2
I sina unga dagar ansåg Hagfors själv att han var rabulist. [*] I Mellersta Österbotten förde han som seminarist en bitter polemik med pastorn i sin hemsocken A. P. Kallio och i Norra Posten publicerade han vid lantdagsmannavalet 1887 några artiklar mot C. J. Slotte, emedan Slotte inte hade petitionerat för bönder och arbetare och därför enligt Hagfors inte var förtjänt av återval. Nu hölls Slotte för en så betydande man, att det var hutlöst om en student, särskilt en gulnäbb, kritiserade honom. Slotte själv hotade med rättegång för ärekränkning. Men Hagfors försvarade sig inför U. V. och höll på sin demokratiska rätt att få säga sin mening.
[* Rabulist (lat. rabula), lagvrängare, grälmakare, krångelmakare.
Främmande ord och namn (1878).]
Senare svängde Hagfors helt över, från vänster till höger. Han fann det bedrövligt att det fanns folk, som betraktade varje företeelse i livet från en ensidig ”arbetar-synpunkt. Ahlströms träffande ord om Hagfors, ”den spirituella reaktionären”, visar varför Ahlström var för, men också emot Hagfors, fastän Hagfors tydde Ahlströms ”reaktionär” med ett ”tillbaka till rättvisan, när den blivit kränkt”. Fågelbärj i sin tur polemiserade i ett brev mot denna högst individuella tolkning, han satte likhetstecken mellan reaktionär och konservativ. Hagfors liksom borgerskapet i gemen förde en samhällsbevarande politik, som inte vågade experimentera med några reformer. I en av sina krönikor ”Då mina ideal förverkligats” förklarade Hagfors själv sin utveckling så här:
I min ungdom var världen mycket dålig. Jag ville gärna förbättra den, ty jag visste då, var felet låg: det var herrarna som rådde för allt ont. De hade så mycket att säga.
Herrarna voro lata och njutningslystna, klädde sig i purpur, drucko toddy alla kvällar och levde kräsligen, medan bönderna arbetade i sitt anletes svett, sparade, levde tarvligt, klädde sig i vadmal och halvylle. De gjorde aldrig konkurs och unnade sig ingen annan glädje än den, som arbetet skänkte. Med undantag av något ”halvstop” vid marknaden och till julen . . .
För att få det litet bättre hade jag velat vända världen upp och ned, så att herrarna skulle kommit på bottnen och bönderna överst, ty de borde ha mest att säga, emedan de gjorde den mesta nyttan. Emellertid ville jag, att de skulle först bli litet säkrare i stilskrivning och räkning, innan jag stjälpte om världen. Och jag begynte strax att lära dem.
Men det var mera arbete, än jag trodde, det har räckt nästan en hel livstid. Och det är inte riktigt färdigt ännu.
Sedan inträffade något märkvärdigt: medan jag ännu var sysselsatt, vände världen av sig själv, och just precis såsom jag önskat. Herrarna kommo underst, bönderna överst och fingo all makt. Det visade sig, att det alls inte var så viktigt med stilskrivningen och räkning; huvudsaken var att kunna rösta.
Min glädje var stor, men den blev icke så långvarig, som jag väntat. Under de första tio åren märkte jag inte så mycket av det nya regemente, som följde med allmän och lika rösträtt, men under de sista åtta åren har resultatet framträtt bättre. Vi ha nu för höga skatter, alltför mycket sprit, alltför, många smugglare och andra kanaljer . . .
Så har det gått med mina förhoppningar. Men varför ha de kommit på skam?
Ja, det är så, att jag bedömde förhållandena omkring mig oriktigt, ty jag saknade överblicken.
Finlands folk består icke blott av herrar och bönder, utan även av en stor lös befolkning, som arbetar i fabrikerna och i skogarna. Dessa arbetare utgöra nästan hälften av landets folkmängd, och med dem räknade jag alls icke. De ha mycket att säga. De hata bönderna, men de hata herrarna också, liksom bönderna göra det.
Och därför har det blivit, såsom det är: ett allas krig mot alla. Och herrarna ha just intet mera att säga i riksdagen.
Jag har även nödgats ändra min åsikt om bönderna. De äro nog arbetsamma och sparsamma och allt det övriga; men de äro inte så skickliga lagstiftare som jag trodde. De sakna nämligen den rätta överblicken över statshushållningen. De spara, där det inte lönar sig att spara, och de ge ut pengar, där det vore bättre att spara. Samma egenskaper ha de visat, då det gällt större affärer, som de leda.
Bönderna ha givit oss väglagen, ty de tyckte, att det var orättvist, att de skulle underhålla vägar, som alla använde, och de lyckades genomdriva sin vilja. Bönderna och arbetarna ha givit oss läropliktslagen, ty de ville, att barnens skolgång inte skulle kosta dem något; men de framhöllo blott sitt stora nit för bildningen. Så fingo vi dessa två lagar, vilka hålla på att förkväva oss. Ty vägunderhållet och folkskolan kosta oss hundratals miljoner årligen. De blevo stiftade utan att omkostnaderna voro noggrant beräknade. Det var så förskräckligt bråttom med dessa lagar.
Förbudslagen är också väsentligen deras verk. Den bringar icke blott oberäknelig materiell skada utan håller ock på att fördärva kustbefolkningens sedliga liv. Den stöder sig på en oriktig åsikt, nämligen den, att en lag kan skapa ett nyktert folk. Lagen bör stöda sig på god sed, men en sådan sed fanns inte, då lagen antogs. Och den har tyvärr inte kommit med lagen.
Det tusenåriga riket har alltså inte kommit med folkväldet, såsom jag i min ungdom trodde.
Men herrarna? Ja, jag har nödgats ändra min åsikt även om dem . . . Jag har under årens lopp sökt tänka över, vad de gjort, och det har visat sig vara ganska mycket. De ha fört kristendomen till Finland, de ha översatt bibeln, skrivit psalmerna och postillorna, lärt folket att läsa, skriva och räkna. De ha skiftat jorden, skrivit lagarna, indelat landet i län och socknar. De ha byggt järnvägarna, ångbåtarna, automobilerna och flygmaskinerna. De ha konstruerat telegrafen, telefonen, den fotografiska apparaten, skaffat oss biografer och radion. De ha skaffat oss tändstickor och det elektriska ljuset . . .
Med mera. Det är, såsom synes, en hel hop. De, som gjort allt detta, ha inte fått vara lättjefulla och håglösa. Nu äro de emellertid olämpliga och obrukbara i riksdagen.
Arbetarna ha under århundradens lopp hjälpt dem i deras arbete; annars skulle de inte kunnat utföra så mycket. Men nu vilja arbetarna vara herrar själva, taga äran och i synnerhet lönen för det som uträttats.
Bönderna ha hjälpt också till att uppbygga landet, odlat jorden och kärren, trampat upp stigarna, vårdat skogarna och uppfunnit Markbyharven. Det är mycket det också. Men nu vilja de vara herrar de också, vinna ära och rikedom och bestämma i rådslag om rikets väl. Herrarna behöva de inte längre.
Men jag återkommer till lagstiftningen, ty riksdagen har just börjat sitt arbete. Vi ha varit stolta över att vår valkrets en gång sänt fem bönder till riksdagen, präktiga hederliga karlar . . . Vi skola bjuda till att vara nöjda. De göra nog sitt bästa, även om de inte uppfunnit krutet, konstruerat symaskinen och utforskat stjärnornas lopp.
Min enskilda mening är dock numera den, att en kunnig herre gör större nytta i riksdagen än en vanlig bonde . . .
Men det är långt till nästa val. (10. 10. 1924)
Roten till allt ont såg Hagfors således i representationsreformen 1906: enkammarlantdagen och den allmänna rösträtten. ”Hagfors konservatism”, säger Åhlström, ”har bland annat tagit sig uttryck däri, att han aldrig kunnat gilla att en hederlig arbetare och d:o bonde skulle få bli riksdagsman. De hade för litet vett till det uppdraget.” Kvinnan ansåg Hagfors politiskt för helt omdömeslös. I en krönika (”Enkammarvalet” 22. 3. 1907) berättar han om sina erfarenheter som påkörare till lantdagsvalen 1907. Bland kvinnorna ville en välja Topelius, den andra Runeberg, den tredje röstade bara på Gud och kejsaren, men den fjärde var förhindrad på grund av barnsbörd. Hagfors slutar kåseriet med ”Aldrig glömmer jag det intresse och den vakenhet som alla medborgare lade i dagen.” Santeri Alkios ryktbara ord att ”tavallinen suomalainen mies” (en vanlig finsk man) skulle lämpa sig också för statens högsta ämbeten berodde på fullständig felbedömning och överskattning av det finska folket. Så här stod det till:
Det är en svår konst att lära känna sig själv . . .
Det är en svår konst att lära känna sig själv; därför må man inte förvåna sig om Finlands folk stundom tagit miste, då det för världen velat visa sig sådant det är.
Det är ganska ungt för att vara ett folk. Porthan upptäckte det först i slutet av 1700-talet; det befanns då ha vissa egendomligheter, som skilde det från andra folk. Under 1808—1809 års krig trädde egendomligheterna bättre fram i dagen, och kejsar Alexander upphöjde oss vid Borgå lantdag bland nationernas antal. Sedan har utvecklingen gått raskare.
Detta underbara folk ha vi ägnat en stilla dyrkan, och vi ville för några år sedan göra det till föregångsfolk icke blott för dess stamförvanter utan för jordens alla nationer. Vi inrättade enkammaren, i vars demokratiska luft dess dygder skulle utformas och fullkomnas.
Ehuru vi kunde stöda oss på stora skalder och vår egen betydande erfarenhet, har det emellertid visat sig, att vårt folk även har andra egenskaper än de, vilka skalderna fäst sig vid. I enkammaren finner man ej Runebergs fåordiga Munter, ej heller bonden Paavo med sin fasta förtröstan på Gud eller Topelius' Matti. Och varken i enkammaren eller i Työmies spalter märker man något spår av Väinämöinens vishet eller hans godmodiga humor.
Det ser ut, som om våra skalder hade skapat det finska folket efter sitt eget beläte. Bonden Paavo har Runebergs egen förnöjsamhet; skalden behövde för sin egen lycka blott solskenet och en grön kvist att sjunga på, och mera behövde inte hans älgskyttar. Och är inte Matti en återspegling av Topelius själv med sin varma gudsfruktan och sin trygga redbarhet. Att inte nämna Väinämöinen, som har en påfallande likhet med gubben Lönnrot.
Men hurudant är då det finska folket, om man inte får tro på skalderna?
På denna fråga ha några präster givit ett svar . . . Hör och läs: Hoptals avfaller vårt folk från den levande guden . . . Lagar överträdas, förmän och lärare förlora dem tillkommande aktning och vördnad, äganderätten kränkes och människoliv aktas föga, givna ord och löften äro icke bindande, bedrägerierna i affärslivet äro i tilltagande . . .
Så står det till . . . (29. 4. 1910)
Sin största inkompetens visade enkammaren skötseln av statens finanser och lagstiftningen. I en mängd krönikor kritiserade Hagfors misshushållningen och han tog sig an deras sak som ännu inte likt arbetarna lärt att organisera sig. För högre löner, för bättre pensioner åt tjänstemännen och folkskollärarna talade han ständigt. Enligt Fågelbärj fann dock socialdemokraterna ”jeremiaderna” över de utfattiga tjänstemännen något överdrivna ”när vi ändock känner folk, som inte har en beta bröd ens”. Särskilt sympatiskt är det dock då Hagfors talar för de lägre, mycket underbetalda statsanställda och ger uttryck åt deras känsla av otrygghet och beroende. Här en krönika som är vilsamt fri från Hagfors' vanliga stridsmedel, ironin.
När löven falla
Höstgula löv virvla för vinden och våra björkar stå nakna igen.
För någon dag sedan läste jag i tidningen, att föreståndarinnan för post- och telegrafanstalten i Nykarleby I n a J ä r n e f e l t erhållit på begäran avsked efter 42 års tjänst.
Något mera var det inte. Staten befriar sig liksom björkarna från de vissnande löven, när deras livskraft är slut . . . Den stora allmänheten gör inga reflexioner över ett 42-årigt arbete . . .
Jag har tittat efter i papperen och funnit, att den nu avgångna blivit antagen till extra ordinarie kammarskrivare vid postkontoret i Nykarleby den 20 oktober 1885.
Titeln låter helt bra, men betyder i verkligheten, att hon blivit biträde. Och hon fick i lön 50 mark i månaden! . . .
Efter 30 års tjänst fick hon 125 mark i månaden. Med denna storartade avlöning fick hon tjänstgöra ända till 1920. Då blev hon, efter 35 års tjänst, ”första bokhållare” och fick ordentlig lön. För omkring ett år sedan blev hon föreståndarinna för post- och telegrafanstalten i Nykarleby.
Befordringar och lön kommo till sist, men då var urverket utslitet. — De som avundas tjänstemännen och -kvinnorna ha här en bild ur det verkliga livet.
Som ett urverk har fru Järnefelt gått alla dessa år, söndag och vardag, i regn och solsken. Hon har alltid varit på sin post, har aldrig kommit för sent, ej åtnjutit tjänstledighet på 40 år, har knappt nog haft sommarledighet . . . Nerverna ha kanske en och annan gång vägrat att göra tjänst, men allmänheten har inte märkt det . . .
Och så har fru Järnefelt haft en egenskap, som inte lär vara alldeles vanlig hos funktionärer i hennes ställning, hon har kunnat vara tyst.
Arbetets hjältar och hjältinnor pläga få nöja sig med det goda samvetets vittnesbörd, ty deras lov sjunges icke i tidningarna. Men som flitig kund i postluckan och som medlem av den allmänhet, vilken fru Ina Järnefelt så samvetsgrant tjänat, ber jag att till henne få framföra allas vårt tack för väl förrättat värv. Och jag önskar henne ljuvlig vila efter det långa dagsverket. (21. 10. 1927)
År 1923 då tjänstemännens pensioner på grund av inflationen utbetalades i underhaltigt pappersmynt, skrev Hagfors till Heikel: ”Aldrig skulle jag i ungdomen kunnat föreställa mig, att demokratin, som jag älskade, skulle visat sig så omöjlig i verkligheten. Jag hade en bergfast tro på folkets rättskänsla, men folket har ingen rättskänsla.”
Finlands gamla lantdag var en lagstiftande församling och reformbesluten var välbetänkta, hävdade Hagfors. Nu var enkammaren enligt honom en pratkammare och en lagfabrik, där det inte var fråga om lagförbättringar, utan endast om lagförändringar, d. v. s. godtycke:
Själva regeringen vill helst stå över lagen om den är obekväm . . . Jag föreställer mig, att salig Bobrikoff ler i sin himmel, eller var han må vara, då finnarna på detta sett justera lagarna efter sina behov. Det var just vad han ville göra. Men på den tiden voro vi så många om lagen, att tjänstemän och andra gingo i landsflykt, i Spalernaja [fängelse i Sankt Petersburg], ja, föredrogo Sibirien framom att jämka på lagens bokstav. — Huru barnsliga vi voro på den tiden!” (”Politik.” 6. 5. 1927)
Enkammaren stod för Hagfors som syndabocken också för medborgar- och frihetskriget 1918 och Lapporörelsen 1930. På kriget 1918 såg Hagfors med den för borgaren dåförtiden vanliga ensidigheten, utan förståelse för de obesuttnas svåra levnadsförhållanden. Efter noggranna iakttagelser hade han kommit till det nedslående resultatet, att fattigdomen nästan alltid var självförvållad; han visste knappast några undantag. Då Heikel i sin broschyr ”Språkpartier och arbetarfrågan” (1898) kom med ganska vänsterriktade reformförslag — arbetarföreningar, upplysning, bättre bostäder, kortare arbetstid, anständigare löner — föreslog Hagfors endast självhjälp, d. v. s. att ända från ungdomen klokt beräkna sitt levnadssätt. Vilken ställning Hagfors intog till Lapporörelsen framgår inte alldeles tydligt, han befann sig väl i samma dilemma som Svinhufvud. Endast hans laglydnad hindrade honom att visa sina sympatier för Lappomännen. I krönikan ”Det jäsande missnöjet” (8. 3. 1930) yttrade han sig om Lappomännens krav på extra åtgärder mot kommunisterna: ”Våldet och knytnävarna äro dåliga medel för främjande av en god sak.”
Ända från år 1905 hade Hagfors med ironiska och satiriska krönikor kommenterat huru socialisterna ”stämde fiolerna” och han säger själv att han låtit dem sitta alltför hårt emellan under åren 1905—1918. I sin negativa inställning till socialismen och de demokratiska idéerna skilde han sig inte från det ledande svenska skiktet i allmänhet. Han hörde till Svenska folkpartiet och försvarade det mot Finlands svenska arbetarförbund som ansåg att Svenska folkpartiet var ett svenskt överklassparti. Men när motsättningarna mellan partierna på 1930-talet utjämnats, skrev Åhlström i Arbetarbladet: ”Kurres utveckling politiskt går av allt att döma i den geijerska riktningen: från konservatism mot radikalism, vilket är utveckling i rätt riktning . . . Jag tror nästan att jag skulle skratta lika spydigt åt Kurre, om han slutligen bleve socialist, som han skrattade åt min seminaristsocialism; som han säkert fann vara den naivaste enfald.” Att Hagfors skulle kasta om till vänsterman, var naturligtvis ett skämt, därtill var han alldeles för säkert förankrad i sina politiska åsikter. Men utan grund var påståendet inte. Tjugu år efter representationsreformen medgav Hagfors allt oftare att socialisterna skött sig förståndigt, blottat en mängd brister, kommit med reformförslag och uträttat mycket gott och — mycket ont, dvs mycket gott för arbetarna och bönderna, mycket ont för tjänstemännen.
Häftigast debatterades språkfrågan i den finländska pressen. På 80- och 90-talen deltog Hagfors ännu inte i polemiken, men man måste anta att han på grund av sin kontakt med de ledande svenskarna C. G. Estlander, I. A. Heikel och Axel Lille influerades av deras liberala idéer; båda nationalspråkens likaberättigande, inte bara som en nödvändighet, utan som en fördel för landet. Det blev den ståndpunkt Hagfors höll fast vid hela sitt liv, han ansåg den som den mest fosterländska och därför hoppades han att den skulle vinna insteg också i finska kretsar. I ÖP följde Hagfors påpassligt med i språkstriden och informerade sin läsekrets genast då finnarna kränkte svenskarnas rättigheter; år 1914 t. ex. opponerade han sig mot att kunniga svenska män inte utnämndes till ämbeten där de kunde utöva inflytande, år 1921 visade han öppet sin ovilja då presidenten uppmanade Kyösti Kallio att bilda ny regering, fastän Kallio inte kunde svenska och under äktfinskhetens dagar då striden främst kom att stå kring universitetet, slutade Hagfors sin krönika den 6 december 1927: ”I de svenska landsändarna flaggar man inte på självständighetsdagen, och några ljus tändas inte i fönstren. — Så långt har vi kommit på tio år.”
Men lika negativt ställde Hagfors sig mot de ultrasvenska. I en häftig polemik 1922 mellan Rafael Colliander, Svenska folkpartiets sekreterare, och J. J. Huldén tog han parti för Huldén mot Colliander. Colliander drevs av sitt hat mot finnarna, ansåg Hagfors, Huldén sökte en framkomlig väg till samförstånd med dem. Det kan dock ifrågasättas om Hagfors själv alltid fann den rätta tonen. Visserligen var hans inlägg i språkfrågan för det mesta kåserier, där humorn kunde kasta sitt försonande ljus över gliringarna, men snärtarna kränkte de moderata finnarna som hade sympati för svenskarna och gärna talade och läste svenska. År 1936 då språkfrågan var som mest tillspetsad, vädjade en finsk man, en vävmästare från Ekenäs, Adolf Siuko, i två brev sansat och sympatiskt till Hagfors. Han hade läst Kurres krönika i ÖP om språkpolitiken mot de finsktalande i Sverige och Norge med den hånfulla kommentaren ”stackars” finska minoritet. Han skrev: ”Ni vet ej huru stor björntjänst Ni gör åt den svenska saken i vårt land, sist och slutligen formligen jagar Ni oss vanliga finnar som aldrig blandar sig i språkstriden . . . bland de 'aitos' skara. Kunde Ni inte en endaste gång säga . . . 'fy skam', vad som är orätt i Finland är så ock i Sverige och Norge . . . så blir vi tacksamma och känner att vi ändå trots allt är bröder . . .”
Siukos vädjan lämnade Hagfors oberörd. Ibland får Hagfors' krönikor också anstrykning av svenskt översitteri. Ett tal av Arvid Mörne som under storstrejken protesterade mot de konstitutionella, ger Hagfors anledning att framhäva svenskarnas laglydnad och förträfflighet (”Mot undergången”, 23. 3. 1906):
— Vilka förde i detta land frihetens talan under salig Bobrikoffs dagar?
— Svenskarna.
— Vilka offrade inbringande tjänster och samhällsställning under förtryckets tid.
— Svenskarna.
— Vilka ställde lagar och fäderneslandet framom egen välfärd, då fara hotade?
— Dessa samma svenskar och visserligen även många finnar.
Och nu ha de plötsligt blivit så dåliga, att de draga skam och vanära över det svenska namnet, strejka inte på befallning, väsnas inte utan äro ”estetiskt försumpade”.
Sådana äro vi.
I
krönikan ”Bonden Paavos olycka” (5. 2. 1920) talar Hagfors med tydlig anspelning på Kallio ganska elakt om huru den forna fromma bonden Paavo förändrats, blivit kommunalpamp, har kapital på KOP, har varit senator, minister, nu sist talman. Men hans avundsmän påstår att han blivit det inte på grund av sina förtjänster, utan därför att han inte kan svenska. ”Stackars bonden Paavo! Politiken har gjort honom olycklig. Han har ju inte heller tillsvidare varit statsminister och inte presi . . .”
Någon politisk diskussion kunde under ofärdsåren aldrig uppstå i pressen, därtill var den politiska friheten för snäv. Torsten Steinby ger i sin historiska översikt ”Finlands tidningspress” en statistik över censurhindren på 90-talet; de första åren steg de strukna artiklarnas och notisernas antal till över 200, sedan sjönk kurvan för att år 1899 springa upp till 375. Då blev också tidningsindragningar temporärt eller för alltid vanligare. Under åren 1899 och 1905 uppger Steinby att 1/3 av Finlands press tystades. Revolutionshotet i Ryssland skänkte Finland yttrandefrihet för ett par år, men med den nya förryskningsperioden 1908 stramades censuren till igen och vid världskrigets utbrott 1914 genomfördes total krigscensur. Utsikterna att undslippa censuren helskinnad var naturligtvis större för ett litet lokalblad än för de ledande tidningarna. Men risker fanns. Om biträdande censurkommittéer, pressbyråer, presstyrelsen, pressombudsmannen och hans ”excellens” sammantagna inte är tillräckligt vaksamma, så passa våra ”hemmagjorda” angivare på. Ungefär så skrev Wasa-Postens redaktör Strandberg till Hagfors år 1904. I ÖP:s nära grannskap indrogs nästan samtidigt, i januari 1904, Norra Posten och Wasa-Posten. År 1902 ströks två av Hagfors krönikor i Wasa-Posten, i Åland en. Några vita fläckar i ÖP:s spalter finns inte, men tidningen hade naturligtvis reservartiklar i beredskap. I ledare och krönikor informerade Hagfors sina läsare klart och tydligt. Jag citerar en ledare från 2 juli 1909, som är typisk för Hagfors. Han redogör där mycket öppet för kampen om Finlands autonomi och för sin egen inställning.
Adressfrågan
Såsom en var medborgare känner till har det ryska ministerrådets inblandning i finska ärenden nått därhän, att vår autonomi snart skall vara en saga blott, om icke en ändring kan fås till stånd. Och icke nog härmed, samtidigt blir också det inre reformarbetet förkvävt, i det lantdagen nedsjunker till en institution, vars beslut ha värde blott i den mån de finna nåd inför de ryska tjinovnikers ögon, vilka för tillfället hava makt och inflytande. Under sådana omständigheter framstod det som en oavvislig fosterländsk plikt, att lantdagen främst av allt skulle ge uttryck åt folkets förtrytelse i anledning av det brott mot finsk grundlag, som ministerrådets olagliga inblandning i finska ärendens föredragning innebär. Också skyndade man sig på svenskt lantdagsmannahåll att omedelbart vid lantdagens början framlägga ett adressförslag för de andra grupperna och samarbete ficks till stånd med ungfinnar och agrarer, medan suometarianerna i början låtsades gå med för att få frågan förhalad, men sedan, hårt ansatta, vägrade att vara med. Socialisterna ville icke ens i denna för alla i detta land främsta livsfråga gå med de ”borgerliga”. Så gick det konstitutionella adressförslaget till grundlagsutskottet och något senare inlämnade också suometarianerna ett förslag, vilket bäst kännetecknades av dess verkligt underdåniga underdånighet. (2. 7. 1909)
Under perioden 1909—1917 finns i ÖP c. 10 krönikor, där Hagfors yttrar sig rätt djärvt om den ryska regimen och om undfallenhetspolitiken. I krönikan ”På tinnarna av templet” kommenterar Hagfors ironiskt den ryska ministerpresidenten Stolypins stora tal i duman mot Finland den 18 maj 1908, om makten och rätten, och samtidigt ger han suometarianerna en känga, ty över deras bro skickar Stolypin sina ryska senatorer till Finland. ”Går, går inte”, (1911), så som man plockar bort kronbladen av en prästkrage, frågar Hagfors ödet om den mycket hatade och mycket föraktade ryska generalguvernören Seyn skall kvarstå eller inte i sitt ämbete. ”Kanske bäst att räkningen slutar med ett 'går inte', för ingen kan bättre upprätthålla vår fosterlandskärlek än han”, kommer Hagfors till.
Någon utrikespolitisk djuppejlare var Hagfors inte. Med sina utrikespolitiska rundblickar avsåg han främst att ge ett hastigt och lättfattligt sammandrag av senaste nytt ute i världen. Tendensen framgick alltid tydligt.
I krönikan ”Ett stundande världskrig” heter det:
Montenegrinerna ha utkämpat blodiga strider mot turkarna. Bulgarien har sin krigsförklaring färdig, och Serbiens regent skall just skriva namnet under sin.
Stormakterna veta inte riktigt, huru de skola dämpa krigslågan, de äro fredliga men maktlösa. De skulle visserligen driva turkarna ut ur Europa, men de ha lånat pengar åt dem mot god ränta, och skulle turkarna förlora ett krig, kunna de inte betala räntorna. Bleve turkarna utdrivna, huru skulle rovet delas?
Det är knepigt. Det moderna kriget är en dans kring guldkalven . . .
Vad vinna kungarna, generalerna och statsmännen med alla sina beräkningar, ränker och planer?
Platt intet.
Om en del bankirer förtjäna några miljoner, så kunna de inte ta dem med i graven. Om några krigare, statsmän och furstar i dag ropas ut såsom hjältar och snillen för all världen, så äro de glömda i morgon.
Vem kommer ihåg hjältarna från kriget i Sydafrika?
Ingen.
När föll Port Artur?
Det har man glömt för länge sedan. Vem förde befälet där?
Hans namn är glömt, han är kanske död . . . (17. 10. 1912)
Hagfors brukade säga att han inte hade råd att ge bort alltför många aftontimmar; han behövde dem för att vara lycklig, lycklig med vackra tankar, lycklig med Topelius, lycklig med Tegnér. Och när han blev gammal, tyckte han sig ha funnit lösningen på lyckans problem, som han hela sitt liv hade grubblat på; arbete bland ungdomen i sällskap med stora skalder. Man skulle tro att en pedagog som själv varit så starkt engagerad i litteratur och själv var stilist, inte skulle kunna låta bli att också som tidningsman ständigt tala om böcker och författare. Den läsekrets Hagfors vände sig till var visserligen inte litterär, men just därför skulle man vänta sig att han hade betraktat det som sin uppgift att väcka läsarnas, särskilt de ungas, intresse för det som fängslade honom och som han ställde högst.
Ändå består litteraturanmälningarna i ÖP och Öb — liksom i de flesta lokalbladen — endast av knapphändiga notiser om några nyutkomna läroböcker och tidskrifter. Under strecket förekom då och då följetonger: Tolstoj, Tjechov, Selma Lagerlöf, Ernst Ahlgren, Jac Ahrenberg . . . Det var allt.
Denna divergens i ord och handling förvånar. Hagfors var tydligen så fastlåst vid sina litterära ideal, att han inte kunde frigöra sig från dem, särskilt stor var hans beundran för Runeberg. För Runeberg pläderade han: Runebergs samlade skrifter till varje hem! Hela sitt liv läste och studerade han Runeberg. Det finns t. ex. en intressant brevväxling mellan honom och de båda Runebergbiograferna Werner Söderhjelm och I. A. Heikel, då deras biografier kom ut, och båda experterna satte stort värde på Hagfors' utlåtanden.
Redan som elev i Bööks lyceum vann Hagfors år 1884 konventets första pris för ett föredrag om Runeberg och Fredrika Juvelius. År 1888 då minnesvården på Runebergs grav avtäcktes, var Hagfors utsänd av Svenska Folkskolans Vänner för att återge C. G. Estlanders tal. I albumet Joukahainen 1904 tog han upp några frågor till debatt om Kung Fjalar. Han anser Runebergs teckning av det fornsvenska hjältelivet för grundfalskt. Kung Fjalar var enligt honom skapad enligt Runebergs beläte med samma religiösa tro som Runeberg. Men kvar stod versernas hänförande skönhet. På hundraårsdagen av Runebergs födelse skrev Hagfors ledaren i ÖP där han motiverade, varför ”fjärran tid skall hans runor stafva/natt skall icke hans namn begrafva”. Älgskyttarna var den stora folklivsmålningen med levande bilder från de finska ödemarkerna, vid läsningen av Hanna tyckte man sig känna doften av hägg och syren, Julkvällen var ett preludium till Fänriks Ståls sägner och Sägnerna var kronan på verket, de väckte inte hat mellan dem som talade olika språk, utan förenade alla i kärlek till det folk, som i detta land hade sitt hem. ”Det är nämligen obegripligt, att världens vackraste skaldeverk skrivits på svenska och i Finland”, säger Hagfors en gång i ett brev till Heikel om Fänrik Ståls sägner och han fortsätter: ”Jag tror, att jag på äldre dagar fått den sinnets jämvikt, som jag har, genom att jag ända från 30 års ålder tolkat för ungdomen Runeberg.”
Hagfors' beundran för Runeberg kom honom att underskatta de unga författarna, åtminstone var han helt ointresserad av dem. Det var med dem, sade han, som med de nya målarna och musikerna. Vuxna och äldre orkade inte med dem. ”Dagdrivarna” var han alldeles väsensfrämmande för, han tillerkände dem blott formell skicklighet och våra modernister läste han inte, inte Diktonius, Hagar Olsson, inte ens R. R. Eklund, fastän Eklund var Nykarlebypojke och i barndomen suttit på övningsskolans bänkar. Hagfors gjorde sig möda att förstå de prisbelönta romanerna, men kände sig ”särskilt gammal” vid dessa litteraturstudier; t. ex. av Nobelpristagaren Pearl Bucks roman Den goda jorden orkade han bara med 100 sidor.
På 30-talet då Hagfors hade flyttat över till Helsingfors och då de litterära matinéerna kommit på modet, började han dock bland böckerna på bokhandelsdisken plocka fram böcker som han ansåg läsvärda — fastän han inte läste dem själv. Hans litteraturanvisningar i ÖP och Öb blev därför inte stort mera än en uppräkning. Bland dem han nämnde var Eirik Hornborg, Alma Söderhjelm, Emil Zilliacus och Bertel Gripenberg. Intressant är att han inte förbigick den finska litteraturen. Han ansåg det som en brist att svenskar och finnar stod främmande för varandra och visste så litet om varandra. Därför gillade han Joel Rundts översättningar av ung finsk lyrik. Ett eget omdöme bestod han egentligen endast de österbottniska författarna — fastän också det var mycket knappt — han anmälde bl. a. Mikael och Paul Werner Lybeck, Jacob Tegengren, Joel Rundt och Jarl Hemmer. Han ansåg väl att hans läsekrets mest intresserade sig för sina egna författare eller åtminstone borde göra det och att de liksom han själv såsom landsmän kände sig mera besläktade med dem. År 1916 hade han planer på att ge ut en liten bok med porträtt av österbottniska författare, där han förutom bröderna Lybeck, Joel Rundt och Tegengren skulle skildra Alexander Slotte, Ernst V. Knape och Richard Malmberg, men tjänsten tog alla hans krafter.
Det var skada, att det intressanta projektet inte blev av, ty Hagfors stod i personlig relation till dessa författare. I en särklass bland österbottningarna stod I. A. Heikel och J. J. Huldén, framför allt Huldén. Att Hagfors gav mest plats åt Huldén i sina krönikor och att han recenserade varje bok av honom, berodde på en uppriktig beundran för hans stil och talang. De var kongeniala naturer.
[Inf.
2008-08-18.] |
