Nykarleby provinsialläkardistrikt. En 50-års berättelse 1870—1920
av
Woldemar Backman

VII.   Kulturella förhållanden.

Kyrkan.

Sedan kristendomens införande har kyrkan och dess prästerskap utgjort det centrala i landsbygdens andliga liv. Länge var kyrkan den enda kulturförmedlaren. Genom läsförhören och skriftskolan tvangs ungdomen att lära sig läsa och att underhålla sina insikter i detta avseende. Församlingens herde var folkets ledare icke blott i andliga ting. Också i världsliga angelägenheter, från fattigvårdens ordnande till lantbrukets förbättrande, var han sin församlings rådgivare. På församlingens klockare föllo också många uppgifter; på honom ankom vården av vissa utvärtes sjukdomar, främst benbrott och sårskador, liksom han också en tid var den självskrivna vaccinatören.

I stort sett voro förhållandena sådana, ännu inpå 1870-talet. Sedan dess har dock mycket förändrats. Tyngdpunkten på den andliga utvecklingen har överförts på skolväsendet. Också i andra avseenden har i kyrkans både yttre och inre maktställning förskjutningar ägt rum. Detta fick sitt slutliga uttryck i lagen om kyrkans och statens skiljande från varandra. Många äro dock ej de, som begagnat sig av sin rätt att utträda ur kyrkan, antingen nu detta berott på övertygelse, på bekvämlighet eller på likgiltighet.

Så upptager civilregistret för år 1923 endast 277 personer, hemmahörande i distriktets kommuner. Av dem tillhöra 221 Kauhava, 21 Lappo, 4 Alahärmä, 9 Ylihärmä, 6 Nykarleby stad, 2 Munsala och en Oravais.

Befolkningen såväl i de finska som i de svenska kommunerna måste anses vara av en viss religiös läggning. Den religiösa uppfattningen har, såsom i allmänhet i Österbotten, utmärkt sig genom en lutning åt sekterism och fanatism. Olika sekter hava funnit god jordmån för sin verksamhet (baptister, metodister, frikyrkliga, pingstvänner, hihuliter m.fl.), om ock endast en sekt, baptisterna, bildat egen självständig församling.

Vid baptistförsamlingens grundande år 1892 i Monå by av Munsala socken räknade densamma 297 medlemmar. År 1910 voro i församlingen inskrivna 663 personer, av vilka 93 voro antecknade såsom frånvarande (emigranter). År 1920 räknade församlingen 715 medlemmar.

Också den s. k. savolakska pietismen påverkade i medlet av senaste århundrade på ett kraftigt sätt befolkningen i flertalet bland distriktets kommuner, mest dock i Lappo och Ylihärmä. Spår har den lämnat efter sig ända till våra dagar, icke blott i det religiösa livet utan ock i vissa yttre sedvänjor, t.ex. beträffande klädedräkten (»skörtister»). I Lappo verkade mellan åren 1838—58 en av pietismens stödjepelare, sockneadjunkten NILS GUSTAF MALMBERG. I samma riktning var också under en lång tid verksam i Vörå adjunkten JONAS LAGUS.

Också den tidigare pietismen på 1700-talet hade ledande personer i distriktet, samlande omkring sig talrika anhängare. Som rörelsens upphov i början av 1700-talet nämnas bröderna, prästsönerna ERIKSSON från Kelviå, dock hemma i Esse. Bland de ledande personerna för denna riktning uppges länsmanshustrun CATARINA ASPLUND och löjtnanten GISSELKORS, båda bosatta i Nykarleby. I slutet av 1700-talet bildade den vältaliga glasmästaren JAKOB VALLENBERG i Härmä en sekt med stort anhang. Han angrep starkt den lutherska läran, förklarande sig själv vara den rätta Gudens son. Han fängslades och dömdes till döden 1790, men benådades till livstidsfängelse.

Skolförhållanden.

a) Folkskolan.  Efter läropliktslagens av år 1921 fullständiga genomförande kommer antalet folkskolor på landet och dessas elever att vara ett tämligen exakt uttryck av kommunens storlek och folkmängd. Före denna tid voro skolornas tillkomst helt och hållet en följd av vakenheten och intresset inom kommunen samt elevfrekvensen uteslutande beroende av föräldrarnas uppfattning om folkskoleundervisningens betydelse. Av ett visst intresse är därför att undersöka, huru de enskilda kommunerna ställt sig beträffande sitt folkskoleväsen, då detta uteslutande berodde på frivillig offervillighet.

I det följande skall i korthet anföras några data, utvisande tidpunkten för de första folkskolornas inrättande i respektive kommuner.

Den  f ö r s t a  folkskolan i distriktet inrättades i  M u n s a l a.  Detta var Svedbergs folkskola, grundad den 31 oktober 1862 av den kända ANDERS SVEDBERG, född år 1832 i Munsala, där hans förfäder i flere år varit hederliga bönder. Han visade ända från barndomen håg för bokliga studier, ehuru han aldrig blev i tillfälle besöka någon skola. »När på kapellstämma år 1856 trots häftigt motstånd beslöts att för en tid av fem år inrätta en ambulatorisk barnskola, blev Svedberg dess lärare. Skolan arbetade under nio månader, en månad på vart ställe, och steg antalet elever under första året till 878. Efter de bestämda fem årens utgång ansökte Svedberg av statsverket medel till uppförande av fast skola, vilken ansökan också bifölls. Skolan, uppförd i två våningar i en enkel, värdig stil, kostade statsverket 7,382 mark. Svedberg blev skolans första lärare och kvarstannade på sin post till sin år 1889 timade död. Skolan var stängd höstterminen år 1867 på grund av nödåret samt hela år 1877, då skolans föreståndare var medlem av lantdagen. Svedberg fick som erkänsla av staten mottaga skolbyggnaden som en personlig gåva. Vid jämförelse med andra orter utom distriktet må omnämnas, att den första folkskolan i Vasa län inrättades i Lillkyrö år 1858 samt den första i hela landet år 1854 i Dragsfjärds kapell, om ock densamma till en början ej hade en folkskolas organisation i nutida mening. Först år 1894 fick Munsala sin andra och tredje folkskola (Hirvlax och Vexala byar).

Efter Munsala följa i kronologisk ordning nedanstående kommuner:

I  A l a h ä r m ä  grundades av 17 personer i kommunen år 1869 en folkskola för gossar, för vilken erhölls statsunderstöd. Våren 1872 övertogs skolan av kommunen. En skola för flickor inrättades år 1880.

I  L a p p o  öppnades den första folkskolan i kyrkobyn år 1869. En skild avdelning för flickor tillbyggdes år 1888. Därförinnan hade dock uppförts folkskolor i Haapakoski (1881), i Hellanmaa och Tiistenjoki (1884).

K a u h a v a  erhöll sin första folkskola i kyrkbyn år 1874. Den följande först år 1891 (i Alakylä).

I  V ö r å  inrättades 1876 en folkskola för gossar samt år 1878 en för flickor. Vardera skolan inrymdes i samma byggnad (i Koskeby). De närmast följande skolorna inrättades 1879 (Kovjoki), 1888 (Bertby), 1889 (Rekipeido) och 1894 (Lotlax).

Tabell XXXII. Antal folkskolor och dessas elever 1).

1) Efter 1920 hava ytterligare tillkommit: en folkskola i Munsala (Kantlax) år 1923, en i Nurmo (Alapää) år 1923, två i Lappo (Ojatkangas och Paavola), båda år 1922, två i Kauhava (Viinikka och Orava) åren 1922 och 1924, samt två i Alahärmä (Pesola och Ojala) åren 1922 och 1923.

År 1878 grundades den första folkskolan i  J e p p o  (i Jungar by) av kapellanen JOHANNES BÄCK i Nykarleby, under vilken församling Jeppo då såsom kapell hörde. Denna var till en början privat. Vid kommunalstämma den 1 december 1882 fattades trots häftigt motstånd beslut att övertaga skolan. Mot detta beslut anförde tio personer besvär hos guvernören utan att dock vinna önskat resultat.

I  O r a v a i s öppnades den första folkskolan år 1879 i Oravais by samt den andra skolan i Kimo by följande år. Denna var dock stängd 1 december 1882—84 och från 29 mars 1887 till terminens slut till följd av brist på lärare.

I  Y l i h ä r m ä  grundades den första, folkskolan år 1881.

I  N u r m o  skedde åter invigningen av den första folkskolan 15 januari 1884.

I 
N y k a r l e b y  l a n d s k o m m u n  var Soklot den by, som först erhöll folkskola. Detta var år 1884. Den följande skolan inrättades i Kovjoki by 2 år senare på initiativ av pastor JOHANNES BÄCK. Först år 1893 följde den tredje skolan i Forsby. Sedan år 1870 hade en ambulerande skola varit i verksamhet i Soklot, Kovjoki och Markby samt Karby, som vid denna tid tillhörde Nykarleby landskommun. Som lärare fungerade byskolläraren ERIK OLIN från Lillsoklot.

M a x m o  var den sista av distriktets kommuner, som erhöll fast folkskola. Detta var år 1888 i kyrkbyn samt samma år i Kvimo samt 1891 i Tottesund. Det hade således förlupit 26 år från den tid, då den första kommunen i distriktet erhöll folkskola, till den tid, då en dylik för första gången öppnades i den sista av distriktets kommuner.

Ovanstående tabeller avse att illustrera folkskoleväsendets utveckling i distriktet. I sådant avseende äro sammanställda folkskoleförhållandena, vad beträffar antalet skolor och dessas elever för läsåren 1880—81, 1890—91, 1900—01, 1910—11 och 1920—21. Jämföras med varandra den första och sista perioden, framgår att folkskolornas antal i de svenska kommunerna ökats från 7 till 40 eller 5,7 ggr; i de finska kommunerna från 4 till 45 eller 10,1 ggr, samt således i hela distriktet från 11 till 85 eller 7,7 ggr. Elevernas antal har under sagda tid stegrats i de svenska kommunerna från 325 till 1,643 eller 5 ggr, i de finska från 289 till 2,270 eller 7,8 ggr.

Jämföres med varandra något närmare förhållandena i nämnt avseende i de svenska och i de finska kommunerna, framgår att de förra, vad skolornas antal beträffar, haft försteget ända till det senaste årtiondet. Vad åter beträffar det absoluta antalet elever hade också de svenska skolorna försprång ända till 1910. Men taga vi, som naturligt är, folkmängdsförhållandena i kommunerna med i räkningen, då blir försprånget under hela perioden både beträffande skolornas antal och elevfrekvensen på svenskt håll, om ock detta försprång år 1920 i det närmaste är utplånat. För att tillåta en dylik jämförelse finnes i den senare av ovanstående tabeller sammanställt antalet elever på varje 1,000-tal av befolkningen. Enligt denna tabell är för närvarande (år 1920) den relativt högsta elevfrekvensen att anteckna för de svenska kommunerna i Jeppo (77 på varje 1000-tal av befolkningen) och den lägsta i Nykarleby landskommun (50). I de finska kommunerna möta vi högsta siffran i Lappo (66) och den lägsta i Nurmo (48).

Vad åter övriga läroinrättningar inom distriktet beträffar inskränker jag mig endast att uppräkna desamma med angivande av grundläggningsåret samt antalet av de utdimmitterade eleverna hemmahörande i någon av distriktets kommuner.

b) Folkhögskolor, lantmanna- och husmoderskolor.  L a p u a n  e m ä n t ä-  k ä s i t y ö-  j a  k a s v i t a r h a k o u l u  (Lappo husmoder-, handarbets- och trädgårdsskola) är grundad 1898. Under åren 1899—1925 hava utdimmitterats 414 elever, av vilka 100 varit hemma från Lappo, 12 från Kauhava, 6 frånYlihärmä, 2 från Nurmo, men ingen från Alahärmä.

V ö r å  l a n t m a n n a-  o c h  h u s m o d e r s k o l a  är grundad år 1907 (av ekonomiska skäl stängd läsåren 1912—13 och 1916—17). Skolan har t.o.m. läsåret 1924—25 besökts av 486 elever, av vilka 351 varit hemma från Vörå, 45 från Oravais, 15 från Maxmo samt 3 från Munsala.

K a r h u m ä e n  k r i s t i l l i n e n  K a n s a n o p i s t o  (Karhumäki kristliga folkhögskola) i Lappo inrättades år 1914. T.o.m. läsåret 1924—25 har den besökts av 1079 elever, av vilka 291 haft sin hemort i Lappo, 94 i Ylihärmä, 21 i Nurmo, 9 i Kauhava, men ingen i Alahärmä.

K r i s t l i g a  f o l k h ö g s k o l a n  i  N y k a r l e b y  är grundad år 1920. I nämnda skola har varit intagna 209 elever t.o.m. läsåret 1924—25. Av dessa ha 8 varit hemma i Nykarleby stad, 36 från Nykarleby landskommun, 8 från Munsala, 2 från Oravais, en från varje av Jeppo, Vörå och Maxmo kommuner.

Då ungdomen från distriktets svenska kommuner i rätt stort antal besökt  K r o n o b y  f o l k h ö g s k o l a,  som vidtog med sin verksamhet hösten 1891, må antalet av eleverna från dessa kommuner här anföras, ehuru skolan ej ligger inom distriktet. De olika kommunerna äro representerade på följande sätt: Vörå 15 (alla före år 1907), Oravais 12, Maxmo 3, Munsala 52, Jeppo 30, Nykarleby stad och landskommun 51.

c) Högre skolor.  N y k a r l e b y  s e m i n a r i u m  f ö r  u t b i l d a n d e  a v  s v e n s k a  f o l k s k o l l ä r a r e  är grundat år 1873. Under de första 50-åren av dess tillvaro ha 816 elever varit inregistrerade. Av dessa voro 35 hemma från Nykarleby stad, 25 från Nykarleby landskommun, 43 från Munsala, 61 från Jeppo, 15 från Oravais, samt 48 från Vörå. Eleverna från dessa kommuner representera sålunda cirka 21av totalantalet.

L a p u a n  y h t e i s k o u l u  (Lappo samskola) grundades 1904, blev fullständigt läroverk med dimissionsrätt till universitetet år 1911. Av de sedan dess utdimitterade studenterna ha 53 varit från Lappo, 15 från Kauhava, 8 från Ylihärmä, 2 från Nurmo, men ej en enda från Alahärmä.

L a p u a n  m a a n v i l j e l y s l y s e o  (Lappo lantbrukslyceum) är grundat år 1915. Antalet utdimitterade är 62, därav äro 9 hemma från Lappo och en från Kauhava, men ingen från Nurmo, Yli- och Alahärmä.

N y k a r l e b y  s a m s k o l a,  5-klassig, är grundad på privat initiativ år 1919. Från skolan har t.o.m. läsåret 1924—25 utdimitterats 74 elever, av vilka 47 hade sin hemort i Nykarleby stad, 8 i Nykarleby landskommun, 4 i Munsala, 8 i Oravais, 5 i Jeppo och en i Vörå.

K a u h a v a n  K e s k i k o u l u  j a  l u k i o  (Kauhava mellanskola och lyceum) är grundad år 1921 samt har år för år utvidgats med en klass, vilket skall fortgå, tills sex klasser äro uppnådda.

Av omstående tabell XXXIV framgår antalet av läs- och skrivkunniga, endast läskunniga samt också antalet med högre bildning. Detta både för åren 1880 och 1920 enligt prästernas uppgifter i sina decenniitabeller. Vid en jämförelse mellan förhållandena vid nämnda tidpunkter framgår, att antalet läskunniga, d.v.s. summan av de tre olika rubrikerna, i de svenska kommunerna undergått en sänkning, ungefär motsvarande minskningen i folkmängd (för år 1920 gälla uppgifterna den »närvarande delen» av befolkningen samt omfattar personer över 15 år gamla; för 1880 gäller statistiken hela den kyrkskrivna befolkningen samt alla personer över 10 år); i de finska kommunerna har en stegring ägt rum, som ungefär motsvarar folkökningen. Detta visar således, att läskunnigheten redan år 1880 var allmänt utbredd. Ett annat är förhållandet med skrivkunnigheten. I detta avseende har utvecklingen under sagda 40-årsperiod varit stor. Mot 1873 skrivkunniga år 1880 (1100 i de svenska kommunerna och 773 i de finska) svarar 29,375 personer år 1920 (11,497 i de svenska och 17,978 i de finska kommunerna). Detta är naturligtvis främst en följd av skolornas verksamhet. Antalet med högre bildning har i de svenska socknarna ökats från 123 till 339, i de finska från 26 till 571, således en vida större utveckling på den finska än svenska sidan, om ock folkmängdsförhållandena tagas med i beräkningen.

Tabell XXXIV. Läs- och skrivkunniga.

Seder och moral.

Av allt att döma har den allmänna hyfsningen under den gångna perioden starkt gått framåt. De tidigare så vanliga slagsmålen med knivhuggningar och dråp hava starkt avtagit. Det var främst Alahärmä- och Kauhavaborna, som gjorde sig kända som »puukkojunkare». Den närmaste orsaken till våldsdåden var det överallt florerande superiet, och det finska lynnet synes i högre grad än det svenska — åtminstone i Österbotten — ha påverkats av ruset. Husbehovsbränningen var visserligen redan år 1866 genom lag avskaffad och den fabriksmässiga tillverkningen av brännvin införd, men dels lönnbrändes, dels kunde man på legalt sätt erhålla rikliga mängder av den begärliga nektarn. Efter 1876 synes dock småningom en förbättring ha inträtt. Provinsialläkaren anmärker i sin årsberättelse för detta år: »Superiet har bland allmogen på senare tider avtagit såväl i staden som på landet. Åtminstone ser och hör man icke såsom fordom så många fulla personer ragla och skrika på gatorna, och mycket fredligare är det också att färdas på de inåt landet ledande landsvägarna, ty allmogen reser nu för tiden mycket nyktrare hem från staden än fordomsdags.» Huvudsakliga orsaken härtill anser provinsialläkaren ha varit de från årets början införda restriktionerna. Skadligt anser han dock de på landsbygden befintliga bryggerierna verka, främst de tvenne, som finnas i Lappo. Särskilt i denna kommun synes öldrickningen ha blivit ganska allmän; till och med förekom den på värdinnornas kaffekalas. Utvecklingen leder dock till ett bättre sakernas tillstånd. Strängare restriktioner införas. Stigande upplysning och framför allt de i varje kommun verksamma ungdoms- och nykterhetsföreningarna (varom mera här nedan) hava kraftigt bidragit till den absoluta nykterhetens frammarsch också i distriktets kommuner. Det mål syntes hägra i en icke alltför avlägsen framtid, då folket på övertygelsens väg och av fri vilja skulle ställa sig på nykterhetens grund. I detta sig allt jämt utvecklande tillstånd inträdde en sorglig förändring efter 1918. Var det följden av kriget eller av den år 1917 införda förbudslagen? Här är icke plats att diskutera frågan. Faktum kvarstår, att spritdrycker finnas rikligt att tillgå och detta 8 år efter förbudslagens införande.

Såsom exponent för förhållandenas utveckling på moralens område har jag gjort en sammanställning, utvisande antalet av de under 50-årsperioden i distriktet företagna rättsmedicinska liköppningarna, med särskilt framhållande av antalet av dem som företagits på grund av dråp eller mord.

Antalet inom ett bestämt område företagna rättsmedicinska liköppningar har icke blott ett medicinskt, utan ock ett visst kulturellt intresse. Detta, emedan det stora flertalet liköppningar verkställts på grund av mord eller dråp, vilka i regel, skett under rusets inflytande. Ett minskat antal liköppningar tyder därför på framsteg i odling och goda seder, ett ökat antal tyder åter på motsatsen.

Nedanstående tabeller visa oss först och främst, att antalet liköppningar under 50-årsperioden 1871—1920 stiger till 328 eller 6,6 per år. Av dessa hava 193 eller omkr. 59 % verkställts på grund av dråp eller mord, därtill kommer som orsak lönnlagt foster, vilket också i flertalet fall är liktydigt med mord, med 45 fall eller 13,8 %. De två nämnda grupperna bilda således tillsammans 72,8 % av alla företagna liköppningar.

En undersökning av antalet liköppningar på grund av dråp och mord visar en stadig nedgång årtionde för årtionde. Sålunda var antalet under tiden 1871—80: 69, under sista årtionde endast 17, således 4 gånger mindre. Däremot synas de lönnlagda fostrens antal icke visa någon tendens till nedgång.

Det kan vara skäl att undersöka något närmare de olika kommunernas andel i ovan berört avseende. Vid den senare av de tvenne ovan framställda tabellerna har jag varit nödsakad anlita konceptböckerna i provinsialläkararkivet, vilka dock tyvärr saknas för åren 1884—1895. De absoluta talen bliva sålunda i den senare tabellen icke fullt exakta, emedan de icke representera hela 50-års perioden utan endast tiden 1871—83 och 1896—1920. En inblick i den relativa fördelningen bland de skilda kommunerna giver den dock.

Nämnda tabell visar oss, att endast i Maxmo under sagda tid inga liköppningar företagits för dråp eller mord. Dessutom se vi att ungefär en fjärdedel av sagda förrättningar förekommit i de svenska, tre fjärdedelar i de finska kommunerna. Jämföra vi med varandra tabellens två sista kolumner, få vi fram den  r e l a t i v a  förekomsten av liköppningar i respektive kommuner också i förhållande till dessa kommuners folkmängd. Hade liköppningarna varit jämt fördelade i kommunerna i förhållande till dessas folkmängd, skulle naturligtvis siffrorna i dessa båda kolumner varit lika stora. Nu finna vi för alla svenska kommuner samt för Nurmo och Kauhava en lägre siffra för de företagna liköppningarna, än som motsvarar dessa kommuners befolkningssiffra; däremot är denna siffra något högre för Lappo, samt betydligt högre för Yli- och Alahärmä.

Föreningsväsen.

En mängd föreningar av vitt olika art leva och verka i detta nu inom distriktets kommuner. De äro dels sammanslutningar mellan personer med speciella intressen, hit höra lantmanna- och fiskargillen och arbetarföreningar, dels äro de grundade på rent kulturella program, såsom ungdoms-, nykterhets- och Martaföreningarna. Vidare förekomma föreningar på religiös grund samt också sådana med folkhygieniskt syfte. I detta sammanhang beröras icke de i nästan varje kommun förekommande syföreningarna, vilka dels ha till uppgift att sammanföra nejdens kvinnor till en angenäm pratstund, dels att under sammankomsterna förfärdiga arbeten, genom vilkas försäljande medel anskaffas för olika ändamål. Å sido lämnas också sådana föreningar, som mera äro att betrakta som rena andelslag, såsom lokala brand- och kreatursförsäkringsföreningar, tjurföreningar m.fl.

I distriktet äro verksamma filialer av tvenne  l a n d t b r u k s s ä l l s k a p.  Det äldre av dessa är »Etelä-Pohjanmaan maanviljelysseura» (Sydösterbottens lantbrukssällskap). Detsamma, grundat år 1863, var till en början tvåspråkigt till dess ur detsamma år 1904 utbröts »Österbottens svenska lantbrukssällskap». I varje kommun finnas en eller flere filialer av dessa föreningar, de s.k. lantmanna (och fiskar)-gillena. Dessa föreningar hava säkerligen uträttat mycket gott till modernäringens utveckling. Här nedan lämnas en förteckning över gillenas antal, stifteår samt nuvarande medlemsantal. 1) Av denna förteckning framgår att antalet medlemmar i de finska kommunerna är cirka 3 gånger större än i de svenska.

1) Uppgifterna för de svenska kommunerna gälla 31/12 1924, för de finska 31/12 1921.)

Tabell XXXVII. Lantmanna- och fiskargillen.

Det var på 1880-talet  u n g d o m s r ö r e l s e n  tog sin början i vårt land. Österbotten gick därvid i spetsen. Den första ungdomsföreningen bildades i en av distriktets kommuner, nämligen Kauhava. Detta var år 1881. Initiativtagaren var en enkel hantverkare och hette MATTI SIPPOLA. Bland svenska kommuner i landet var Malax den första, där år 1888 en ungdomsförening stiftades av den dåvarande unga studenten, den sedermera på ungdomsföreningarna, folkhögskolans och nykterhetsrörelsens område väl kände JOHANNES KLOCKARS. Det dröjde icke många år, förrän idéen fullt slog igenom, och inom kort uppstodo ungföreningar också inom distriktets samtliga kommuner, i flertalet kommuner t.o.m. flere, en i varje större by. Inom distriktets svenska kommuner var Jeppo den första, där år 1891 en ungdomsförening bildades. På 1890-talet uppstodo utom redan nämnda föreningar nya sådana i Vörå (Rekipeido), Munsala (Kyrkby) samt i Kimo by av Oravais, vilken sistnämnda dock upphörde redan efter två år för att ånyo uppstå år 1904. Under 1890-talet grundlades också trenne ungdomsföreningar i Lappo. Övriga ungdomsföreningar hava uppkommit under detta sekel. För detaljer hänvisas till tablån å omstående sida över de nuvarande ungdomsföreningarna och tiden för deras tillkomst. De flesta ungdomsföreningar hava eget hus, ofta uppfört på en vacker, dominerande plats, men icke så sällan i en stil, som kunnat vara enklare och smakfullare.

Hava ungdomsföreningarna uträttat något till ungdomens förkovran? Om ock här, liksom i varje föreningsliv, kan spåras tider av stillestånd och dådlöshet, om ock mångenstädes nöjeslivet varit det centrala i föreningens verksamhet, har dock säkert mycket uträttats för förverkligande av föreningarnas höga mål: »ett höjande av hembygdskänslan och en strävan att åstadkomma en sedlig förädling av ungdomens nöjen.»

Tabell XXXVIII. Ungdomsföreningar år 1925.

Den tredje stora gruppen av föreningar bildas av  n y k t e r h e t s f ö r e n i n g a r n a.  Den första helnykterhetsförening i vårt land hade stiftats i Vasa år 1877 på initiativ av lärarinnan HILDA HELLMAN. Den första nykterhetsföreningen inom distriktet bildades i början av 1880-talet i Lappo. Denna förening slumrade in flere gånger för att sedan efter någon tid vakna till liv. Den sista gången detta skedde var år 1923, då en ny förening startades, och utgör dess nuvarande medlemstal 60. I Nurmo fanns mellan åren 1910—1916 en dylik förening. Övriga finska kommuner hava ställt sig likgiltiga mot bildande av nykterhetsföreningar. I de svenska kommunerna har däremot intresset varit allmänt i samtliga kommuner. De första föreningar, som bildades här, voro i Munsala år 1897, i Vörå 1898 samt i Nykarleby landskommun (tvenne föreningar) år 1899. I tabell XXXIX meddelas en förteckning över nu existerande föreningar jämte stiftelseår och medlemsantal. Samtliga nykterhetsföreningar sammanslöto sig tidigt till ett förbund: »Raittiuden Ystävät — Nykterhetens vänner», under vilken organisation de lokala föreningarna bildade filialer. Till förbundet slöt sig också barnorganisationen: »Hoppets här». Ur denna tvåspråkiga sammanslutning utbröt sig år 1905 »Finlands svenska nykterhetsförbund».

Tabell XXXIX. Nykterhetsföreningar år 1925.

M a r t h a f ö r e n i n g e n  konstituerades 23 mars 1899. Densamma, som först hette »Bildning i hemmen», var en direkt följd av det ödesdigra februarimanifestet av år 1899. Under den nya föreningens skydd skulle den politiska motståndstanken väckas och stärkas inom hemmen genom kvinnan. Då generalguvernör BOBRIKOFF anade, trots all försiktighet vid stadgarnas avfattande, ett försåt, blev föreningen icke godkänd. Densamma vann dock senare under det oskyldigt klingande namnet »Martha» gehör hos höga vederbörande. Föreningen har under de gångna 25-åren uträttat ett stort, gediget arbete, icke blott i sin ursprungliga avsikt, utan ock genom höjande av allmogekvinnans ställning i hemmet samt för hennes utveckling såväl på det andliga som på det husligtekonomiska området (kurser i trädgårdsskötsel, matlagning, sömnad m.m.). Filialer uppstodo snart i flertalet kommuner. I distriktets kommuner finnas dylika i Jeppo, Munsala, Oravais, Vörå samt också i en del byar i Nykarleby landsförsamling, men däremot icke i någon av distriktets finska kommuner. Marthaföreningen, som ända till år 1925 varit tvåspråkig, delades detta år på språklig grund.

A r b e t a r f ö r e n i n g a r finnas i Ylihärmä och Alahärmä, Kauhava och Lappo, och framgå dessas stiftelseår jämte medlemsantal (år 1925) av nedanstående tablå:

Arbetarföreningar:

K v i n n o f ö r e n i n g a r  finnas i Lappo, grundad år 1890, medlemmar 60 samt i Ylihärmä sedan år 1918; nuvarande medlemstal är 21.

En kvinnoförening med speciellt syfte är »Lotta Svärd»-föreningen. Filialer av denna finnas i Nykarleby, Jeppo, Munsala, Oravais och Lappo.

Av föreningar med folkhygieniskt syfte existerar i Vörå sedan år 1912 en filial av »Föreningen för bekämpandet av tuberkulosen i Finland». Distriktets finska kommuner hava talrika medlemmar i den i Sydösterbotten arbetande »Etelä-Pohjanmaan Keuhkotaudin Vastustumisyhdistys» (filial av föreningen för bekämpande av tuberkulosen i Finland). Av »General Mannerheims barnskyddsförbund» finnes tills vidare en filial endast i Lappo, grundad 1922, med 40 medlemmar. I distriktets samtliga svenska kommuner finnas sedan 1923 filialer av Samfundet »Folkhälsan i svenska Finland», grundat av avlidne prof. OSSIAN SCHAUMAN. En gemensam filial bildar Nykarleby stad och landskommun jämte Munsala och Jeppo.

Föreningar, bildade på  k r i s t l i g  grund, finnas i Nykarleby, Jeppo, Oravais och Vörå, och en fredsförening är grundad i Munsala.

[Politiska partierna]

I detta sammanhang må också i korthet beröras de inom distriktet verksamma  p o l i t i s k a  p a r t i e r n a.

Efter representationsreformen, grundad på allmän och lika rösträtt samt på proportionellt valsätt, avspegla de politiska valen tämligen exakt partiförhållandena inom kommunerna. I tabell XL finnas sammanställda dels antalet röstande i varje kommun, dels det procenttal röster de olika partierna erhållit vid valen. Jag har endast medtagit resultatet av tvenne val: år 1907, vilket är det första som förrättats efter den nya valordningen samt år 1922, det sista val, från vilket valresultaten blivit publicerade. Tidsskillnaden mellan valen är således 15 år.

En jämförelse mellan de båda valen erbjuder ett visst intresse. Vi finna att antalet röstande betydligt avtagit såväl i de svenska som finska kommunerna. I de svenska kommunerna är minskningen från 7,518 till 6,444 eller 13,6 %, medan åter antalet röstande i de finska kommunerna nedgått från 9,445 till 8,424 röster eller 10,8 %. Det är endast en enda kommun, Nurmo, där de röstandes antal var större år 1922 än 1907.

Partibildningen var icke densamma vartdera året. Endast Svenska folkpartiet och, bland de finska borgerliga partierna, Lantmannaförbundet äro desamma. Det Finska partiet och Ungfinska partiet, där den främsta partidelaren som bekant bestod i olika uppfattning beträffande taktiken mot Ryssland, upplöstes självfallet efter självständighetsförklaringen. Den nya partibildningen, som är grundad på skiljaktiga meningar i sociala frågor, gav upphov till Nationella samlingspartiet (höger) och Nationella framstegspartiet (vänster). Ur socialdemokratiska partiet har som självständigt parti utbrutits dess kommunistiska flygel under namn av Finlands socialistiska arbetarparti.

Svenska folkpartiet är dominerande i de svenska kommunerna, utgörande år 1907 95,1 %, men dess röstresurser ha år 1922 sjunkit till 88,0 %. Var ha vi att söka orsaken härtill? Den relativa sänkningen beror på en stark ökning av de socialistiska elementen (från 1,2 till 8,3 %). De finska borgerliga partierna i de svenska kommunerna stå vartdera året på samma nivå, bildande endast 3,7 % av alla avgivna röster. De socialistiska framstegen ha varit störst i Munsala (från 1,2 till 15,5 %av de röstande); därnäst kommer Oravais med en ökning från 3,0 till 13,6 %, Jeppo från 1,9 till 14,3 % och Nykarleby landskommun med en ökning från 0,8 till 6,5 %. I Oravais är det främst kommunisterna, som gått framåt, i Munsala och Jeppo socialdemokraterna.

I distriktets finska kommuner spelar svenska folkpartiet ingen roll, samlande endast 0,4 resp. 0,3 % av rösterna. Medan år 1907 de finska borgerliga partierna avgåvo 77,3 % av rösterna, hade nämnda procenttal år 1922 nedgått till 73,8. Däremot hade inom de olika fraktionerna starka förskjutningar ägt rum. Lantmannaförbundet hade ryckt upp från 7,2 till 37,3 %, utgörande det starkaste partiet i Alahärmä och Kauhava. Däremot är det Nationella samlingspartiet — liksom år 1907 det »finska partiet». — dominerande i Ylihärmä, Lappo och Nurmo. De socialistiska partierna hava ökats från 22,3 till 26,3 %; den kommunistiska fraktionen är avgjort i majoritet, omfattande 19,1 % mot socialdemokraternas 7,2 %. Den största kommunistkontingenten av alla röstande påträffas i Alahärmä med icke mindre än 29,2 % av alla röster, därnäst kommer Kauhava med 26,7. Läggas åter de båda socialistiska partierna tillsammans, blir dessas styrka i Kauhava 42 % och i Alahärmä 37,9 %.

För övriga detaljer hänvisas till tabell XL.

Källor:

ELIS BERGROTH, Den finska kyrkans historia, Helsingfors 1892.
K. V. PETRELL Från flydda tider. Människovännen 1923 N:o 43, 45, 46, och 1924 N:o 1.
O. M. REUTER, Finland i Ord och Bild. H:fors 1901.
K. WERKKO, Matrikel för Finlands folkskolor och folkhögskolor vårterminen 1893, Pori 1893.
J. J. HULDÉN, Anders Svedberg och folkskolan, ingår i Finlands folkskola 59 år, (1866—1916), H:fors 1916.
Z. SCHALIN, Byskolläraren Erik Olins liv och verksamhet. Österbottniska Posten N:o 24—27 för 1897. [I brist på den, läs den mycket gripande Erik Olin och hans byskola av J. L. Birck.]
Finlands officiella statistik. X. Folkundervisningen. Folkskoleväsendet i Finland under särskilda år. IX Elementarläroverken, under särskilda år.
K. J. HAGFORS, Nykarleby Seminarium 1873—1923, Nykarleby 1923.
Privata meddelanden från Statistiska Centralbyrån.
Meddelanden av de olika skolornas föreståndare.
Medicinalstyrelsens årsberättelser 1874—1916.
Provinsialläkararkivet.
Österbottens Svenska Lantbrukssällskaps årsbok, diverse årgångar.
Etelä-Pohjanmaan maanviljelysseuran vuosikirja 1921.
Finlands svenska nykterhetsförbund 1905—1915, Vasa 1915, samt för 1925, Vasa 1925.
Föreningen Martha 1899—1924, H:fors 1924.
Finlands officiella statistik XXIX. Valstatistik för särskilda år.