[17. Uppbådet]

Vresig och ilsken satt Olof och drog på sig skorna framför morgonbrasan. Han hade gjort slut på sitt brännvin i går kväll och det var dumt, han kände att han skulle behövt en ordentlig styrkare för att komma i farten. Det var utkylt i stugan, den var gammal och stod sig dåligt mot vinterkölden. Och det räckte en lång stund innan elden förmådde värma upp den. Marja-Lena stod och vaktade grytan. Det verkade som om hon fått något i den.

— Kokar du mossa?

Hon svarade inte, han visste att hon gråtit i natt.

Ett efter ett kom barnen uppkravlande, sömndurriga och med håret fullt av boss. Lilla Johanna grät hjärtskärande. Han ville lägga händerna för öronen. Ja, jag ska gå och skaffa något till mat. Jag skall gå.

— Lugn de liti lillpion, mamm har just matin färdi. Anna kvick och påhittig som a:lltid fick tag på moderns kardor och satte genast i gång med att karda. Men hon kämpade fåfängt med de omöjliga kardträna, ullsträngarna ville inte se ut för något.

— Huru gör an mamm? Kom å vis me.

— Ja har int tid nu. San i da.

— Ihii — hungru — vill äta, skrek Johanna. — Tyng ihop kådorna bätter, rådde Rasmus. Slutligen ansåg Marja-Lena att koket fick duga.

Hon lyfte ner grytan och öste upp i ett stenfat. Hon hade kokat soppa på ett gammalt bröd som hon fått tag i någonstans.

Barnen fyllde sina magar med den grå smeten och de bägge föräldrarna satt och såg på. De åt inget de, kände sig bara mycket goda och uppoffrande just nu.

Så bullrade det ute i farstun. Påls drängpojke, trettonårige Hans, kom instövlande i ett moln av köldånga. Han höll högtidligt byns budkavle i handen.

— All karar i byin ska samlas i Pålsgåln, sa han högtidligt. Strax. He ä viktit.

— Va ä e om tå?

— Ja veit int ja, men länsman ä tär.

— Jaså.

Pojken gick för att föra budet vidare runt byn. Olof kände en lätt nyfikenhet, parad med brännvinstörst. På byaråd brukar det alltid vankas starkt.

— Ja gar väl tid över å sir va e ä fråga om.

Marja-Lena såg mörkt mot det magra matbordet.

— Ja, ja ska sök få tag i na mat mesama, tillade han vresigt.

Olof var den förste som kom. Han slog sig ner på en bänk i ett mörkt hörn i storstugan och väntade.

Framme vid brasan satt länsmannen, Rurik Aspgren. Torpardöd. Åren hade farit hårt fram även med honom. De hade avtrubbat hans nit i tjänsten betydligt. Och numera tyckte han mest om en brasa och ett stop brännvin. — Just nu satt han och avnjöt bäggedera. På en tjänsteresa söderut för något år sedan hade har råkat ådra sig pesten. Den hemska farsoten hade visserligen skonat hans liv, men den hade färgat hans hår vitt och givit honom djupa ärr och rynkor. Drängen Pekka hade kriget tagit, och nu fick han komma tillrätta med den åldrige och dumme Jönse. Lön hade han inte heller fått på länge. Fortsatte det så här blev han snart tvungen att gå ut och tigga.

Men trots allt detta behöll han sina gamla later när han talade med den ynklige dräng-Jönse.

— Du tänker inte på annat än din egen värdelösa livhank. I tider när den ädlaste och bästa ungdom dagligen faller i tusendetal, i dagar när landet befinner sig i yttersta nöd, då undrar du bara hur du skall kunna hålla dig med snus.

Jönse lyssnade oberörd. Också han hade fått lite brännvin att styrka sig med.

— He väl sant att han som ä över sexti int birörs å dähär? undrade han bara saktmodigt.

— Ja, du kan vara lugn; din stelbenta lus, sa länsmannen föraktfullt.

Pål kom ut ur kammaren. Han nickade likgiltigt åt Olof och begynte oroligt vandra fram och tillbaka genom stugan.

— Va trampar du omkring för. Kom hit, det finns säkert en slurk åt dig med, sa länsmannen till slut.

— Ja är int på humör, avböjde Simon. Han fortsatte att gå runt.

Olof satt liknöjt hopsjunken på sin bänk i hörnet. Småningom började byamännen komma instigande den ene efter den andre, luggslitna, utmärglade, på alla sätt märkta av det långvariga krigets umbäranden. Det var inte många som fanns kvar. Kull-Hinrik, lång och blek, korte vridskäggige Alnshög-Matts, halte Kafman, Odd Skomakare, som gick vid gravens rand på grund av brösthåll, Mattias Elf, den ende välfödde och till utseendet välmående i sällskapet, och Tor Sexman. Det var bönderna, och därtill kom en del drängar och halvvuxna pojkar.

De slog sig ner här och var i rummet och inledde ett lågmält samspråk. Odd Skomakares skärande hosta trängde hela tiden likt en begravningspsalm genom sorlet. En och annan tittade hatiskt bort mot länsmannen som satt hopsjunken bakom sin brännvinsmugg.

De undrade slött vilken ny gärd eller utskrivning det rörde sig om den här gången. De hade förlorat tron på livet, på överheten, på allt. De orkade inte ens tredskas längre. De hade totalt gett upp.

Efter en lång stund såg länsmannen upp och sa:

— Är alla tillstädse nu?

Simon Påls tog en överblick av de församlade.

— Ja, ja tror he. Tu kan no byri nu.

Länsmannen reste sig från sin stol, vände sig runt och överfor med blicken de närvarande, samtidigt som han tog fram ett papper ur rockfickan. Han såg inte
ut att vara nöjd med det han såg, och det bör man kanske inte förundra sig över. Det var sannerligen ett skröpligt människomaterial han hade framför sig.

— Män i Svedkärr by, började han. Jag har låtit kalla er tillhopa för att delge eder den kungörelse som konungens befullmäktige i vårt län, landshövding Creutz, i kunglig majestäts namn låtit utfärda.

Ingen sa något. Endast en trött, motvillig nyfikenhet. Skomakar-Odds skärande hosta genljöd i stugan. Länsmannen slätade ut papperet han hade i handen, steg närmare brasan för att bättre kunna särskilja bokstäverna och begynte uppläsningen.

— Alldenstund riket i dessa sistlidna år råkat i svårt elände och brydsamhet haver jag i vår nådige konung Carolus den tolftes namn funnit mig nödgad att på konungens och överbefälhavarens i Finland, general Karl Armfelts vädjan och befallning utfärda följande kungörelse.

Fortfarande var det tyst i stugan.

— Vapenföra män i detta län böra för att deltaga i landsdelens försvar gå man ur huse, minst en man från varje ännu besatt och bebrukad hemmansrök —

Ett sakta sus och ett lågt mummel hördes. Länsmannen skärpte rösten.

— Befäl kommer att tilldelas varje enhet och äga de i allo lyda och rätta sig efter detta befälets anvisningar och orders — — —

— Nu har ti väl äntå taji allt, halvviskade Alnshög-Matt. Nu tycker an att e int sku ga ti präss na meir ur oss. He byri no vara slut me förmågon nu.

— Varje man medtager proviant för tvenne veckor.

— Jaså, he gick äntå att kläm fram liti till, tillstod Alnshög-Matt.

— Tredskar någon att gå med i detta uppbåd äge han leja man i sitt ställe. Kan han inte detta göra och likväl inte själv vill utgå skall han efter lagens och konungens bud och befallning upphängas i sin egen port.

Det var tyst. Den enda kommentaren till kungörelsen gav Skomakar-Odds dödshosta. Och till den fanns det ju egentligen inget att tillägga.

Länsmannen grävde fram ett annat papper. Det var en del av mönstringsrullorna för uppbådet.

Han började ropa upp namn. Först hade han otur. De fem första namnen visade sig höra kyrkogårdens inbyggare till. Det första namn som gav resultat var Odd Andersson Skomakare.

Denne steg lydigt fram.

— År du villig att gå ut i strid för ditt hemmans nummer? sporde länsmannen.

Odd hostade länge och omständligt. Så klarade han strupen, sände en rödlysande blodloska in i spisen och motfrågade:

Viljo å viljo, tycker du ja sir ut som en krigsman? Tror du att landi sku kunna ha nan nytta åv me?

Länsmannen såg med avsmak på den utmärglade och gulbleka mannen.

— Gå hem, sa han. Dig har bara likmaskarna nytta av hädanefter. Kan du leja man i ditt ställe då?

— Nej.

— Försvinn då. Fort. Jag har blivit så förbannat led på din jävla hosta.

Nästa man som blev uppropad var Påls tolvman själv.

— Går du ut för Påls nummer?

Simon bleknade en aning. Hans blickar for irrande och sökande runt i den oregelbundna kretsen av grådaskiga ansikten. Där stod drängpojken Hans, men han var bara tretton år. Han var en lat och genstörtig pojke, ett fältslag skulle säkerligen gjort honom gott, men åldern lade sitt obevekliga hinder i vägen.

Så föll hans blick på Olof Gersson.

— Olof, sa han osäkert. Gar du ut fe Pålsgåln?

Länsmannen tittade på Olof som stod djupast inne i dörrvrån. Olof var huvudet högre än alla de andra i stugan. Nå, här får jag äntligen en fullgod karl, tänkte
han. Olof kom långsamt framklivande, och då lade länsmannen märke till hans styva högerben.

— Satan, svor han till. Ni är ju inte annat än en hoper krymplingar i denna byn.

Olof sa långsamt och tydligt: — Å fast ja sku ha vari frisk, så sku ja inte ha gai ut fe Påls. Simon ha förr svara fe gåln, han kan ansvara fe an nu me.

Länsmannen tittade länge och fundersamt på Olof.

Var hade han månne sett mannen förr? Så kom han plötsligt ihåg.

— Var det inte du som — — — Han tystnade. Vad tjänade det till att dra upp gamla glömda historier. Onödigt att riva i ärrade sår. Nu gällde det först och främst att få så många som möjligt med i uppbådet.

Men Olof var lyhörd.

— Ja, he va ja, sa han mörkt.

Det började ljusna utanför de små frostiga fönstren. Några av karlarna rökte fräna och illaluktande tobaksblad i sina korta snuggor. Det blev allt kvavare i rummet och länsmannen tänkte just visa bort Olof för att få ett snabbare slut på förrättningen, när denne med ett blänk av nyvaknat trots i ögat sa:

— Fe nybyddji ve Storsjön sku ja ha gai ut.

Länsmannen ryckte till.

— Nybygget vid Storsjön var inget hemman, sa han vresigt. Kungen lär inte fordra att någon skali gå i strid för det.

— He sku ha kunna vari, om du int hadd avhyst me tärifrån.

— Men nu gjorde jag det. Det kan vi väl inget åt nu eller hur? Förresten är du inte fullgod karl längre. Du skulle i vilket fall som helst inte vara något att skicka general Armfelt. Han behöver inga krymplingar.

Färgen steg lite i drängens ansikte.

— Nej, he festar an. He ska vara folk me fälo bein, så di ä tilllräcklit rapp ti spring undan.

— Vad i helvetet! Vill du bli utkastad, dräng.

Olof sträckte ut sin mäktiga högerarm över länsmannens vita huvud. Aspgren krympte ofrivilligt ihop. Olof fattade tag i spisståndaren och drog med ett enda mäktigt ryck loss den, så att murbruk och tegelstenar yrde ut i rummet.

— Va fan tar du de fyr? Nu var det Simons tur att börja gorma. Men han tystnade och tittade, han som de andra.

Olof höll upp spisståndaren mot taket, så alla kunde se den. Hans händer slöt sig om den på ungefär en alns avstånd från varandra. Och så — åskådarna trodde knappeligen sina ögon — ståndaren, grov som två gevärspipor, böjdes ihop lätt som en vidja.

Olof slängde den hopkrökta ståndaren i spisgruvan och sa flämtande:

— Finns e ännu nan som vill påsta, att ja int ä fullgoan kar?

Det fanns det inte. Ett sorl av beundran löpte runt rummet, och sent skulle byn glömma det kraftprovet.

— Va menar du med det här? undrade länsmannen förargad; han hade fått en del murbruk över sig när Olof ryckte upp ståndaren. En kan ju tro att du  v i l l  gå ut i krig så som du bärgar dig.

— Fe Storsjöliden sku ja ha gai ut.

Länsmannen såg sig otåligt omkring bland folket.

— Ligger inte det ifrågavarande nybygget på socknens allmänning? undrade han.

— He gör så, svarade Simon.

— När har ni stämma?

— Vi har utlyst tills i morron. Vi tyckt he var bäst ti kall en extra stämmo, fe han veit ju int — om nu fienden komber hid opp å — — —

Länsmannen avbröt honom.

— Nå skaffa i ofridens namn drängen ett papper från stämman då, att han får besitta det där förbannade nybygget till evärdlig tid och så länge det honom lyster. Har någon emot det?

Ingen föreföll att ha något att invända just då.

— Och se till att han kommer med i uppbådet.

Och du Simon lär inte undslippa heller, om du inte har annat manbart folk i gården.

Sedan allt detta var överståndet gick uppbådet ganska raskt undan. Men trots alla bemödanden lyckades inte länsmannen få ihop mer än sex krigsdugliga karlar i hela byn. Förutom Simon och Olof utskrevs Kull-Hinrik, Alnshög-Matt, Mattias Elf och en dräng vid namn Holmfrid Jansson.

De uppbådade tillsades att hålla sig klara för avmarsch efter två dagar, och så for länsmannen på dörren för att så snart som möjligt komma till nästa by och få slut på uppbådet. Och när han äntligen sent på kvällen trött och hungrig kom hem till sin bostad låg det ett brev på hans bord. Och i detta brev meddelades att ingen lämplig officer eller ens något underbefäl kunnat avdelas för allmogen i denna socken, varför länsman Rurik Aspgren torde ställa sig till förfogande som anförare för den trupp som bådats upp i socknen.

När länsmannen läst detta brev blev han en lång stund sittande i sin stol innan han kom sig för med att befalla pigan att hämta in brännvin. Han var sannerligen en hårt prövad man, Rurik Aspgren.