II. HANTVERKS OCH INDUSTRIFÖRETAG EFTER BRANDEN

Antalet handlande och hantverkare 1856—1885

Bland de handlande inräknades handlande änkor och dessutom avsigkomna handlanden och ”de som fortfarande idka sitt gamla yrke, sjöfarten”. År 1866 idkade 7 av stadens 21 handlanden sålunda icke mera någon rörelse och 13 var tillika skeppsredare med tillsammans 11 fartyg. Följande år var detta antal 12 och lästetalet uppgick till 1574 svåra läster. År 1869 drev 8 handlanden sin handel i öppna bodar och 9 var tillika skeppsredare med tillsammans 7 fartyg.

Under perioden 1856—1865 inträffade en del konkurser, dock ej av någon större betydelse för stadens handelsrörelse i stort. År 1868 inträffade en större konkurs, 1869 tre och 1870 en till som en följd av skuldsättningen under nödåren. Någon ”manufakturinrättning”, d.v.s. större fabrik fanns ej i staden, ej heller någon kredit-, låne- eller ”besparingsantalt”, d.v s. bank.

Hantverkarnas antal minskade betydligt fram till 1869, då en ökning åter förmärkes. Denna ökning hade sin grund i skråämbetenas upplösning enligt förordningen av den 24 febr. 1868. Hantverkarna lydde ej mera under hallrätt och hade rätt att slå sig ned och idka hantverk var som helst, under förutsättning, att de var finländska undersåtar. Den 1 april 1869 bildades som en följd härav den nedan nämnda Fabriks- och hantverksföreningen. Begränsad efterfrågan på varor och konkurrens från nyetablerade hantverkare på landsbygden satte dock hinder i vägen för en befarad tillströmning av nya hantverkare. Först på 1880-talet överskred antalet 20 och steg år 1902 till 45, varefter en minskning åter inträffade fram emot första världskriget.

Under perioden 1871—1875 var antalet handlanden fortfarande nästan oförändrat, medan hantverkarna såsom tidigare nämnts något ökade. Det var under denna period mest fråga om minuthandel, men i magistratens femårsberättelse framhålles, att de sista årens gynnsamma skördar inverkat fördelaktigt på handelskonjunkturerna, varför några av stadens ”trafikerande” funnit det förmånligt att inrätta filialer i särskilda landskommuner. Man kan tillägga, att den livligare utrikeshandeln efter fransk-tyska kriget säkert inverkat gynnsamt. Hantverkerierna däremot hade visat mindre livaktighet, och svårigheter hade uppstått att få nödiga hantverkare till orten, oaktat skilda försök även från magistratens sida.

På 1870-talet var bristen på hantverkare så stor i staden, att borgmästare Wilander på anmodan av den nybildade hantverksföreningen lät sätta in följande annons i Wasabladet.

”Emedan efterfrågan på guldsmeds- och silverarbetare, klensmeds-, murare-, gelbgjutare-, koppar- och bleckslagarearbeten förökats i denna stad och staden saknar nämnda hantverkare, uppmanas härmed därtill skickliga yrkesidkare att bosätta sig härstädes samt fordersammast anmäla sig hos Magistraten eller dess ordförande. Nykarleby den 29 januari 1872.

På Magistratens vägnar
Theodor Wilander.”