III. NÅGRA NYKARLEBYFAMILJER. BORGARE, TJÄNSTEMÄN OCH VANLIGT FOLK

Om familjen Lithén


Den Lithénska släkten härstammade från Gamlakarleby och kom endast under en generation att spela en viss roll i Nykarleby. Mathias eller Matts Lithén var född i förstnämnda stad den 28 juni 1786, blev handlande i Nykarleby och var rådman 1815—1846. Han förkovrade sig snabbt, gjorde lyckade affärer och var från slutet av 1820-talet en av stadens mest framgångsrika köpmän och redare. ”Lithén är på bastant fot och blir om några år, om ej särdeles olyckor inträffa, den första av våra handlanden”, skriver Z. Topelius d.ä. den 26 aug. 1827 till sin bror Gustaf i Uleåborg. 30) Lithén inropade på auktion 1812 handl. Daniel Juthes gårdar nr 6—8 och köpte s.å. färgaren Lars Cederbergs tomt nr 9, alla belägna vid Ågatan. Här byggde han, såsom tidigare nämnts, sin nya tvåvåningsbyggnad med den berömda ”Fåfängan” på tomten nr 15. Han innehade dessutom gårdarna 76, 129, 117 och delar av tomten nr 97.

Som partsredare innehade han (s..) [?] under olika tider fregattskeppet Hoppet om 134 läster (sålt 1839), 2/5 av barkskeppet Wänskapen om 153 12/100 läster, 5/12 av fregattskeppet Amphion om 136 ½ läster, hela fregattskeppet Patience om 160 läster, (sålt 1845), 2/5 av fregattskeppet Furst Menschikoff om 191 läster, 1/2 av galeasen Najaden om 65 läster, 1/4 av briggen Paulina om 64 läster, 1/2 av fregattskeppet NyCarleby om 254 läster, 1/3 av fregattskeppet Emelie om 180 läster och 2/5 av skonaren Activ. År 1838 var han stadens största redare.

Lithén ägde även 1/8 av beckbruket och ett av Nygårds tre hemman åren 1842—1845, då det köptes av rådman J.A. Lybeck.

Rådman Matts Lithén var första gången gift med doktorinnan Topelius d.ä:s syster Margareta Christina Calamnius (f. i Nkby 9.2. 1790, d. där i barnsbörd 28.1. 1826). Äktenskapet, som lär ha varit lyckligt, varade i 15 år, varunder Christina skänkte sin man ett dussin barn. Barnen var dock klena till hälsan allt från födelsen, och de flesta dog redan som små. Vid moderns död vid endast 36 års ålder återstod av de tolv endast fem i livet, det sista 3 veckor gammalt. Detta barn, vars födelse kostade modern livet, blev endast 6 månader 24 dagar gammalt.

Av de återstående barnen uppnådde gossarna Alexander och Frans omkr. 15 års ålder. Flickorna Rosalie och Mathilda gick även de bort i förtid, den förra ogift vid 34 års ålder 1847, den senare som gift och åldrad i förtid vid 42 års ålder 1857. Alexander dog i ”tvinsot” (lungsot) 1831 efter en förkylning, som han ådragit sig vid simning. Frans dog i lunginflammation 1836 efter att ha ”skrinnat ner sig på svag is” i Jakobstad, där han då gick i skola.

”Gubben” Lithén gifte om sig 1829 i Uleåborg vid 43 års ålder med den 18 år yngre Lotta Toppelius (f. 25.9. 1804, d. 9.4. 1846). I äktenskapet föddes inga barn.

Thilda Lithén, Zacharias Topelius' ungdomskärlek (till 1837—38), var enligt samtida ej vacker, men hade i sin hälsas dagar ett trevligt utseende. Hon beskrivs som en godlynt, älskvärd, enkel vardagsmänniska, måttligt begåvad och utan särskilda sällskapstalanger utom sitt angenäma väsen. Hon hade sångröst, men ej någon stor sådan. Flickorna Lithén skilde sig dock enligt Sofie Topelius fördelaktigt ur hopen av unga flickor i Nykarleby vid denna tid, nämligen genom en viss finhet i umgängessättet. 31) Rosa Lithén var ej mera begåvad än Thilda, men hennes intellekt var mera uppövat och hennes själsliv därigenom något rikare än systerns. Redan hennes tidigt påbörjade lilla dagbok visar en gryende intellektuell utveckling och förmåga till initiativ. De många stavfelen och feltolkningarna av utländska ord visar dock, att den tidens bildningsmöjligheter i Nykarleby var synnerligen begränsade. Efter sin korta vindskammarskola hos Topelius och efter moderns död, flyttade Rosa till lagman Hjelt i Vasa, som var gift med Rosas faster, och förblev där till vuxen ålder. [Rosas minnesbok.]

Det kan nämnas att då Johan Wilhelm Snellman vintern och sommaren 1837 vistades i Nykarleby, brukade han försöka narra de unga Nykarlebyherrarna och damerna att inlåta sig i filosofiska resonemang för att få dem fast i ologiska påståenden. Rosalie Lithén lärde någon definition utantill ur Snellmans nyss utkomna logik för att vid behov kunna rabbla upp den. 32).

Lithén var känd för sin pratsamhet. Prosten Johan Niklas Snellman, (f. 1769, d. 1844) som vi känner som ett stort original, bjöd ibland stadens herrar på supé, bland dem borgmästare Calamnius, rådman Lindqvist, kommerserådet Turdin och rådman Matts Lithén. Med rådman Lindqvist samtalade prosten gärna i affärer, allmänna ekonomiska och sociala frågor o. dyl., ty Lindqvist var en bildad man, mer än som var vanligt bland köpmän på denna tid. Rådman Matts Lithén däremot var en ”jorsare” (storpratare). Det berättas, att då Lithén vid bordet blev för uppsluppen, gav kollegan Lindqvist honom en lång och förebrående blick. Kommerserådet Turdin påstås någon gång vid bordet ha sagt till Lithén: ”ät din soppa och tig!”, vartill den slagfärdige Lithén hastigt svarat: ”äter min soppa, men tiger icke!”

Det gick flera ordstäv i svang efter Lithén. T.ex. ”Förstår du mej, förstår du mej? Ä' du dum, ä' du dum?”, sa Lithén, ”Jo i evighet, jo i evighet!”, sa Lithén. Då han på 1830-talet byggt Charlottenlund på Alörn och hade en bjudning där, blev det svår dimma, då sällskapet återvände till staden. Man hade svårt att finna rätt kurs. ”Ack, när skall detta elände taga en ände!”, utbrast prosten Snellman otåligt. ”Tålamod, tålamod!”, sade Matts Lithén. ”Men hur långt skall det räcka?” ”Jo i evighet, i evighet”, svarade Lithén.

Det påstås ha varit Lithén, som såsom nygift rodde upp på Rågårdshällan med sin unga fru år 1830. Han hade sagt sig styra efter ”matematiska beräkningar”, och fick lida mycken smälek för sin distraktion.

Rådman C.J. Berger brukade på äldre dar skämta med rådman Lithéns andra fru Lotta. Hon var känd för att vara något snål. Då hon varit bortrest en gång och kom hem, sade Berger till henne: ”nog är det för väl att kusin kommer hem, ty här har levats som om var dag varit den sista.” — ”Nå huru då?” — ”Jo, jag var här om onsdagen till Lithéns och såg, att där stektes smörgröt i smör! 33)

Lithénarnas resa till S:t Petersburg 1840 var berömd på sin tid som ett exempel på den extravagans en Nykarlebyköpman kunde tillåta sig. Nykarlebyborna förvånade sig mycket över att Lithén, som vid den tiden redan var konkursmässig, så skrytsamt ville resa med sitt stora sällskap ej blott till Helsingfors för att där bevittna universitetets promotion, utan ända till S:t Petersburg. ”Man kan tänka sig vad en sådan resa kostade!” Dyrt skulle det också bli att bo i Helsingfors under promotionstiden.

Doktorinnan Catharina Sofia Toppelius, Lithéns svägerska, skulle följa med en bit på resan. Lithén, som hos sig hade innestående en del av sin svägerskas arv, utdelade respengar till henne. Dem betalade han i guld, varav man anade, att kassan för övrigt var klen, eftersom Lithén nu måste gripa till sina sista besparingar.

Resan ställdes, med start den 4 juli, först till promotionen i Helsingfors. Sällskapet omfattade rådmannen med fru och två döttrar samt doktorinnan Toppelius med son och dotter. Lithéns åkte i två vagnar, den ena en kalesch, den andra en mycket gammalmodig och tung vagn, kallad ”himlavagnen”. Z. Topelius kuskade för den ena vagnen. Doktorinnan Toppelius med sällskap åkte i schäs, men ibland bytte man om, så att de fick åka i vagn. Man färdades långsamt framåt och gjorde rätt långa raster, tog in hos bekanta på vägen osv. Efter middag på prostgården i Lillkyro rastade man i Kauhajoki på gästgivargården, där fru Toppelius med barn blev kvar, medan Lithén med sina fruntimmer gick på visit till Ånäs (Autio) till f. apotekaren i Nykarleby, Adolf Fredrik Forssell 34) och hans hustru. Där dröjde man ganska länge. Under färden arrangerade man så att den ena vagnen for förut till följande gästgiveri, för att fruntimren skulle ha tid att koka potäter,”ty gubben Lithén ville ha kokad mat”.

På vägen till Ikalis åkte sällskapet vilse 3 mil. Den 7 juli körde man genom Tavastmon. Den tyngre vagnens hästar tröttnade alldeles och blev efter, medan den lättare vagnen for förut till gästgivargården för att skaffa nya hästar. Men här var alla skjutshästar ”på utmark”, varför det dröjde så länge, innan man hann de på Tavastmon kvarblivna resandena till hjälp, att det blev natt. Det var emellertid en vacker försommarnatt och småningom lyckades man taga sig fram till gästgiveriet.

Färden fortsatte därefter genom Tavastkyro och Niinisalo till Tammerfors, där pappersbruket och bomullsfabriken besågs. Den 9 juli var man i Tavastehus, den vackraste av småstäderna i Finland, enligt Rosa Lithéns omdöme. Resan fortsattes genom Hattula och längs Hattelmalaåsen. ”Hvarken den skickligaste Målare, eller den mest talande beskrifvare kan nånsin teckna huru vacker utsikten därifrån är! Allt hvad naturen på en gång kan bjuda finns där förenadt. Hela Tavastehus ligger som på en bricka för ögonen. På båda sidor om åsen djupa Dalar med åkerfält, bondgårdar samt insjöar, så långt ögat kan se”, skriver Rosa Lithén i sin dagbok. 35)

Resan gick vidare till Helsingfors, ”denna yppighetens och fåfängans stad”, där man inträffade den 11 juli och tog in på gästgivargården, tills man följande dag hyrde rum vid Esplanaden.

Den 12 och 13 var resenärerna hos Rosenkampffs. Sistnämnda dag bevistade man en konsert (”kongsär”), ”där fyra de ypperligaste Sångare sjöngo. Det var mera att höra än di små vandrande sångare!” (i Nykarleby), menar Rosa, vars ortografi såsom nämnts ej är den bästa! Den 14 gjorde man uppköp och besåg Botaniska trädgården och den 15 firades akademins sekularfest (”cercularfest”) i kyrkan med stor och gentil brunnsbal på kvällen. Den 17 försiggick jurisdoktorspromotionen i kyrkan med åtföljande bal i Societetssalen för ett 1000-tal personer, ”utmärkt präktigt och roligt. Där fick man se hela den såkallade stora världen i sin galla (!)”.

Middagar och brunnsbaler avlöste varandra. Filosofie- och medicinemagisters promotionen den 20 var den högtidligaste och mest imponerande av alla, enligt Rosa Lithén. Biskop Franzén och domprosten Gadolin blev jubelmagistrar. Promotionsbalen om aftonen för c:a 1 200 personer var ”den Eligantaste man nånsin kan önska att se. Där bjöds förfriskningar af alla slag till och med äpplen och apelsiner och vindrufvor, och sällskapet skildes klockan 5 om morgonen”.

Den 21 gick Lithéns på ”Spektaklet”, men den svenska teatergruppen spelade ”dålikt”. Följande dag reste man till Sveaborg, ”hvilket ställe är ganska märkvärdigt att bese”. Den 24 besågs akademien med alla dess ”Märkvärdigheter” samt hela ”Senaten”, vilka byggnader befanns ”mycket märkvärdiga och vackra”. Det grannaste av alla var dock Residenset, ”ty äfven i Helsingfors har den Kejserliga Familjen ett litet slott”.

Bland de fortsatta evenemangen antecknar Rosa ”Caffedoria” hos ”Kydenjuses (Chydenius), där det var ganska trefligt”. Den 26 var man på landet till ”'et ställe, som heter Tölö”.

Den 27 juli åt man avskedsmiddag hos Rosenkampffs och avreste på kvällen till den första gästgivargården på vägen österut till S:t Petersburg, passerade Borgå, Lovisa och Fredrikshamn och anlände till Viborg den 29 juli. Där fanns många bekanta; man var bjuden till Backmans och till Hackmans, affärsbekanta till Lithén. Den 31 om aftonen anlände man så till Petersburg, ”denna jättestad”.

Den 1 aug. besågs Kasanska kyrkan, ”som öfverstiger all beskrifning”. Enbart Mariabilden kostade enligt Rosa 200.000 rbl (”200—1.000”) och de 56 granitpelarna förtjänade i och för sig en resa till Petersburg, liksom ”silverskranket”, som omgav hela altaret. ”Gostinni door” (Gostiny Dwor) med sina oräkneliga handelsbodar besågs den 2 aug.; man åkte längs den ½ mil långa ”Newski Perspektivet” (Newskij Prospekt) till Newskij klostret och kyrkan, som var märklig genom sina många ”Reliskösa” tavlor. Alexander Newskijs gravkor, där silvret vägde 194 lispund, besågs. Hela kistan och sarkofagen, som den vilade på, var av silver, berättar Rosa.

Den 3 aug. besökte man Stora teaterhuset, där en stor balett och en liten opera gavs. Den 4 besågs Peterhof med det praktfulla lustslottet, som varit kejsar Alexanders favoritställe, och Kamenny Ostrow med sitt vackra, men ej så praktfulla slott, kejsar Nikolai I:s familje ställe. Vägen dit var obeskrivligt vacker. Villa vid villa, den ena vackrare än den andra. Rosa var imponerad: ”Det enda hvad jag verkligt önskade af allt hvad jag besett, var att ega en af dessa villor”, skriver hon.

På e.m. besågs Peter-Paulsfästningen och fästningskyrkan med de kejserliga gravarna ända från Peter I:s tid. ”Kistorna ligga på golfvet”, noterar Rosa. Man besåg även det usla trähus i vilket Peter först bodde, inrymmande en liten sal och två små kamrar. ”Litet hade han för sig själf, men grundlade så mycket stort för eftervärlden”, konstaterar Rosa. Huset var nu en helgedom, prytt med reliker och helgonbilder.

Den 6 aug. for Lithéns med ångvagn på järnvägen till Tsarskoje Selo, byggt av Katarina II och överträffande i prakt allt vad tänkas kunde. Matsalen t.ex. var inredd med 54 speglar. En av rummets väggar bestod av bärnsten, en annan av agatsten och flera av vit marmor. En del av tapeterna var kinesiska, men största delen av vitt siden med äkta förgyllningar. I ena ändan av slottet var hovkapellet inrett, vars glans var så bländande, att man glömde att det var en helgedom.

Sedan de gjort sin rond, gapat och beundrat, for de till storfursten Mikaels slott, kallat Pavlowski, men där fick man ej gå in. Slottet var byggt i en rundel kring en ”borggål”, berättar Rosa. Trädgården och parken var utmärkt vackra, med planteringar av alla slag och i olika riktningar. Där fanns t.o.m. en teater med kulisser (”Culisär”), planterade av flera sorters träd.

Den 7 aug. åt man middag hos en köpman, tydligen en av Lithéns affärsbekanta, ”en ganska hygglig man” med stor familj. Den 8 aug. slutar ”dagjournalen” och vi får ej veta något om familjens vidare öden under Petersburgsresan. I slutet av aug. torde man emellertid ha återvänt till Nykarleby.

Sofia Rosalie Lithén var vid denna tidpunkt 27 år gammal. Hon dog sju år senare i lungsot i Nykarleby. Dagboksutdragens många stavfel vittnar såsom tidigare nämnts om att skolbildningen var dålig även bland s.k. bildat folk i Nykarleby på denna tid.

Efter hemkomsten var Lithén en ruinerad man. ”— — — Lithén har nu tvänne fartyg hemma, och det ena har alla man rymt ifrån, så att hela besättningen var från Helsingfors...”, skriver Maria Toppelius till prof. G. Toppelius den 24 juli 1841 från Nykarleby. 36) Av Collanders affärskorrespondens framgår, att han 1845 ej mera vågade inlåta sig i några affärer med Lithén. Den 29 mars s.å. föll domen i det stora konkursmålet. Lithén hade (1846) betydande skulder hos bl.a. Hassell & Co i Hull, J. P. Schäffer i Hamburg, Prescott & Co i London, J. P. Wall i Stockholm, G. G. Snellman i Uleåborg, H. Borgström i Helsingfors och bergsrådet J. J. Julin i Fiskars. Handl. C. J. Collander hade som kurator för dessa i konkursmålet stora svårigheter att bevaka deras intressen. Lithéns hälsa var även bruten, han var som ett nyssfött barn och helt inkapabel att driva affärer. Han avled den 18 april 1846 i hjärtslag.


Erik Birck (1980) Nykarleby stads historia del II, sid 186—192.


Nästa kapitel: Carl Johan Berger.


Läs mer:
Zachris Topelius och Mathilda Christina Lithén av Karl Bruhn.
Lithénarna omnämns rätt ofta i Zacharias Topelius Dagböcker.
(Inf. 2004-01-03, rev. 2013-12-29 .)