Nykarleby den 31 maj 1875. I mitt senaste bref till Å. U. lemnade jag läsaren på vår båtfärd från Nybron på Djupstens fjärden. Sedan nu klimatet blifvit mildare lemna vi denna fjärd, där fiskare och fiskeriamatörer för närvarande med mete, nät och ryssjor lägga försåt för vattnens innevånare och äfven göra lönande fångster, så att fjällfiskens pris något fallit, och styra sedan ut på Alö-fjärden, Nykarleby stads ena hamn för större fartyg. Vore nu Qvarken helt och hållet isfri, kunde vi der få se och besöka något skepp, kommit från fremmande land, lastadt med salt och andra materiella förnödenheter, af hvilka vårt land är i behof. Men emedan nu hvarken saltlossning eller tjärlastning der för närvarande pågå, säga vi endast om denna hamn, att den är ganska beqväm, emedan fartyg der äro helt och hållet skyddade för hafsvågen och der finnes god ankarsättning, men att inloppet dit är trångt och uppgrundadt, hvarföre man ej kan passera detta med fullaste skepp, utan måste delar af lasten i sådana fartyg, antingen lossas eller lastas i den dertanföre belägna Thorsöfjärden, — och begifva oss i land till Alö, för Nykarlebyboernas modernaste och ännu vackraste sommarställe. Vi landstiga vid varfvet, der ångaren ”Zachris Topelius” var det sista fartyg, som der hittills blifvit bygdt. Detta varfs byggnader, såsom baracker, tackelkammaren, masthof, smedjor, så nära som på en undantagen, o. s. v. ha i vår af sina egare försålts på auktion och af köparen blifvit bortskaffade, emedan erfarenheten visat, att fartyg, som på senare år der blifvit byggda, blifvit för mycket kostsamma i anledning af platsens aflägsenhet från staden och skeppsvirkets höga pris, hvarföre de under nuvarande missgynnande konjunkturer ej kunnat lemna sina redare synnerlig om ens någon vinst. Den vandalism, som der äfven förövats tid efter annan af illasinnande och annans eganderätt ej synnerligen respekterande personer, hvilka naturligtvis ej heller namngifvit sig, har äfven påskyndat denna handling af varfsegarene.
     Alön är till det mesta ett prairie-land med gröna stränder och vackra vikar. För att stärka vår lekamen efter den milslånga färden från staden, låta vi ”luren” *) upphemta vår ”korg” till ”Myggan” — om denna ej på vintern åter blifvit af ”isnotare” förvanskadt till ett Augiasstall — och taga denna, under tiden vår fisk och vårt kaffe koka, i närmare beskådande. Om villans arkitektur — om Myggan får hedras med villenamn — kan jag säga som en viss författare i beskrifningen af ett forntida slott, att man vid dess byggande ej fäst sig så mycket vid symmetri som vid beqvämlighet. Men Myggan har sitt värde för dess sköna läge och ålder; den äldsta af alla på ön befintliga villor, dit man den tid man ännu ej förstod eller gaf sig tid att bo på ”sommarnöjen”, begaf sig i stort sällskap på ”skärifärder,” då man ville roa sig rätt duktigt. På trasorna af väggarnas tapeter och dörrarne äro skrifna utgjutelser, såväl på vers som på prosa, de flesta på svenska men äfven någon på engelska. På dörrposterna äro gjorda många namnteckningar, äfven af sådana som återfinnas i adelskalender, och hvars egare flere längesedan gjort sin sista båtfärd med Charon till Elyseiska fälten — Myggan har således ock värde såsom ett minnesmärke från svunna tider och menniskor. Efter att hafva beskådat Myggan begifva vi oss till ”Namnberget”, dit alla fremlingar, hvilka besöka Alön, vallfärda, der läsaren är i tillfälle att i den finska graniten föreviga sitt namn, och sedan till grundvalarne af ”Gamla Stugan”, om hvilken en saga af Z. T. finnes att läsa. Vi hvila äfven en stund i en moss-soffa på ”Charlottenlund” och betrakta de kostsamma anläggningar der finnas, och invid hvilka en engelsk krigsångare under orientaliska kriget höll på att gå förlorad — han fick sin propell så illa skada, att han måste bortsläpas af en annan ångare. Men för att våra fortkomstledamöter ej i likhet med ångarens propell må blifva skadade eller för mycket ansträngda, om vi besökte alla villor, göra vi endast en påtitt på ”Majniemi”, kanhända vi der ännu känna en fläkt doftande af några anspråkslösa men älskvärda ”Ljungblommor”; vi älska ju det som är fosterländskt, utan att dock vara fanatiker. — Men luren har allt i ordning serverat, om ej just med ”rödt vin och Pimpinella” o. s. v., hvarföre vi med läsaren göra bäst i att sluta våra vandringar och med dem äfven vår båtfärd — till Nybron fara vi åter i all tysthet — och se hvad han har att bjuda på.

     En händelse, hvars like här ej förr inträffat, passerade fredagen den 28 dennes. Ångaren ”Zachris Topelius”, som sista höst något sentida hit ankom och för det häftiga omslaget i väderleken från värme till skarp och uthållande köld infrös och måste öfvervintra invid ångbåtsbryggan vid den såkallade Andra Sjön, Nykarlebys nyaste hamn, gjorde nämnda dag på vederbörlig befallning en proftur ut till hafs ett litet stycke utom Hällbåken, hela sträckan utgörande 11 engelska mil. Ångaren med besiktningsmän hrr lektor L. Lindskog samt sjökaptenerne O. Olson och G. W. Aspegrén, direktionen, agenten och en mängd herrar och damer, välvilligt inbjudna af direktionen, ombord, afgick kl. 4 och 55 minuter eft. m., under medelstark nordostlig bris från ångbåtsbryggan och tillryggalade den redan angifna sträckan på en timme och 30 minuter, således med en fart af 7 1/3 knop eller sjömil i timmen (11: 1½ —7 1/3). Återfärden gick något raskare, emedan vinden då var mot babords låring. Med gynnande vindar måste fartyget med tillhjelp af segel göra betydligt större fart. — Den 29, äfven i denna månad, begaf sig ångaren på sin första färd för i år, och således kan sjöfarten här nu anses öppnad, om ej hindrande is, som åtminstone för tillfället ej synes, mötes inom skärgården mellan denna ort och Vasa.

    Majföreningens unga medlemmar härstädes firade sin sedvanliga majfest med fröjd och gamman den 27 dennes, under ett stort tillopp af åskådare. Dessa fester ha alltid här blifvit omfattade med synnerlig värme af personer af alla stånd och åldrar: festtal hållas, gymnastiska och andra för ungdomen passande lekar utföras, täflingar anställas, och derunder uppstå ofta många rätt burleska komiska situationer, som framlocka de hjertligaste skrattsalfvor såväl från de åskådandes som och de täflandes sida.


*) Lur är här en vanlig benämning på gossar, som tjena såsom betjenter på båtfärder.

N—r.

 
   P. S. Ångaren Zachris Topelius har, enligt telegram till direktionen, utan hinder framkommit till Vasa kl. 8 f. m. i går. Den 28 dennes var hafvet och hamnarne öppna utanför Jakobstad för den blifvande seglationen i sommar.
    Vi ha nu ett herrligt sommarväder, hvarföre träd, ängar och åkrar grönska med fart. Vegetationen är vida mera lofvande i år än i fjol vid denna tid. Ds.


N—r [Nabopolassar, Åbo Underrättelser lördagen den 5 juni 1875, sid 1.

Läs mer:
Artikeln på Helsingfors universitetsbibliotek, Historiska Tidningsbiblioteket 1771-1890 (284 kB).
Fler artiklar ur tidningen.
(Inf. 2005-06-21/HK-F.)