P å  b e s ö k  i

    f i n l ä n d s k a  h e m.


H o s  b o k h a n d l a r e  J o s e f  H e r l e r

i  N y k a r l e b y


Den verkliga staden är inte Helsingfors eller Viborg, inte Borgå en gång. Den verkliga staden är Nykarleby, staden, vars järnväg, Aleko Lilius köpte och sålde vidare till ryssarna. Följden av denna handel är att den lilla betagande orten numera nås endast per landsväg.


Framför staden flyter älven bred och skummig. Det är den som ger Nykarleby dess behag, skiljer den från andra städer med samma komängd och lika frodigt betar i esplanaderna. Det är älven som gör Nykarleby. Det sistnämnda är bara en klunga byggnader vid stranden av den förra. Älven är det stolta och levande inslaget i tavlan. Den höga, branta strandsluttningen på motsatta sidan av vattnet klädes av björkar och granar i till synes jungfrulig oberördhet.


Boklådan i Nykarleby tillfredsställer icke endast behovet av litteratur. Där tillhandahålls även teddybjörnar, puder och parfymerade tvålar. Lådan är belägen i stadens centrum och saknar älvutsikt, men bokhandlarens hem ligger vid älven. „På landet”, anmärker ägaren, och det är en värdefull upplysning. Ingen oinvigd skulle ana att stadsgränsen är så nära. Det är knappt tio minuters väg över en backe [Sockenstuguberget, som numera delvis är bortsprängt], från Rådhustorget till den lilla gården.

Bokhandlaren i Nykarleby heter Josef Herler. Han är egentligen bokhandlare bara till högst tredjedelen.

Josef har tidigare ägnat ett antal år åt gudinnan Thalia, närmare bestämt som skådespelare vid Svenska Inhemska Teatern i Åbo. Men en dag betog honom minnet av hur vackert träden reste sig mittemot hans hem vid älven och han beslöt att ge teatern på båten och vända om hem igen. Puderaskarna han saluför utgöra en spröd länk mellan nuet och hans dramatiska mellantid.

Den Herlerska gården på älvstranden bär namnet „Nygård” och är omkring 200 år gammal. Den består av en vitmålad tvåvånings träbyggnad, omgiven av en liten trädgård med rosenbuskar, syrener och cembratallar. I rabatterna blomma gammaldags perenna-växter, sådda av Josefs egen hand.



Josef Herlers Nygård invid Nykarleby. Förstoring.


„Nygård” hur varit i familjen Herlers ägo i femtio år. Dessförinnan ägdes gården av familjen Lybeck. Här föddes i mars år 1864 skalden Mikael Lybeck.

I rummen utåt älven ha de ursprungliga små fönstren ersatts med större och modernare sådana, men mot gårdssidan finnas alla i de gamla kvadratiska, fyrkantiga titthålen bevarade i oförändrat skick.

Från förstugukvisten kommer man in i en liten lustig tambur med matsalen på höger sida. Matsalen är, i likhet med de övriga rummen på nedre botten, endast två meter hög. Den är hållen i brunt och grönt. Genom de gamla rutorna silar dagern in över väggarnas blåvita Davenport porslin.

Från tamburen leder en trappa upp till övre våningen. Den är klädd med hemvävda trasmattor och har kopparstick på väggarna. Det är en mycket trivsam gammal trappa. Josefs svarta rasdjur, katten „Schimmi” glider framför oss sammetsmjukt och visar vägen.

Samlingsrummet i övre våningen är stort med flere fönster och utsikt över älven. Det har vita, antika möbler, och väggarna äro fulla med tavlor. Där finns arbeten av Ruokokoski, Ingelius,Tandefelt m. fl. Dörrarna äro prydda med stora, handgjorda gångjärnsbeslag.



Samlingsrummet. Förstoring.


Innanför salongen ligger Josefs „spinettrum” med antika mahognysaker och vävnader i svart och rött. För dörrarna turkiska sidendraperier, på soffan en åländsk rya, svart med röda rosor. Instrumentet, efter vilket värden uppkallat detta rum, är en omkring 200 år gammal mahognyspinett på vackert snidade ben. På väggen ovanför soffan synes en samling vackra pasteller av P. Frosterus.



„Spinettrummet”. Förstoring.


Nästa rum är Josefs sovrum. Där finns en moraklocka och en vacker Munsalarya. Artistporträtten vimla ovanför sekretären.

Här och var i rummen se vi prov på vår värds arbeten i schmelz och brokad, det konsthantverk, som lagt beslag på artisten i honom, sedan han bjudit maskens gudinna farväl. Josef Herler hur åstadkommit utomordentligt vackra arbeten i branschen. Det har verkligen lyckats honom att utveckla schmelzmåleriet[*] till konst. Han brukar säga att han lägger in sin själ i det, och resultaten bära syn för sägen. Josef har ställt ut sina arbeten i mycket större städer än Nykarleby och fått fina kritiker i tidningarna. I april kommer han för övrigt att utställa i Åbo.

[* SAOB: ”om lysande, brokig(a) färg(er) (påminnande om dem på ett emaljinlagt konstföremål”)]

Ja, här bor nu Josef Herler, komediant, bokhandlare och schmelzmålare tillsammans med sin gamla mor och sin syster — och sin svarta katt.

— Jag känner mig aldrig ensam bland mina gamla saker, säger han. Alla vackra tankar, som i tidernas tider ha sytts och skurits in i dem, de sväva omkring en, då man är riktigt stilla. Det skänker en ro.


Josef Herler med sin Schimmi.


Nedanför gården ute i älven ligga de berömda Brunnsholmarna. Man drack brunn där under 1700- och början av 1800-talel och där fanns en restaurang och ett s. k. ”brunnshus”. Nu är det slut med all denna härlighet, men danshuset har hamnat på den Herlerska gården, där det tjänstgör som magasin. Dess väggar äro fullristade med namn på folk, som en gång i världen dansat på brunnsbalerna. Ja, det var då, det! kvider Josef på Nykarlebysvenska.

„Schimmi” viker sig på en kuddes blå schmelzblomma och börjar spinna.

Älven brusar.

Varför kunna inte alla städer ligga vid älvar, som äro mycket större än städerna?



Zéro, Allas Krönika, 31 mars 1926, nr 13-14, s. 19 f. I Brages pressarkivs signaturförteckning står Zero (utan accent) för Ester Standertskjöld, Hufvudstadsbladets redaktör, men det är troligen hon som skrivit.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.


Läs mer:
Josef Herler i Uppslagsverket Finland.
I en radiointervju med Josef kan man lyssna till hans ”Nykarlebysvenska”.
Inte så mycket stadsbeskrivning, men här finns mer av den sorten..
(Inf. 2018-05-14, rev. 2020-01-24 .)