Spöpålen, som före branden stod utanför rådhuset, förvarades senare i farstun till sockenstugan. Pålen var försedd med fot och portativ. Den flyttades ut på berget eller annan lämplig plats, då någon till spöstraff dömd person skulle avbasas, få ”ett kok stryk” på ryggen.

Spöpålen användes rätt flitigt. Fr. Edv. Henelius åsåg i slutet av 1860-talet en exekution, som han beskrivit på följande sätt: 51)

Det var en kort, undersätsig karl, som den gången skulle slita spö. Först måste han ”stå i halsjärn” någon timme vid pålen. Den var då uppställd framför sockenmagasinet. Någon barmhärtig stadsherre jämkade om delinkventens skjortlinning, så att järnet ej skulle trycka på bara halsen. Mannen var då ännu modig och ”kaverade”, att han ej skulle komma att klaga under spöslitningen.

Men det blev värre än vad han kunde föreställa sig. Han skulle få 40 par. När fångens utställningstid var förliden, flyttades spöpålen närmare Herpes-potten och förberedelserna för förrättningen började. Lärare och elever från den närbelägna skolan begav sig ut för att se på exekutionen.

Skomakaren Grönlund från landsförsamlingen gjorde tjänst som profoss eller spöare såsom varande f.d. underofficer. Han hade vid sin sida en hel hög av vide- eller sälgspön, vanligen tvågreniga i förändan, skurna av delinkventen själv i profossens närvaro ute på någon äng i stadens närhet.

Fången var nu uppställd framför spöpålen med ryggen utåt, huvudet nedböjt mot pålen och händerna fjättrade vid rep eller kedjor, som hängde ned från pålens övre ända. Ortens länsman övervakade i egenskap av kronans befallningshavande förrättningen, stående bredvid profossen. Länsman uppläste fångens dom. Därpå tog profossen tre spön i sin hand för att börja. Länsmannen förmanade honom att icke slå mot kroppens sidor, utan endast mitt på ryggen. Han stod sedan med uret i hand och räknade slagen. Varje spöknippe användes blott ett par tre gånger och lades sedan bort såsom odugligt för att ersättas av ett annat. Efter varje rapp märktes en djupröd blödande fåra snett längs ryggtavlan. Åskådarna, bland dem skolpojkar, som trängde sig allt för nära, kunde därvid få skinnslimsor och bloddroppar från spöen i ansiktet.

Det räckte ej länge, innan den arme delinkventen började ropa: ”Armahtakaa, vallesmanni hyvä, armahtakaa!” Han höll sedan på att förlora medvetandet. Då hämtades vatten i en skål från potten och den stackars mannen fick dricka. Sedan han kvicknat till, fortsattes exekutionen, tills alla slagen enligt lag och dom var givna. Befallningsmannen hade ej rätt att pruta på straffet. Delinkventen befalldes nu att lägga sig ned på mage, varefter en ”fältskär” kom fram och prustade ett brännvinsregn ur sin utspända mun över de svidande såren, tydligen för att desinficera dem. Ryggen var då så söndersliten, att ej ett helt ställe syntes på den. Sedan drogs skjortan över mannens blodiga kropp och han fördes bort.

Gossen Frans Edvard Henelius åsåg under sin skoltid (1866—71) ej mindre än tre sådana exekutioner. En lång hästtjuv, som fick 12 à 15 rapp, avlät ej ett ljud under hela förrättningen. En annan person hade blivit dömd att först stå i järn och sedan slita spö. Medan han stod vid skampålen med järnet om sin hals, kom hans för sin elakhet kända svåger och påminde honom om vad som ännu förestod: ”Tiden lider, tiden lider, käre svåger, att I skall få, vad edra gärningar värda äro!” 52)

Arkitekt John Lybeck mindes ännu 1913, huru Tonaback-Jutt 1866 eller 1867 slet spö i Nykarleby. Han och Matts Holma hade förövat en svårare stöld. Holma slapp med böter och dem betalade rådman Sundström, vars kund Hollma eller hans far var. Jutt däremot hämtades på kärra såsom fånge till spöplatsen. Pålen ställdes vid Sockenstugan, då en stadsbo skulle agas. Var det fråga om en landsbo ställdes pålen vid Sockenmagasinet. Lybeck mindes även, huru en annan ”finn” fick hela 40 par spö och huru han vrålade.

[Spöslitning 1876.]

Kvinnor kunde ådömas ända till 30 par spö, t.ex. för stöld.

Grymma avrättningar var vanliga ännu under början av 1800-talet. Bonden Johan Blåman omnämnde sålunda, att han den 30 mars 1805 bevittnade, huru pigan Maria, hemma från Jalasjärvi, avlivades på Munsala sockens avrättningsplats. Hon hade 1804 tjänat hos hattmakaren Henelius i Nykarleby och födde ett foster, som hon avdagatog. Blåman blev mycket upprörd över skarprättarens ohyggliga medfart med ”dödsfången”. Han högg fem gånger, innan huvudet skildes från kroppen. 53)

Från 1829 deporterades dödsdömda brottslingar till Sibirien, varför några avrättningar efter den tiden ej förekom i fredstid. Dödsdomar avkunnades ej ofta, vad själva staden beträffar. Under förra halvåret 1848 fälldes dock inom Nykarleby domsaga och staden hela sju dödsdomar och Nykarleby, som ej haft en häktad person under de tre föregående åren, hade fått uppleva ett rån och ett dråp på sina gator. De hade visserligen förövats av främlingar, men allt detta betraktades som något oerhört och bedrövligt. 54) Fånglistorna för Korsholms kronohäkte för 1835—1840, uppvisande alla de personer, som för olika brott varit insatta på häktet dessa år, visar även för Nykarlebys del en relativt fördelaktig bild i jämförelse med Gamlakarleby och Jakobstad. 55)