[24.
Slutet]
Så hörs äntligen en kraftig trumsignal.
En sekund blir det andlöst tyst, ungefär som mellan blixten
och knallen vid ett åskväder.
Så bröstar styckekanonerna av sin första salva och helvetet
brakar löst. Världen är med ens uppfylld av ett enda ohyggligt
skottsmatter, eldflammor slår emot dem från alla sidor, stickande
krutrök, skrän och nödrop. Ett vilt skallande stridsrop,
en våg för dem framåt. Olof håller på att
snava över något, han ser att det är en människa,
ur vars mun det sprutar blod. Så är det försvunnet och
han anar en pik som körs emot honom. Hastigt sopar han till med bössan,
vapnet slås ur angriparens hand, han nappar upp det, varför
vet han inte. En man med svärd rusar mot honom, han sticker piken
i magen på den angripande. Några hästar som slitit sig
lösa yr förbi, en stupar rätt över honom och knuffar
omkull honom över en hög med döda. En knekt tar honom i
armen när han kravlar upp. — Tillbaka! Olof märker att
han står ensam mot fiendelinjen. Han rusar iväg sidlänges,
vågar inte vända ryggen till, någon benstelhet känner
han inte just nu. Ett ögonblick blir han stående stilla och
en mäktig darrning far genom hela hans stora kropp. Det ligger fullt
med döda på den nyss så rena och vita strandsluttningen,
blodet porlar längs ett hjulspår ner på älvens is,
i forsen kämpar människor och hästar, kanonerna dundrar
i ett. Mekaniskt laddar han om sin bössa. Den klickade en gång,
minns han, först vid andra försöket brann skottet av.
Nytt anfall. Skriken blir allt vildare och omänskligare. Skotten
knattrar tätare, nödropen uppfyller hela fältet, kanonbraket
rullar tungt genom det övriga oljudet. Och som ett tjockt svart sorgdok
hänger krutröken över slaktplatsen. Olof vet att han fått
ett skott genom benet, men han hinner inte tänka på det, han
har bara en känsla av att han är träffad. Bajonettframstöten
tycks inte lyckas lika bra denna gång. Tillbaka igen, kliv över
lik och sårade. Aspgren, länsmannen, ligger på rygg och
försöker att med blodiga sönderskurna händer dra en
kroksabel ur sitt bröst. Olof böjer sig snabbt ner och rycker
ut vapnet. Med ett svagt skrik dör Aspgren. Ett ögonblick därefter
sjunker nämndeman Simon Påls tungt ner i snön. Hans läppar
rör sig en stund, liksom ville han få något sagt. Så
spänns hans kropp häftigt, höjer sig i en båge och
sjunker långsamt ihop.
Åter är Olof mitt uppe i drabbningen. Men han har en känsla
av att de viker tillbaka. Han kan inte se något, men han vet det
ändå. Det hörs inga victoriarop längre, bara panikröster:
— Vi är omringade! Förlorade! Trumvirvlarna går,
men de är spridda och drunknar i larmet, fiendesvärden blänker,
pikarna viner och en massa hästar bryter sig in mitt ibland dem.
Olof får ännu ett skott i benet. Så gott han förmår
följer han de övriga. Striden är densamma, men de ryggar
hela tiden. Förgäves söker de bryta sig ut ur dödens
gastkramning. De trängs ihop från alla sidor, andrum ges inte,
och någon tid till laddning finns inte. Olof har inget gevär
längre, men han vet inte att han kastade det i ansiktet på
en kosack för att rädda sitt liv, i vild skräck, utan tanke
på annat än att undslippa. Plötsligt springer de, springer
för sina liv, springer alla. De lämnar forsen bakom sig, hästarna
stegrar sig i hasorna på dem, någonstans vältrar sig
ett vitt snömoln, någonting knastrar som om det brann. Och
med en förlamande fasa känner Olof att han inte längre
kan följa de andra. Två kulor sitter i hans vänstra ben,
och det högra är han inte mycket betjänt av.
Han stelnar till mer och mer. Snart kommer han att bli tvungen att sätta
sig. Hastigt kastar han en blick på sin närmaste omgivning.
Om han kunde gömma sig i en ihop med döda? Det vore enda utvägen.
Men inte ens det går. En massa springande soldater och galopperande
ryttare är alldeles inpå honom. Och plötsligt skiljer
sig en ryttare från de övriga och ränner på honom
i ett moln av snö. Olof ropar Med Guds hjälp, men så fattar
han att det förstås är en fiende som kommer, han lutar
sig framåt och söker med piken måtta ett hugg mot hästens
snösvettiga bringa. Han träffar, men den rasande farten i anloppet
slår vapnet ur hans hand, och i nästa ögonblick känner
han en snabb stickande smärta i låret.
Och då tycker han att bullret på slagfältet liksom dämpas.
Ett ögonblick tänker han på att försöka fly
igen, men han känner sig så märkvärdigt tom i huvudet.
Han sjunker ihop i snön och märker att bloden forsar fram ur
den avskurna lårpulsådern.
— Rasmus, säger han då. He — va fe tin skuld. Tu
sku få e bra. Marja — å bånen — — —
Så ropar han hest.
— Ja mamm, ja komber nu.
Olof Gersson faller sakta framstupa, känner ett ögonblick hur
snön mjuk, mörk och varm kommer honom till mötes. Han sjunker
beredvilligt in i dess rofulla famn.
Han har betalt sitt pris. Det yttersta pris en människa kan ge.
Olof Gersson är död.
I varje farled finns en kungsåder som inte får täppas
till. Olof hade anat kungsådern inom sig. Han hade sökt följa
leden, men den stängdes till för honom. Han hade inte kunnat
leva utan sin kungsväg och till sist hade han stupat över barrikaderna.
Han hade aldrig nått fram till det fria, mäktiga hav som han
anade bortom allt.
Men han hade följt kungsådern — alltid hade han sökt
den. |