Ett försök till släktanalys.


Föredrag hållet vid Vasa- och Mellersta Österbottens läkarföreningars gemensamma möte i Nykarleby den 27/5 1934 (något utvidgat).

Av

Wold. Backman.

 

[OBS!]

 

Efter år 1900, då MENDEL'S viktiga lag, som totalt råkat i glömska, åter upptäcktes av trenne forskare samtidigt och oberoende av varandra, har intresset för ärftlighetsfrågor varit i starkt stigande. Det grundläggande arbetet har som bekant utförts på det experimentella området med växter och djur som försöksobjekt. Men enär livets lagar i stort sett äro gemensamma för allt levande, ha de vunna resultaten också sin tillämpning på människan. För direkt studium av ärftlighetsförhållandena hos människan ha vi dock — om enäggstvillingarna frånses — främst att hålla oss till de genealogiska undersökningsmetoderna: stamtavlor, antavlor och släkttavlor.

Varje människa är som vi veta en bastard, härstammande från tvenne individer med var sitt arvsanlag. Det kan aldrig här bli fråga om de ”rena linjer”, som utgöra utgångspunkten för växt- och djurexperimenten. Man kan därför ställa sig skeptisk till antagandet, att stamföräldrarnas arvsanlag kunde följas släktled efter släktled. Genom ingiften införas i släkten nya arvsanlag, vilka kunna förbättra, försämra eller i alla händelser förändra släktens arvsmassa. Den mycket omdebatterade frågan om arvsmassans försämring genom yttre inflytanden (lues [syfilis], alkohol, gifter m. m.) är det icke anledning att här närmare beröra. Erfarenheten har dock visat, att man genom stamtavlor kunnat följa såväl psykiska som kroppsanlag både på gott och ont, släktled efter släktled. Ett klassiskt exempel härpå är den habsburgska hakan och läppen. Likaså har man kunnat uppvisa arvsanlagens betydelse vid uppkomsten av en mängd olikartade sjukdomar och abnormiteter. I en del fall ha vi en dominant, i flertalet fall en recessiv nedärvningstyp.

Också vid undersökning av en del ”dåliga” släkter har man kunnat hänföra släktens karaktär till arvsanlagen hos den ena av stamföräldrarna eller hos båda. Detsamma gäller ”goda” släkter, ehuru undersökningar över sådana sällan utförts. Flertalet publicerade stamtavlor avser endast att följa härkomsten av någon känd personlighet så långt tillbaka i tiden som möjligt, medan släktens sidomedlemmar och i regel också avkomlingarna på spinnsidan icke beaktas. Hos oss i Finland ha vi i Genealogia-Sursilliana en enastående släktutredning. Den upptager avkomlingarna av de till Finland inflyttade barnen, två söner och tre döttrar, till ERIK ÅNGERMAN eller SURSILL, en, som det heter, ”förnämlig” bonde, som levde i Umeå på 1500-talet. Förteckningen över dessa avkomlingar, omfattande 2 à 3,000 personer, sträcker sig tyvärr icke längre än till 1840-talet. En närmare analys av denna släkt vore säkerligen icke bortkastad möda. Från den härstammar ett stort antal av Finlands (Österbottens) kultursläkter.

På det svenska institutet för rasbiologi i Uppsala pågår för närvarande en genealogisk undersökning av avkomlingarna till ”Stormor i Dalom”, MARGARETA BUREA (född 1594, död 1647). Hon var tvenne gånger gift, första gången med prosten TERSERUS, andra gången efter tidens sed med dennes efterträdare som kyrkoherde, TROILIUS (stamfader till ätten VON TROIL). Med den förste mannen hade hon tre, med den andre tolv barn. Deras avkomlingar uppskattas till cirka 10,000 personer, och från dem ha många av Sveriges kultursläkter utgått. Sammanställningen torde bli av enastående intresse, då den blivit färdig.

Efter denna korta inledning kommer jag till mitt egentliga ämne: ett försök att med ledning av en släkts stamtavla få ett grepp på släktens andliga och kroppsliga struktur. Att man vid en sådan analys också måste räkna med de i släkten ingifta synes mig självfallet, ehuru jag anser det önskvärt, att de behandlas i en grupp för sig. Ifrågavarande uppgift kunde väl lösas genom en ingående undersökning av släktens samtliga levande medlemmar, eventuellt kompletterad med en sammanställning av de döda. En sådan undersökning skulle säkert ge oss en god uppfattning om släkten i fråga. Metoden kan väl dock knappast komma ifråga annars, än då det gäller en relativt fåtalig släkt, bosatt på ett mindre område. Då det däremot är fråga om en talrik släkt, som är vida spridd, icke blott i hemlandet, utan ock i andra länder, ha vi knappast andra källor att hålla oss till än de, som släktens stamtavla kan ge oss. Jag tror, att man av därifrån hämtade data, åtminstone i stort sett, kan få en ungefärlig uppfattning om dess beskaffenhet.

För att få ett dylikt grepp om släktens beskaffenhet har jag ansett mig böra undersöka och utreda bl. a. nedanstående punkter:

a) Släktens storlek, dess fördelning på olika släktled jämte fördelningen mellan levande och döda.
b) De levandes åldersfördelning. Den svenska statistikern SUNDBÄRG har visat, att om man delar befolkningen i ett land eller en landsdel i trenne grupper enligt åldern (0—15, 15—50, 50— år), så får man tre typer, som visa befolkningens progressiva, stationära eller regressiva karaktär. Det som gäller befolkningen i en landsdel, torde också kunna tillämpas på en större släkt, ehuru här måhända tillfälligheter lättare spela in. I SUNDBÄRG'S typ 1 (den progressiva) äro åldersgrupperna följande: 400, 500 och 100 o/oo. I typ 2 (den stationära) äro motsvarande siffror 265, 505 och 230 o/oo och i typ 3 (den regressiva) åter 200, 500 och 300 o/oo.
c) Antalet levande födda per familj.
d) Antalet tvillingbörder.
e) Dödsåldern, speciellt spädbarnsdödligheten.
f) Förekomst av utom äktenskap födda barn.
g) Förekomst av sjukdom, som främst eller till stor del betingats av ärftliga anlag. Av naturliga skäl (materialets beskaffenhet) ha därvid icke kunnat beaktas andra sjukdomar än psykiska rubbningar, epilepsi och medfödd dövstumhet (s. k. degenerationssjukdomar). Till denna grupp har jag också räknat lungtuberkulosen.
h) Dödsorsaker.
i) Emigration.
k) Ståndscirkulation.

För att de i flertalet av ovannämnda moment vunna resultaten skola få en rätt belysning, bör parallellt med släktstatistiken göras en jämförande undersökning över hela kommunens befolkning under samma tid.

Som underlag för min analys har jag valt en av mig gjord genealogisk sammanställning av en bondsläkt i Kovjoki by av Nykarleby landskommun. Efter hemmanet, från vilket släkten utgått, benämner jag den LASSILA-släkten, ehuru ingen av dess medlemmar numera bär detta namn.

[Inf. 2006-12-03.]


Analys av släkten Lassila.


Stamfadern till denna släkt föddes i slutet av 1500-talet, troligen omkring år 1575, och dog i mitten av 1600-talet. Han innehade ett hemman i Kovjoki by av Nykarleby landskommun, vilken by dock ända till 1875 hörde till Pedersöre socken i administrativt hänseende, men sedan 1612 i kyrkligt avseende till Nykarleby. Då hemmanen i mitten av 1600-talet erhöllo namn, fick ifrågavarande hemman namnet Lassila, troligen efter stamfaderns son, Lasse Grelsson, som då innehade detsamma. År 1757 delades hemmanet mellan fyra syskon (5:te generationen). Avkomlingarna till dem ha här nedan i vissa avseenden sammanförts under benämningen gren I, II, III och IV. Hemmanet har under tidernas lopp ytterligare delats, så att det nu består av 8 självständiga hemman, av vilka 6 ännu äro i släktens ägo. De avkomlingar, som icke kunnat få del i hemmanet, äro spridda omkring i landet, och några hava emigrerat. Huvudparten finnes dock kvar i hembyn och i grannbyn Soklot.

Uppgifterna ha närmast erhållits ur kyrkoböckerna, vilka i Nykarleby gå tillbaka till år 1728 (de historiska böckerna till 1730). De tidigare källorna äro mantalslängder och jordeböcker.


Släktens storlek.
Släkten omfattar 2,095 kända medlemmar, vartill komma 580 ingifta personer, alltså tillsammans 2,675 personer. I verkligheten är släkten naturligtvis långt större, men vår kunskap om de fyra första generationerna är mycket bristfällig, och dessutom ha av senare generationer många försvunnit i obekanta öden eller också ha deras vidare öden av en eller annan anledning icke följts. Det ovan anförda antalet torde dock vara tillräckligt stort för att ge en bild av släktförhållandena över huvud.


Delas släkten i olika generationer, så ha vi följande antal direkta avkomlingar:

Gen. I 1   Gen. VI 18   Gen. XI 589
»
II 2  
»
VII 62  
»
XII 439
»
III 4  
»
VIII 148  
»
XIII 128
»
IV 7  
»
IX 238  
»
XIV 8
»
V 4  
»
X 447  
»
I—XIV 2,095

Det största antalet medlemmar (589) har således generationen XI. Att antalet därefter avtager, är icke en följd av nedgående livskraft, utan beror på, att senare generationer befinna sig i en ålder, i vilken barnalstring ännu är möjlig.


Huru olika antalet medlemmar kan ställa sig hos olika grenar av släkten (se ovan), visar nedanstående förteckning.

Gren I   (generation V—XIV) 1,054   personer
»
II  
   »
V—XIII) 435  
»
»
III  
   »
V—XII) 369  
»
»
IV  
   »
V—XIII) 223  
»
»
V  
   »
I—IV) 14  
»
Summa 2,095   personer


Delas släkten i trenne delar: de levande, de döda och de »försvunna», så få vi följande resultat:

  Direkta
avkoml.
  Ingifta   Summa
levande 1,035   252   1,287
döda   892   253   1,145
»försvunna»   168     75     243
Summa 2,095   580   2,675

 

De levandes åldersfördelning. Dela vi de levande i trenne åldersgrupper: 0—15, 15—20 och 50—(se ovan), så komma vi till följande resultat.

ålder 0—15: 298 = 232 o/oo
»
15—20:   701 = 544 o/oo
»
50— :      288 = 224 o/oo
Summa 1,287 = 1000 o/oo  

Detta motsvarar närmast SUNDBÄRG'S stationära befolkningstyp. Vid bedömandet i detta avseende måste man dock taga hänsyn till, att de talrika emigranternas barn i många fall äro okända, varför åldersgruppen 0—15 år måste vara betydligt större än här ovan anförts.


Barn per familj.
Barnantalet är känt i 513 av de 580 familjerna. Antalet barn per familj framgår av nedanstående tablå. Siffran inom parentes anger barnantalet per familj, om de barnlösa familjerna icke medräknas.

Generation   Familjer   Barn per familj   Barnlösa
familjer
V      4   4,5      
VI      8   6,7      
VII     22   6,5 (7,2)   2  (9,1%)
VIII     45   5,4 (6,0)   4  (9,0%)
IX     83   6,1 (6,4)   4  (4,8%)
X   143   5,0 (5,5)   14   (9,8%)
XI   157   3,5 (3,9)   17 (10,8%)
XII     43   3,8 (4,6)   7 (16,3%)
XIII     8   1,0 (1,6)   3 (37,5%)

Antalet barn per familj har således varit betryggande för familjens utveckling. Att barnen varit relativt få under de tre sista generationerna beror naturligtvis på, att dessa ha medlemmar i barnalstringsåldern. Antalet barn påverkas självfallet av, att döden i förtid avklippt alla möjligheter för familjens förökning. Antalet barnlösa familjer synes vara relativt stort. Till några jämförelsesiffror med kommunen i dess helhet har jag dock ej tillgång.

[Inf. 2006-12-07.]

 


Flerfostriga börder.
Av KRISTINE BONNEVIE'S undersökningar, som hänföra sig till förhållandena i Norge, framgår tydligt, att flerfostriga börder kunna betingas av ett arvsanlag, där nedärvningen försiggår enligt den recessiva typen, och där ifrågavarande arv kan fortplantas t. o. m. genom männen. Det har därvid synts mig vara av ett visst intresse att vid undersökning av en släkt också hålla denna detalj i minnet. För jämförelse bifogas uppgift om förhållandena i hela Nykarleby landskommun i detta avseende (tabell I).

Tabell l.
Flerfostriga börder.

 



Vi se, att LASSILA-släkten icke utmärker sig genom någon särskild benägenhet för flerfostriga börder. Det är här främst fråga om tvillingar. Av trillingar har intet enda fall förekommit i släkten och endast två i hela Nykarleby landskommun under de 201 år undersökningen omfattar.




Antalet utomäktenskapliga barn framgår av tabell II, som också hänför sig till förhållandena i hela Nykarleby landskommun:

Tabell II.
Barn födda utom äktenskap.

 


Vi se, att procenttalet barn, födda utom äktenskap, är ungefär 4 gånger lägre inom ifrågavarande släkt än inom Nykarleby landskommun i dess helhet. Tilläggas kan ytterligare, att en av de ogifta mödrarna är idiot, och att en haft 4, en 3 och en 2 barn, så att antalet tillräkneliga ogifta mödrar endast varit 9.



Dödsåldern är känd för 865 medlemmar av släkten. Här nedan är dödsåldern delad i 8 grupper, vilket framgår av förteckningen. För jämförelse meddelas förhållandena i hela Nykarleby landskommun (tabell III och IV).


Tabell III.

Dödsåldern i Lassilasläkten
(icke ingifta).




Tabell IV.
Dödsåldern i Nykarleby landskommun.


Antalet döda
i Nykarleby landskommun var under de förflutna 190 åren 20,042. Innan jag inlåter mig på en närmare granskning av de två tabellerna, vill jag särskilt beröra spädbarnsdödligheten. Den plägar som bekant uttryckas icke blott med siffror, som utvisa dess andel i den allmänna dödligheten såsom i ovanstående två tabeller, utan också med tal, som visa dess förhållande till antalet under samma tid födda.

Detta angives i tabell V.

Tabell V.
Spädbarnsdödligheten i förhållande till antalet födda
.




Av de tre sist anförda tabellerna framgår, huru starkt spädbarnsdödligheten över huvud avtagit, vare sig vi uttrycka den i förhållande till totalantalet döda eller i förhållande till antalet födda. I det förstnämnda fallet ha vi för Nykarleby landskommun en nedgång från 61,2 till 9,9%, och för LASSILA-släkten från 49,2 till 18,2%. Enligt den andra beräkningsgrunden var nedgången åter för Nykarleby landskommun från 49,2 till 8,0%, för LASSILA-släkten från 21,1 till 6,1%. Denna nedgång, som beror dels på en minskning av de epidemiska sjukdomarna, dels på en förbättrad barnavård, är en kulturföreteelse av den största betydelse. Vid jämförelse med LASSILA-släkten och hela befolkningen i Nykarleby landskommun finna vi, att nämnda släkt företer en betydligt lägre spädbarnsdödlighet än kommunen i dess helhet.

Den andel åldern 1—10 år har i totaldödligheten, stegras till en början, men den går tydligt tillbaka under den sista perioden (1901—1930). Stegringen under tidigare perioder beror naturligtvis på, att en icke så ringa del av dem, som räddat sig över 1-årsåldern, senare dukar under i perioden 1—10 år.

För dem, som lyckligen överskridit 10-årsgränsen, ställa sig förhållandena något annorlunda. Tydligast framgår detta, om vi utelämna de två första åldersgrupperna (<1, 1—10 år) och räkna ut, huru den procentuella åldersfördelningen ställer sig för de övriga grupperna. I detta syfte hänvisas till tabellerna VI och VII.



Tabell VI.
Dödsåldern för dem, som överlevat 10 år.

a) Lassila-släkten.



Tabell VII.
Dödsåldern för dem, som överlevat 10 år.

b) Nykarleby landskommun.


Jämföra vi de två tabellerna med varandra, så finna vi, att procenttalet dödsfall, som inträffat under åldern 10—20 och 20—40 år är större för LASSILA-släkten än för totalbefolkningen i landskommunen, och att följaktligen antalet av dem, som överskridit 60-årsgränsen, är mindre. Så har sagda gräns överskridits i LASSILA-släkten i 37,3, 34,8, 27,8 och 42,6% under de fyra tidsperioderna, medan motsvarande siffror för hela kommunen äro 54,6, 40,6, 40,2 och 45,7.

Här må i förbigående med hänvisning till de senast anförda siffrorna framhållas, huru de, som engång lyckligt överskridit 10-årsgränsen, hade större utsikt att nå hög ålder på 1700-talet än senare, åtminstone i Nykarleby landskommun. Orsaken härtill är säkerligen den starka gallring, som ägt rum på grund av den stora spädbarnsdödligheten. En annan orsak torde också vara den, att lungsoten under 1700-talet var en relativt sparsamt förekommande sjukdom, och, att dess egentliga uppmarsch ägde rum först under 1800-talets början med en jämn stegring till senare hälften av 1800-talet, då maximum nåddes.



De s. k. degenerationssjukdomarna.
I kyrkböckerna ha antecknats sammanlagt 19 fall av psykiska rubbningar, av vilka 11 hänföra sig till män och 8 till kvinnor. Av dessa fall äro 2 betingade av anatomiska orsaker (paralysi och ålderspsykos), i 6 fall är det fråga om imbecillitet och idioti och i återstoden om ren sinnessjukdom. Dessa siffror äro självfallet minimital, emedan det med säkerhet kan förutsättas, att ett antal lättare fall icke äro antecknade.

Tre fall av epilepsi ha antecknats, och de ha alla hänfört sig till kvinnor, samt två fall av dövstumhet, ehuru okänt är, om den varit medfödd.

Är nämnda antal fall med sinnesrubbningar överhövan stort eller tvärtom relativt ringa? Självfallet är, att man över huvud i en så pass stor släkt skall finna flere fall av dylika sjukdomar. Jag har dock svårt att finna några jämförelsepunkter, av vilka framginge den relativa frekvensen av dessa sjukdomar hos LASSILA-släkten. För jämförelse kan jag endast meddela, att bland den hemmavarande befolkningen i Nykarleby landskommun, 2,700 personer, 23 för närvarande äro antecknade som sinnessjuka. Någon större skillnad mellan ifrågavarande släkt och befolkningen i hela kommunen torde därför icke föreligga i detta avseende.

Ett olyckligt förhållande visar oss följande familj:

  Fader död vid 47 års ålder i »magkatarr»
Moder lever, 75 år
Son död vid 3 dagars ålder
Dotter död, 2 år gammal, idiot
Son död, 37 år gammal, idiot
Dotter död, 26 dagar g. av medf. svaghet
Dotter död, 30 år, av lungsot
Son död, 20 år, av lungsot
Son död, 1 år gammal
Son lever,   frisk, tre barn
Son död, 4 mån., av »vatten på hjärnan»
Son död, 18 år gammal av tuberkler, idiot
Son lever,   imbecill

Enär båda föräldrarna tillhörde samma släkt, ehuru släktskapen var så pass avlägsen, att deras gemensamma stamfader påträffas först fem släktled tillbaka, kunde man ju lätt tänka sig, att ett i släkten förefintligt recessivt anlag här kommit till utbrott. Detta är dock mindre sannolikt, emedan ett dylikt anlag icke gjort sig gällande i de övriga 11 släktgiften, som förekommit.

Till de sjukdomar, i vilkas uppkomst man i högre eller lägre grad kan skönja ett ärftligt anlag, har jag också, såsom redan tidigare påpekats, räknat lungtuberkulosen, sådan dess frekvens avtecknar sig i prästerskapets dödlighetstabeller.

[Inf. 2006-12-14.]

 

I tabell VIII angives antalet döda i lungsot generationsvis samt i olika åldersgrupper. De första siffrorna gälla de direkta avkomlingarna, siffrorna inom parentes åter hänföra sig till de ingifta.



Tabell VIII.

Döda i lungsot inom Lassila-släkten

 

Sammanlagt ha således 123 eller 13,8% av de direkta avkomlingarna avlidit i lungsot. Indelas de efter åldersgrupper, så blir, såsom naturligt är, en stor skillnad rådande mellan dessa, såsom framgår av nedanstående tablå.

i åldern under 1 år 4,0 %
»   1—10 7,7 %
» 10—20 58,2 %
» 20—40 32,2 %
» 40—60 22,5 %
» över 60 6,3 %
  medeltal 13,8 %

 

Av de 253 ingifta, som dött, ha således 56 eller 22,1% avlidit i lungsot, nämligen 22 i åldern 20—40 år, 24 i åldern 40—60 år och 10 i åldern över 60 år.

För att en närmare jämförelse mellan lungsotsfrekvensen i LASSILA-släkten och i hela Nykarleby landskommun skall möjliggöras meddelas tabellerna IX och X.



Tabell IX.
Döda i lungsot i Lassila-släkten (icke ingifta).


Tabell X.
Döda i lungsot i Nykarleby landskommun.


Vi se således, att lungsotsfrekvensen hos LASSILA-släkten och i Nykarleby landskommun i dess helhet är något så när lika stor; dock är den något högre hos LASSILA-släkten (13,8 och 24,3% mot 11,3 och 22,5%).


Dödsorsaker.
Det kan måhända synas som bortkastat arbete att försöka göra en sammanställning av dödsorsakerna under 17- och 1800-talen, sådana de framträda i prästerskapets anteckningar, antingen i de »dödas bok» eller i tabellverkets tabeller (sedan år 1749). Läkare har funnits på orten först sedan år 1811 (därförinnan under 3 à 4 decennier stationära fältskärer). Dessutom var den medicinska uppfattningen under denna tid vitt skild från en senare tids; den fortgående förändringen i denna uppfattning avspeglar sig noggrant i årstabellernas tid, efter annan förändrade nomenklaturer. Under vissa förutsättningar tror jag dock man kan få något utbyte av en sådan sammanställning. Först och främst böra dödsorsakerna för åldern 0—10 år helt och hållet lämnas å sido, ty det är främst här sjukdomsbenämningarna äro så vitt skilda från nuvarande uppfattning (älta, hjärtsprång, magflen, likmask m. fl.). Många dödsorsaker kunna vi däremot anse vara fullt tillförlitliga, såsom ålderdomsavtyning, de olika epidemiska sjukdomarna, barnsbörd, olyckshändelser, mord, självmord, död av starka drycker, och till en relativt pålitlig kategori ville jag också hänföra lungsoten. Många av de övriga dödsorsakerna kunna sammanföras till större grupper, såsom hjärt-, kärl- och njursjukdomar (inklusive hjärnblödning), sinnessjukdomar med sjukdomar i hjärna och ryggmärg samt fallandesot. Tabell XI har uppgjorts på detta sätt.



Tabell XI.
Dödsorsaker (i ålder över 10 år).

(1) I frihetskriget.
(2) I frihetskriget 12, i världskriget på Frankrikes mark 1, i boerkriget 1.
(3) Den 9/8 1788 avrättades en kvinna för barnamord.


Lungsoten har redan tidigare berörts (i den föregående tabellen berördes förhållandena för Nykarleby landskommun för tiden 1731—1930, här för tiden 1751—1930; därav skiljaktigheterna i antalet fall. Vad LASSILA-släkten beträffar äro också här de ingifta medräknade).

Vid jämförelse mellan de två tabellerna se vi, att några synnerligen stora skiljaktigheter ej förekomma. Den största avvikelsen hänför sig till de epidemiska sjukdomarna som dödsorsak. I LASSILA-släkten utgöra de 12,6% mot 20,9% i hela Nykarleby landskommun. För övrigt hänvisas till tabellerna i fråga.


Emigration. Allt sedan början av 1870-talet, men särskilt på 1880- och 1890-talen samt i början av detta århundrade var emigrationen till utomeuropeiska länder stor från Österbotten, särskilt från de svenska kommunerna. Färden gällde i de flesta fall Förenta staterna, på senare tiden även Kanada, och en del av emigranterna styrde kosan till Sydafrika, Australien och Nya Zeeland. Många ha återvänt efter en längre eller kortare tid, andra ha stannat kvar och bildat familj eller kallat till sig sin redan i hemlandet bildade familj. I Nykarleby socken, som år 1930 hade en kyrkskriven befolkning på 3,684 personer, voro sagda år icke mindre än 1,018 personer eller 27,6 % antecknade som »frånvarande», och de flesta av dem voro emigranter (motsvarande procenttal för Vasa län var sagda år 17,9 och för hela riket 7,8). Också i LASSILA-släkten har emigrationen varit avsevärd. Av de emigrerade ha 33 män (jämte 5 ingifta) och 2 kvinnor återvänt till hemsocknen. Av de övriga emigrerade äro 5 mäns (jämte 5 ingiftas) öden okända, och 33 män (jämte 3 ingifta) ha dött på emigrationsorten. För närvarande leva där 75 män och 39 kvinnor. Av de 1,287 levande medlemmarna av släkten LASSILA utgjorde detta 9,7% , om de 10, som försvunnit i obekanta öden, medräknas. Emigrationssiffran för Lassila-släkten vore alltså betydligt lägre än för Nykarleby landskommun i dess helhet.

De allra flesta av emigranterna ha varit ogifta, och de som stannat borta, ha gift sig, i regel med personer från hemlandet och hembygden. De synas ha skaffat sig god ekonomisk ställning såsom farmare, yrkes- eller andra arbetare, hantverkare, fiskare, handlande och byggnadsentreprenörer; bland dem ha vi också tre sjökaptener, en operasångare samt tre musiker (inom samma familj).


Ståndscirkulation. Den släkt, som här i korthet analyserats, är en genuin bondesläkt. Med erkännansvärd pietet har den över 300 år hållit fast vid sin fädernetorva. Det ursprungliga hemmanet har under tidernas lopp delats mellan arvingarna, så att det nu består av 8 hemman och ett antal mindre lägenheter. Av dessa hemman äro ännu 6, som tidigare nämnts, i släktens ägo. Under de 300 åren ha av släkten 33 män suttit som husbönder på ifrågavarande hemman och 6 som bondhustrur. Att jorden, icke ens som torp, räckt till åt alla arvingar, är naturligt. Av övriga män (393), som uppnått vuxen ålder, och vilkas öden kunnat följas, ha 106 skaffat sig hemman utanför släktlägenheten, dels genom köp, dels genom giftermål, antingen i hembyn eller i närgränsande trakter. För övrigt hänvisas till tabell XII.



Tabell XII.
Ståndscirkulation inom Lassila-släkten.


Vi se, att den jordbrukande delen (bönder, torpare, småbrukare) utgör 48,3% av alla män. Den näststörsta gruppen utgöra emigranterna (d. v. s. de, som troligen komma att stanna borta för alltid) med icke mindre än 24%. På senare tid har också en anslutning till andliga yrken ägt rum. 12 ha genomgått folkskoleseminarium (av dem har en, som dessutom är författare och skald, övergått till annan tjänst och en annan blivit samskollärare), 7 äro tjänstemän, 5 studenter, 9 ha gått affärsmannabanan, 15 äro tekniker.

Om 355 av de fullvuxna kvinnorna har man en något närmare kännedom. Av dem äro eller hava 252 (= 70,9% ) varit gifta, och, såsom framgår av tabell XIII, har mer än hälften av dessa varit bondhustrur. Därnäst följa i ungefär samma antal: hantverkar-, arbetar-, och tjänstemannahustrur. Den största kontingenten bland de ogifta utgöres av emigranter; av dem ha dock de flesta gift sig senare i emigrationslandet. Tjänarinnor äro 20,4%, andra kvinnliga yrken utövas av 14,5% . För övrigt hänvisas till tabellen ifråga.



Tabell XIII.
Ståndscirkulation inom Lassila-släkten.

 

Slutord. I det föregående har jag försökt att efter ett uppgjort schema analysera en bondsläkt med över 300 år gamla anor. Anmärkningar kunna självfallet göras såväl mot metoden som mot sättet att tillämpa den. Jag vill dock tro, att det genom denna analys skall vara möjligt att få ett något så när tillförlitligt grepp om den släkt det gäller. När det är fråga om en släkt, vilken som helst, omfattande ett tiotal generationer och tusentals personer, är det självfallet, att dels olämpliga genkombinationer, dels olyckliga miljöförhållanden haft till följd, att mindervärdiga individer finnas i släkten. Antalet av dessa mindervärdiga personer inverkar på släktens beskaffenhet, liksom naturligtvis också antalet personer med utpräglade goda anlag påverka vårt omdöme om den.

Huru förhåller det sig med LASSILA-släkten? På den positiva sidan ha vi att annotera dess trogna fasthållande vid fädernejorden, det utmärkta sätt, på vilket dess emigranter skött sig på emigrationsorten, dess höga moraliska ståndpunkt (ringa antal »oäkta» barn), dess höga nativitet och dess ringa spädbarnsdödlighet, den relativt ringa förekomsten av egentliga sinnessjukdomar och släktens sociala struktur över huvud.

På den negativa sidan ha vi att anteckna en relativt kortare livslängd för dem, som överskridit 10-årsgränsen (månne beroende på den ringa spädbarnsdödligheten?) och en relativt hög lungsotsdödlighet.

Mitt slutomdöme blir, att Lassila-släkten bör anses vara en kroppsligt och psykiskt hänseende relativt god släkt.



Litteratur.

BACKMAN, WOLD. Lassila i Kovjoki by av Nykarleby landskommun. Hemman och släkt 1618—1933. Vasa 1933.

SUNDBÄRG, GUSTAV. Bevölkerungsstatistik Schwedens 1750—1900, Stockholm 1907.



Deutsches Referat.

Wold. Backman. Versuch über Geschlechtsanalyse.

BACKMAN versucht, ein friiher von ihm zu anderem Zweck genealogisch zusammengestelltes Bauerngeschlecht zu analysieren. Das Geschlecht, das in 14 Geschlechtsfolgen während eines Zeitraums von etwas. mehr als 300 Jahren verfolgt wird, umfasst 2,675 Personen. Die. Untersuchung erstreckt sich auf folgende Punkte: a) die Grösse des Geschlechts unter Verteilung auf die verschiedenen Geschlechtsfolgen sowie auf Lebende und Tote; b) Einteilung der Lebenden nach dem Alter; c) die Zahl lebendgeborener Kinder je Familie; d) die Zahl der Zwillingsgeburten; e) Vorkommen ausserehelicher Kinder; f) das Todesalter, insbesondere die Säuglingssterblichkeit; g) Vorkommen sogenannter Degenerationskrankheiten, Vorkommen von Lungenschwindsucht; h) Todesursachen; i) Auswanderung; k) Standesveränderungen.

[Inf. 2006-12-21.]




Woldemar Backman, Ett försök till släktanalys. Ingår i Nykarlebynejden II.
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.


Läs mer:
Lassila i Kovjoki by av Nykarleby landskommun. Hemman och släkt 1618—1933 av Woldemar Backman.
(Inf. 2006-12-03, rev. 2019-03-28 .)