IX. HANDEL OCH SJÖFART 1810—1858

Det Turdinska handelshusets upplösning och fall

Den förmögenhet Gustaf Turdin ärvde var således ansenlig. Hans utbildning bestod i något års skolgång i Nykarleby pedagogi, där han inskrevs den 5 april 1813 och därefter praktik i faderns handelsrörelse samt utomlands, bl.a. i Stockholm. Redan före arvet var han handlande borgare och skeppsredare, tolagsbokhållare sedan 1834 och en av stadens äldste. Ännu efter konkursen i jan. 1838 anförtroddes fortsättningsvis krutförsäljningen i staden åt honom. 152) Han var alltså en betrodd och förmögen man, som borde ha haft de bästa utsikter att lyckas. Affärsverksamheten utvidgades även, liksom rederirörelsen. Han ägde snart utöver de tidigare nämnda fartygsandelarna ½ av det 1835 på Djupstens varv byggda fregattskeppet Harmonie, ½ av fregattskeppet Emelie (180 läster) 153) ½ av skonerten Activ (64 läster), samt 2/3 av briggen Rhea (86 läster).

Emellertid drabbades Turdin snart av svåra motgångar. Konjunkturerna för utrikeshandeln med trävaror var under 1830-talet visserligen stigande med ökad efterfrågan i synnerhet på sågade trävaror. Dessa exporterades i allmänhet till Medelhavsländerna på grund av de höga importtullarna i England, medan tjäran och becket mest gick till sistnämnda land och till Tyskland. På returen tog man hem salt, kolonialvaror, spritvaror, viner m.m. Åren 1835 och 1837 var dåliga år, men mot slutet av 1830-talet rådde igen högkonjunktur.

Turdin hade emellertid otur med sina fartyg. År 1835 gick, såsom tidigare nämnts, karavellen Solid under i Vita havet på väg med trälast från Arkangelsk till England. Besättningen och kapten Petter Anders Bäck bärgades. I juni 1836 förolyckades skeppet Harmonie vid Gibraltar på sin första resa under koff. kapten Christian Wennerholms befäl. Besättningen anlände till Brahestad i slutet av juni s.å. Den bestod av J. H. Löfgren, J. P. Furst, J. H. Broman, C. G. Brunberg, M. Sandberg, Eric Rundell, M. Juth, S. B. Calamnius, Christian Hudding, Mårthen Skarp, Nils Mattsson Bertula, Johan Jacobsson, Anders Hannula, Johan Rönning och Nils Michelsson. Hudding var behäftad med venerisk sjukdom och hade kvarstannat för vård. De övriga hade den 27 juni förpassats till Nykarleby och avmönstrades där den 2 juli. 154)

Rörande denna olycka finns sjöförklaringen bevarad, vilket i allmänhet inte är fallet för Nykarlebyskeppen. Den avgavs inför magistraten i Nykarleby den 6 nov. 1837 av fartygets befälhavare.

Enligt utdrag ur skeppsjournalen, som edligen bekräftades av matrosen Matts Juth och lättmatrosen Johan Kugelberg, avseglade fartyget den 27 sept. 1837 kl. ½ 9 f.m. från Travemünde med lots ombord. Fartyget, som var byggt av furu på kravell, var väl diktat och kalfatrat 158) och alla luckor, master och pumpar behörigen försedda. 159) Kl. ½ 10 lämnade lotsen fartyget utanför Travemünde och resan fortsatte under påföljande dagar med ombytliga vindar och väderlek.

Kalfatra (holl. kalefateren, kalfaten, och detta ursprungligen af arab. kalafa, stoppa igen springor med mossa eller palmtrådar), göra ett skepp vattentätt, genom att med dref fylla alla öppningar mellan däcks- eller bordläggningsplankorna, samt derefter tjära detsamma.
Främmande ord och namn (1878).

Den 6 okt. kl. ½ till 6 e.m. passerades och pejlades Understen i W rättvisande c:a 3 eng. mils distans, varför kursen sattes N.t.O: ½ 0 på kompassen.

Den 7 okt. från kl. 4 till 8 f.m. styrdes kursen N.N.O. samt från kl 8 till 12 på middagen N.N.O: 1/4 O. Vinden var S.O. och ganska stark med regn och mulen luft. Senare på e.m. seglades alla tre vakterna N.t.O: 3/4 O rättvisande = 65 naut.mil. Kl. 12 om natten fastställdes positionen till lat. 62°57' och long. 37°51', d.v.s. skonerten stod W.t.S: 1/4 W = 13 naut. mil från det närmaste av de vid Wargö gaddar belägna grunden. Kursen ändrades nu till N: ¾ O i behål1, men 45 minuter därefter eller 15 min. före kl. 1 på morgonen den 8 okt., under fortfarande blåst av S.S.O. vind med regn, tjocka och mörker, törnade fartyget så hårt på ett undervattensgrund, att det tog skada och svår läck och genast fylldes med vatten. Fartyget blev kvarstående på stengrundet, mot vilket det stötte ganska hårt.

Då ingenting kunde tillgöras åt fartyget i denna belägenhet och besättningen i anseende till den öppna och starkt påliggande havsvinden och havssjön främst borde räddas från den hotande faran att omkomma, blev båtarna utsatta. Vid dagningen fick man sikte på Rönnskär och Moikipää båkar. Härav befanns, att fartyget strandat på Nilskallan nära Wargö gaddar.

Efter rådslag med besättningen om vidtagande åtgärder, som i denna belägenhet kunde vara de ändamålsenligaste, begav sig kaptenen med besättningen från fartyget kl. 8 f.m. samma dag till närmaste holme, Wargö gaddar, som låg c:a 3/4 mil från det förolyckade fartyget. Besättningen lämnades på holmen för att avbida ett ”stillare” väder, medan kaptenen begav sig till land för att anskaffa hjälp. Men under tiden tilltog stormen, varför kaptenen all möda oaktad ej kunde återvända till fartyget med det anskaffade bärgningsmanskapet förrän påföljande lördags förmiddag den 14 okt. Vid ankomsten till vraket bärgades de få kvarlevor, som var kvar sedan fartygets botten då redan helt slitits bort. Det bärgade godset bestod i några stycken smärre fastager  [större fat] 160) och packor, som genast lämnades i den till stället ankomna tullbevakningens omvårdnad. En del av fartygets inventarier bärgades även.

Som enda orsak till olyckan angav kapten Åkerblom den ovanligt starka strömsättningen, som trots all möjlig uppmärksamhet ej kunde beräknas och än mindre förekommas.

Besättningen avmönstrades utan anmärkning. 161)

Av sjöförklaringen belyses några av de svårigheter, som vid denna tid på året lurade på fartygen i mörker, tjocka, storm och svår strömsättning i Kvarkens steniga och grundfyllda, obelysta vatten. Koff. kapten Åkerblom kan dock knappast fritagas från misstanke om felnavigering. Denna åsikt var tydligen allmän i staden. 162) Åkerblom hade tidigare tjänstgjort som styrman på Ellida, bl.a. under Topelius nedan nämnda resa 1835, och hörde f.ö. till den topelianska umgängeskretsen, ehuru han ej synes ha varit vidare uppskattad. Topelius kommenterar skeppsbrottet på följande sätt: ”13 (okt.) Fredag. … Åkerblom förlorat på sin första resa med Skonerten Activ på hemgående med Lübeckska varor, som allt strök med. Skepparen för tidigt kommen ur skolan. — Hvart i herrans namn skall det ta vägen? Stor förlust för rederiet m.fl. ägare av varorna. — Störst kanske för Lundmark, som här tänkte ta sig medel att betala alla sina skulder. Hvad den stackars Åkerblom kommit mången bitter stund åstad!” 163)

Koff.skeppare Åkerblom fick, så vitt jag kunnat finna, ej mera något fartygsbefäl i Nykarleby.

Olyckorna fortsatte. I början av år 1838 förliste fregattskeppet Ellida om 148½ läster med man och allt i närheten av Shields vid Englands nordöstra kust. Befälhavare var sedan mars 1836 den 26-årige koff.kaptenen och skepparborgaren Henrik Josef Engström. Han hade i april 1837 inmönstrat besättningen på fartyget, som då låg i Viborgs hamn, för Nordsjön och vidare ordres. 164) Engström var född i Jakobstad och son till tullförvaltaren Petrus Engström i Nykarleby. Han hade år 1833 inflyttat till Nykarleby från Helsingfors som styrman. 165) Han hade fört befälet på Ellida redan i mars 1836, då han likaså i Viborgs hamn påmönstrade besättning på fartyget. 166) Tidigare hade han fört befälet på karavellen Solid, om 18 läster, ett av Johan Turdin d.y:s fartyg. Närmare uppgifter om förlisningen saknades. Ännu i slutet av sept. 1839 hade fartyget ej avhörts, varför förlisningen betraktades som sannolik. Bland de omkomna var sjömannen Matts Höglund, som varit i stadens tjänst som sjöman i 20 år. Hans efterlämnade hustru Anna Henriksdotter Höglund och familjens minderåriga barn tillerkändes ett årligt understöd ur sjömanskassan om 24 rdr rgs. 167)

Ellida förtjänar som ett av stadens vackraste fartyg vid denna tid och såsom ett av Z. Topelius ofta omnämnt sådant att behandlas något närmare.

Fregattskeppet Ellida byggdes för kommerserådet Johan Turdins räkning år 1827—28 på Sandnabba i Vexala, mitt emot Monäs. Turdin ägde 3/4 i fartyget. Denna ”skeppspost” värderades 1832 till 10.000 rbl. Då det ståtliga skeppet, som mätte 142½ svåra läster, skulle löpa av stapeln hölls stor utskjutningsfest. Zachris Schalin, som själv bevittnat en sådan stapelavlöpning i sin ungdom, har vältaligt beskrivit, huru det gick till vid ett sådant tillfälle. 168) Utom redaren och hans familj var många gäster och intresserade närvarande från staden och landsorten. ”Stapelavlöpningen av en stor oceanseglare var alltid något för känslan tilltalande och storslaget, som gav minnen för livet. Fullbordandet av ett så viktigt företag, vari fartygets rederi nedlagt en ansenlig förmögenhet, ingav åskådarna en känsla av övermättad spänning. Den stegrades till sin höjdpunkt, då den väldiga träkolossen, som på sin höga plats på varvsbacken såg mycket mäktigare ut än nere på sjön, äntligen började sätta sig i rörelse. Skulle skeppet löpa lyckligt av stapeln, skulle dess färd ut på haven hägnas av gynnande makter?” ”Det kändes nästan, som om en själ redan bodde i det bukiga skrovet, som om hemlighetsfulla andemakter redan drev sitt spel och redan stred sin strid om dess framtida väl eller ve.”

Fartyget skulle samtidigt döpas och få ett namn, som ingen utom rederiet ännu kände. Timmermän, sjömän, redare, åskådare stod förväntansfulla och stilla på båda sidor om fartygsbädden. ”Man hör blott byggmästarens halvhögt uttalade kommando-ord, man betraktar tyst hans förtroendemäns sista förberedelser. Nu är allt färdigt, nu slås de hämmande stöttorna undan, nu flyger namnflaggan upp i stormastens topp under ljudligt hurra från hela den nyss så andäktiga åskådarskaran, och den mäktiga träkolossen sätter sig knakande i rörelse! Först glider hon sakta, därpå allt hastigare ned utför sin slippriga ränna, och till sist störtar sig jättefågeln liksom med en djärv simmares välbehag hurtigt ned i böljornas svala famn. … Högt kastas stänket åt båda sidor, väldiga vattenmassor föras undan för skeppets bog och bilda svallvågor långt utåt fjärden, medan den torna farkosten ännu liksom ovan vid sin nya tillvaro oroligt gungar fram och tillbaka, vaggar åt sidorna som i stark sjögång, innan den slutligen lyckas intaga sitt rätta jämviktsläge,” skriver Schalin.

Så snart fartyget satt sig i gång upplöses spänningen, hela varvet får med ens liv, alla hurrar, hattar och mössor svänges, näsdukar viftar tills man ser fartyget gunga i ro på de vaggande böljorna. Den högtidliga stämningen varar dock blott en kort stund, ”ty knappt har fartyget rört sig en skeppslängd från sin ståndplats, så störtar alla närvarande gummor liksom kullslagna av lufttrycket huvudstupa ned över skeppsrännan för att kappas om uppsamlandet av den där ymnigt utgjutna såpan och talgen”. Skratt och stojande beledsagar givetvis gummornas materialistiska förehavanden. 169)

Ellidas utskjutning lyckades inte första gången. Fartyget fastnade av någon orsak i rännan, det knakade och brakade i alla fogningar, men kom ej ur fläcken, utan blev sittande där, trots alla ansträngningar, ända till följande dag. Skrockfulla sjöbussar bland åskådarna skakade betänksamt på huvudet. Huru skulle det i framtiden gå med detta fartyg, som haft otur redan på sin första resa, från slipen till vattnet? Besvikna reste de flesta gästerna bort och endast de mest intresserade stannade kvar och sökte sig nattkvarter i bondstugorna i trakten. Att det var ont om sängplatser kan man föreställa sig, då inga större gårdar fanns i närheten. Samtida har enligt Z. Schalin berättat, att det var vid detta tillfälle, som två korpulenta fruar fått hålla till godo med att trängas i samma smala säng. Vid varje önskad förändring av läget, skall den ena damen ha yttrat till den andra enligt tidens artiga tilltalssätt: ”Kusin, nu vill jag vändas!”

Först följande dag fick man loss fartyget och det löpte nu lyckligt av stapeln. ”Klokt folk” hade då redan förutspått framtida olyckor för drakdödarens stolta namne. Bland dem, som bevittnade Ellidas stapelavlöpning var den 10-årige Zacharias Topelius, som sedan alltid omfattade Ellida med ett särskilt intresse. Utskjutningskalaset hölls på Skrifvars i två stora byggnader.

Ellida användes i fortsättningen ej endast som fraktfartyg utan även för lustfärder av redarna och deras anhöriga. Sommaren 1833 gjorde sålunda doktorinnan Katarina Sofia Topelius, dottern Sofia, halvbrodern Gustaf Turdin, sondottern Johanna Calamnius m.fl. en lustfärd med skeppet till Uleåborg, som räckte c:a en vecka och utgjorde en av de s.k. ”epokerna” i den Topeliuska familjens historia.

Skeppet fördes såsom tidigare nämnts, sedan 1836 av sjökapten Henrik Josef Engström. Man trodde länge, att förlisningen hade skett vid Gibraltar vid kryssning i hög sjö och efter kollision med en från Vasa utgången brigg. Båda fartygen skulle ha haft kollast. 170)

Kapten Engströms son, sjötullvaktmästaren Evert Engström (f. 1834 i Nkby, d. där 1911) berättar, att hans far 1837 (rättare 1836) avreste till Narva för att taga emot Ellida efter kapten Bäck (rättare: G. W. Aspegren). Från Narva gick Engström med hampa och olja till England och sedan med kol till Svarta havet. Därifrån gick han tillbaka till England med spannmål. I Shields, en förstad till New Castle, lastade han därefter kol för en resa söderut. Redan om kvällen, sedan fartyget avseglat, och full storm utbrutit, såg lotsarna Ellida och ett fartyg från Vasa (kommerserådet C. G. Wolffs äldsta brigg), fört av kapten Neuman, lagman Sundius måg, ute i sjön utan rigg, men de kunde ej för stormen gå ut till de nödställda fartygen. Dessa drev då av allt att döma på de farliga bankarna utanför kusten och förliste i natt och mörker. Sedan hördes ”varken knäpp eller knog” av kaptener och besättningar.

Kapten Joh. Henrik Broman låg samtidigt i Shields med rådman Hammarins brigg Enigheten. Han blev till sin lycka ej färdig att gå ut förrän stormen bröt ut. Han var svåger till Engström och berättade om händelserna i febr. 1838, då Ellida gick under. Det oaktat synes man i Nykarleby såsom tidigare nämnts ej ha betraktat förlisningen som definitiv förrän i sept. 1839.

Det var med Ellida Z. Topelius den 23 maj—9 juni 1835 tillsammans med bl.a. Janne Lybeck företog sin kända resa från Helsingfors till Nykarleby. Befälet fördes då av koff.kapten G. W. Aspegren, som efterträtt koff. kapten Petter Herman Bäck, som avsatts från sitt befäl helt ”impromptu” vid Gustaf Turdins besök ombord på fartyget i Helsingfors hamn den 1 maj nämnda år. 171) Topelius synes ha varit mycket förtjust i fartyget och kallar det i juli 1833 ”hedersgumman Ellida”, då det kölhalades på Djupsten efter återkomsten från en utländsk resa. 172) ”Skeppet Ellida var det vackraste af alla i hamnen (Helsingfors) liggande fartyg”, ansåg Topelius i maj 1835. 173)

”Grosshandlare” Gustaf Turdin förde ett högt liv, varom Topelius dagböcker vältaligt vittnar. Detta bidrog med all säkerhet till undergången. Redan 1837 hade han skuldsatt sig så att stadsfogden belagt hans lösegendom med kvarstad för en den 14 nov. s.å. domfäst gäld. ”I vår lilla stad är föga olikt; endast Turdinska firman lutar till fall, Stor osämja kan därav uppkomma, följagteligen minskning i vår trefnad”, skriver Topelius i en återblick på året 1837. 174) I domstolsutslaget ingick gäldenärens inmanande i bysättningshäkte, men då Forssén väckte spörsmål härom i magistraten, ansåg denna, att den av exekutor i mät tagna egendomen var fullgod plant för Turdins skuld. Frågan om dennes inmanande i häkte fick därför förfalla. Auktion på den i mät tagna egendomen utlystes till den 22 jan. 1838. Turdin var stor saltimportör och saltet stod högt i pris. För att lätta situationen något för honom upphävdes sekvestern på ett parti salt, med befallning till exekutorn att taga annan Turdin tillhörig egendom i mät för gälden. 175) Tullförvaltare Lundmark hade hos Turdin deponerat 600 rbl bco ass. i tullmedel. Denne hade på rörligt nederlag liggande 500 tr salt. Lundmark anhöll nu, att tullmedlen så fort som möjligt måtte uttagas och saltet avtullas eller ock för kronans intrad 720 rbl bco ass. försäljas. Magistraten biföll. Men goda vänner ryckte till hjälp och försträckte Turdin kredit. Den 24 jan. kunde han visa, att han redan den 17 jan. inbetalt de deponerade tullmedlen till Lundmark genom rådman Isak Lindqvist. Vad avtullandet av saltet beträffade, fann magistraten, att Turdin enligt kgl. förordningen av 1758 ej kunde förpliktas därtill, varför Lundmarks påstående förkastades. 176) Turdins i det stående saltlagret den 2 maj 1836 insatta 16 tr salt uppläts dock till konkurs. Detta föranledde ny fördelning av saltnederlaget bland stadens handlande borgerskap. 177)

Exekutivauktionen kunde ej mera förhindras. Den försiggick den 22 och 23 jan. Topelius kommenterar: ”Så långt har det nu kommit! Cession oundviklig, Crediten ohjelplig, den högt ansedda firman faller, allt ruin! Och det på 3 år, genom olyckor å ena sidan, och å den andra — hårdt men säkert! — genom vårdslöshet och högmod. En skarp tillrättavisning af försynens faderligt stränga hand!”

Många främmande spekulanter hade infunnit sig till auktionen och det betalades bra. Även möblerna gick under klubban jämte prydnadsföremål, en del smycken o. dyl. Fastigheterna och en del av lösöret behölls dock tillsvidare.

Efter auktionen försökte Turdin fortsätta sin affärsrörelse, men med dåligt resultat. Hans svåger och tidigare bokhållare Henrik Backman, Topelius goda vän, skötte efter auktionen hans handelsbutik. (Vasenius: grundade egen affär med lånta pengar) 178) Under året inträffade Ellidas tidigare nämnda förlisning. Den 6 mars 1838 såldes Turdins halva andel i fregattskeppet Hoppet om 118 läster efter offentligt upprop av godemannen i konkursboet, handl. C. J. Collander, till rådmännen Lithén och Hammarin för 7510 rbl bco ass. 179) I aug. s.å. inropades de konkursboet tillhöriga 2/3 av briggen Rhea på offentlig auktion av bokhållaren Henrik Backman, som i sin tur sålde fartyget till koff.kaptenen G. W. Aspegren, som nu blev ensam ägare till briggen. Den såldes i sept. av Aspegren i Köpenhamn. 180) Den 29 sept. s.å. såldes slutligen det turdinska konkursboets 2/3 i fregattskeppet Emelie om 180 läster på offentligt upprop till boets godemän och kuratorer; rådman M. Lithén, och handl. C. J. Collander. Den tredje andelen ägdes av J. A. Lybeck. 181)

Därmed var den Turdinska rederirörelsens saga all. Den 16, 17 och 18 okt. 1838 gick fastigheterna och resten av lösöret, kreatur, smycken m.m. på auktion. Bokhållare Backman inropade gården nr 11, som varit i Turdinska släktens ägo sedan 1798, och borgmästare Haeggström den av Turdin nybyggda gården på samma tomt. Topelius kommenterar: ”16 (okt.) Tisdag. Turdins auction — allmänt samtalsämne bedröfligt, bedröfligt! ...The inne hos Turdins som äro vid skäligen godt mod. Men att se sin egendom sköflas sålunda — det är hårdt”. 182)

Som kurator ad litem (rättegångsombud) för Gustaf W. Turdins minderåriga gossar Gustaf 183) och Johan Emil 184) var apotekaren Johan Benzelstjerna förordnad. Denne sålde i maj 1839 sin myndling Gustafs del i tomten nr 24, nämligen västra ½ delen till smeden John Åberg 185) Priset eller bördeskillingen var 410 rbl bco ass. och dessutom 50 rbl samma mynt. Åberg ägde förut östra ½ i gårdstomten och var trångbodd och därför i behov av hela tomten. 186)

Gustaf Turdins från fadern ärvda tomt nr 71 inropades på konkursauktionen i okt. 1838 av skräddaren Anders Forssell. 187) Den obebodda tomten nr 82 inropades av Gustafs svåger, friherre Rosenkampff och såldes av denne den 18 febr. 1840 till stadsfiskal J. H. Forssén, sonson till Johan Turdin d.ä:s ogifta dotter Susanna. Båda tomterna hade från 1810, då Johan Turdin d.y. köpte dem, använts som kryddgårdar. 188)

Gustaf Turdins hustru var hemma från Stockholm 189) och födde honom fyra barn, av vilka endast de två sönerna uppnådde vuxen ålder. Helt utblottad var familjen inte efter konkursen och man deltog i societetslivet i Nykarleby ungefär som förut, om man får tro Topelius dagböcker. Henrik Backman lät familjen bo kvar i gården nr 11 till sin död 1842, varefter Turdinarna fick en fristad på Kuddnäs hos Z. Topelius mor. 190) År 1851 lämnade familjen dock enligt uppgift Nykarleby 191) för att bosätta sig på det Rosenkampffska allodialsäteriet Sonnäs i Ulfsby nära Björneborg. Fru Rosenkampff var då änka sedan 1846 och innehade egendomen till 1854. Här dog Gustaf Turdin i slaganfall den 21 april 1851. Änkan och yngre sonen Johan Emil flyttade efter någon tid till Stockholm, där sonen senare blev bankkamrer. 192) Den äldre sonen Gustaf blev student från Wasa trivialskola 1858 och dog såsom tidigare nämnts ogift Ilmola 1882, där han livnärt sig som försäkringsagent.

Så lyktade det Turdinska handelshuset. Släkten hade verkat i Nykarleby sedan slutet av 1600-talet och tidvis intagit en ledande ställning inom dess ekonomiska och sociala liv. Otur och oförmåga hade här samverkat till undergången på ett för denna tids Nykarlebyförhållanden rätt typiskt sätt. (Se vidare om Turdin d.a.s, 172 f.)