VI. NÄRINGSLIV OCH ARBETSFÖRHÅLLANDEN FRÅN 1870-TALET TILL VÅR TID

Arbetslöner och levnadskostnader

Arbetsbristen och penningknappheten var svår på 1880- och 1890-talen. Den 15 maj 1886 skrevs från Nykarleby till Vasabladet: ”Sinnena har upprörts av de många konkurserna på orten ävensom den tryckta affärsställningen överhuvud. Tyngst har slaget drabbat den fattigaste delen av befolkningen, i synnerhet genom stängning av tändsticksfabriken (Häggbloms konkurs), som gav över 50 arbetare, män, kvinnor och barn, ett tarvligt levebröd. I benmjölsfabriken har dock arbetet varit i full gång, och den därmed förbundna sågen Haralds såg har även begynt sin verksamhet”. Anslaget för fattigvården för 1888 var budgeterat till 2.800 mk eller omkring hälften av vad som skulle uttaxeras för kommunala behov. Skattöret var högt, 200 mk, det vanliga för städerna vid denna tid och stadens invånare suckade under de tunga utskylderna.

Arbetslönerna var låga. I nov. 1888 begärde stadens tvätterskor att få dagspenningen höjd till 1 mk. Vid Keppo såg betalades vintern 1890 80 p—1 mk om dagen. Detta torde ha varit den normala lönen för en arbetare även i staden. Med en sådan arbetsförtjänst kunde en arbetare ej försörja hustru och barn. Vid samma tid var en lantarbetares medeldagslön i egen mat 1:57 mk (Soininen, Maataloustyöväen palkat 1878—1913 s. 106). De låga lönerna i samband med ökande levnadskostnader bidrog helt säkert till att emigrationen just vid denna tid kraftigt ökade.

Stadens lägre befattningshavare var dåligt betalda. Ackuschörskan [barnmorskan] Karolina Sundberg hade 1877 80 mk i årslön och sade upp sin tjänst. Vaccinatrisen fru Rosa Rosendahl, som anställdes 1879, fick 200 mk i året, men slutade. Man var nu tvungen att höja lönen och 1881 anställdes fru Rosa Andersson för en årslön av 400 mk. År 1886 sammanslogs vaccinatrisens och barnmorskans befattningar. Lönen var dock ännu 1899 400 mk, varav statsbidraget för vaccinatrisens avlöning utgjorde 19:40 mk. Först i nov. 1901 höjdes lönen till 450 mk och 1902 till 500 mk. Då ackuschörskan Johanna Sandell, som tjänstgjort i 28 år, i nov. 1908 anhöll om hyresmedel, emedan hon befann sig i ekonomiskt trångmål på grund av de ständigt stigande hyrorna, avslogs detta.

Stadens två stadsbetjänter (poliskonstaplar) anhöll 1886 om höjning av årslönen 400 mk, emedan den var alldeles otillräcklig för livets uppehälle. De inlämnade följande översikt av levnadskostnaderna för en 3-personers familj ”efter minsta anspråk på lifvets nödtorft och lägsta beräkning af gällande pris” per år: Hyra 75 mk, Ved 60 mk, Föda 360 mk, Kläder 100 mk, Utskylder till stat, kommun och kyrka 15 mk. Summa 610 mk.

Därtill kom kostnaderna för belysning, tvätt och övriga behov, men dessa kunde möjligen täckas med de tjänsten åtföljande högst osäkra sportlerna av olika slag. Polislönen måste dock under alla omständigheter anses otillfredsställande. Lönen höjdes med 100 mk, men en ny ansökan avslogs, ”emedan intet skäl förelåge för beviljande av en dylik anhållan, emedan petitionärerna ansökt tjänsten med de gällande lönevillkoren, hvarjämte icke heller stadens finanser för närvarande medgåfve ett höjande af stadens budget”.

Följden blev att de båda konstaplarna måste ty sig till allehanda bisysslor och tillfälliga arbetsförtjänster för att hålla liv i sina familjer och sig själva. Ej ens inköp av nya uniformsmössor i stället för de utslitna unnade man dem.

Att det var hårda tider för lägre befattningshavare och likställda på 1880-talet framgår bl.a. av restlängderna över de kommunala skatterna. Sjukdom och liknande hinder för arbetsförtjänsten kunde betyda nöd och elände. Brandvakten Gustaf Helsing, som innehaft befattningen i 30 års tid, blev 1886 oförmögen att sköta sin tjänst på grund av sjukdom. Som följd härav bortföll lönen och Helsing saknade det nödvändigaste för sitt livsuppehälle. Drätselkammaren föreslog därför att stadskassan skulle utbetala hälften av hans lön under sjukdomen, eller 8:30 mk.

Poliskonstaplar och brandvakter fick gott sällskap i klagomålen på de usla lönerna av själve stadsfiskalen, Germund Aminoff. Hans årliga lön uppgick till 700 mk. De sportler han åtnjöt, andelar i sakören [böter] o.s.v. var högst obetydliga. I en liten stad med ringa rörelse kunde det ej vara annat, menar Aminoff i en klagoskrivelse till prokuratorn 1888. De inkomster som medföljde tjänsten var ”knapt jemnförliga med de förmåner en enskild tjenare i ett bättre hus åtnjuter”. De förslog ej till bostad, kläder och föda för min enskilda person, ännu mindre lemna mig medel till försörjande af min familj”. Han hade även en hel del utgifter i tjänsten, som han fick stå för själv. Någon löneförhöjning fick Aminoff ej, men däremot en årlig gratifikation om 300 mk. Aminoff hade som vi sett gått i konkurs 1886. Han tog avsked den 1 maj 1895 och avled följande år.

Borgmästare Wilanders hade svårigheter att få ut sin lön. Ett annat offer för stadens ständiga brist på likvida medel var stadsläkaren, med.lic. O. Myréen, som 1894 fick bråka för att få ut hela sin lön. De låga lönerna och penningbristen ledde till att ämbets- och tjänstemän lånade ur kassor, som anförtrotts dem, gjorde sig skyldiga till försnillningar o.s.v. Borgmästare Strömmer, drätselkamreraren Matts Sandström 1875—76, stadsfogden F. Grenman, som 1882 avsattes från sina befattningar som stadsfogde och polisbetjänt på grund av bristande redovisning för resterande kommunala och kyrkliga medel och för fortsatt dryckenskap, drätselkamreraren J. Sandström på 1880-talet och bland statstjänstemännen tullförvaltaren Stråhlman på 1890-talet kan nämnas som exempel på sådana fall. I allmänhet tystades dessa förseelser ned och sköttes diskret utan rättsliga åtgärder. Grenman fick sålunda 1884 övertaga den lediga rådhusvaktmästartjänsten för att kunna livnära sig och samtidigt avbetala sin skuld till staden. Betecknande nog återfick han även polistjänsten, från vilken han tog avsked först 1905 och vid sin död 1908 var han sedan en tid tillbaka även ”stadsekonom”. Borgmästarna Wilander och Calamnius påtalade gång på gång oordningen inom stadens drätsel och förvaltning på 1870-talet och 1885—1895 under Strömmers tid.

Tiden var alltså svår för alla, hög som låg. Världskriget förvärrade situationen genom varubrist och inflation. Barnmorskan Hanna Sandell hade ännu 1917 endast 500 mk i årslön. Detta var alldeles otillräckligt. Ett dyrtidstillägg om 2 mk i månaden från 1916 hjälpte ej mycket. Från 1 jan. 1918 var lönen 674, från 1 sept. 824 och från 1 juli 1919 1.064 mk per år. Om lönens förhållande till levnadsstandarden får vi en föreställning av hennes kalkyl i skrivelse till stadsfullmäktige den 30 sept. 1917. Levnadskostnaderna för en person i Nykarleby uppgick detta år till 1.500 mk.

Fru Sandell, som vid denna tidpunkt varit barnmorska i staden i 37 år, hade en lön om 524 mk, alltså något mera än 1/3 av vad hon skulle ha behövt för att uppehålla livet. Hon kvarstod i tjänsten till 1923, eller 43 år och efterträddes då av frk Gerda Seger från Jakobstad.

Storbron tjäras på 1920-talet. Längst till vänster Oskar Backlund till höger Johansson, John Backlund och Kronkvist. [Elsa Kronqvists far enligt Pehr Tonberg.]
Foto Herlers museum.
[Notera de många björkarna och cyklisterna som intresserat följer med fotograferingen. Ungefär samma vy från motsatta hållet.]

[Locket på Storbron byts, förmodligen för sista gången eftersom bron skall byggas om helt och hållet om några år. Ungefär vart tjugonde år har arbetet utförts. Från vänster: Fjalar Lindgren, Ulf Högdahl, Claus Lönnqvist och Lars Nyman pustar ut efter att färdigställt sektionen närmast Brostugan. Bron var avstängd i några veckor i samband med arbetet.
Foto: FL fredagen den 15 oktober 2004.
[Fjalar m.fl. ”in action” på Brostuguberget. Nästan samma vy en vinterdag 20 år tidigare. Locket byts 2008 och 2009.]

Om småfolket överhuvudtaget skulle klara sig med så små arbetslöner och penninginkomster, berodde till stor del på huruvida de lyckades skaffa sig biförtjänster. Dels berodde det också på om de kunde ägna sig åt någon form av självhushållning, t.ex. hålla 1—2 kor, får, höns, potatis- och trädgårdsland o.s.v., idka husbehovsfiske och hämta gratis ved ur stadens skogar, ehuru detta småningom förbjöds. Åker och ängsmark utarrenderades billigt av staden och vid sidan om tjänsten åtog man sig uppdrag och arbeten av alla slag. Någon tanke på 8-timmars arbetsdag och betald semester fanns ej vid denna tid, utan vanligen slet man från arla morgon till sena kvällen året runt, ofta mera än krafterna räckte. I de högre samhällskretsarna hade man det vanligen bättre ställt, men även här var lönen knapp och alla möjligheter till bitjänster beaktades. Borgmästarlönen om 2.400 mk, den högsta bland ämbets- och tjänstemännen, räckte knappt till för försörjningen av en familj, trots sportler och biförtjänster. En lektor vid seminariet däremot, såsom K.J. Hagfors, kunde 1895 med biförtjänster komma sig till en lön om 5.000 mk och ansåg sig som ogift ha det gott ställt. År 1905 hade hans inkomst stigit till 9.600 mk. Han var då visserligen gift, men även hans fru hade lärarlön. Ej att undra på att lektorerna i ”folkets” ögon framstod som förmögna och ur stadens synpunkt som goda skatteobjekt. Affärsmän som Carl Grundfeldt, Carl Nylund och Lybeckarna stod givetvis högt över den vanliga stadsbons vardagsbekymmer för brödfödan, men även de påverkades starkt av konjunkturerna. Såsom varande representanter för stadens alltmera avdomnande traditionella näringar, var de gamla handelshusens tid mer eller mindre ute vid sekelskiftet. Stadens högst taxerade person var emellertid till sin död (20.4. 1921) konsulinnan Pauline Grundfeldt, som t.ex. år 1905 hade en årsinkomst om 36.400 mk. 3)