IV. KULTURLIV OCH NÖJEN

Topeliusfester i Nykarleby på 1860- och 1870-talet


Zacharias Topelius, som 1854 utnämnts till e.o. professor i Finlands historia vid Helsingfors universitet, framstod vid denna tid än mera än tidigare som stadens store son. Genom släktrelationer och flitiga besök i staden upprätthöll han livliga förbindelser med hembygden. För att hedra honom hölls då och då Topeliusfester redan på 1860-talet. Initiativtagare till två av de mest lyckade festerna var doktorinnan Olivia Forsius och stud. Konon Falck, med biträde av den tidens manliga och kvinnliga ungdom i staden.

Den 14 jan. 1868, då Topelius fyllde 50 år, anordnades sålunda enligt fru Hanna Sarlin en tillställning för allmänheten. Dr Forsius höll tal till publiken om dagens betydelse. Sångföreningen, ledd av Konon Falck, sjöng sånger och dikten ”Porträtterna” av Anna-Maria Lenngren utfördes. Lotta Lindqvist var härvid ”Hennes nåd”, Hanna Sundström ”jungfru Susanna”, Manne Appelberg, Julius Sandström, Hanna Forssén m.fl. var andra ”porträtt”. Unga, glada amatörer och amatriser utförde tvenne skådespel: Blomstertinget av Topelius och ”Ett silverbröllop av Aug. Blanche. I bröllopspjäsen var rollerna fördelade sålunda:

Prostefar: Lina Kjellman, gift Häggström, nickande och nådig med sin snusdosa.
Prostinnan: frk Lydia Calonius
Länsman: Konon Falck
Sjömannen: Manne Appelberg, stud.
Nämndemansmor: frk Hanna Sundström (gift Sarlin), utstyrd i stycke och mössa, lånad från jungfrurna Harberg.
Knapphandlaren eller ”lappmannen”: apotekaren Nils Malmberg, som skall ha varit festlig att se och höra. Malmbergs lustiga vana att, jämte rynkning på näsa och mun, snusa luft mellan orden, bidrog icke litet till hans för rollen lämpade apparition. Publiken storskrattade, — men Malmbergs barn, som var närvarande och åsåg spektaklet, började gråta över att människorna ”skrattade åt pappa”.
Prostherrskapet var också förträffligt att åse, — tala behövde de ju icke. De i stycket uppträdande personerna inkom en och en från sidorummet och presenterades, enligt gammal sed, av dr Forsius för det ärade publikum.

Sånger utfördes ännu under kvällens lopp och ”måste tagas da capo”. Ett långt telegram avsändes till festföremålet Topelius. Livad dans avslöt det hela.

Festen hölls i det gamla röda skolhusets trånga sal.

Den andra Topelius-soiréen den 14 jan. 1871 (Lotte Dyhr) eller möjligen den 30 dec. 1870 (Hanna Sarlin) i anledning av Z.T:s silverbröllopsdag, hölls ävenså i den gamla lilla skolsalen och liknade mycket den föregående. De uppträdande var i stort sett desamma, och publiken likaså. Sång, dans och skådespel förekom. Nu utfördes (enl. Lotte D.) ”Porträtterna” av Anna Maria Lenngren och ”Ett skärgårdsäventyr” av Z.T. Bland porträttframställarna märktes: Manne Appelberg, Majken och Julius Sandström, Hanna Forssén m.fl. Så minns man ”spektaklets spektakel”, då förevisningen av porträtterna skulle börja. Bilderna var avslöjande, hennes nåd (fr. Lotta Lindqvist) satt på sin länstol, och publiken var full av glad förväntan. Men just när jungfru Susanna (fr. Hanna Sundström) skulle gå in, litet fördröjd genom toiletten, skyndade Frans Dyhr, som skötte ridån, på henne med orden: ”Siså, tjipp åv nu Suss!”, vilket hos henne framkallade en skrattparoxysm. Där stod hon för öppen ridå storskrattande, med ryggen vänd mot publiken och stirrade hjälplöst upp mot porträtten ”på väggen”. Men ”som skrattet retar”, så höll porträttframställarna på att alldeles falla ur sin roll. Man såg hennes nåds ungdomsporträtt (Majken Sandström) dra sig tillbaka i sin ram, och det ryckte misstänkligt i de andra förnäma bildernas anletsdrag. Ett ögonblick till, och de hade alla kunnat brista i gapskratt. Den som då räddade situationen var hennes nåd själv (Lotta L.), som med skarp röst kallade sin lättsinniga jungfru till ordningen: ”Susanna!” Tillrättavisningen gjorde henne i blinken allvarsam, och så gick föreställningen utan vidare malheurer.

I skärgårdsäventyret ingick en folkdans (Appelbergarna), som mycket anslog. Skräddarherrskapet Forsman, som var bland åskådarna, kom efteråt fram till Mimmi Lybeck och tackade henne (som de antog hörde till arrangörerna) för ”den trefliga aktrisen”, varmed de menade skådespelet. Någon annan av småborgarfruarna uttryckte sin förtjusning särskilt över Appelbergarnas hurtiga uppträdande. De hade enligt hennes mening spelat ”som ena riktiga lifvets gossar”. Men någon anmärkte med ett beklagande: ”jo, no' sku' 'e' ju 'a vari' vackert, bara man sku' 'a veta' va' 'e va',” — nämligen det, som på scenen blivit framställt. En försummelse i brådskan bar skulden till denna nog så förklarliga okunnighet. Man hade utskrivit förklarande program till denna soiré, liksom till den föregående, men man glömde utdela programmen bland publiken. Efter festen hittades de undanstuckna på ett skåp i salen.

Både unga och gamla hade emellertid haft roligt. ”Herrskapspublik hade fyllt den lilla salen till bräddarna. Så trefliga Topeliusfester hade hvarken förr eller senare firats i Nykarleby, säger de forna deltagarna.” Och berättarinnorna tillägger: Olivia Forsius och Alexandra och Konon Falck var så bra att ställa till. 46)


Erik Birck (1980) Nykarleby stads historia del II, sid 261—263.


Nästa kapitel: Musik i gamla Nykarleby.
(Inf. 2004-04-25.)