III. NÅGRA NYKARLEBYFAMILJER. BORGARE, TJÄNSTEMÄN OCH VANLIGT FOLK

Greta Helena Bogdanoff


Överstinnan Margaretha Helena Bogdanoffs levnadsöde var ett av de märkligaste i 1800-talets Nykarleby. Hennes namn är knutet till den Bogdanoffska fonden, den troligen största donation, som någonsin gjorts av enskild person i Nykarleby.

Hon tillhörde den gamla fiskar- och skepparsläkten Schytén (Schiöten), som är känd i Nykarleby sedan början av 1700-talet. Hon föddes den 12 aug. 1794. Fadern var styrmannen Carl Schytén (f. i Nkby 6.9. 1753, d. där 3.5. 1840). Han antogs som borgare den 2 maj 1785 och var först fiskare och senare sjöman. Han ägde gården nr 82 och senare nr 77. Han var sedan den 10 aug. 1777 gift med Anna Bäckström (f  i Nkby 1755, d. där 19.11. 1832 i lungsot). Greta Helena var första gången 1807 gift med sjömannen, änklingen Josef Damlin (f. 1769), som dog i rödsot i Nykarleby den 4 okt. 1831. I detta gifte föddes tre barn: Josef, f. 22 dec. 1808, d. 24 dec. s.å., Anna Cajsa, f. 31 maj 1812, flyttade till Petersburg 1836 och Carl Reinhold, f.17 maj 1816. Andra gången gifte hon sig 1837 med ryske fältväbeln Andreas Feodorov Bogdanoff, som tillhörde den ryska truppstyrka, som på 1830-talet var förlagd i staden.

Bogdanoff hade under inkvarteringstiden i Nykarleby haft till uppgift att utmäta matransonerna åt militären. Fru Damlin höll krog i staden och härigenom uppstod bekantskap. 121.) De gifte sig och flyttade 1837, sedan hon gjort ett försök att stanna kvar i staden och livnära sig på bageriverksamhet (d.a.s. 124), till Vasa och därifrån till Petersburg. Bogdanoff gjorde sig småningom förmögen genom sin intendenturbefattning och avancerade till överstelöjtnant. Efter mannens död återvände fru Bogdanoff 1860 som förmögen änka till Nykarleby. Hon ägde gården nr 37 i hörnet av nuvarande Bank- och Gustaf Adolfsgatorna [Gustav Adolfsgatan 15]. Det berättas, att hennes vackra hermelinskappa med tjockt sidenövertåg väckte berättigat uppseende i småstaden. Hon brukade sitta i 4. fruntimmersbänken i kyrkan. Hon dog den 26 dec. 1872 efter att ha testamenterat största delen av sin förmögenhet till stadens fattiga.

  


[Greta Helena Bogdanoffs gravvård — utan staket ... Hoppas att damen i alla fall fick ”en ordentlig begravning”.
Foto: Lars Pensar, januari 2004.

Sommaren 2004 konstaterade jag att det har funnits ett staket kring vården.]

Den 15 jan. 1873 var stadens invånare uppkallade till magistraten för att få del av testamentet. En talrik mängd av stadens borgerskap och gårdsägare hade infunnit sig, liksom den avlidnas arvingar, fiskaränkan Katarina Hellstrand, skeppardottern Charlotte Herkepaeus, cigarrverkmästaren Johan Henrik Lindén genom ombud, hans hustru Johanna, f. Schytén och sjömannen Johan Lundberg å sin hustru Henriette Albertinas vägnar samt som ombud för styrmansänkan Sofia Rönning. Konsul C. Grundfeldt hade varit förmyndare för den avlidna och omhänderhaft hennes bo. Han inlämnade till magistraten hennes testamente av den 7 okt. 1871, som upplästes. Av detta framgick bl.a. att sedan hon avlidit skulle en ordentlig begravning hållas och hennes stoft beredas en grav på stadens begravningsplats samt graven förses med ett järnstaket eller skrank. All kvarlåtenskap borde försäljas på auktion och auktionsskillingen såväl som alla hennes ”kapitaler” förräntas och allt detta odelat tillfalla hennes son (förrymde sjömannen) Carl Reinhold Damlin, därest han till landet skulle återvända. Detta arv borde deponeras i ”Banken” och stå för sonens räkning i 39 år, räknat från nämnda dag. Den ränta, som efter Helena Bogdanoffs död och intill dess hennes son till äventyrs återvände upplöpte på den deponerade summan, skulle årligen till hälften tillfalla stadens fattiga, s.k. ”burskapsfattiga” eller ”bättre fattiga”, och andra hälften hennes ovannämnda arvingar. Skulle däremot Carl Reinhold Damlin icke hemkomma inom den föreskrivna tiden, borde hela kvarlåtenskapen utgöra en ”stående fond”, ”som i evärdeliga tider skulle stå orubbad”. Endast den upplöpande räntan borde tillfalla stadens fattiga. Sedan hennes ovannämnda släktingar avlidit, skulle hela räntan tillfalla dessa fattiga.

Testamentet hade undertecknats av testatrix, folkskolföreståndaren Anders Svedberg, handl. Robert Ahlqvist och kyrkvärden Isak Storsved. Handl. P. Aug. Lybeck utsågs att bevaka stadsinvånarnas av testamentet beroende rätt. Rådman J. A. Lybeck åter utsågs att förrätta bouppteckningen jämte rådman A. Dyhr. 122)

Auktion på kvarlåtenskapen hölls den 4 febr. 1873 i den framlidnas gård nr 37 och omfattade bl.a. möbler, guld, silver, koppar, mässing, säng-, gång- och linnekläder m.m. Gården såldes den 31 mars s.å. till sjökapten Gustaf Nyman. Hela förmögenheten torde ha uppgått till c:a 20.000 mk sr, en för denna tid ofantlig summa pengar. 123) Carl Reinhold Damlin förblev borta, varför pengarna fonderades. År 1894 uppgick Bogdanoffska donationsfonden till 18.558 mk, att jämföra med Grundfeldtska donationsfonden à 5.000:—, Lybeckska donationsfonden à 2.000:— och Mika Gyllenbergs julpresentfond à 5.610 mk för att nämna de största enskilda fonderna vid denna tid. 124)

Ryska giften var icke ovanliga i Nykarlebynejden under 1800-talet, vilket framgår flerstädes i d.a. Ur församlingens kyrkbok för utflyttade 125) inhämtar vi sålunda, att Maja Mickelsdotter Plym 1817 förelysts till äktenskap med soldaten Peter Wladimiroff och utflyttat med honom. År 1825 utflyttade Maja Fredriksdotter, gift med ryske soldaten Gabriel Filipoff, Maja Lisa Frieman, gift med ryske underläkaren Alexei Wlasow, Anna Jakobsdotter Högback, gift med ryske sergeanten Stefan Surmin, Maja Andersdotter Olin, gift med soldaten Feodor Kumajeff och Brita Sofia Lybeck, gift med sergeanten Johan Wasiljeff, samtliga till obestämd ort, utom Brita Lybeck, som flyttade till Ilmola. — Således fem utflyttningar, förorsakade av ryska äktenskap på ett år. Andra förbindelser förekom givetvis också. Torparhustrun Kajsa Öberg, gift med torparen Carl Sundqvist, föredrog enkelt hor med ryske soldaten Fadei Ivanoff och dömdes för detta att plikta, absolverade och utflyttade till Oravais.

På 1830-talet, under Krimkriget och överhuvudtaget var gång rysk militär var förlagd på orten, utvecklades, som även av Brita Lybecks på annat ställe i detta arbete anförda berättelse framgår, fortsatta goda förbindelser med ryssarna, med bl.a. talrika, mer eller mindre lyckade giften som följd. De här nämnda exemplen är endast några fall bland många.


Erik Birck (1980) Nykarleby stads historia del II, sid 232—234.


Nästa kapitel: Anna-Sanna Glansk.


Läs mer:
Hennes gård skymtar på en bild från 1946.
Notis i Helsingfors Tidningar om att Bogdanoff återvänt till staden.
Några äldre, ännu i staden levande Nykarlebysläkter. IV. Schytén av Woldemar Backman.
(Inf. 2004-01-06, rev. 2014-04-10 )