En morgonvandring

i

Topelius stad.

För A. Kr.
av
Dagmar Bergh-Palmros


Österbottens pärla” benämndes Nykarleby i forna tider. Och staden förtjänar det namnet ännu, men „pärlan” har fått ökat värde, omstrålad som den är av glansen från det stora skaldenamnet.

Själva staden är ju inte betydande, den har stannat i växten. Kyrkan, seminariet och normalskolehuset, se där de få ansenligare byggnaderna. Kommunikationerna med den övriga världen äro också klena. Förr skuttade det lilla leksakståget från Kovjoki station på sitt smala spår genom skogen, men det såldes då kriget utbröt. Nu färdas man den 8 kilometer långa vägen till staden med häst eller buss. För min del brukar jag resa med det trygga postbudet. Vid stationen spejar jag lika ivrigt efter Ahlströms kännspaka ansikte som efter kyrktuppen då man närmar sig Nykarleby. I juni var jag igen på mitt årliga besök däruppe. En söndagsmorgon väcktes jag tidigt av en tupps galande eller kanske var det lövsångarparet i trädgården, som kvittrade upp mig. Den härliga morgonen lockade mig ut på promenad.



Kyrkan i Nykarleby, vilkens torn krönes av Topelius barndoms kyrktupp.


Gatan låg rensopad och tom, så när som på flickan, som förde Stjärna och Blomma till beteshagen och gnolande trängde med lövruskan.

Jag styrde mina steg till kvarteren öster om älven på backsluttningen. De ha alltid ägt ett särskilt behag för mig. Redan gatornas namn, som läsas på små rostiga skyltar, äro trevliga: Gref Tottgatan, Gustaf Adolfsgatan, etc. Små äro gårdarna, husen låga och ofta är planket lutande och brunnen förfallen. Men vad hade inte våren, den förtrollerskan, gjort av dem! Jag måste stanna nästan vid varenda en och betrakta.



[Grev Tottgatan från korsningen med Gustav Adolfsgatan österut. Ägare i början på 1970-talet: I vänsterkant Haglund. Från högerkant och mot vänster: Blom, Backlund, Ahlström, Olli. Förstoring.
Kenneth Saarikoski lade ut på facebook för drygt fyra år sen och nu blev det läge att reprisera.
]


Den gula gården vid skogskanten med sina nylövade björkar, stod den inte rentav och skrattade i solskenet, fast porten med tvärslån hängde sned och trädgårdstäppan var ett enda virrvarr av vildvuxna snår och buskar. I björken vid farstukvisten satt en holk, vid vilken fåglarna kvittrade och på trappan stodo några småbarn, de voro ännu halvklädda. Det blev till ett helt litet poem, i synnerhet som en flickunge med långt gult hår rakt inte kunde styra sin nyfikenhet, utan kom fram till mig och skissboken, neg och sade: jag heter Sylvia. Så var det en gård i helt annan stil, också den förtjusande. Den var så välskött, att man gott kunde förstå, att värdinnan där var en riktig mönstermoster. I de snörräta trädgårdssängarna hade fröna kommit upp, sandgångarna voro nätt krusade. Men det allra näpnaste var några skinande vita får, försedda med bjällror, som lågo vid en med bjärtgrön mossa övervuxen väldig sten. En Damon eller Chloc [ska vara Lamon eller Chloe] , och den täcka tavlan hade varit fullständig.

Sådana kolossala stenar, som dem jag såg på den lilla gården äro utmärkande för dessa trakter. De kunna te sig nog så dekorativa i den annars ofta enformiga landskapsbilden. Rummelbacken utanför [i; ingick i den första stadsplanen efter stadsbranden] Nykarleby t. ex. är så pittoresk just genom sina jättestenar och klyftorna däremellan. Barn ha givit den ett vackrare namn och kalla den Rinaldobacken [*] för dess romantiska utseende. Den tappre Rinaldos fånge, den sköna Preciösa, kunde gott ha suttit här och sjungit i månens sken.

[* Aldrig hört tidigare. Författarens litterära frihet eller ett kortvarigt modeord?]

På hemvägen kastade jag en blick på det vitrappade gamla Grundfeltska hörnhuset vid Esplanaden. Ett vackert hus, tänkte jag, men så är det också ritat av arkitekt Edelfelt [ska vara överarkitekten Ludvig Isak Lindqvist], Albert Edelfelts far, som för övrigt år 1859 [ska vara 1858] uppgjorde Nykarleby stadsplan. Jag gick Lybecksgatan utför mot älven. Det är vemodigt att tänka, att den minnesrika Lybeckska gården övergått i främmande händer. Vilken betagande vy hade man inte från de fönster, som vetta mot nordväst: över parken, älven och forsarna, ända bort till Kuddnäs.

Här brukade Topelius under sina senaste besök, då han alltid gästade det Lybeckska hemmet, stå, försjunken i minnen, medan blicken lyste fuktig. Den vackra utsikten störes nu i viss mån av Nykarleby kraftverk, som reser sig vid forsen och sträcker sina fördämningar över älven. Jag tillstår, att detta viktiga nybygge var mig en nagel i ögat. Det tycktes mig med sitt höga, spetsiga tak som ett vitt spöke, kommet för att jaga „forsens najader” och „ängens älvor” på flykten. [Tur för författaren att hon inte behövde uppleva ”tvättstugufulingen”.] På älvens andra sida skymtade bland grönskan seminariets bruna byggnader. Där övervar jag läseårets högtidliga avslutning. Särskilt stämningsfullt var det att höra den unga elevorkestern spela. Det torde varit omkring 30 högtidsklädda ynglingar med ros på rockuppslaget, som gnedo fiolerna. Från salens vägg nedblickade hela raden bilder av f. d. seminarierektorer med mer eller mindre stränga miner — och den vördnadvärde rektor Z. Schalin behedrade avslutningen med sin närvaro. Han var frapperande lik sin store morbroder, ehuru betydligt resligare än denne.

Jag hade gått i mina tankar och stod nu på Storbron. Den är nykarlebybornas favoritplats — och man måste medge att det är en njutning att promenera där. Man tröttnar inte att varje dag blicka ut över den snabbt flytande älven och se de vackra vyerna åt alla väderstreck.

Nära östra broändan står den av en plantering omgivna gulmålade träkyrkan, där jag söndagen förut sett ett brudfölje från Jeppo med tvenne spelmän i spetsen. Ett stycke från den motsatta ändan av bron vinkar den trevna Brostugan. Det är ett idylliskt beläget litet kafé vid vilket också i det fria försiggår servering. Brostugan är flitigt besökt, så mycket mer som de av Mikael Lybeck besjungna Brunnsholmarna inte mera äro tillgängliga. Det lilla värdshuset, som stod på holmen, är borta, och av den sviktande gångbron synes ej mera ett spår.

Mycket har blivit förändrat på de senaste åren, men älven är sig lik. Dess höga stränder ha bara blivit lummigare. Det är så vackert att se hängbjörkarna doppa sina grenar i små glittrande krusvågor eller i bukterna spegla sig i det guldbruna lugnvattnet.

I det röda huset med hög stenfot ett stycke från stranden, står någon vid fönstret. Det är fröken Lotte Dyhr, gårdens ägarinna. Vilka intressanta minnen från Topelius tid har jag ej fått se hos henne. Här bodde nämligen också hennes numera avlidna styvsyster, den änglalika fru Rosa Backman, som var dotter till den forna Mathilda Lithén, Topelius stora kärlek, om vilken han sagt att hon skänkt honom hans lyra. Fröken Dyhr visade mig flera porträtt av Mathilda Lithén. Just så hade jag föreställt mig henne: själfulla, fina drag och vemod i blicken.



Storbron i Nykarleby. På stranden [osynlig i svärtan till vänster] fröken Dyhrs byggnad.


Det är Topeliusminnena, som hålla en fången i Nykarleby. När jag står på Storbron, drages blicken magnetiskt till den vita gaveln på Kuddnäs, där rutorna i den forne skaldeynglingens vindsfönster glimma i solen. Oräkneliga äro de ställen i Nykarleby och dess omnejd, vilka ha något minne förknippat med hans liv eller vilka gå igen i hans sagor och dikter. Och vad jag läst i Dagböckerna träder ofta under mina vandringar livslevande för mig. Här längs denna gata åkte han med klingande bjällror till julkalaset hos Lithéns [det är staden som byggdes efter stadsbranden 1858 författaren besöker och inte Topelius stad], här vid strandstenarna instuvades pick och pack i utfärdsbåten, som skulle föra de glada ungdomarna ut till skären.

Starkast blir dock stämningen när man en sommarafton besöker Topelius stuga på Majniemi vid Andra sjön [ska nordväst om Bådskatan] och sitter vid havsstranden i den spegelklara kvällens frid, som vilar över himmelsblåa fjärdar, eller kanske än mer, när man står i den numera ganska förvildade trädgården på Kuddnäs. Mången gång har jag suttit på kullen vid det gamla lusthuset och hört min nu nittioåriga faster berätta om glada bemärkelsedagar, som firats här i svunna tider. Så länge Topelius mor levde, firade skalden i regel Zachrisdagen i barndomshemmet. En Zachrisdag, berättade den gamla, hade Topelius suttit i gräset framför lusthuset och ropat de små flickorna omkring sig. „Försök nu få mig omkull”, hade han sagt. Och så stormades fästningen av hjärtans lust. Och så lekte han med dem „slå den tredje” och andra lekar. Glatt och gott hade det varit på Kuddnäs.



Kuddnäs.


Visst blöder hjärtat, då man ser hur detta minnesrika ställe fått förvanskas och förfalla. Och dock, när man här tillbringat en skön stämningsstund, ville man säga till alla dem, som älska Topelius diktning: Kom hit upp till hans barndomsbygd i fager midsommartid! Se älven glittra mellan löven och hör fåglarna sjunga i den gamla trädgården på Kuddnäs, medan du sitter under rönn och syren.

Här skall du förnimma hans dikts hemligaste doft, här skall du ännu höra hans stora, varma hjärta klappa.



Dagmar Bergh-Palmros, Allas Krönika, 6 augusti 1927, nr 31, s. 7 ff.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.


Läs mer:
Fler artiklar ur tidskriften.
Fler stadsbeskrivningar.
(Inf. 2018-05-21, rev. 2018-05-21 .)