V. FATTIGVÅRDEN FÖRE BRANDEN

Den historiska bakgrunden


Missväxt och hungerår var vanliga i Finland under 1700- och 1800-talet. På 1830-talet inträffade felslagna skördar under flera år. Man försökte avhjälpa den värsta nöden genom sammanskott av pengar och spannmål från enskilda. Hjälpen förmedlades sedan genom länsstyrelserna. Från okt. 1832 till mars 1833 hopsamlades sålunda 41:50 rbl sr, 9.727 rbl 15 ½ kop bco ass., 12250: 10 ½ rdr svenska riksgäldssedlar, 219 ½, tr råg, 160 tr korn och 3:20 tr potatis. Senare ökades insamlingen till 18.059:47:3 rdr rgds, 819:1½ tr råg, 197:13 tr korn, 7:25 tr potatis och 373 tschetwert rågmjöl.

Till Nykarleby socken utdelades 1833 på kredit 200 bco ass., 138:25 ”ryssedlar” och 14 tschetwert rågmjöl. Följande år utökades, hjälpen med 3 rdr sv. rgds, 42 tr råg, 7 tr korn och 13 tschetw. rågmjöl. Detta år utdelades fram till juni månad sammanlagt 3472 rbl bco ass., 3164:40 rdr rgds, 817:22 ½ tr råg, 197:4 tr korn, 7:25 tr potatis och 373 tschetw. rågmjöl. En del av de insamlade förråden behölls för framtida disposition.

Som ett led i försöken att förbättra allmogens ekonomi kungjorde länsstyrelsen i Vasa 1836 på nytt Kgl. brevet av den 4 dec. 1771 om förbud för städernas handlande att hålla s.k. bondeplägningar åt allmoge, som kom in till städerna med varor. Det handlande borgerskapet hade bekräftat detta förbud och dessutom beslutit, att försäljning i köpmansbodarna av brännvin och rom i mindre partier eller till förtäring på stället, borde h.o.h. upphöra.

Sommaren 1850 var mycket vacker och allt lovade ett välsignat år. Fisket var dock föga lönande. Det rådde stor brist på strömming, men priset, som var 3 rbl sr fjärdingen, hade nedgått till följd av tillförsel från Västerbotten. Stora kvantiteter sill och torrfisk importerades från utlandet. Tjärans pris hade stigit ända till 3:20 rbl sr per tunna, men föll åter i aug. på grund av den stora tillförseln.

I sept. regnade det ihållande under två veckor. Rågen var medelmåttig till kornantal, men utmärkt till kvalitet. Priset gick ej under 4 rbl sr. Kornet var gott och givande och potatisen endast lindrigt sjuk här och där.

Året 1851 inträffade missväxt. Våren 1852 var kylig med mycken snö och dåliga vägar. Isarna var ännu den 1 maj fasta som i januari. Mycken brist rådde vad livsmedelstillgången beträffade, rågen kostade 5:30 och potatisen 2:30 rbl sr tunnan, men tillgången var ringa. Under sommaren inträffade missväxt och penningbristen blev allt mera kännbar på landsbygden till följd av missväxten även föregående år. Bönderna tillgrep åter binäringarna, men detta lönade sig föga. För tjäran betalades blott 2:50 rbl sr tunnan mot 3 rbl tidigare. Också fisket var föga givande.

Under våren 1853 rådde stor foder- och spannmålsbrist. Alla Korsholms härader, Österbottens ”egentliga kornbod”, led av fjolårets missväxt. Rågen kostade 6 rbl sr och på auktioner med anstånd ända till 8 rbl. Höet hade stigit från 3 till 8 rbl per skrinda. Penningbristen var allmän och spannmålsmagasinerna tömdes överallt. ”Den icke jordägande allmogen är i betryck och rörelse; otaliga torplägenheter antagas; andra öfwergifwas. Försynen beskare oss bättre tider”, skriver man från Nykarleby i april s.å.

I maj och juni följde sedan en ihållande torka. Ängarna stod gula som i oktober, ängsmarken hade förtärt allt och visade sig även i rågåkrarna. Nätterna mot den 6, 7 och 8 juni följde frost. Mjöl importerades nu från S:t Petersburg, men penningbristen var allmän och stor och hindrade inköpen. En tröst var, att fisket var ovanligt givande detta år.

Skörden avlöpte emellertid över all förväntan, ehuru kornet gav endast medelmåttig avkastning och höskörden blev dålig. Potatis fick man desto rikligare av. Under de följande åren fram till 1856 fick man relativt goda skördar. Därpå följde åter oavbruten missväxt fram till hungerkatastrofen 1867—1868.


Ända från reformationen har det betraktats som samhällets skyldighet att försörja sina fattiga. 1619 års stadga om städernas administration påbjöd sålunda inrättandet av barnhus för barn, som gick på gatorna och tiggde. Där skulle de hysas, tills de kunde göra tjänst och sedan överantvardas till hantverkare för inlärande av något yrke. Bettlare skulle ej längre ”lidas i staden och för portarne att ligga än 8 dagar, och sådant med borgmästares och råds samtycke och vetskap”. Överträdelse bestraffades med 8 dagars fängelse och förvisning. Tiggeriet fortsatte dock med myndigheternas och borgerskapets tysta gillande.

År 1642 beslöt riksdagen, att fattigstugor skulle byggas i städerna. Varken barnhus eller fattigstuga inrättades dock i Nykarleby förrän långt senare. 1698 års tiggarordning förbjöd emellertid allt tiggeri utanför staden, respektive socknen, medan tiggeri inom kommunen däremot betraktades som ett lagligt sätt att försörja sig för fattighjonen. År 1788 bestämdes, att församlingen var skyldig att underhålla från annan församling inflyttad person, som blivit vanför och ej kunde försörja sig själv. Vanligen ordnades försörjningen genom att hjonen utackorderades. Enligt Kejs. kungörelsen av den 9 sept. 1817 skulle fattigförsörjningen, såsom tidigare varit vanligt, till en del ombesörjas genom detta s.k. inackorderingssystem, d.v.s. att fattiga och värnlösa barn och orkeslösa, sjuka och sinnessvaga personer auktionerades ut till de minst bjudande i staden eller kringliggande landsbygd. Medellösa personer, även arbetsföra, som ej förmådde livnära sig och saknade anhöriga, eller som råkat i tillfällig nöd, skulle efter prövning tilldelas understöd. Detta system följdes sedan som regel under hela 1800-talet och bekräftades ytterligare genom Kejs. Förordningen av den 17 mars 1879.

De anhöriga ansågs skyldiga att sörja för sina släktingar; I juli 1836 anhöll sålunda änkan Garbén att för vården av blinda och vansinniga Anna Sophia Häggman erhålla 60 riksdaler riksgälds, eftersom hon ej mera erhöll något bidrag från de flesta av de hus, som förbundit sig att lämna sådant. Änkan Garbén ville ej ”springa uti gårdarna” och samla bidrag. Det upplystes nu, att borgaren Häggblom var i skyldskap med Anna Häggman och därför borde bidraga till hennes underhåll. Stadens äldste ansåg ej den av änkan Garbén fordrade summan vara för dryg. Hon fick alltså 60 rdr rgs, svarande mot 72 rbl bco ass. De skulle till hälften betalas från staden och till hälften från fattigkassan kvartalsvis med 18 rbl.

Fattigvården under större delen av 1800-talet ordnades m.a.o. i Nykarleby, liksom i andra österbottniska städer, genom stadens och församlingens egna åtgärder och genom välgörenhet. Magistratsprotokollen och de i stadens arkiv förvarade kassa- och protokollböckerna från de fattigvårdande myndigheternas sammanträden, ger besked om denna verksamhet. Utbetalningar till medellösa personer gjordes ur stadskassan allt efter behov och efter skedd prövning av magistraten och stadens äldste. Medlen bokfördes och förvaltades under benämningen fattigkassa. Kollekter uppbars vidare för de fattigas räkning, varjämte diverse andra inkomster tillföll fattigkassan.

På rådhuset fanns sålunda en fattigbössa uppsatt, som årligen avkastade en relativt stor summa. Varje burskapssökande person var tvungen att ge ett frivilligt bidrag till fattigkassan, innan han upptogs till borgare. Saköresmedel och insamlade medel vid förlikningar å rådhuset spelade en viktig roll. Nämndeman Jacob Yrjas' fylleri inbragte sålunda i mars 1840 27 rdr bco ass. Änkeprostinnan Hedvig Snellman vägrade länge att inbetala influtna saköresmedel för åren 1833—1835, men tvangs därtill genom K.M:ts nådiga utslag av 16 febr. 1847. Beloppet uppgick då till 150 rbl 34 3/4 kop. s:r.

Vid varje bouppteckning tillföll en viss procent fattigkassan. Från 1844 upptar kassaboken även begagnandet av församlingens likvagn à 60 kop. per gång som en viktig inkomstpost. Vid begravningar, bröllop, barndop, kalas och tillställningar insamlades medel till fattigkassan. Av ”ett litet sällskap” hos rådman Lithéns inflöt sålunda i febr. 1833 2 rbl och av ett dylikt hos kommerserådet Turdin 3 rbl s:r. På handlanden M. Sandströms bröllop insamlades i jan. 1843 2:60 rbl s:r. På en annandags juldans 1838 inflöt 24 rbl 60 kop. s:r och vid ”sammanträdet å ett kalas” i dec. s.å. 3:80 rbl.

Gåvor från enskilda personer spelade en viktig roll. Ett ”Sälskap på Kubban” insamlade i sept. 1827 7:24 rdr bco. ”Några Herrar” förärade i juni 1826 hela 28 rdr ibco till kassan. Kapten G. W. Aspegren skänkte 1825 19:48 rdr bco och kapten C. Wennerholm i aug. 1828 10 rbl, ”en hederlig Man” i juni 1832 1:16 rdr bco, handl. J. Lybeck 1833 3 rdr bco, styrman Matts Forsberg 1834 16 5/8 rbl, Jacob Glansk och hans änka 14, Anna Back 9 ½, Anna Schytén 17 1/4 och Brita Schytén 5 ½ samt änkefru Schale 11 rbl s:r, för att nämna några exempel. Vicehäradshövding J. T. Danielson, tullkammarskrivaren G. J. Öller och handlanden J. Ekberg donerade 4 febr. 1848 inkomsten från en julannandags dans den 26 dec. 1847 på rådhuset, d.v.s. 20 rbl till kommittén.

För 8 st. tydligen kyrkan tillhöriga lampetters begagnande uppbars i juli 1832 1:60 rbl bco assign. I jan. 1831 testamenterade jungfru Hytter hela 197:36.8 rdr bco till de fattiga och i juni 1845 madam Brunberg 55 rbl s:r enligt sin framlidne mans yttersta vilja.

Fartygsbesättningar donerade ofta insamlade medel. Skeppet Hoppets besättning skänkte sålunda i juli 1827 8:8 rdr bco och i juni 1830 8:34 rdr bco till kassan, skeppet Amphions besättning i juni 1831 2:16 rdr och skeppet Hoppet genom kapten Olson 8:3.8 rdr bco. Skeppet Jupiters rederi donerade s.å. 116:32 rdr bco till kassan, av vilket belopp dock endast räntan skulle få användas. I maj 1833 avfördes dessa medel (200 rbl + ett års ränta 12 rbl), emedan de skulle komma att upptagas i ett särskilt konto. Skeppet Ellidas besättning hopsamlade i juli 1833 6 rdr bco och i juni 1835 hela 43:16 rdr bco, briggen Memorias besättning i juni 1834 2:28 rdr bco. Kapten Aspegren och besättningen på skonerten Patrioten förärade i dec. 1841 kassan 26:40 rdr bco ass. och besättningen på skeppet NyCarleby i aug. 1847 9:15 rbl s:r.

Fattigkassans bokföring var till en början mycket enkel. Den äldsta bevarade räkningen är från 1825. 8) Dittills hade stads- och landsförsamlingen tydligen haft gemensam kassa. Behållningen från denna var för stadens del 1825 med ett års ränta 146:28 rdr bco. Kassaboken sköttes från nämnda år av rådman M. Lithén till 1843, då han gick i konkurs. Han hade då lånat 198:83 rbl ur kassan. Beloppet utficks dock ur konkursmassan i maj 1846 genom utsökning. Från febr. nämnda år till 31 dec. 1875 fördes räkenskaperna av rådman M. Sandström och därefter av olika personer till 31 dec. 1887. Räkningen löpte ända t.o.m. 1853 från 1 maj ett år framåt, men därefter enligt kalenderår. Från 1836 antecknades, att inkomsterna numera inflöt i ryska rubel banco assignationer och att utgifterna även s.å. utgivits i samma mynt, varför kassans behållning därefter skulle förvandlas till rubel banco ass., som gjorde à 26 bco kurs rubel 756:21 = 409:30 rdr.

Bland bidragsgivarna 1825—1826 märkes svarvaren L. J. Öhman, kapten G. W. Aspegren, baron Rosenkampff, kopparslagare J. Friborg, handlanden Petter Bäck, kapten Olov Olson, kapten M. Holmberg, kapten Carl Synnerberg, sadelmakare Frans Winterbäck, ”En ogift Person”, Johan Olson från Åland samt Ad. Hammarins änka. Vid änkefru Giers` begravning insamlades 12 rdr bco och av ett sällskap vid samma tillfälle hela 42:12 rdr bco.

Tillgångarna uppgick den 30 april 1826 till 314:4.11 rdr bco, varför 38:8 rdr fördelades bland 26 behövande. Bland dessa märkes f. handlanden Z. Nordmans hustru, Salins flicka, f. handlanden P. C. Krook (3 olika bidrag på s:ma 16 rdr bco) samt f. skomakaren Petter Stenmans änka.

Den 21 dec. gjordes vanligen den största utdelningen. År 1826 utbetalades sålunda till julen 39:8 rdr bco i poster på 1—4 rdr till 22 behövande. Dessa var: änkefru Lisa Bolin, klockare Johan Fontells änka., organistänkan Gustava Rönnqvist, Z. Nordman, Pett. Schytén, Mats Hindjus, demoiselle Myrman, Stenmans blinda dotter och änka, kopparslagare M. Vikmans änka, Abr. Hellmans änka, Stina Brochman (Bråckman), jungfru Sanna Soph. Salin, sjöman Bäcks änka, Brita Stina Brolin, Lindströms änka, Bredströms änka, Sophia Tillgren, Sundbergs änka, Lena Brunberg, Sanna Lindbäck, Caisa Nygren och Abraham Juthe. Saldot för året uppgick till 246:28.11 rdr bco.

Man var således sparsam med bidragen. De flesta understödstagarna var änkor och barn. Förra handlanden P. Krook var även i fortsättningen den stora understödstagaren till nov 1827, varefter hans änka åtnjöt ett mindre understöd till sin död 1831.

Många kända namn på borgar- och hantverkarsläkter återfinnes i kassaboken. År 1826 finner vi där, utom tidigare nämnda personer, länsmansänkan och (1844) länsmansdottern Köpingson, Abraham Juthe, madam Lovisa Kjellström, sjömansänkan Paulin, fru Carin Cederborg, 1830 fru Palmlöf, madam Broman, 1831 Johan Henelius, madam Bramberg, 1832 fru Johanna Glansk, 1834 handlanden J. J. Carlenius, 1835 Cajsa Boman, 1836 Matts Sarlin, 1837 dennes änka, 1841 änkefru Löfroth, sjömansänkan Maria Rundell, sjöman Jacob Lenning, sjömansänkan Sanna Saarman, änkan Granberg, skomakaren Matts Salins hustru Anna Helena, 1844 Ernst Bergsten, borgardottern Henelius, f. tulljaktvaktmästaren Carl Beckmans barn, borgardöttrarna Maria och Lena Brunberg, arbetskarlen Henric Pasilas barn, 1845 vallkvinnan Sanna Bäck, ”Bräckliga Skepparen” A. Felander, som sedan under många år var understödstagare, 1846 handskmakare Matts Lundqvist och framlidne skepparen G. A. Eklunds barn. År 1857 erhöll skeppardottern Sofia Björkman och hennes barn 4 rbl enligt fattigvårdsstyrelsens beslut. I sept. 1846 fick Johan Wärn 1 rbl 71 3/4 kop. för skjutsning av skomakarhustrun Charlotta Salin till lasarettet i Vasa , och i nov. s.å. fick han lika mycket för att hämta henne tillbaka. Till barnen utbetalades understöd under moderns vistelse på lasarettet.

Läraren G. G. Roos tilldelades 21 juni 1845 3 rbl s:r för skolbarnens undervisning och 5 juli s.å. ytterligare 82 kop. för kosthållning och undervisning. År 1874 utbetalades till prosten Gabriel Borg 2 rbl 20 kop. för fattiga barns undervisning i ”barnaskolan” och senare även i elementarskolan. Organisten Gästrin fick 16 nov. 1846 7 rbl 93 ½ kop. för förfärdigandet av en fattiggubbe. Denna blev sedan en viktig inkomstkälla för fattigkassan. Bland fattiga hantverkare tilldelades handskmakare Lundqvist understöd 1846. Särskilt nödställda synes sjömäns änkor och hustrur ha varit. Av 52 understödstagare 1846 tillhörde 17 denna yrkeskategori. Till underhåll, skötsel och vård av sjömanshustrun Anna Romars lilla flicka under moderns vistelse på kronohäktet i Vasa betalades i jan. 1847 3 rubel och i febr. s.å. ytterligare 50 kop. s:r.

Bland ståndspersoner, som åtnjöt understöd må ytterligare nämnas f. apotekaren A. R. Bastman, som i mars 1847 tilldelades 60 kop. för en vecka och senare ytterligare bidrag ända till sin bortgång i nov. 1850. I okt. 1849 fick han ett par pjäxstövlar från fattigkassan, och 24 dec. s.å. en skjorta och ett par strumpor. I aug. 1850 bekostades skjuts för Bastman till lasarettet i Vasa och i okt. s.å. skjuts därifrån. Slutligen bidrog fattigkassan till Bastmans begravning den 30 nov. 1850. Apotekaren Nils Malmbergs moder, änkan Elisabeth M. (f. Blomström i Jakobstad) åtnjöt likaså år 1851 understöd.

Bland det ringare borgerskapet erhöll smeden Ernst Bergsten s.å. 5 rbl s:r i ett års underhåll. Svinstickaren Jacob Wacker fick i sept. 1847 1 rbl i understöd. Skomakaren H. J. Holstius' hustru och barn fick i dec. 1848 1:50 rbl s:r.



Erik Birck (1980) Nykarleby stads historia del II, sid. 273—279.
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.


Nästa kapitel: Fattigvårdsförsörjningskommittén.


Läs mer:
Nödår i Uppslagsverket Finland.
(Inf. 2009-04-05, rev 2009-04-05.)