[21. Framkomst]

Marschen gick långsamt för allmogeuppbådet. Vägarna var överallt likadana. Några ojämna medspår, avtryck efter hästhovar som fötterna ideligen slant i. Alnshög-Matt, som på grund av sin ringa längd hade svårare att plumsa i snön än de andra, svor på att om han så blev hundra år skulle ingen makt i världen få honom ut i krig en gång till. Då föredrog han nästan att bli hängd i sin port, för då slapp han åtminstone kontakten med snön.

— Å me luften å, påminde honom den klenmodige Juck Aronson, som inte för ett ögonblick glömde bort det hårda alternativ som tvingat honom med i denna trupp.

Tysta gick Simon Påls och Olof Gersson sida vid sida. Trots sitt stela ben tycktes Olof inte ha någon svårighet att hänga med i truppen. Tvärtom befann han sig oftast i täten och trampade upp vägen för de andra. Och hela dagen hade Simon hållit sig vid hans sida. Vid raststället stack han en stor bit fårkött åt sin forne dräng. Det verkade som ville han säga något — gottgöra kanske. Olof undrade vad det var Simon gick och bar på.

De gästade varje ställe längs vägen där brännvin kunde fås. Men en utarmad bondes eller tre-tunnor-råg-om-året drängs pengar kan givetvis inte förslå för alltför många krogresor. Karlarna började därför slutligen byta bort vad de ansåg sig kunna avvara i mat- och persedelväg mot brännvin och öl. När Aspgren såg detta förbjöd han resolut varje vidare krogbesök. Men då ingrep Simon Påls. — Ve nästa ställ ska ja besta, sa han. Ja to me liti pengar, å att hald se nykter en tokoande marsch ä ju värr än helviti.

Och truppens jämna fylla uppehölls och späddes ideligen på. Deras anförare kunde till slut inte tro annat än att det skulle bli snöplig pannkaka av hela företaget. Men i sakta mak färdades uppbådet ändå framåt. Och brännvinet uppehöll deras mod, så att ingen ansåg sig nödsakad att desertera. Tillochmed Juck Aronson hängde med. Men så var han också den fullaste av dem allesamman.

Vid sista natthärbärget förfrös Alnshög-Matt bägge fötterna. Han hade i fyllan gått ut mitt i natten för att förrätta sina behov och sedan blivit sittande på uthustrappan för att värma sig. Det brann nämligen soteld i gästgiveriets skorsten, och denna eld trodde Matts var solsken. Kölden var sträng. Och när de andra äntligen fick liv i honom på morgonen var hans bägge fötter vita och skarpa ända över vristerna. Gästgivarmor fick i uppdrag att gnugga Alnshög-Matts fötter för att om möjligt få liv i dem igen, och fötternas ägare befriades för all framtid från att deltaga i krig.

— Så pass tycker jag ändå man kunde fordra av er att ni skulle klara er utan pissvakt, sa länsmannen vresigt.

Marschen fortsatte. Och den dagen motsatte Aspgren sig envist och bestämt alla krogbesök. För övrigt befann de sig också nu så nära krigsskådeplatsen att det inte längre fanns några öppna krogar. Tigande, bakrusiga och vresiga marscherade bönderna fram längs de eländiga skogsstigarna. Kölden hade visserligen begynt lätta, men i stället blåste det en pinande snöblåst som var nästan ännu värre att nappas med. Och de besjälades bara av en enda tanke. Att det här helvetsgåendet någon gång skulle ta slut. De började förlora modet totalt nu. Och Juck och några andra kastade försiktiga spejarblickar bakåt, men länsmannen höll dem under uppsikt.

— Ska vi vara tär nu? undrade bönderna.

— Ja, svarade länsmannen, vi lär nog vara det. Och nu fordrar ingen att ni ska röra på fötterna längre. Nu får ni gärna stå. Och det skall vi förstås alla göra, tillade han med trött hurtighet.

De vandrade ut på fältet. Länsmannen frågade en grupp soldater som satt och huttrade ikring en eld vart de skulle vända sig för att anmäla sin ankomst. Karlarna svarade på finska att han kunde träffa någon herreman i den närmaste stugan i byn. Länsmannen vände sig till folket och sa: — Ni kan ju försöka ordna något slags lägerplats åt oss, så ska jag gå och anmäla vår ankomst.

Bönderna såg på soldaterna runt elden. Där rymdes ingen mer och soldaterna såg förresten så hungriga och frusna ut, att det kanske inte var rådligt för den som ännu hade lite mat kvar att beblanda sig med dem.

De var därför tvungna att gå och leta efter bränsle för att kunna tända sig egna lägerbål och i någon mån värja sig mot kylan och den yrande snön. Men det var ingalunda lätt att finna något brännbart. Lador fanns inte längre kvar på slätten. Alla byggnader var omsorgsfullt beslagtagna av krigsmännen, bönderna måste därför ge sig långt ut i skogen och leta. Och det verkade ganska hopplöst att finna något i snön och mörkret. Slutligen visade dock en vaktpost på en halvt raserad skogslada, från vilken de fick bränsle nog för en natts bivackeld.

Länsman Aspgren fick länge gå och leta innan han återfann sina män. Bönderna hade då tänt två stora stockeldar åt sig och satt hopsjunkna kring dem. Länsmannen var ursinnig. Hans befälsställning hade nämligen tagit slut nu. I morgon skulle någon militär ta hand om truppen. Han, Aspgren, hade blott dugt till det värsta arbetet, att samla ihop ynkryggarna, tänkte han bittert för sig själv.

Bönderna satt och samspråkade lågmält. Det var kanske inte så lätt att se i det fladdrande ljuset, men man kunde likväl ana att månget ansikte var överhövan blekt och många ögonpar stirrade dystert och hopplöst ut i mörkret. Det ryktades att fienden inte ens befann sig på en stor mils avstånd. Och det var som om de först nu riktigt fattat hela vidden av den fasa som de kastats in i. Många av dem, som för en stund sedan känt sig alldeles uthungrade, kunde nu inte alls förtära något av sin medhavda föda. Och de delade frikostigt med sig ur sina matsäckar åt kringstrykande utsvultna soldater. Något samtal ville inte komma i gång vid deras eldar. De satt tysta och stirrade in i lågorna och försökte kanske var och en komma till något slags klarhet med sig själva och sin Gud. Många tänkte på vad som skulle hända deras familjer och anhöriga ifall de stupade i slaget. Men framför allt tänkte de på sig själva och huru de skulle bära sig åt för att helskinnade komma ut ur detta elände. Det var det stora problemet. Och säkert är, att sällan har Gud på ett ställe inhöstat så många böner som denna natt i den yrande snöblåsten på fältet utanför Napo by i Storkyro.

Där satt de — soldater, femmänningar och uppbådsfolk — med sina skäggiga anleten stelt vända mot de sprakande lägerbålen, gjorde då och då en trött gest för att släcka de gnistor och glödande askflagor som fastnade på dem, och sökte för övrigt så mycket som möjligt krypa in i sina kläder för köldens skull. På framsidan svedde elden dem och på ryggsidan kröp isblåsten in på bara skinnet.

Drängen som hette Holmfrid Jansson började plötsligt sjunga. Först tveksamt, liksom skamset, men småningom allt säkrare. Han hade en kraftig, vacker stämma, ingen hade förut vetat om att han kunde sjunga så skönt. Sången bars långt i vindriktningen. Det var en psalm han sjöng, Gustaf Adolfs stridspsalm Förfäras ej du lilla hop. Vilken psalm det var betydde dock intet. Det var själva sången som betydde något, betydde gudstjänst, bön för ens usla livhank, i värsta fall bara hopp om syndaförlåtelse. En efter en föll de in i sången. Och till slut sjöngs det vid många eldar, snön yrde, och ibland ackompanjerade vinden sångarna med ett dovt ylande. Männens röster var hesa och skrovliga. Men ändock vällde psalmen mäktigt ut i natten och bars vida kring av vinden.

[Förfäras ej du lilla hop,
Fast fiendernas larm och rop
Från ala sidor skalla.
De fröjdas åt din undergång,
Men deras fröjd ej bliver lång;
Ty låt ej modet falla.

Din sak är Guds; gå i ditt kall
Och i hans hand dig anbefall,
Så räds du ingen fara.
Hans Gisdeon skall bliva spord,
Som Herrens folk och Herrens ord
Skall manligen försvara.

I Jesu namn vårt hopp är visst,
Att de gudlösas våld och list
Ej oss, men sig förstörer.
Dem står den starke Gud ej bi;
Han är med oss, med Honom vi,
Och segern oss tillhörer.

J. Fabricius? (1632)
J. O. Wallin (1819)
Bearb.]

När sången tystnat tog Simon Påls fram en spard flaska brännvin och bjöd laget runt elden att dricka. Den starka drycken från Pålsgårdens panna gjorde god verkan och hjälpte dem att hålla ut till morgonen. Någon sömn ville de flesta inte tänka på. De fick skatta sig lyckliga om de inte alldeles stelnade bort. Vid soldateldarna var det likväl många som sov. Krigarna var inte så påbyltade som bönderna, men ändå kunde de ligga och sova som om de befunnit sig i egna sängar. Allmogemännen stirrade på dem med häpna ögon. De skattade sig lyckliga att så pass länge ha sluppit att gå ut. De började fatta att dylika nätter var vardagsmat för soldaterna.

Hela natten brann eldarna ute på slätten. Då och då steg någon upp och fyllde på bränsle, ibland kom en inspekterande befälsperson, ibland anlände senfärdiga uppbådsmän och slöt sig till dem. En som efter midnatt slog sig ner vid deras eld visste berätta, att den svenske befälhavaren var mutad. Istället för att gå fienden till mötes och överflygla denne inne i skogen väntade han här, därför att fienden fått krutet nerblött och inte kunde leverera strid, innan man hunnit torka ammunitionen. Ryssarna höll nu som bäst på med att höuta krutet i två bastur.

— Prata inte lort! sa länsman Aspgren ilsket. Men han lät inte övertygande.

— He lär nåa ska stämb, påstod meddelaren bestämt. Fast somli säjt ju ät he int jer genralin sjölv, utan hästkarachefin som har teiji bitalt åv ryssan. Så vi får ju si i mårron om ryttaran jär na tjänst, sa nykomlingen avslutningsvis. Av dialekten att döma var han tydligen från en sydligare belägen socken än de andra. Ingen gitte dock fråga.