[23. Upptakten]

Olof, Simon och de andra bönderna från Skogjärs socken stod formerade i linje som förstärkning åt ett inte fulltaligt kompani. Olof tittade begrundande på ryttarna, som red ute på flyglarna och sökte mjuka upp sina magra och eländiga hästar. Prat och sorl ljöd ur leden, då och då förde snöblåsten med sig spridda kommandorop. Ett stycke bakom fronten slogs fyra raggiga hundar vilt om ett hästhuvud. Ännu rykte det från lägerbålen på slätten, men mannarna tilläts inte sitta och slöa längre. De skulle formera slagordning. För i dag gällde det.

— Va funderar du på? sa Simon, kanske mest för att glömma sina egna tankar. Av någon outgrundlig anledning tydde han sig alltjämt till sin forne dräng.

— Ja tänker, sa Olof, att vi sku bruk bra mytji jol me dem de hästan som skräpar åkring jär på fälti. He ä ju säkert tusen. No sku ti kunna nyttas bätter än att stickas ihäl i krig.

— Fast ja tänker vi kan vara glad att vi har så di pass mang hästar jär i da, ansåg Simon för sin del.

— Ja he är säkert, men ja sto just å fundera över fe va nan ska bihöv vara jär i da. Vafe ska vi krig egentlit? Ja måst säj att ja tycker he ä jävla dumt utfundera, dähär krigi. Int var he ju vartjin meir mat elder meir jol om huru mang som stypar. Va ska e tå vara bra fyr?

— Int veit ja — ja veit bara att vi måst ta ifrån oss tå ryssa anfallder.

— Men va i all sin dar ska ryssa jär å göra? Å va gör kunjin vån i turklandi. Han lär ju ha halldi se tär bra mang år nu. Vaför ä an int me jär på fälti i da å hjälper oss ti ta emot?

— Ja, int veit ja, sa Simon en gång till. Han har väl naett ärand tär tänker ja. Ja veit bara att vi måst slåsas jär i Kyro om heimfoltji vårt ska få leva å gålan vån sta kvar. He ä allt ja ha grubbla över. Fast rolit ä e ju int.

Ett stycke ifrån dem gick trumvirvlarna och manade trupperna till tystnad.

En ensam man kom ridande nedför linjen av skäggiga, frusna soldater. Då och då höll han in hästen och inspekterade misslynt någon avdelning av hären, han skärskådade beväpningen, de dåliga skodonen och de trasiga blårockarna och tycktes inte bli glad åt der han såg.

Bönderna frågade halvviskande soldaterna vad detta var för en herreman.

— Generaln.

Deras intresse tändes. De sträckte på huvudena för att se bättre och sökte att i likhet med de exercisvana soldaterna strama upp sig i givakt, när Armfelt nalkades, för de förstod ju att detta var något som hörde ihop med krigskonsten. Men deras rättning var obefintlig och givakten hörde nog också mest hemma på bondlandet.
Men de hade ju inte heller kommit hit för att exercera utan för att strida och dö.
Då och då höll generalen sin häst stilla en längre stund och talade till krigsfolket. Hans ansikte var blekt och fårat, snön täckte manken på hans häst och fyllde brätterna på den trekantiga hatten, som han till följd av blåsten hade besvär med att hålla kvar på huvudet. Hans vänstra hand kramade en aning nervöst värjfästet.

— Soldater, tremänningar, uppbådsfolk, började han. Hans stämma ljöd klar och tydlig, trots att han inte tycktes höja rösten nämnvärt.

— Som ni alla vet har vår armé under dessa senaste år förföljts av vidriga motgångar. Trots dödsföraktande strider har hären i Finland på den sista tiden fått finna sig i ett ideligt retirerande. I dag har vi ett tillfälle att stäcka fiendens härjningar och våldsdåd. Vi vet visserligen att han är stark, starkare kanske än vad som är riktigt glatt för oss. Men vi vet också vad som kommer att ske om vi inte besegrar honom här i Kyro i dag. Står vi inte i dag är Finland förlorat. Och ni vet nog vad det betyder. Ni känner redan fiendens sinnelag. Jag är av konungen utsedd till eder befälhavare. Jag skall efter bästa förmåga leda eder i striden. Men det är ni soldater som avgör slaget, ert mod och den allsmäktiges nåd. Dagens lösen är konungens valspråk.

Vi skall segra — med Guds hjälp.

Han tog av sig hatten och stack den under armen. Låt oss be för segern.

Alla blottade sina huvuden. Många föll på knä, stödde pannorna mot gevären och grät helt öppet. Generalen böjde sitt huvud, han yttrade inte ett ord, hästen skrapade otåligt i snön med framfoten. Några minuter svann under denna tysta bön. Så rätade Karl Armfelt på sig, satte hatten på huvudet och sa avslutningsvis: — Vi få en bitter kalk att tömma i dag, men för en bra soldat bliver ingen dryck för besk.

Så red han sin väg till nästa trupp, och bland soldaterna började ett rykte sprida sig: en fientlig förpost hade siktats ett stycke framför den befästa Napobyn. Alla visste vad det betydde. Det skulle komma nu.

— Olof.

Olof såg överraskad upp. Simons ansikte var likblekt.

— Ja.

— Tu tala om han di soldatin i natt. — Och att vi sku klar opp he som tynger oss. — He ä na ja måst säj de. Ja ha gjort de mytji ill som du veit. Men he ä ein sak som du kanski int har reida på — — —

— Va tå?

Simon talade lågt och snabbt. Det var som om ett övermäktigt tryck hade tvingat honom att säga detta och som om han nu ville få allt undanstökat så fort som möjligt.

— He är om Rasmus.

— RASMUS!

— Ja tå ja fick de heim från Storsjön. Ja tyckt ja var en jävla kar. Greta hadd ju just fått flickon tå. Ja — ja tvinga Marja-Lena — he ha tyngd me i mang år — ja måst säj de — ja tror ja ä papp åt Rasmus.

Rasmus. Han stod som bedövad. Rasmus som han planerat för, som han drömt skulle göra det han inte själv mäktade, Rasmus Simons son! Sorgen gjorde honom alldeles vild ett ögonblick.

— Tu — tu— — —

Han lugnade sig med möda. De skulle nog få sitt lystmäte av slagsmål i dag. Varför skulle han klå upp Simon nu? På — ja, kanske dödsbädden. Här passade varken hat eller hämnd längre. Rasmus. Än Anna då? Hur var det med Anna? tänkte han häftigt.

— Ha du — hadd na ti göra me Anna å?

Simon såg överraskad upp.
— Anna. Nej. Nej. Jag har int kommi när Marja-Lena san — — — bara Rasmus tror ja — — — Ja festar att du int felåter me, men he lätta äntå att ja — fick säj e.

Det var som om något kvidit och jämrat sig inom Olof. Han tänkte. Är det detta som de gamla kallar Guds finger? Jag går ut för att Simons son skall få något att ärva efter mig. Å herregud! Varför kunde jag Inte begripa det här tidigare? Det är ju klart att det måste ha varit Rasmus, inte Anna. Men jag tyckte så om honom. Jag ville att det skulle vara Anna. Jag ville det. Ville, ville, ville. Vågade aldrig tänka att det kunde vara — jag tänkte han blir allt mera lik mig för var dag — jag fann likheter i allting. Varför?

Löjtnanten som kommenderade dem kom fram och meddelade att hela hären måste ändra slagordning. Generalen hade nyss fått vetskap om att fienden tänkte falla dem i ryggen, de måste därför snabbt marschera över älven för att hindra detta. Trumslagarna blåste på sina blåfrusna händer och slog sina virvlar och hären började en snabb marsch framåt. De som stod till höger, och till dem hörde Olof och Simon och de andra männen från Skogsjärs, hade att gå längst. Det var besvärligt för Olof att vada i snön med sitt stela ben, men han såg att många andra, trots att de var både friska och färdiga, inte tycktes ha lättare än han att följa med i den snabba uppmarschen. Och Juck Aronson, som var mest stridsovillig bland dem alla, började plötsligt sacka efter de andra. Han linkade och gnällde jämmerligen. Löjtnanten sprang fram till honom: — Vad är det med dig bonde? Börjar du bli käringaktig?

— Ja ha bricka fotin så ill, gnällde Juck.

De orden inbringade honom en kraftig spark i röven av löjtnanten. Och Juck fick plötsligt upp farten. Av hans hälta märktes inte ett dugg.

— Jag borde allt ha givit mig till fältskär, menade löjtnanten när han såg effekten av sin handling.

I väldig fart kom de ner på älvens snötäckta is. Ett stycke längre ner skummade en fors. Det skulle säkert inte bli behagligt för den som drevs dit under slaget. Bäst att akta sig för det, tänkte bönderna.

Så fick Juck Aronson åter brått. Och denna gång skyllde han inte på någonting. Han vände bara tvärt och började snabbt springa tillbaka mot den älvstrand, därifrån de just kommit. Han hade nämligen trott sig se en skymt av det ryska infanteriet, som tågade fram ur skogen mitt emot dem, och denna syn var till den grad fasansfull att ingen makt i världen kunnat tvinga honom att ta ett steg till i den riktningen.

Löjtnanten såg sig hastigt om. Han märkte att några bland de andra bönderna också började kasta tveksamma blickar bakåt. Löjtnanten var en hett ung pojke, slät om kinden och med sorgfälligt putsad uniform. Men i krig var han redan en veteran. Och han tyckte illa om böndernas ögonkast. Han ryckte geväret från axeln på en soldat, tog sikte och sköt. Han förlorade knappt mer än fem, sex steg på hela manövern. Men Juck Aronson låg som stridens första offer i snön med genomskjutet huvud, och ur kulhålet pumpade blodet fram i en jämn ström.

— Jag vånne, sa löjtnanten och gav geväret tillbaka till soldaten, att ni inte nu tror att ni legt er till drängtjänst eller något liknande.

Olof gick som bedövad med de andra. Ännu hade han inte kunnat hämta sig från chocken han fått, när Simon bekände att han var far till Rasmus. Men Olof förstod att det inte gick att hålla på så här. Han måste komma ifrån detta, annars var hans utsikter att överleva slaget ringa. Han försökte inrikta sig på allt möjligt annat. Simon var bredvid honom. Trots allt tycktes han fortfarande ty sig till sin forne dräng. Simon har pissat ner sig, tänkte Olof. Han sökte småsaker att lägga märke till, och sådana fanns det gott om. Han märkte att hans ena skosula glappade. Om vi kommer till någon bondgård, tänkte han, måste jag söka låna en pligghammare. Han försökte elda upp sig till vrede mot löjtnanten. Ser lite för barnslig ut den där, lite för ung att ostraffat skjuta ihjäl folk. När vi kommer härifrån ska han få stryk för detta skottet. Månne Marja-Lena och barnen stuckit sig undan till Storsjön än? Och så var han åter där. Hade Rasmus — — —? Han höjde med berått mod blicken och tittade rakt fram mot de djupa, svarta leden som marscherade emot dem ur skogen. Och då glömde han äntligen allt annat för den överhängande faran, rädslan för sin egen livhank. Han kände liksom hade det knipit till av eld i magen, tittade på sitt dåliga ben och förundrade sig över att det inte vägrade bära honom. Bondetruppen började verka tveksam, men löjtnanten skrek allt ivrigare: Framåt — fort som fanen! Det gäller att hinna fram innan fienden formerat slagordning.

Armfelts armé marscherade mot fienden. Soldaterna marscherade, bönderna marscherade. Vilken förunderlig makt är det som kan tvinga folk till något dylikt, något som deras kroppar, själar, hela deras jag uppreser sig emot? Var kom den kraft ifrån som rörde deras fötter i marschtakt, kom deras händer att se till att gevärslåsen funktionerade, att värjan löpte ur slidan?

I tusentals år har vi grubblat över denna fråga. Ingen har ännu kunnat svara.

Simon marscherar bredvid Olof. Hans läppar är torra och brännheta. Han far sakta över dem med tungan, händerna kramar geväret så att knogarna vitnar. Hans huvud är tömt på allt medvetande. Hustru, barn, gården därhemma, allt är utplånat. Bara fruktan finns kvar. En övermänsklig, otrolig skräck. En ofantlig hop som väller emot dem ur skogen därborta. En här utan slut, en mardröm av soldater marscherar fram, och mer och mer kommer det! Herregud, skall de aldrig ta slut! Han vet inte av kyla och blåst, känner bara en dov förlamning i kroppen. Men ändå rör sig hans fötter i takt med de andras. Mot skogen, mot det fasansfulla. Detta är inte verklighet. Omedvetet klipper han med ögonen för att vakna upp ur maran. Nej, marschen går, går utan uppehåll. Brännande vågor börjar skölja genom hans kropp. Till sist blir han alldeles förvirrad. Skall vi inte möta fanen snart, när skall helvetets portar öppnas för oss?

Alldeles omedvetet spänner han hanen på geväret och för kolven mot skuldran.

— Va tänker du på, bonde!

— Ska — ska vi int byr skut snart?

Han vet inte om han verkligen sa det eller om han bara trodde sig göra det. Löjtnanten ropar: — Ingen slösar skott i onödan. Vi skall fienden in på livet först. Vi hinner gott.

De kan se dem tydligt nu. Skäggiga karlar med pälsmössor, långa gevär och hullingförsedda pikar. De kan särskilja alla små detaljer, fienden är ju snart mitt ibland dem! Där är en som inte knäppt jylfen efter sin sista förrättning, en har virat råa hudar kring benen till skydd mot kölden, några har spetsiga metallhjälmar. Varför får vi inte skjuta nån gång? Ett par steg till, och de två härarna kommer ju att gå in i varandra! Utan att ett enda skott har lossats.