bjud de. Varför följde hon inte? Hon ångrade
sig gruvligt. Och ändå visste hon att det var omöjligt.
Hon hade inte kunnat gå med honom. Landsvägen var ingen möjlighet.
Den är bara för att gå på och går man för
länge där kommer länsmannen och skickar en till spinnhuset.
Men Olof måste förstås ändå gå. Han
hade ju slagit sin husbonde. Varför skulle han göra det förresten?
Marja-Lena kunde inte värja sig för tanken att en liten, liten
del av felet för morgonens händelser låg hos Olof. Men
ändå. Hon skulle inte lagt ett finger emellan också om
hon kunnat göra det, när Simon fick stryk. För han var
värd allt han bestods och mera till. Men det var så — så
— svårt att begripa, hur det hängde ihop med allt här
i världen. Varför måste Olof fly, när rätten
var hans? Varför får inte han och hon bilda ett hjonelag någon
annanstans än på landsvägen? Är de då inte
människor? De begär ju så litet. Alla människor är
lika inför Gud, står det i Skriften, det säger prästen,
men i katekesen står det att man skall vara också de obilliga
herrarna underdånig. Vad är då sant? Vem skall man lyda?
Horeri — hon ryste till av skräck — straffar de strängt, men
ändå tillåter de oss inte att gifta oss. Och vem vet
förresten, kanske Olof inte alls bryr sig om mig längre, han
har ju fått — bröllopsnatten.
Marja-Lena började sakta snyfta därute i kållandet. Så
knäppte hon ihop händerna och bad till sin Gud. Hon visste ju
att hon var syndig och ovärdig, men hon bad ändå att Olof
skulle ges henne åter. För det fanns något hos honom
som hon aldrig skulle glömma. Något som hon ständigt ville
ha inför sina ögon.
Så plockade hon en prästkrage från dikesrenen och började
rycka kronbladen av den: — Komber — komber int — komber — komber int —
Blommans sista blad gav henne löfte om att han skulle komma. Hon
blev genast gladare, hon var ju bara aderton år och hade tid att
vänta. Hon hade två tunnor råg om året i lön.
När hon blev tjugoett skulle hon få tre. Det var det enda hon
hittills haft att se fram mot. Nu hade hon ju också Olof att vänta
på. Varför skulle hon sörja då?
Så resonerade Marja-Lena.
Hon gick in, för hon började känna sig hungrig. De ville
ogärna ge henne så mycket mat hennes unga kropp fordrade. Och
alltid måste man käbbla om den.
— Ja tänkt ja sku kok liti gröit, sa hon stillsamt till Kajsa-Matilda.
— Tu tänker no int på na anna än magan, om e så
sku vara fråga om döin sjölv, snäste den gamla häxan
henne, men flyttade i alla fall sina pannor och grytor en bit åt
sidan, eftersom hon själv också kände längtan efter
gröt. Marja-Lena hängde på grytan.
— Jävlar, hördes Simons stönande röst ur gavelkammaren.
Marja-Lena var syndigt nöjd med att höra honom lida. I dag
skulle han säkert inte känna någon lust att öva våld
mot henne. Just nu hade han tillräckligt sällskap i sängen
henne förutan.
Nämndemannen hade stigit upp från sin sovbänk och gått
in i kammaren för att tala lite med brorsonen. Också Greta
var ute. Marja-Lena satte duktigt med smör i gröten.
Simon sade hetsigt:
— Tu ä ju tolvman veit ja. Ska du int sänd bud ti länsman
så di kniper drängfan.
Pål Pålsson sträckte på sin förkrympta kropp.
— Ja, ja ä tolvman. Ja ha svuri att skip rätt me oväld.
Å äntå var ja orättvis mot Olof i mårist.
He var ja.
— Va säjr du! Orättvis! Tror du int tinji sku ge oss rätt
tå?
Pålsson satt tyst en lång stund.
— Jo, sa han slutligen. Ti sku no kläm åt dränjin. He
gör di ju fe he mesta.
— Nå va anmäler du int an tå fyr?
— Olof har växt opp jär i gåln. Han ha vari jär
länger än tu. Vi har född opp an ti sognens bästa
arbeitskar.
— Va har he fe betydelse? Nämndemannen sa långsamt.
— Ja hadd tänkt skriv ett torp elder en deil å heimani åt
an — — —
— VA I DJÄVULEN! En deil å min jol åt han de!
Mett heiman åt, åt — rösten stockade sig för Simon.
Han glömde nästan smärtorna.
Den gamle suckade tungt.
— He kan ju int var na å me he nu, men nan länsman skickas
int ut efter Olof, så läng mett ol ä värt na.
He ä klart att san Olof ha skinnflådd de på he di visi
å till på köpe rymd, så komber an int att dra na
ur dehär gåln meir. Men int var he som skedd bara hans feil.
Tu sku no ha kunna läta an vara ifred i mårist, men tu sku
festas tid å jävlas.
Tolvmannens mun var numera helt tandlös, men ändå hördes
det att orden kom från en som var van att bestämma. Simon krympte
ihop i sängen. Han förstod att här var intet att göra.
Men småningom rann en tanke upp i hans mörbultade skalle och
tröstade honom en smula. Det var kanske bara bra att det gick om
det gick, resonerade han. Han hade visserligen fått ett otäckt
kok stryk, men med det hade han räddat en hemmansdel från ödet
att falla i drängens händer. Kanske pinan när allt gick
kring var värt priset.
Nämndemannen skulle väl inte heller leva i evighet och sedan
hade han ju fria händer med Olof. |