Vid inspektering av folkskolan i april 1890 erinrade överinspektor
Floman folkskoldirektionen om att staden snarast möjligt borde inrätta
en i lag stadgad och i överstyrelsens cirkulär av den 3 jan.
1890 omnämnd s.k. aftonskola för sådana barn, vars
undervisning blivit försummad och i vilken inträdessökande
till hantverksskolan kunde vinna nödig förberedelse. Med anledning
härav tillsatte stadsfullmäktige den 25 april 1890 ett utskott,
bestående av hr Hellgren, Spolander, Öberg, Roos och Karlsson.
Utskottet skulle söka vinna utredning ur kyrkböckerna huruvida
dylika barn förekom i staden.
Även andra oförutsedda, men tvingande fall framtvang en snar
lösning av problemet. I aug. 1893 frågade frk Dahl folkskoldirektionen,
om hon i folkskolan borde emottaga sådana elever, som ej blivit
utdimitterade från seminariets småbarnsskola, men likväl
ej mera fick gå där utöver den i skolans ordning bestämda
tiden. Dessa utstötta barn kunde ej anses vara tillräckligt
förberedda för den högre folkskolan. Direktionen under
ledning av den snälle och människovänlige kyrkoherden Wilhelm
Johansson ansåg dock, att även sådana stadens barn borde
mottagas så vitt möjligt var och utrymmet medgav. Staden måste
ju ha vård om dessa barns undervisning och ägde icke någon
förberedande skola att hänvisa dem till och hade ej heller något
att bestämma över seminariets småbarnsskola.
Först i sept. 1893 avgav folkskoldirektionen och folkskolinspektorn
sitt betänkande och förslag angående inrättandet
av aftonskolan. De hade funnit, att inom staden fanns minst 10 barn, som
ej genomgått högre folkskola eller motsvarande läroinrättning.
Av dessa hade flera ej besökt någon skola alls, och två
kunde knappast läsa i bok, ehuru de fyllt 10 år. Föräldrarna
till de sistnämnda hade året förut inflyttat till staden.
Redan då var barnen så gamla, att de ej kunde emottagas i
lägre normalskolan. Två barn hade genomgått denna, men
deras skolgång hade slutat därmed, emedan de ej kunnat vinna
inträde i högre normalskolan. Två barn hade skilts från
normalskolans II klass på grund av förseelser. Av dem hade
en besökt folkskolan i Kovjoki åtminstone ett år. Tre
gossar hade föregående vinter skilt sig från Normalskolans
III och IV klass, och inträtt som elever i stadens musikkapell. Av
dem hade två vunnit inträde i hantverksskolans förberedande
klass. En elev hade uteblivit från normalskolans andra klass av
okänd anledning. Härtill kom ett par tre lärlingar och
någon dränggosse, som inflyttat till staden. Flera av dem besökte
som bäst hantverksskolans förberedande klass.
Föräldrarna till dessa barn utgjordes av hantverkare, formän
och daglönare, alla i fattiga omständigheter, varför det
ej kunde påräknas, att de själva skulle draga försorg
om sina barns skolgång. Folkskolreglementet innehöll klara
bestämmelser härom, men reglementet hade ej följts och
kunde ej heller förordas till efterföljd, emedan lärarinnan
då skulle påläggas ett alltför betungande arbete.
En utväg vore att nära ansluta skolan till folkskolan så
att deras budget sammanfölle, varvid ett förhöjt statsbidrag
vore att förvänta. Folkskolans avdelningar skulle ökas
med en förberedande avdelning, i vilken såväl gossar som
flickor utan eller med ringa kunskaper kunde intagas. En biträdande
lärarinna skulle anställas, med skyldighet att undervisa 3 timmar
på f.m. på folkskolans lägsta avdelning och 2 timmar
på kvällen i aftonskolan. Denna skulle som en särskild
avdelning ställas vid sidan av folkskolan. Med avseende å de
tryckta ekonomiska förhållandena på orten, borde ett
statsbidrag om 35 % av folkskolbudgeten kunna påräknas.
Härigenom skulle stadens utgift för försummade barns undervisning
bli 500 mk. Detta vore enligt de förslag som gjordes det billigaste
och lämpligaste sättet att åstadkomma en tillfredsställande
folkundervisning i staden.
Förslaget är undertecknat av lektor K. E. Wichmann och
lärare K. F. Spolander. Folkskoldirektionen med prosten Wilhelm
Johansson som ordförande förordade detta alternativ. Handarbetslärarinnetjänsten
kunde indragas och den förra s.k. rektorslokalen användas till
rum för dessa skolor och hantverksskolan. Folkskolinspektören,
direktor Schalin, förenade sig med direktionen härom. Stadsfullmäktige
beslöt den 19 dec. 1893 godkänna förslaget till en aftonskola
och för densamma vid folkskolan anställa en andra lärarinna
med samma lön som den förra, eller 600 mk i lön och 400
mk i hyresmedel. Skolan skulle om möjligt börja sin verksamhet
redan den 1 sept. 1894. 40)
Stadsfullmäktige uppmanade samtidigt folkskoldirektionen att anhålla
om statsbidrag om 1.260 mk, räknat från 1 sept. 1894, d.v.s.
30 % av stadens utgifter för folkskolväsendet. Såsom
bevekande omständigheter för att erhålla 30 i stället
för det i allmänhet fastställda beloppet 25 % anförde
direktionen genom sin nye ordf. Spolander, att stadens befolkning till
största delen utgjordes av en mindre bemedlad arbetarbefolkning,
vars förmåga att bära skatt blivit högst ringa, emedan
dess förvärvskällor minskats i samma grad som stadens affärsrörelse
avtagit, sedan staden genom järnvägens ofördelaktiga sträckning
förlorat sitt forna handelsområde. Detta förhållande
framgick synnerligen tydligt av årets taxeringslängd. Av stadens
hela folkmängd var endast 248 personer taxerade och av dem endast
108 för en inkomst över 1.000 mk och 26 för en inkomst
över 4.000 mk. Att kostnaderna för undervisningen av folkets
barn därför till största delen uppbars av ett fåtal
bättre lottade bland stadens överhuvud fattiga befolkning var
klart, men dessutom betungades detta fåtal av dryga skolkostnader
för egna barn, emedan staden icke, som de flesta andra städer,
hade förmånen att äga ett statens elementarläroverk,
och privatskolor på små orter endast kunde upprätthållas
med höga terminsavgifter och årliga anslag. Läroverk på
annan ort kunde ej anlitas utan höga kostnader. Emedan de städer,
som hade av staten bekostade elementarläroverk och lycéer,
hade en obestridlig fördel härav framför andra som saknade
sådana, kunde det ej anses obilligt, att dessa senare skulle erhålla
ett något högre bidrag för folkundervisningen. Statsbidraget
utgick dock även i fortsättningen med 600 mk.
Skolans verksamhet kom tydligen i gång först vårterminen
1895. För denna anställde skoldirektionen frk Alfhild Illberg som lärarinna för stadens försummade barn. Undervisningen
skulle pågå tre timmar om dagen och omfatta biblisk historia,
katekes, modersmålets läsning och skrivning, räkning och
stilskrivning. För ändamålet beviljades ett anslag ur
utskänkningsbolagets vinstmedel om 150 mk för terminen. Hösten
1895 undervisade frk Dahl 3 timmar i kristendomskunskap, medan frk Ida
Sundström anställdes för undervisningen under de övriga
timmarna för ett arvode om 30 mk per månad. 41)
Då antalet barn, som sökte inträde till småbarnsskolan
hösten 1901, steg till ej mindre än 12 från staden, föreslog
folkskoldirektionen, att undervisning för dessa barn skulle anordnas
i en särskild avdelning vid sidan om skolan för försummade
barn. Ett belopp om 240 mk anslogs även av stadsfullmäktige
för ändamålet. Samtidigt beslöt man förfråga
sig hos lärarkollegiet på seminariet, om icke småbarnsskolundervisningen
”rätteligen” kunde meddelas vid seminariets nu omorganiserade
övningsskola. Skrivelsen avläts den 22 nov. s.å. Förfrågan
gällde, om ej sådan ändring kunde vidtagas vid seminariets
6-klassiga normalskola, att även flickor såsom förut kunde
intagas i skolans lägre klasser, som motsvarade lägre folkskola.
Först den 27 juni 1902, d.v.s. 7 månader senare, var seminariekollegiet
klart med sitt svar. Några svårigheter mötte enligt kollegiet
ej för flickor att fortsätta från 1. till 2. klassen i
normalskolan. De behövde således ej söka privat undervisning
för att kunna vinna inträde i antingen normalskolans sammansatta
klass eller i stadens högre folkskola för flickor. Denna förändring
kunde inträda redan från hösten 1903. Något avseende
på läsfärdighet och förkunskaper skulle ej fästas.
Stadsfullmäktige erinrade även om att staden ej avstått
från överenskommelsen från den 6 febr. 1875 beträffande
förening av stadens lägre folkskola med seminariets dåvarande
småbarnsskola mot en summa av 200 mk till övningsskolans lärarinna.
Direktor Schalin, framhöll för sin del i skrivelsen, att han
hoppades ”att den offervillighet för ideella ändamål,
som ensam anstår ett bildat samhälle, icke framdeles skall
förneka sig i vår lilla stad, ifall behofvet af en särskild
småbarnsskola för orten fortfarande skulle göra sig gällande.” 42)
Hösten 1903 kunde ej någon skola för försummade
barn fås till stånd, beroende på det ringa elevantalet.
Kyrkoherde K. V. Petrell framhöll i anledning härav, att
han vid jämförelse mellan uppgifterna över antalet barn
från stadsförsamlingen, som besökte seminariets övningsskolor,
med församlingens kyrkobok, hade funnit att flera barn under höstterminen
ej åtnjutit någon skolundervisning. En del av dessa barn kom
från hem, som ”föga kunde lämna garantier för
barnens vägledning i bokläsning och nödiga kunskaper”.
Att barnen saknat skolundervisning torde enligt Petrell dels ha berott
på att plats ej kunnat beredas i övningsskolan, dels på
likgiltighet hos föräldrarna, men ej minst på att den
s.k. skolan för försummade barn ej varit i verksamhet under
terminen. Petrell anhöll nu i stöd av § 45 kyrkolagen och
med hänvisning till stadgandena i §§ 102 och 110 i förordningen
om folkskolväsendet, om åtgärders vidtagande för
att barnen skulle beredas tillfälle till skolgång från
vårterminens början.
Fullmäktige beslöt
i anledning härav avfordra folkskoldirektionen utlåtande i saken. 43)
Petrell hade i sin skrivelse upptagit 11 barn såsom saknande skolundervisning
av nämnda skäl.
Ordföranden för folkskoldirektionen,
lektor Wichmann, påvisade emellertid att det fanns ymnigt med lediga platser
i seminariets övningsskolor, utom på 1. och 2. klasserna. Wichmann
hade före höstterminens början annonserat i ortstidningen om undervisningen,
men endast två barn hade anmälts.
Wichmann ansåg därför,
att det var föräldrarnas håglöshet och behov av barnens hjälp
i hemmet, som var orsaken till att en del ej besökt någon skola. Något
skoltvång existerade ej, varför folkskoldirektionen ej kunde förmå
föräldrarna att sätta sina barn i skola, allra minst i en ”skola
för försummade barn”, vars namn redan i och för sig var avskräckande.
Fullmäktige beslöt i enlighet med Wichmanns framställning
att hänvisa barnen till hantverksskolan,
om de så önskade. 44)
|