Några blad ur Carleborgs grefskaps historia 1652—59 av E. W. Bergman


Förord.

Den Tottska samlingen i Svenska Riksarkivet förvarar en mängd skrifvelser från tjenstemän inom grefskapet Carleborg till grefve Claes Tott och hans kamrerare Olof Andersson Strömsköld. Samlingen koncepter till svar å dessa skrifvelser är visserligen mycket knapphändig, men man får dock af det förefintliga materialet en ganska god inblick i grefskapets inre historia och förvaltning. Det har därföre synts vara af värde att, genom utdrag af denna brefvexling och dessas gruppering efter de olika ämnen de beröra, gifva några tidsbilder från lifvet inom dessa till en administrativ enhet sammanförda socknar. Det är blott de första åren af grefskapets historia, som härvid behandlats; materialet omfattar visserligen hela tiden för grefskapets tillvaro, men de första åren bjuda dock mest af intresse, då allt ännu skulle ordnas efter de nya förhållandena och då grefskapets första hauptman i sin brefvexling med kamreraren Strömsköld, hvilken förnämligast hade grefskapets förvaltning i sin hand, på ett särdeles meddelsamt och öppenhjertigt sätt uttalar sig i föreliggande angelägenheter.

Med dessa utdrag åsyftas icke att gifva någon historiskt vetenskaplig skildring af grefskapets ställning och förhållanden, ej heller ens att på ett uttömmande sätt redogöra för de i brefvexlingen förekommande frågor, utan blott att, såsom titeln redan antyder, meddela några blad ur grefskapets historia. I afseende på handlingarnas återgifvande i tryck må anmärkas, att stafningssättet och ordformerna moderniserats, medan i öfrigt ordalydelsen oförändradt bibehållits.

E. W. Bergman.

————



1.   Carleborgs grefskap.

Drottning Christinas donationsbref af den 20 mars 1652 för grefve Claes Tott är grefskapet Carleborgs stiftelseurkund. Grefskapet skulle enligt detsamma omfatta Ny Carleby stad samt 20 byar inom Ny Carleby och Lappo socknar, uppgående efter en senare uppgift till 335 hemman om 206 1/3 mantal. Som emellertid donationen var gifven för Claes Totts faders, fältmarskalken Åke Totts meriter, skulle dennes efterlemnade enka, Christina Brahe, därur erhålla sitt lifgeding 1) och på samma gång åtnjuta „all den heder och ära som grefvinna med rätta tillkommer och icke annars än vore hennes framledne man en grefve död“.

1) Den från grefskapet för hennes räkning afvittrade „lifgedingsränta“ upptages i räkenskaperna till 1,500 dr smt, och den däraf utgående årliga räntan utgjorde 375 dr smt. I en skrifvelse af år 1655 förfrågar sig hauptmannen hos kamreraren, huruvida grefvinnan skulle oafkortadt njuta de bönder, som voro henne anslagna, så att af grefvens medel skulle till kronans befallningsman aflemnas halfva skjutsfärds- och boskapspenningarna samt häradshöfdings- och lagmansräntan. Någon beröring med grefskapets förvaltning hade hon för öfrigt icke; endast vid ett tillfälle omnämnes hon i den föreliggande brefvexlingen, då borgmästaren i Ny Carleby stad i skrifvelse till kamreraren Strömsköld omnämner, att hon för stadens kyrkas räkning till inköp af ett spel förlorat 100 dr koppmt; med dessa medel forvärfvade sig också församlingen „ett positiv om några stampner“, hvilket söndagligen brukades.


Grefve Totts kamrerare, Olof Andersson Strömsköld, hade haft en verksam del i utverkandet af denna donation, en man, om hvilken grefven år 1655 yttrar sig, att han „uti all som största trohet med stort bekymmer och idkesamhet“ uti 30 år eller alltsedan år 1630 hade tjenat far och son. I samma skrifvelse, i hvilken Strömsköld får detta vackra vitsord, meddelar grefven äfven de närmare omständigheterna vid donationens meddelande och Strömskölds anpart därvid.


„Uti min frånvaro åt Frankrike år 1652“, skrifver han, „hafver han [Strömsköld] med min kära fru moder, högvälborna fru Christina Brahes inrådande och honom af mig ombetrodda commission hos Hennes Kongl. M:t, vår allernådigste drottning Christina, andragit min sal. käre herr faders för Sveriges krona och sitt fädernesland ridderligen gjorda krigstjenster, att han intet mindre än som andra hans jemlikar uppå deras döda mull — — — uti sin graf ock måtte hedrad blifva, det Hennes Kongl. M:t med nåder anhört, och efter välbe:te min kära fru moders och Olof Strömskölds flitiga anhållande är jag och de mina för min sal. käre herr faders meriters skull med grefskap benådad vorden“.

När drottning Christinas tronafsägelse d. 6 juni 1654 i Upsala hade försiggått, fick Tott af kon. Carl X uppdrag att vara drottningen följaktig vid hennes afresa ur landet. Grefven gaf då, „eftersom Hans Kongl. M:t mig nådigst hafver med Hennes Kongl. M:t, drottning Christina, bortförordnat“, Strömsköld fullmakt att under hans frånvaro „hafva uppsigt öfver, bjuda och befalla öfver alla våra jordagods och sätesgårdar i Sverige, Fin- och Lifland såväl som utöfver amtet Wollin och jagthuset Stora Stepenitz i Pommern“. Länge blef han dock nu ej borta, men snart skulle han åter lemna fäderneslandet, då han redan följande år kallades att åtfölja Carl X till polska kriget. Han förnyade därförut sin fullmakt för kamreraren och förklarade honom 1656 i en skrifvelse ifrån Marienburg vara hans „hofintendent och hauptman öfver vårt hof, egendomar och inkomster uti Sverige, Fin- och Lifland som ock Preussen, Pommern eller någon annorstädes“. Genom grefve Totts myckna vistelse i utlandet kom således grefskapets förvaltning hufvudsakligen att ligga i kamrerarens hand.


En icke oväsentlig tillökning hade grefskapet erhållit, då Tott hade fått sina genom byte med grefve M. G. De la Gardie nyförvärfvade „arfvegods“ i Ilmola, Lappo och Vörå socknar med grefskaps friheter privilegierade. I den kongl. resolutionen härom af d. 20 juli 1653 heter det:

— — — „Och ehuruväl oss icke obilligt faller något betänkligt att låta någons arfvegods njuta grefskapsfrihet, helst därföre alldenstund det drager med sig ett ondt exempel, dock likväl“ beviljades grefve Tott äfven för arfvegodsen „den jurisdiction, högheter, vilkor, frihet, rättigheter och härligheter, som såväl honom som andra grefvar här i riket —  — — efterlåtna och privilegierade äre; dock grefve Claes Totts och hans arfvingars däri hafvande allodial- och arfvegodsrätt alldeles honom och dem förbehållet och oförkränkt i alla måtto“.

Arfvegodsen omfattade företrädesvis hemman inom Ilmola socken, men äfven inom Vörå och Lappo socknar, inalles 248 hemman om 157 mantal. Hela grefskapet uppgick således med arfvegodsen till 583 hemman om 363 1/8 mantal 1). Såsom från skatters utgörande till grefven befriade böra frånräknas de mantal, som af en eller annan anledning icke upptogos i skattelängderna, såsom de staden Ny Carleby af kon. Gustaf II Adolf d. 7 sept. 1620 donerade 25 1/2 mantal, 5 mantal påstbönder och gästgifvare, 3 mantal länsmän och ödesmantalen, som år 1653 voro 31 1/2 men redan blott 3 år därefter såsom följd af föregående missväxter stego till 74 1/2 motsvarande ungefärligen 116 hemman — således hvart 5:te hemman öde. För dessa hemman erlades dock af brukarne en ringare ränta, ödesränta. Den från hvart mantal utgående årliga räntan beräknades eljes till ungefärligen 8 1/2 dr smt och öfriga grefven tillkommande skattetitlar till 12 dr smt, tillsammans för olika delar inom grefskapet vexlande mellan 18—22 dr smt pr mantal. Samtliga de från grefskapet (arfvegodsen med inberäknade) till grefven inflytande räntorna belöpte sig, sedan omkostnaderna därifrån afdragits, till något öfver 6,000 dr smt pr år räknadt. För jämförelses skull må nämnas, att grefve Totts öfriga finska gods blott gåfvo omkring 1,600 dr smt, då Ekholmsund gaf öfver 4,000 dr smt och Lehals län i Estland ej mindre än 8,600 dr smt 1{a}).


1) Då C. v. Bonsdorff i sitt arbete: „Om donationerna och förläningarna i Finland under drottning Christinas regering“, sid. 16 uppgifver, att med tillökningen af arfvegodsen hela grefskapet skulle hafva omfattat 336 5/24 fullgärdshemman, så beror detta uppenbarligen på en förvexling. Detta tal hänför sig blott till grefskapet utom arfvegodsen, och likaså den följande uppgiften i samma stycke att de behållna hemmanen år 1653 och 1661 voro resp. 285  7/24 och 322 7/8. Uppgifterna om mantalet åter hänföra sig riktigt till grefskapet jämte arfvegodsen likasom uppgiften om inkomsterna.

1{a}) Grefvens beställningar inbragte honom samtidigt 2,700 dr smt, och hans salutliga inkomster anslogos, nogare räknadt, till 23,300 dr smt. Men dessa inkomster voro långt ifrån att kunna betäcka utgifterna, som vanligen uppgingo till vida högre belopp, såsom 36,000, 40,000, ja ända till 50,000 dr smt pr år. Skilnaden måste då anskaffas genom uppnegociation, och finna vi således, att år 1666 egendom var pantsatt till ett värde af 15,300 rdr specie och 104,000 dr koppmt, löpande delvis med 6 och delvis med 8 % ränta. Pantsättningarna gälde såväl gods i Finland som i Sverige, men då all pantsättning inom grefskapen var förbjuden, berördes grefskapet naturligtvis icke deraf. Att också grefvens hofhållning skulle varit kostsam, kan man förstå, när man ser, hvilken talrik personal utgjorde hans följe. Vid hans afresa till polska kriget angifves den på följande sätt:

„Rulla på vår hofstsat, som äre oss följaktige åt främmande land: 1 sekreterare, 1 hofmästare, 2 kammartjänare, 3 pager, 4 lakejer, 1 kock, 1 köksdräng, 2 lifknektar, 1 stallmästare, 4 karlar, 6 kuskar, 3 stalldrängar, summa sjelf 30:de till personer stark“.

Ny Carleby stad blef naturligtvis hufvudorten för den nya administrationen, men icke utan åtskilliga olägenheter för de aflägsnare belägna delarna af grefskapet, såsom för Ilmola och Vörå socknar, hvilka därigenom fingo en lång väg med sina skattepersedlar, från Vörå omkring 5 mil och från Ilmola 7 mil. Också var det en ofta återkommande klagan hos Ilmolaboarna öfver att de ej efter gammal vana fingo nedföra sin tjära till närmaste hamn inom Korsholms grefskap. Redan vid Freeses, den första grefliga tjenstemannens ankomst till platsen, hade de yrkat därpå, men denne ansåg det betänkligt „för tullen och seglationen“; grefve Tott afslog också deras ansökan, hvilken dock upprepade gånger förnyades, och hauptmannen Werne förklarade, att det skulle vara dem högeligen besvärligt, om de därtill skulle tvingas; men först år 1660 blef ändtligen detta deras yrkande formligen medgifvet.

De grefven tillhöriga Vörå-bönderna hade ännu svårare att finna sig i de nya förhållandena. Till Vörå sockens klagopunkter vid 1655 års riksdag hörde ock, att hauptmannen i Ny Carleby tvingade bönderna att dit föra sin spanmål, där de därföre måste hyra bodlägenheter, medan deras egna stodo tomma. Att förläggas till Ny Carleby tingslag föreföll dem likaledes besvärligt, och ville den öfriga delen af socknen icke medgifva dem detta utbyte, „det dock synes oskäligt, emedan det ena tingslaget måste likväl det andra fördraga“, skrifver hauptmannen Werne. Deras ovilja häremot gick emellertid så långt, att när vinterting skulle hållas i Ny Carleby i april 1655, dit äfven Vöråboarna voro stämda, „kom“, såsom hauptmannen skrifver, „ingen menniska derifrån mer än allenast en enka, hvarken tolfman eller andra; huru man med sådana obstinatiska menniskor procedera skall, vet jag icke“. Socknen var dock onaturligt styckad. I fjerde punkten af dess ofvannämda riksdagsbesvär heter det: „Begära vi underdånligen, att vi fattige undersåtar kunde under kronan komma igen, eftersom ingen socken är uti så många herskaper fördelt som denna, nemligen uti 13 parter“.
(Inf. 2004-07-30.)



2.   Lorentz Freeses verksamhet såsom uppbördsman i Carleborgs grefskap 1652—54.

Till att taga immission i grefskapet, indrifva räntorna och närmare ordna uppbördsväsendet utsågs af grefve Tott Lorentz Freese. Öfverfarten fordrade 16 dagar. Omedelbart efter framkomsten sammanträffade Freese i Pedersöre med landshöfdingen Johan Graan, hvilken beviljade den begärda immissionen, förutom i halfdelen af Carleborgs stads accis och arfvegodsen, enär han fordrade att förut få se ordalydelsen af donationsbrefvet. Freeses första åtgärd var att vid tinget i Carleborg inlägga en protest emot Henrik Tavast, Jakob De la Gardies hauptman, som redan uppburit hela 1652 års ränta från de hemman i Lappo och Ilmola socknar, som tillhört De la Gardie och nu öfvergått i Claes Totts ego såsom arfvegods. Han uttalar för öfrigt i en af sina första skrifvelser till kamreraren sin tveksamhet, huru han skulle göra med böndernas rester, då för stor stränghet vid deras indrifvande skulle hafva till följd, att de öfvergåfve sina hemman. Mest var det folket vid sjökanten, som till följd af sin ringa åkerjord och det minskade fisket var på rest med sina utlagor. Emellertid grep Freese sig genast an med sin egentliga uppgift. „Nu följer jag med tingen“, skrifver han den 5 sept. till kamreraren, „och käns vid bonden. Hvad nu i Vörå öfver är (ty der har Tavast icke varit), det tager jag emot och försänder med första farkost“.

Landshöfdingen hade i hela Österbotten, gref- och friherreskapen icke undantagna, annoterat allt husfolk och låtit taga af hvart hjon emellan 15 och 46 år 2 rdr specie. Freese och hauptmannen öfver Korsholms grefskap framstälde då i Vasa hos landshöfdingen den anhållan, att hvardera i sitt ombetrodda grefskap skulle få uppbära dessa husmanspenningar, hvartill dock landshöfdingen svarade kort nej, då sådana penningar ensamt tillkomme kronan. „Nu är väl mycket godt“, skrifver Freese, „och rätt högt af nöden, att husfolket (af hvilket hela landet fullt är) måge blifva något plågade, på det att ödet må dess förr blifva upptaget 1); men att icke grefvarne och friherrarne skole af sådana pålagor, som ske inom grefskapen, njuta en del, synes vara underligt“.

1) Med husfolket menas här endast det lösa folket. Tankegången är, att dessa på så sätt skulle drifvas att upptaga ödeshemman, hvilka därigenom skulle återgå till skatte.

Grefskapet var ännu utan hauptman. Freese anmälde sig till tjenstens erhållande. Han skrifver härom till kamreraren d. 22 sept. 1652: „Der sig sålunda hade kunnat lämpa, att mig hauptmans ställe nu i förstone jemte uppbörden förtroddes, ville jag det gerna för en ringa lön på mig taga och försvarligt väl förestå, vore till en prof“. „Under afvaktan att komma till accisen i staden“, enär han ännu icke erhållit donationsbrefs-kopian, hvilken först i maj följande år kom honom till handa, säger han sig „arbeta att uppbära tionden och sakören {böter}“. Med Henrik Tavast hade han också ett och annat obytt. „Hvad som i ulfvamun kommer, tages ej så lätt dädan“, är hans uttryck om honom.

Af de utlagor, som bönderna hade att utgöra, föreföllo dem särskildt de vid 1652 års riksdag faststälda nya dagsverkena och hjelpekörslorna „mycket svårt att undergå; dock gifva de sig godvilligen under höga öfverhetens vilja, ehuru ingen af detta landskap därhos varit hafver“, skrifver Freese. Denne började nu känna sig säker i sin position, oaktadt han ännu icke hade fått immission i arfvegodsen. Så skrifver han t. ex. d. 5 mars 1653, att han „lagt arrest på tullen och accisen i staden, så att ingen där något rörer, förr än min nådiga öfverhets del för framledne år först uttages. Husfolkets penningar skola ock till välb. landshöfdings ankomst stå in sequestro {kvarstad}och till vidare order af min grefve“.

Freese förnyade sin anhållan att med sin tjenst få förena hauptmans-beställningen; han fick visserligen icke denna sin önskan uppfyld, men grefven gaf honom dock i en skrifvelse af d. 12 mars uppdrag att sköta hauptmannens åligganden med biträde af borgmästaren i Ny Carleby stad, Anders Jönsson, intill grefvens egen tillämnade öfverkomst. Någon sådan blef dock icke af. Med afseende på ränteuppbörden förklarar grefven, att den finge utgå i tjära eller „som allmogen kan drägligast falla“ 1). Härom skrifver Freese följande:

1) I en skrifvelse af år 1655 från kamreraren till den nyutnämde hauptmannen Peder Werne uppmanas denne att hålla bönderna till flitig tjärbränning. I sitt svar beskrifver hauptmannen, hvilket arbete som måste nedläggas därpå och hur det därföre för de skoglösare nedre bygderna svårligen kunde löna sig att syssla därmed. „Visserligen äro de och skola alltid blifva därtill förmante“, skrifver hauptmannen, „som ingen tvifvel ej heller är, mindre de äro sjelfmante, men klageligt att skogen är så ganska uthuggen; herr kamrerarens goda mening, att de skulle begifva sig upp i skogsbygden, hafver man väl öfvervägt, och befinnes det visserligen vara dem omöjligt, emedan ingen skog öfverlopps finnes närmare än på Tavaste skogen och det bruket vill hafva många resor tjenst, såsom 1:o barkatullen, 2:o efter 2 års förlopp huggas af stubben om hösten, 3:o om vintern framköras, 4:o om våren huggas smått och 5:o om sommaren sättas i dalen och brännas; förr än den tjäran kommo sedan till stads, tror jag han, som på 30 mil ifrån boendes voro, visst skulle tröttas“.
„Lappo och Ilmola socknar gifva mest tjära; i Carleborgs socken gifver ock halfparten persedlar, ty de äro mestadels skärbönder. Staden önskar sig fuller något därvid, men de harva ej heller tillförene fått den tjäran, som Tavasten uti utlagorna uppburit hafver; dock hafva de däremot haft sin fria handel i Pedersöre, hvilket nu genom egen stad, Jakobstad {grundad 1653} benämd, är dem afskuret; dock faller något till den, som trifven är“.

Genom öfverenskommelsen med bönderna att till en väsentlig del leverera tjära i stället för andra räntepersedlar enligt jordeboken uppkom en svår konkurrens med Ny Carleby stads handlande om „detta profiterande handelsgods“. Att icke gå förlustig tjäru-handeln var för staden af största vigt, då tjära var den förnämsta bytesvara bonden hade att erbjuda. Borgerskapet i staden inlade också härom en supplik till grefven{böneskrift, ansökning}, dat. d. 21 maj 1653, hvilken här må anföras:

„Härjemte är oss fattige borgare förekommet, att Eders Grefl. Nåde behagar att låta uppbära af allmogen i grefskapet och för räntan anamma i betalning bara tjära i lika måtto som Henrik Tavast på Hans Grefl. Nåde fältherrens vägnar för detta i bruk bragt hafver. Så vare Gudi klagadt, hvad förderf som denna staden tagit hafver af be:te Tavastens procedere och huru högt vi äro beängstade af sådant skick, ehuru det direkte sträfvar emot alla kongl. resolutioner, som förmäla, att allmogen måtte vara pligtig att betala sina utlagor i de persedlar, som i jordeboken antecknade finnas. Eders Grefl. Nåde fördenskull nådeligen täcktes taga i gunstig consideration och låta borgerskapet inlösa bondens tjära för penningar, som i alla andra grefve- och friherreskapen här i landet brukligt är.
Borgmästare och råd
i
Carleborgs stad“.

Vi få längre fram se, huru frågan om tjäru-leveransen ledde till ett synnerligen spändt förhållande mellan hauptmannen, bönderna och stadens borgerskap, ja till och med förorsakade våldsamma uppträden i det lilla samhället.

De af bönderna aflevererade varorna, så tjära som öfriga räntepersedlar, såsom spanmål, smör och kött, skickades på skutor till Stockholm eller öfverlemnades till stadens borgerskap efter en viss taxa enligt en 1654 med staden ingången öfverenskommelse, som dock gaf anledning till tvistigheter och redan 1658 från borgerskapets sida uppsades 1). En sådan skutlast hade Freese under sommaren 1653 fått ihop, och innehöll denna äfven 3,400 dr koppmt i 21 fjerdingar. Sjelf ämnade han också med densamma göra en öfverresa till Stockholm, men efter att i en månads tid vid Vargö hamn förgäfves hafva väntat på gynsam vind, måste han uppgifva tanken härpå och återvända till grefskapet. Följande vår 1654 företog han sig den uppskjutna Stockholmsresan, men på grund af motiga vindar påstod resan i en hel månads tid. Ej stort mer än ett halft år efter sin återkomst från denna resa afled han helt plötsligt. Förloppet därvid skildrar hauptmannen Peder Werne i en skrifvelse af d. 27 mars 1655 till frih. Sten Bielke, grefve Totts morbror, sålunda:

1) Som det kan vara af intresse att se, huru varuvärdena vid denna tid stälde sig, intages här denna öfverenskommelse, som å grefve Totts vägnar faststäldes af frih. Sten Bielke d. 16 sept. 1654.

„Efter denna värdering tillåtes borgerskapet uti grefskapet Carleborg uppå högvälborne grefve Claes Totts vägnar, att de emot en viss borgen till sig anamma alla de afgående räntor med sådan condition, att de här i Stockholm efter årstidernas förlopp må riktigt betalta blifva, hvarom borgmästare och råd därsammastädes disponera skola, som ock vara god före, neml.:

1 t:a {tunna}hvete — 8 dr koppmt, 1 t:a spanmål — 6 do d:o, 1 t:a hafra — 2 dr 28 öre d:o, 1 t:a humla — 4 dr d:o, 1 £ smör — 4 dr 4. öre d:o, 1 £ kött — 2 dr d:o, 1 £ talg — 4 dr d:o, 1 £ t. {torkade?} gäddor — 2 dr d:o, 1 £ t. fisk — 1 dr d:o, 1 £ t. morötter — 1 dr d:o, 1 t:a s. {saltad?} lax 22 dr 16 öre d:o, 1 t:a s. sik — 12 dr 16 lire d:o, 1 t:a strömming 12 öre d:o, 1 t:a sura murckor — 5 öre d:o, 1 t:a tjära — 3 dr 24 öre d:o, 1 timber gråvärk {ekorrskinn} — 3 dr 24 öre d:o, 1 oxe — 22 öre d:o, 1 får — 2 dr d:o, 1 gås — 1 dr d:o, 1 höns — 8 öre d:o, 20 ägg — 8 öre d:o, 1 skrinda hö — 1 dr 16 öre d:o, 1 kärfve halm — 1 dr 12 öre d:o“.

{Att förklaringer till timber är
Timmer, 40 stycken (skinn), fsv. timber=isl. timbr, da. tømmer, ty. zimmer (varav da. simmer, eng. zimmer), eng timber. Säkerl., såsom en engelsk förf. uppger år 1597: så många skinn som inneslötos inom två timmerbräder, på vilket sätt köpmännen brukade transportera skinn o. pälsverk. Jfr ä. eng. lavelin (egentl.: liten bräda o. d., jfr  t a v l a)  i liknande anv. om vissa mindre partier av skinn o. d. Övriga framställda förmodanden (egentl.: hög, stapel; m. m.) osäkra.“
hittade jag i Svensk etymologisk ordbok.}

„Fogar härmed E. N. jag underdånligen tillkänna mig nu d. 21 hujus {innevarande månad} vara af resandet ifrån Stockholm hit till Carleborg väl ankommen. Och kan jag nogsamt icke mig begräma öfver de fast oförmodeliga casus, som sig här alltid tilldraga, såsom åter nu med Lorentz Freese, den der förl. fredag d. 23 var hos mig om morgonen kl. åtta frisk och sund, tog afsked att förresa upp till Ilmola, der att clarera med bönderna och utmana resten nu till dess tinget blefve, som till d. 30 hujus determineradt är; reste altså ifrån staden kl. 12 allt i nykterhet (som berättas); då hafver han kört in hos kapitenen Arvid Jönsson, som boendes är i Ytterjäpu, 1 mil härifrån, med honom druckit två remmare bränvin och några kannor öl, dock uti hastighet. Freese hafver varit helt lustig och glad, omsider vackert och väl valedicerat {tagit avsked} och sedan blef ledsagad temmelig beskänkt i slädan af brofogden Henrik Läpponen (den han med sig till hjelp tagit hade) och sin pojke. Och när de hade kört ett litet stycke fram efter elfven, ropar pojken, som Lorentz körde: „Henrik, håll, här står intet väl till“. Då han, Läpponen, lopp till och tog uti honom, men hörde af honom intet ord, ej heller rörde han någon lem. — — — Gud bevare oss för en hastig bråddöd! Sedan då liket om aftonen kl. 7 fördes hit till staden, visste jag icke annat till att göra, utan kallade strax i samma stunden rådet tillhopa och gingo till och förseglade alla bodenycklar, skåp, kistor och skrin“.

Freeses enka, som också omtalar ofvan nämda procedure, klagar öfver att därvid äfven förseglats „hans eget vistskåp, koffert och våtsäck“.

Freese hade stor lätthet att uppsätta skrifvelser och hade en vacker handstil, men förde icke ordentliga räkenskaper, hvarföre utredningen efter honom blef mycket besvärlig och långvarig och ledde till en stor rest, uppgående till öfver 5,000 dr smt. Om sin man yttrade ock den efterlefvande enkan, att han under sin välmakts dagar sade, att ingen skulle kunna förstå „hans bok och räkningar“.

Till grefskapets uppbördsman efter Freese utsågs på hauptmannens förord f. d. kronobefallningsmannen Carl Nilsson Wijk.
(Inf. 2004-07-30.)



3.   Grefskapets judiciela förhållanden.

Den dömande myndigheten inom grefskapet handhades af lagmannen eller i hans ställe af underlagmannen och häradshöfdingen eller „lagläsaren“, hvilka senare tjenster tillsattes af grefven, och gingo målen från underrätten till Åbo hofrätt. Vid tiden för grefskapets upprättande innehades underlagmanstjensten af underlagmannen i Norra Finne lagsaga Olof Simonsson, hvilken dock snart lemnade sin befattning, då han kallades till hofrättsassessor. Jacob Hansson Nicarlus, som af grefven erhållit häradshöfdingsfullmakt, anhöli i sept. 1653 om den lediga underlagmansbefattningen, till hvilken befattning han redan af hofrätten vore „provisionaliter“ förordnad. Denna hans ansökan beviljades ock af grefven. 1 april åter följande år beder han, på samma gång han tackar för sin utnämning till underlagman, att fortfarande få innehafva sin häradshöfdingstjenst, oaktadt „begge tjenster en person att förestå kan någrom synas sträfviga vara, de dock begge af en rättsinnig med samvete förrättas kan“. Hauptmannen förordade denna hans ansökan, emedan „han är en beskedlig man och sig uti sitt embete alltid väl förhållit hafver, dertill med både född och boende i grefskapet“. Grefven samtyckte äfven till denna ansökan. Men redan 1655 blef Jacob Hansson af Åbo hofrätt kallad till lagman i Norra Finne lagsaga, då Gustaf Gabrielsson Rothovius, lagläsare i Hollola härad, men bosatt i Österbotten, hos grefven anmälde sig till att erhålla Jacob Hanssons lagläsaretjenst, „alldenstund den kongl. rätt Jacob Hansson tillskrifvit, det begge tjenster af en man icke kunna rimligen beträdas eller att en man till samma tvenne embeters besvär capabel finnas kunde, hvarföre ock Jacob Hansson gjort sig tankar lagläsaretjensten resignera“. På hofrättens rekommendation fick äfven Rothovius af grefven fullmakt på denna tjenst d. 23 juni 1655.

Hauptmannen, som hade den verkställande myndigheten i sin hand, att „hålla justitien vid makt“, ålåg det därföre att bivista såväl rättegångsförhandlingarna vid rådstugan i staden som tingen på landet och därvid såväl bevaka kronans intresse som skydda de grefliga privilegierna; honom ålåg det också „att exequera från hofrätten ankommande domar“. Han kunde utan vidare inmana personer i häkte, hvilket också emellanåt förekom med genstörtiga bönder, men dessa kunde också anföra klagomål hos hofrätten öfver olaga häktning, såsom skedde, då vid ett sådant tillfälle tvenne bönder för detta ändamål af borgmästare och råd begärde intyg härom.

Samma medel, någon kortare tids häkte, rekommenderade hauptmannen också åt kamreraren att använda vid tillfälle. En gång hade en skeppare, som var skyldig grefven inemot 400 dr, afseglat utan att klarera sin skuld; som han äfven förut hade tett sig ohöflig och „brukat mun“ om grefvens räntor, beder hauptmannen att kamreraren vid hans framkomst till Stockholm ville för hans „förböns skull“ bereda honom qvarter antingen i gamla rådstugan eller något annat tjenligt rum en natt, 2 eller 3, „om det icke följde för stort omak“. „Det vore androm till skräck; man njuter här ingen rätt på dem“, skrifver hauptmannen.

I augusti 1656 hade en afskrift af en reduktionscommissionens skrifvelse till landshöfding Johan Graan om stadsinkomsternas återgång till kronan och deras skyndsamma indrifvande genom landshöfdinge-embetet tillstälts hauptmannen. Denna inskränkning i grefvens rättigheter hade till följd, såsom hauptmannen skrifver, att „en och annan fattat detta såsom om äfven grefvens jurisdictionsrätt öfver staden därmed vore upphäfven“, hvarföre han frågar, om han fortfarande skulle befatta sig med executionsväsendet i staden och annat slikt eller ej — — „det hade allaredo blifvit likasom kallt i det väsendet“. Och i början af det följande året anmärker hauptmannen i en sin skrifvelse, hurusom han förmärkt „en liten vedervilja utaf borgmästare och råd här i staden, allt sedan som de högv. herrars bref ifrån reduktionen ankom till staden, icke så mycket mig till person beträffande, som eljes till embetet“. Också anförer kamreraren i en sin skrifvelse till kammar-collegium, att „då kronans fogde skall i rådstugan sitta där bredvid och taga af staden deras utlagor, vet borgerskapet icke, hvem de lyda skola“. Snart nog skulle det också visa sig, att respekten för den grefliga myndigheten betydligt hade aftagit, ej blott för borgaren, utan också hos bonden, hvarom längre fram skall anföras.

Ett för de judiciela förhållandena vid denna tid upplysande fall rörande en lifssak torde här böra något omständligare meddelas. En qvinsperson från Öfverjäpu by i Ny Carleby socken hade för barnamord af hofrätten i Åbo blifvit dömd att med yxa rättas och brännas, om hvilken doms utförande hauptmannen i december 1657 fick order från hofrätten. Härom skrifver han till kamreraren, att han menade onödigt vara att öfverskicka denna resolution, utan skyndade till execution, hvilket dock „vänligare“ torde tillgå, „alldenstund detta landshöfdingsdöme är oförsedt med skarprättare“. Hauptmannen måste därföre från Åbo reqvirera en sådan, men fruktade att han icke utan convoy skulle komma. Först öfver en månad därefter kunde också executionen utföras, då funktionären verkligen fordrade convoy och gevaldigern därföre måste resa ned till Åbo för att afhemta honom. Om den dömda qvinnans beredelse och sinnesskick talas icke med ett ord i hauptmannens skrifvelse, men väl om omkostnaderna. „Om executionen så gick den med största omkostnad och besvär hän d. 23 hujus“ [januari], skrifver hauptmannen. „Hela omkostnaden på skarprättaren hinte ingalunda under 136 dr koppmt“. För beloppet hade hauptmannen gjort invisning till uppbördsmannen på sakören till vidare förfrågan och begärde veta, om grefven ville bestå dem af samma ränta eller „om det må vara försvarligt att lägga allt på socknen, efter som hon på egen bekostnad hafver uppehållit fången med kost och vakt“.

Att behöfva underhålla fångar, särskildt sådana, som redan voro lagligen dömda, var ock en pålaga, hvaröfver Ilmola- och Lappoboarna bland andra klagomål några år senare besvärade sig hos grefven. Denne resolverade att, när fången blifvit dömd, skulle denna skyldighet för socknen upphöra.

Ännu ett mål rörande lifssak förekom under Wernes tid; någon upplysning om sakens slutliga utgång får man ej af handlingarna, men kan det dock vara af intresse att höra, hvad hauptmannen derom i en sin skrifvelse till kamreraren af d. 15 november 1658 förmäler:

„Gifver tjenstligen tillkänna, det i dag förehades på rådstugan tvenne tjufvar, hvilka hade i lögerdags om natten uppbrutit borgmästarens bod och där utstulit en ansenlig post penningar och andra saker, så att man kan intet annat aftaga, än att de gå till galgen; nu vet jag väl, att så snart de hafva fått sin dom och resolutionen kommer ifrån den kongl. hofrätten, vela de skjuta execution in på mig, hvilken sannerligen lär kosta mer än Hans Exc. i många år af stadens sakören bekomma kan; hoppas fördenskull med forderligaste herr kamrerarens inråd i saken“.

(Inf. 2004-08-05.)



4. Peder Jönsson Werne hauptman; prestval; vådadråp.

Kronobefallningsmannen Peder Werne afgaf sin revers såsom antagen hauptman öfver Carleborgs grefskap d. 16 juni 1653, men tillstäldes honom fullmakten på tjensten först i september samma år i Vasa, då han efter hållet höstting omedelbart öfvertog befattningen och nedsatte sig i staden Ny Carleby eller såsom den också kallades Carleborg. Genom tillsättande af en hauptman fick den grefliga myndigheten en särskild representant inom grefskapet. Vid sidan af hauptmannen intog dock äfven uppbördsmannen fortfarande en sjelfständig ställning inom grefskapets administration och stod likasom hauptmannen företrädesvis i brefvexling med grefvens kamrerare i Stockholm, Hauptmannens auktoritet var helt och hållet beroende på det förtroende han hos grefven och kamreraren åtnjöt. Hvarje fråga af någon betydelse hänsköts af honom till kamrerare-kontoret, några särskilda medel att disponera öfver egde han ej heller, då alla grefskapets inkomster utom de oundgängligaste för grefskapets förvaltning öfverskickades till Stockholm. Hans myndighet var egentligen blott af exekutiv art, så i judiciela som administrativa frågor.

Den nya tjenstebefattningen medförde emellertid för dess innehafvare stora svårigheter och obehag. Kollisioner förekommo så med ortens presterskap som med stadens borgerskap, när dess intressen kommo på spel. Genom sitt nit för skolan, hvarom hans brefvexling bär ett vackert vittnesbörd, fick han äfven bland lärarne motståndare, då desse helst ville sköta sin sak efter eget behag. Med allmogen kom han likaledes i delo, då bonden och borgarne slöto sig ihop emot honom. De största svårigheterna träffade honom dock från hans närmaste medtjenstemäns sida. Vi få i det följande tillfälle att beröra dessa särskilda förhållanden, som belysa grefskapets inre historia vid denna tid.

Redan Freese hade ondgjorts öfver ortens presterskap. „Vidare synes mig nödigt vara att andraga“, skrifver han, „den stora oriktighet, som häri landet af presterna är inritad, som länge varit hafver och än är, i det de allt härtill som landets öfverhet hafva regerat“. Närmaste anledningen till Freeses klagomål gälde uppbörden af kyrkotionden inom Ny Carleby socken. Freese skrifver härom följande:

„Först när han [den gamle kyrkoherden i Ny Carleby, Jacob Jacobi Carlman] förnam, att jag hela socknens kyrkotionde instämde och han (efter Sveriges vana) sin tertial utur herreboden taga skulle, lyste han icke efter min begäran, utan stämde först efter den gamla eller galna vanan sin tertial ut af hvilka byar honom bäst syntes och sedan 8 dagar efter de andra 2 delar till Gr. Exc., af hvilka honom ock syntes; nu hade jag då strax fuller tänkt att köra bonden därmed tillbaka igen, men jag tordes icke för spanmålens uppätande och däraf sedan följande stora rest skull, tog alltså denna gången emot till vidare tillkännagifvande. Jag förmodar på framtiden Hans Gr. Exc. icke lider presten väljer sin tertial och gifver det öfriga till öfverheten. Nu äro fuller ändå många besvär, som icke så mycket mig eller tjensten angå, utan socknen och staden, hvilket (synnerlig socknen) mig många resor med suckan hafva angifvit, men såsom jag icke gerna (utan visa argument) hafver velat lägga mig emot presterskapet, ej heller gör jag det ännu, utan ställer allenast sanningen i herr kamrerarens bästvetande consideration“.

Äfven hauptmannen skulle redan vid sitt första tillträde till tjensten få erfara, hvilket motstånd från kyrkans män skulle möta den grefliga myndigheten. Den gamle kyrkoherden afled, och ett nytt prestval förestod således. Enkan gjorde allt för att sonen Knut, som inemot 10 år såsom kaplan hade biträdt sin fader, skulle blifva hans efterträdare och hon dermed få sitta i orubbadt bo i prestgården. Grefvens val föll emellertid på konrektorn vid Ny Carleby trivialskola Nils Ringius, „voterade N. Ringius“ 1), hvilken äfven sökte platsen och om hvilken hauptmannen säger, att „staden såväl som socknen icke hafver något emotsäga, utan fastmera förhoppas honom framdeles i församlingen mycket godt uppbyggandes“. Ett parti inom församlingen verkade emellertid för herr Knut, och en Joseph Jönsson reste omkring, heter det, med socknens signet (således för att värfva röster) „icke publice“, skrifver hauptmannen till grefven, „och med hvars mans vetskap, utan allenast sälla sig några tillhopa, sedan löpa till prestgården, där att conspirera. Om sådana, som intet mer akta Eders Grefl. Exc:s goda gjorda disposition, icke blifva något litet näpsta, så är befruktandes de kunna något annat skadligare föra på banan“. Herr Knut bedref också sin sak så, att han fick ett stort anhang, „förvirrade så consistorium som alla andra“. „Af consistorio och proposito hafver han stort medhåll, och förundrar mig storligen “, skrifver hauptmannen vidare, „huru det månde komma, att consistorium tillvällat sig sådan myndighet i denna disposition; de gå Hans Grefl. Exc. alldeles förbi, så att de icke ens nämna Hans Grefl. Exc. i sina skrifter. Jag är likväl i den goda förhoppning, att han hafver här uti sitt grefskap kongl. rätt, makt och myndighet“. Församlingen röstade enligt grefvens votum på Ringius, men detta förtröt storligen den valförrättande prosten, så att han „brast ut och bannade församlingen, sedan hvar sitt votum och mening utsagt hade, för det de begära en utlänning (Ringius var nemligen bördig från Småland) och ej landets barn“ 2). Prestenkan lät sig dock dermed ej nöja, utan ingaf till K. M. en supplik med klagan, att en smålänning hade undanträngt hennes son från pastoratet „emot allmogens och kapitlets vilja, den lofven och tillsägelse, som åt hennes mans fader vore tillförsäkrad om successionsrättighet för efterkommande, „då ock hennes egen afl. man hade användt flit, åhåga och bekostnad på socknens kyrka, dess skrud m. m., och det vore kyrkoordningen och presternas privilegier likmätigt, att kyrkoherdens son må befordras i sin faders ställe“. Hon vände sig också till dåvarande riksskattmästaren M. G. De la Gardies gemål Maria Euphrosyne med en klagoskrift och anhållan om hennes intercession hos konungen, så att consistorium genom en kongl. skrifvelse skulle erhålla order att härutinnan göra den rättelse, att sonen blefve förhulpen till denna församling och „således handhållen via sina förfäders rättighet, däremot den andre kan via första förefallande jemgod lägenhet befordras därtill“. „Den förbistrade ynglingen“, herr Knut, förklarade också, att han „icke skulle återvända, förr än en annan framför herr Nils skulle komma till pastoratet, fast han skulle kasta allt det han eger“. „Han gör mig så mycken sidvördnad, att icke kan uttalas, mycket mindre skrifvas“, fortsätter hauptmannen, „ja sannerligen allaredo så mycket bringat genom sina praktiker och stämplingar att undanstöta sin forna praeceptorem, äfven härutinnan understödd af presterskapets i landet pretention, att jag snart intet gehör vinner hvarken af en eller annan; hvi skulle han icke, emedan han hafver sådant connivens både af consistorium som af prosten och andra, som skälla oss fattiga svenska för främmande och utländingar“? Consistorii bekräftelse å församlingens val dröjde, hvarföre hauptmannen föreslog, att grefven propria auctoritate skulle gifva Ringius fullmakt och om möjligt skaffa sig K. M:ts confirmation därpå, så mycket mera som enkan hotat att med första öppet vatten afresa till Stockholm för att med förbigående af grefven kasta sig ned för K  M. sjelf. „Sådant fast förhärdadt högmod finnes hos detta folket“.

1) Ehuru grefven icke hade utnämningsrätt till presterliga lägenheter inom grefskapet, vägde dock naturligtvis hans förord tungt i vågskålen.

2) Huru det eljes tillgick vid prestval, får man en åskådlig föreställning om af följande handling:

„Anno 1655 d. 12 febr., när rådstugu hölls i Carleborg, närvarande borgmästare och råd, som då för rätta sutto, församlades borgerskapet och socknebönderna på be:te {bemälte; det tidigare nämnda} rådhus att samsätta sig om en kaplan i församlingen uti väl:de herr Knut Carlmanns ställe, hvilken nu till regementspastoratet vocerad är och alldeles valedicerat hafver, alltså emedan fordom scholae collega Dn. Andreas Neostadius samma lägenhet här i församlingen begärt succedera, hvarföre ärendet då företogs och befrågades både borgare och bönder, om Dn. Andreas dem behagade? Då svarade alla i gemen, undantagandes mäkta få, att de ingalunda med honom kunna vara belåtna eller honom för hans oskicklighets skull emottaga vilja. Då befrågades dem för hvad orsak de honom så alldeles recusera; då framsteg en gammal man af tolften, Hans Mattsson Drake benämd, och några andra af bönderna, sägande att när be:te herr Anders på socknen resa plägar, då ställer han sig mycket obeskedlig, och bådo Gud bevara sig ifrån en sådan prestman, att deras barn skola ropa ve öfver dem, så framt de honom dertill anammade. Befrågades än åtskilliga resor be:te närvarande allmoge, de alla då som tillförene honom alldeles vedersakade. Ehuruväl Dn. pastor, väl:de Dn. Nicol. Ringius, för honom intercederade, kunde allt sådant intet rum hos be:te allmoge finna. På sistone voro borgmästare och rådet med en stor del af allmogen, borgare och bönder begärde Dn. Jacobum Henrici, som de bäst kunna och förnummit hans prof och eljes hafver förmått sig öfversten välb. herrens h. Nils Bååts recommendation till hans ärev. Biskopen att succedera Dn. Canutum Carlmannum, efter han ej till regementspastoratet, som han först var vocerad till, antogs. Tillfrågades kyrkoherden väl:de Dn. Nicol. Ringius, hvad han härom mente, hvilken sade sig därmed vara benöjd, som borgmästare och råd samt mesta delen af gemene man samtyckt hafva, emedan de herr Anders Neostadium alldeles recuserade.

Till visso under stadsens signete.      
Kort Bochmoller“.                  

Oaktadt consistorii visade bevågenhet för herr Knut kunde dock hauptmannen d. 30 april följande år 1654 skrifva, att confirmationsbref hade från consistorium ankommit för Ringius. Denne blef ock af prosten „inlyst“, men skulle ej få tillträda embetet, förr än nådåret vore slut, under hvilken tid pastoratet skulle förestås af herr Knut. „Om nu herr Knut skall förestå kyrkoåret nådåret omkring“, skrifver härom hauptmannen, „blifver det mäkta långsamt, ty det går oskickligen till och han låter hvarken med godo eller ondo öfvertala och rätta sig“. Emellertid blef han ännu samma höst utnämd till regementspastor vid Österbottens regemente, „hvilket oss alla“, skrifver hauptmannen, „mäkta väl behagar, medan han med ingen kan förlikas“. Han afled redan följande år i Polen.

Kyrkoherdeenkan hade emellertid begifvit sig till Stockholm; föga torde hon dock där uträttat, men modet hade hon icke tappat, ty „här“, skrifver hauptmannen, „skrytes nu förfärligt i prestgården öfver de goda svar hon skall hafva bekommit af konungen; dock synes hvarken käring eller besked“. Om en prest Johan från Kauhajoki och Lappo socken säges, att han icke ville „vara benöjd hvarken med K. M:ts, Hans Grefl. Nådes eller consistorii förordning, „kom häran med en upprorisk bonde, hvilken han ville hafva med sig öfver [till Sverige]; den tog jag i hefte på en dag eller två, men med presten hafver jag inga händer“; om samma prest säger han i ett annat bref, att han vore en orolig herre, som han helst önskade skulle vara alldeles ur grefskapet, „ty han är en oduglig, trätosam och mycket bitter man“. En annan prestman, kyrkoherden i Kalajoki, Joseph Mathesius, som var gift med en dotter till kyrkoherdeenkan i hennes första gifte, skulle hafva yttrat, att han såsom förordnad herredagsprest skulle rifva upp allt, hvad herr Nils tillförene vunnit. „För Jesu namns skull, herr kamreraren, han ville afvärja hans skadliga praktiker, ty han är en närgången kompan“

Visserligen innebar valet ett frångående från det gängse bruket, men herr Knuts personlighet tyckes hafva varit af så föga gedigen art, att presternas partiskhet för honom torde förnämligast böra skrifvas på räkningen af en uppdrifven nationalitetskänsla, hvilket också synes framgå af prostens uttalanden.

Men året 1654, det första af hauptmannens verksamhetsår inom grefskapet, slutade äfven med en sorglig tilldragelse, hvari hauptmannen var invecklad och som för honom medförde svåra följder. Skildringen däraf erbjuder en bild ur lifvet från denna tid och torde därföre här böra något fullständigare meddelas enligt hauptmannens egen redogörelse därför i en skrifvelse af d. 28 dec. 1654 till Sten Bielke.

Den 16 dec. om morgonen, medan han hade besök af pastorn i församlingen och en annan prestman, inkom till honom i hans „fattiga hus“ en stadens rådman Peder Tysk, „allaredan efter sin dagliga vana och art drucken och otidig“. Redan tvenne dagar förut hade denne hos borgmästaren, såsom hauptmannen säger, tillfogat honom „stor och olidlig vanära“. Nu förmanade han honom några gånger att vika, „förskonandes mig i mitt eget hus“. Denne fortsatte dock med sina förtretliga ord.

„Då omsider kunde jag icke längre lida't“, skrifver hauptmannen, „utan fattade till eldgaffeln, den dock en liten tingest var af jern och gaf honom några slängar, två öfver hvar arm och en neder om låret, och såsom sjelfva instrumentet, dermed jag slog, var icke större än som jag med den ena handen movera kunde och ej heller slog antingen i hufvud eller bröst, trodde jag fast omöjligen därefter någon skada komma; men ehuruväl jag vid Gud och mitt goda samvete visserligen vet de slag icke vara dödshugg, är han likväl juldagen om aftonen afsonmad. — — Det är fuller intet tvifvel mindre andra sjukdomar, såsom hjertstyng och en svår hosta, hafver sig ock tillslagit. Dock huru alt detta kan vara, är jag, fattig syndare, råkad uti ett bedröfligt och fast förolämpadt tillstånd tillika med min fattiga hustru och små barn; faller fördenskull min nådiga öfverhet, isynnerhet min nu frånvarande nådige grefve och Eders Nåde, an uti allsom största underdånig ödmjukhet bedjandes mig kunde all möjlig nåd bevisas och meddelas. Gud vet bäst min oskyldighet, kan ock låta honom än en gång komma fram i ljuset, såsom ock min nådiga öfverhets hjerta till misskundsamhet beveka. — — — Gud nåde mig, syndare, denna vånda är mig påkommen lika som snaran öfver en fogel och nätet öfver fisken“.

Emellertid ingicks förlikning mellan hauptmannen och rådmannen på dennes dödsbädd under kyrkoherdens medling; dock med den fordran från rådmannens sida att få 10 rdr i penningar och för hustruns räkning „ett godt kjorteltyg“. Men hustrun förklarade, att hon icke skulle taga emot något, utan stälde saken till Gud och öfverheten. Strax efter det mannen aflidit, gick hauptmannen sjelfmant i fängelse på rådstugan, men frigafs derifrån samma afton medelst borgen af 7 gode män. Hauptmannen begaf sig därefter öfver till Stockholm, då under hans frånvaro rådmansenkan i förening med kyrkoherdeenkan så bedref det, att en prostevisitation blef hållen öfver kyrkoherden Ringius, som tillåtit hauptmannen att bivista gudstjenstema i kykan efter rådmannens död „församlingen till förargelse och enkan till bedröfvelse“, hvarefter följde en resolution ifrån consistorium, att hauptmannen, intill dess hans sak inför verldslig domstol blifvit utförd, skulle „taga afträde bak i kyrkan“. Härom skrifver hauptmannen till kamreraren:

„Detta sannerligen ingenting förhindrar saligheten; dock likväl af betänkande både Hans Grefl. Nådes respect, så ock att den gemene, enfaldige hopen måtte snart inbilla sig, det jag till en sådan last skyldig vore, hafver jag nödgats mig alldeles tills vidare absentera ur kyrkan och blifvit vid postillan, det mig dock fuller okärt är. Ingen må räkna mig det till storsinnighet, att jag absenterar mig, utan sannerligen, om jag skulle det efterkomma, jag skulle icke njuta något audiens hos den aldraringaste“.

Det var vid återkomsten från sitt besök till Stockholm underrättelsen om den ofvan omnämda ransakningen och consistorii utslag träffade honom, och strax därefter var det uppbördsmannen Freeses död inträffade. Under intrycket af dessa tilldragelser och under ovisshet för hvad hofrätten i Åbo kunde öfver honom besluta, skrifver han till Sten Bielke: „Jag kan dock icke i sådan occasion släppa grefskapet handlöst, utan ställer hela min förtröstning näst Gud till Eders Nåde uti all underdånighet“.

Vid allmän sockenstuga d. 18 april 1655 anmälde hauptmannen klagomål öfver den hållna undersökningen och tillfrågade allmogen, om någon hade förargat sig eller klagat öfver hans kyrkogång, därtill alla svarade „sig hvarken förargat eller klagat hafva öfver hans kyrkogång, mycket mindre [miss]unnat honom sitt rum i kyrkan“. Samma klagan anförde hauptmannen äfven inför borgmästare och råd vid rådstugan i staden, då honom svarades, att „de fastmera hafva dragit en stor medömkan öfver den oförmodeliga olyckan han hafver råkat uti än som någon förargelse däraf tagit“.

Enkan fortsatte emellertid sina hämdgiriga planer och reste till Åbo för att där afvakta hofrättens dom. „Denna enka är likasom icke vid sina fulla skäl; aktar intet, hvad hon lögnakteligen svär, mycket mindre hvad hon säger“, skrifver hauptmannen om henne. „Hennes högsta medhållerska, prestenkan, skall ock hafva sagt sig icke skola aflåta stämpla allt ondt, så länge lif och anda är uti henne“. Hofrätten förordnade en ransakning, hvilken skulle utföras af en magister Abraham Collanius med fyra andra ifrån Vasa och fyra ifrån Gamla Carleby, och skulle för samma ransakning hauptmannen och enkan dela omkostnaderna. Den egde rum d. 20 sept. 1655. Hofrättens dom föll d. 12 dec. samma år, och fäldes hauptmannen däri till 100 dr smts böter kronan enskildt samt att undergå uppenbar kyrkoplikt och göra afbön inför församlingen; hvad målsegandens rätt beträffade, lät hofrätten bero vid den förlikning, som med den aflidne hade ingåtts. Om kyrkoplikt hade biskopen redan vid en föregående synod i Carleborg resolverat, att som hauptmannen hela sommaren 1654 varit degraderad ifrån sin kyrkobänk, skulle det därvid få bero, „ehvad resolution som komme“; halfva bötesbeloppet försträcktes honom af grefven. Så ändades denna process, för hvilken hauptmannen dessutom hade haft omkostnader till 7 à 800 dr koppmt. Året 1654 hade för hauptmannen varit ett sorgeår. Han säger om detsamma i en af sina skrifvelser:

„Gud bättre mig, fattige man; detta år hafver varit mig ett bedröfligt år: åtskilliga olyckor hafva drabbat mig öfver hufvudet, resor och omkostnad hafver jag måst utstå, oförmodeliga bekymmer hafva hopat sig på mig, mer än jag förmår till att draga, sist sjukdomen kom mig till stort hinder och förfång. O Herre Zebaoth, blif en gång dino folke nådig!
(Inf. 2004-08-12.)



E. W. Bergman (1894) Några blad ur Carleborgs grefskaps historia 1652—59.


Nästa kapitel: 5. Ny Carleby trivial-skola.