X. ÖSTERBOTTNISKA POSTEN


[Torsdagen den 19 april 1962.
Ritad av Mikael Lybeck (ML) med Lojlax i Munsala som motiv, och skuren i trä (senare gjuten i mässing) av xylografen Maria Björk (MB), f. Eriksson i Munsala.]


Ännu på 1880-talet var de lokala tidningsföretagen fåtaliga i trakten mellan Vasa och Uleåborg. Åren 1864—1878 utkom i Vasa Österbotten, Tidning för svenska allmogen i Finland, med Anders Svedberg i Munsala som redaktör. Tidningen utgavs från 1865 två gånger i månaden och vann stor spridning bland allmogen i synnerhet i mellersta Österbotten. I Nykarleby var intresset för tidningsläsning relativt stort. År 1882 höll man sig med minst 69 tidningsex. på c:a 260 hushåll, d.v.s. drygt 26,5 % prenumererade på någon tidning. Den mest spridda var Helsingfors Dagblad (25 ex.), Wasa Tidning 15, Wasabladet 12, Hufvudstadsbladet 7, Folkvännen 6, Morgonbladet 4 ex. o.s.v. Något tryckeri fanns emellertid ej i dessa trakter, och då mångfrestaren, kantorn och fabrikören J.W. Nessler 1) sommaren 1881 inköpte ett sådant och ställde upp det i staden, hälsades detta initiativ synnerligen välkommet i vida kretsar. Detta första tryckeri började sin verksamhet i ändrummen i lilla byggnaden i Sundströmska gården på tomt nr 43 vid Kyrkogatan (JLB medd.). [Etableringsspekulationer i januari 1881.]

Den 11 jan. 1882 anmälde Nessler för magistraten, att han var ”sinnad att härstädes inrätta ett tryckeri”. Samtidigt inlämnade han en resolution från Överstyrelsen för pressärendena i Finland av den 2 dec. 1881, vari honom beviljades tillstånd att i staden inrätta och bedriva ett boktryckeri samt att där utgiva en periodisk tryckskrift med titeln Mellersta Österbotten, kyrkligt och lokalt weckoblad. Nessler beviljades på vanligt sätt bevis över denna anmälan genom utdrag ur protokollet. 2)

Redan i jan. 1882 startade kantor J.W. Nessler sitt tryckeri. Staden fick nu en egen tidning ”Mellersta Österbotten”. Detta förändrade inom kort stadsmyndigheternas möjligheter att kommunicera med stadens invånare.


    Kantor Johan Wilhelm Nessler och hans hustru Mathilda, f. Westerstråhle.
Kantor Johan Wilhelm Nessler och hans hustru Mathilda, f. Westerstråhle. Foto Herlers museum.
Fram till jan. 1882 kungjordes sålunda officiella meddelanden genom ringning på stadens gator och anslag på stadens intimationstavla [informations-/ anslagstavla] på rådhuset. Efter den 25 jan. nämnda år, skulle kungörelserna anslås på intimationstavlan endast i den händelse, att de ej hann införas i stadens tidning i behörig tid. Kungörandet i kyrkan skulle upphöra med undantag för sådana kungörelser, som speciellt intresserade allmogen, såsom auktioner för fattigas utackorderande, entreprenader, ägors utarrendering och dylikt. Samtliga stadens myndigheter och övriga funktionärer ägde härefter på stadskassans bekostnad låta i tidningen ”korteligen” införa alla meddelanden av officiell beskaffenhet. Drätselkammaren bemyndigades att träffa avtal med kantorn och tryckeriägaren J.W. Nessler om likvidationssättet för bekostande av nämnda kungörelsers införande i tidningen.

Den första tryckpressen var en handpress, men redan 1883 inköptes en ”snällpress”, som vevades för hand av två karlar. Senare anskaffades en maskinpress. Tryckeriet skall en tid ha varit inrymt i Axelsons (Kisors) gård på tomt nr 17 vid dåvarande Södra Torggatan. 3) Redan 1885 flyttades tryckeriet till den s.k. Löfbergska gården på tomt nr 20 i hörnet av Södra Torggatan och Rådhus Boulevarden (senare Nykarleby Handelslags gård), som Nessler inköpt 1884. År 1899 förvärvade han fastigheten på tomten nr 12 i korsningen av dåvarande Södra Tvärgatan och Rådhus Boulevarden och flyttade tryckeriet dit, där det sedan förblev.

Redan den 13 dec. 1881 utkom ett provnummer av stadens första tidning ”Mellersta Österbotten”, tryckt i litet 4-spaltigt format. Den angav sig vilja vara ett kyrkligt och lokalt veckoblad för Nykarleby, Jakobstad och Gamlakarleby samt landsorten däromkring. Den 5 jan. 1882 utkom tidningens första nummer. Tidningen utdelades i Jakobstad i Strengbergs salubutik, i Gamlakarleby hos mag. K.A. Ebeling och i Nykarleby på tryckeriet varje fredag. Prenumerationspriset var 4 mk per år och 10 p för lösnummer. En av dem, som hälsade tidningen välkommen var Zacharias Topelius, som i en fyrspaltig artikel i tidningen för den 9 febr. 1882 bringar hembygden sin hyllning. ”Det (skall) komma en tid, då man inte mera skall igenkänna detta så ofta förbisedda Österbotten, som det rikare södra Finland nu räknar bland landets fattiga utmarker.” Topelius tog tidningens tillkomst som ett bevis på österbottningens ”kraft i viljan och drift i handlingen, medfödda anlag och en snabb uppfattning” och dessa egenskaper skulle en dag föra honom och hans bygd framåt.


Kofferdiskepparen E.A. Henelius gård på tomt nr 12 vid S. Tvärgatan, från 1871—1899 sjömannen Johan Bomans gård. Den köptes 1899 av kantor J.W. Nessler, som flyttade sitt tryckeri hit. Efter ÖP:s upphörande i jan. 1968 förföll fastigheten och revs i maj 1984.
Kofferdiskepparen E.A. Henelius gård på tomt nr 12 vid S. Tvärgatan, från 1871—1899 sjömannen Johan Bomans gård. Den köptes 1899 av kantor J.W. Nessler, som flyttade sitt tryckeri hit. Efter ÖP:s upphörande i jan. 1968 förföll fastigheten och revs i maj 1984. [Korsningen Topeliusesplanaden-Bangatan, mot nordost.]


Som förste redaktör lyckades man förvärva kapellanen i Nykarleby församling, pastor Johannes Bäck. Denne skötte tidningen på ett utmärkt sätt och lyckades vinna Z. Topelius och Anders Svedberg som medarbetare. Dessutom medverkade seminarielärarna med artiklar i olika ämnen och de nydimitterade folkskollärarna ute i bygderna som korrespondenter. Bäck var emellertid, liksom många andra intellektuella vid denna tid, finsksinnad och gjorde ingen hemlighet därav. Han ville, att tidningen skulle ”vara och förbliva en tolk för det finska folkets sak”. Ehuru han ej drev någon agitation i tidningen, väckte detta ont blod bland läsarna och efter bara ett år avgick Bäck. Nessler vände sig du till Svedberg, men denne kunde ej åtaga sig uppdraget. Budet gick då till den unge och mycket omtyckte seminarielektorn i matematik och naturkunnighet Max Strömberg. Redan den 2 nov. 1882 kunde tidningen meddela, att han åtagit sig uppdraget och att den även skulle erhålla ett nytt namn. Detta bekräftades den 30 nov. då en annons meddelade, att Norra Posten, veckoblad för svenska Österbotten och lokalblad för Gamlakarleby, Jakobstad och Nykarleby skulle utkomma från år 1883. Strömberg var svensksinnad och värvade som medhjälpare mag. P. Granberg i Jakobstad och dr E.F. Staudinger i Gamlakarleby. Bland medarbetarna märks ”Gånge Rolf”, lektor V.K.E. Wichmann, som fyllde tidningen med svenskhetssånger och artiklar om Nordens forntid. Vid namnbytet hade förlagsrätten övergått till Strömberg, och tvist uppstod mellan honom och Nessler, som ju dittills varit tidningens ägare och utgivare. Strömberg slöt i slutet av året avtal med ett Vasatryckeri om att utge bladet där. Nessler, som nu var utan tidning vände sig då i sin nöd till Svedberg och bad honom bli redaktör för en ny tidning. Svedberg jakade, den 13 dec. 1883 publicerades ett provnummer och den 3 jan. 1884 utkom det första numret av Österbottniska Posten.

Anders Svedberg var en erfaren tidningsman och skötte tidningen förträffligt och med goda medarbetare. Norra Posten konkurrerade en tid, men flyttade snart till Gamlakarleby och blev lokaltidning för denna ort. ÖP var fortfarande lokalorgan även för Jakobstad, som hade ett särskilt hörn i tidningen under namnet Jakobstads Posten, men utsträckte nu sina ambitioner till att omfatta hela norra delen av Svenska Österbotten och vara en förbindelselänk mellan emigranterna och hemlandet. I sistnämnda avseende utförde tidningen en pionjärgärning och emigrantbreven gav länge färg åt spalterna. Prenumeranternas antal uppgick redan första året till c:a 800. Svedberg blev dock småningom alltmera upptagen av politiska och andra värv och från 1886 saknade tidningen aktuellt innehåll. Han lämnade redaktörskapet 1889. Hans son Johan Svedberg, som var folkskollärare i Munsala, övertog nu redigeringen under några månader, men i själva verket saknade tidningen redaktör under fem år framåt. Vid denna tid blev tidningen illustrerad, troligen som den första lokaltidningen i Finland. Bilderna var av olika kvalitet och vanligen utan samband med innehållet. År 1898 ändrade Norra Posten sitt namn till Österbottningen och samma år grundades även Jakobstads Tidning. Dessa drog till sig prenumeranter från ÖP, som under ofärdsåren innehöll rätt magra nyheter och därför fick spenamnet Jeppo-Lappen.

Den som nu räddade tidningen var fru Mathilda Nessler (f. Westerstråhle). Hon ”den mångkunniga klockarfrun, fint bildad, klok och god som få på sin tid” (J.L. Birck 1934) klippte artiklar ur andra tidningar, redigerade och läste korrektur med stor energi. De lokala notiserna skrevs av lektor Gustaf Hedström och Gånge Rolf. Först efter storstrejken 1905 fick tidningen en ny redaktör i lektor K.J. Hagfors, som den 1 dec. d.å. tillträdde sin befattning. Språkmannen Hagfors var en utomordentlig tidningsman, och vinnlade sig om att ge tidningen ett värdefullt och intressant innehåll. Han lyckades även engagera kunniga medarbetare. Under hans sjuåriga redaktörstid nådde tidningen sannolikt sin höjdpunkt såväl i journalistiskt som i kulturellt och opinionsbildande avseende. Sina efterlängtade och berömda krönikor fortsatte han att skriva för tidningen ända till sin död. Bland medarbetarna vid denna tid märkes Gustaf Hedström och P.W. Lybeck.

År 1912 efterträddes Hagfors av överlärare Hjalmar Björkvall, som kvarstod som redaktör till 1920. Härefter redigerades tidningen under två års tid av konstförvanten Joel Nilsson. År 1922 tillträdde lär., bankdirektör Einar Hedström redaktörskapet. Han kvarstod ända till 1945, den längsta tiden för en redaktör vid ÖP.

Hedström var ortsbo och hyste ett levande intresse för Nykarlebynejden. Under hans tid bereddes rum i tidningen för artiklar av stort värde för stadens historia, författade av bl.a. W. Backman, J.L. Birck m.fl. Tidvis överlät Hedström redaktörskapet för längre och kortare tid åt vikarier. Från sommaren 1931 till 1944 tjänstgjorde sålunda skolföreståndaren Thure Granqvist som t.f. redaktör och från juni sistnämnda år till 1945 övningsskolläraren J. Åbonde m.fl. Bland sommarvikarier och tillfälliga redaktörer under denna tid må ytterligare nämnas lektör Oscar Olin, lärarna J.L. Birck, Elis Johansson och Henrik Wik.



[Vad sägs om denna adressetikett från ett ÖP på 1920-talet? Det gäller Emil Sundell, men bekant för alla skriver man hans yrkesbeteckning i stället för förnamn och som adress räcker förstås ”Staden”.
Lars Pensar tillhandahöll.]


Vid denna tid, närmare bestämt 1935, gjordes ett nytt försök att konkurrera ut ÖP genom en ny tidning Österbottniska Pressen, Tidning för Nykarleby med omnejd. Den utkom två dagar i veckan och trycktes på Jakobstads Tryckeri och Tidnings AB. Ansvarig huvudredaktör var sem. lektor K.T. Oljemark och senare red. Ruben Troberg, Jakobstad. Som Nykarlebyredaktör efter Oljemark fungerade mag. Torkel Hellström. Bakom företaget stod krafter inom det nämnda tryckeriföretaget med verkst. dir., mag. A.N. Westerlund som primus motor. Syftet var att övertaga ÖP och Nesslers tryckeri, men företaget misslyckades denna gång. Tidningen, bestående av ett blad i stor folio, möttes ej av nämnvärt intresse och utkom endast under januari—mars nämnda år. [Nedläggningsnotis.]

Från 1945 övertog sparbanksdirektören Karl Finnström redaktörskapet. Även han var infödd Nykarlebybo och vinnlade sig om att bibehålla tidningens karaktär av lokalorgan. Tack vare sin lokal- och personkännedom kunde Finnström ge tidningen ett gediget, intressant och värdefullt innehåll i anknytning till traditionerna från Hedströms tid. Förhållandena hade emellertid ändrats under kriget, tidsandan var ej densamma som tidigare och en tidning, som kom ut endast en gång i veckan hade svårt att konkurrera med den snabba nyhetsförmedlingen genom dagstidningarna och genom radio och snart även TV, som numera nådde varje hem. Tidningen lästes dock fortfarande med stort intresse av bygdens folk och av Nykarlebybor i förskingringen.

Åren 1957—1963 var journalisten, småbrukaren Vilhelm Nyby från Munsala redaktör. Efter honom följde från okt. sistnämnda år bankdirektören, socionomen Ole Fagernäs. Den siste redaktören fram till tidningens upphörande i sin gamla form var sedan den 1 jan. 1965 lär. Ragnar Dahlstedt. Under de sista redaktörerna förmådde tidningen ej mera upprätthålla sitt gamla anseende. Personnotiserna, emigrantbreven och de lokalhistoriska artiklarna försvann och fick ge rum för mer eller mindre ovidkommande reseskildringar o.dyl., som ej hade något att göra med staden eller omnejden, men fyllde tidningen nummer efter nummer spalt upp och ned. Detta var utan tvivel en lågvattensperiod i tidningens historia.

Lärardominansen bland redaktörerna under tidningens hela tillvaro är f.ö. påfallande. Av dess 15 redaktörer var 9 till utbildningen lärare och 1 präst. De övriga hade annan bakgrund. Det starka pedagogiska inslaget bidrog säkerligen till att ge tidningen dess prägel av saklighet och vederhäftighet. Den hade blivit en institution i staden, utkom en gång i veckan, under olika perioder torsdag, fredag eller lördag morgon och hämtades då av prenumeranterna på kontoret. Under Paul Nesslers tid, d.v.s. under 1. världskriget, samlades den s.k. ”Torsdagsklubben” [Inte att förväxla med Torsdagssällskapet.] mer eller mindre regelbundet varje torsdagskväll på officinen ”i glad förväntan på färska tidender i ”Pauli Epistel”. Till ”klubben” hörde utom Nessler och redaktören Hj. Björkvall bl.a. veterinär K. Laurell, normalskollär. Alex. Björklund och stadsläkaren, dr K.G. Ahlström, som på redaktionen ville snappa upp nyheter om krigets gång och enligt hörsägen högljutt fröjdade sig åt de ryska nederlagen.

Österbottniska Posten hade vid nedläggandet bakom sig en ärorik historia. Dess betydelse som opinionsbildare och kulturblad i den svenskösterbottniska bygden under ofta svåra brytningstider kan knappast överskattas. Kunniga och för sin uppgift intresserade redaktörer och en trofast och skicklig tryckeripersonal, höll tidningen uppe trots det ofta magra ekonomiska underlaget. Vissa ålderdomstecken gjorde sig småningom gällande.

Svårigheten särskilt under de båda världskrigen att förnya de utslitna trycktyperna till de gammalmodiga pressarna gjorde, att trycket ibland ej kunde läsas eller bitvis sattes med frakturstil. Läsekretsen var dock förstående, tålmodig och trogen. En viss vårdslöshet gjorde sig tidvis gällande i de redaktionella bestyren, bl.a. på så sätt att arkivet ej vårdades. Då förf. till detta arbete i början av 1960-talet besökte redaktionen och efterfrågade arkivet, såg ”Pullen” Nessler förvånad ut, men pekade slutligen på en mindre bokhylla, där spridda inbundna årgångar av tidningen syntes ligga huller om buller. En närmare granskning visade, att årgångarna var defekta och att somliga h.o.h. saknades. De hade då och då lånats ut till intresserade ”forskare”, som ofta glömt att lämna dem tillbaka. Någon fullständig följd av ÖP fanns överhuvudtaget ej mera i staden, varken på tryckeriet eller annorstädes, men enstaka senare årgångar av tidningen förvarades buntvis uppe på tryckeriets vind. Endast Helsingfors universitetsbibliotek torde numera ha en obruten svit av ÖP ehuru även den bitvis i mindre gott skick. Manuskript, brev, räkenskaper och dyl. hade tydligen ej alls arkiverats, ej heller exemplar av tryckeriets bokproduktion. Nessler tryckte nämligen även böcker. Det största och kanske värdefullaste arbetet var L.L. Laurén, Wasa trivialskola 1685—1884, som trycktes sistnämnda år och omfattar 438 s. Ett annat var prosten K.V. Petrells synodalavhandling Raamattukysymys, tryckt 1912.

Som faktorer och typografer tjänstgjorde bl.a. J.W. Nessler, Olof Högbom, Joel Nilsson (f. 1877 i Nkby, d. därst. 30.11. 1940), Hannes Nylund (f. 13.7. 1895), August Högström samt Edvin och Hans Marklund. Den längsta tjänstetiden eller 50 år hade faktor Nylund, som började som sättarlärling 1909 med en veckolön om 3 mk 25 pi och 10 timmars arbetsdag, blev faktor 1917 och avgick 1959. Han skötte inte bara tryckeriet utan även annonser, prenumerationer och löpande ärenden på kontoret.

Efter J.W. Nesslers död 1910 förestod hans son ing. Paul W. Nessler tryckeriföretaget till 1918. Därefter övertog änkefru Mathilda Nessler åter skötseln till 1925, då företaget övergick till J. W. Nesslers arvingar och förestods och ägdes av fru Eva Nessler (f. Nylund 6.11. 1872, d. 4.6. 1952). Hon efterträddes av sonen C.W. Nessler och denne i sin tur av sin efterlevande hustru.

Den 8 jan. 1968 utkom Österbottniska Posten med sitt sista nr. Tidningen hade då existerat i 84 år och 86 om Mellersta Österbotten medräknas, och hade c:a 2100 prenumeranter, av vilka 160 i Sverige och 60 i USA. Prenumerationsavgiften var 11 mk per år och lösnummerpriset 20 p.

Tidningens försäljning kom som en fullständig överraskning för läsarna. Inte ens stadens dåvarande styresmän såsom stadsdirektör Eklund och stadsfullmäktiges ordförande Lobbas hade enligt egen uppgift en aning om att tidningen och tryckeriet skulle säljas och staden därigenom förlora sitt lokalorgan. Bakom ryggen på prenumeranterna och stadens administrativa och politiska ledning hade Jakobstads Tryckeri och Tidnings AB, denna gång med disponent Harald Bäck i ledningen, den 27 sept. 1967 köpt både tidning och tryckeri av änkefru Märtha Nessler (f. Granberg). Familjen Nessler hade då i tre generationer drivit företaget. Den siste representanten för släkten var nyssnämnde Carl Wilhelm Nessler, (f. 10.3. 1912), som avlidit den 21 febr. 1964. Orsaken till försäljningen skall ha varit, att fastigheten var fallfärdig och tidningsföretaget konkursmässigt.

Avvecklingen av tidningen som lokalorgan skedde i största diskretion. En programförklaring på ledarplats den 6 okt. visar, huru fullständigt läsekretsen vilseleddes. ÖP skulle fortsätta som förut som en trivselfaktor och ett sammanhållande och informativt organ även för den blivande storkommunen. Läsarna uppmanades även att ”skriva historier”, d.v.s. nedteckna sina minnen från gamla tider och publicera dem i ÖP, vars trivsamma tidningshuvud symboliserade viljan att föra traditionerna vidare. Den nye ägaren hade ju betonat, att ÖP skulle utkomma som tidigare — åtminstone tillsvidare. Också tryckeriet skulle arbeta vidare, främst som ett blankettryckeri. Så skedde även till årsskiftet, då tidningen avsomnade lugnt och stilla, som den levat i 84 ärorika år. Visserligen utkom ÖP fortfarande, men från 1968 som SÖU-tidning [Svenska Österbottens ungdomsförbund], tryckeritekniskt och distributionsmässigt skött av JT:s förlag i Jakobstad. Nykarlebynotiserna övertogs nu av JT, som således, liksom en gång Norra Posten, var avsedd att bli ett organ även för Nykarleby. Missnöjet med detta var stort bland ÖP:s tidigare prenumeranter, bland vilka särskilt de amerikanska uttryckte sin stora besvikelse. Redan den 21 jan. 1971 försvann även den gamla titelvinjetten, ritad av Mikael Lybeck (ML) med Lojlax i Munsala som motiv, och skuren i trä (senare gjuten i mässing) av xylografen Maria Björk (MB), f. Eriksson i Munsala. Den hade första gången använts i tidningens nr 33 den 14 aug. 1884 och hade på sin tid gett tidningen binamnet ”Gärdsgårdsbladet”, som ofta användes jämsides med det äldre ”Klockarposten” efter kantor [jämför klockare] J.W. Nessler, och det i Vörå och Oravais brukliga ”Påminnarin”, emedan tidningen ofta innehöll veckogamla nyheter om de stora världshändelserna, som man tidigare läst om i Vasabladet.

Det kulturhistoriskt värdefulla tryckeriet med sina ålderdomliga tryckpressar bl.a. en Golding digelpress, regaler, kaster, trycktyper och handsättningsverktyg m.m. skulle av den nye ägaren placeras i ett tilltänkt tryckeritekniskt museum. Detta blev dock ej av. Fastigheten, där tryckeriet och tidningen verkat under större delen av sin existens, tillhörde fortfarande sterbhuset och fick förfalla. Taket störtade in och drog på detta sätt en barmhärtighetens täckmantel över slutet på J.W. Nesslers modiga och länge framgångsrika försök att åstadkomma en ortstidning i Nykarleby. Fastigheten köptes slutligen av Byggnadsbyrå Backlund och huset revs i maj 1984. 4) [Åtminstone en del av tryckeriutrustning finns deponerad i f.d. Köttkontrollen, ett embryo till ett tekniskt museum.]


Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid. 349—35.


Nästa kapitel: Ha tålamod medan DEN SMALSPÅRIGA JÄRNVÄGEN, Järnvägsfrågans tidigare skede laddas.

Tidningsmannen
Läs mer:
Ett 244-årigt blad, Qvasimarknaden och annons för Nessler MÖ 1882.
Prässombudsmanstjänstens i Nykarleby stad indragning!” ÖP 1884.
Österbottniska Posten har fyllt 40 år! ÖP 1922.
Österbottniska Posten 70 år. ÖP 1952.
Nyförvärv till tryckeriet. ÖP 1964
Farväl till Österbottniska Posten. JT 1968.
Österbottniska Posten i Uppslagsverket Finland. 1985
Nykarleby i Jakobstads Bokarbetarförening r.f. 1924—1974 av Inger Luoma.
Interiörbilder av Holger Haglund. Början av 1970-talet?
Gamla dofter och nya av Inger Luoma. JT 1972
Tidningsmannen i K. J. Hagfors av Margit Åström.
Signaturer som använts av skribenter.
Småtryck från tryckeriets vind.
Artiklar och notiser ur tidningen.
Österbottniska Posten 90 år av Vilhelm Nyby. ÖP 1974.

ÖP på Historiska tidningsbiblioteket.




Fakturahuvud från 1960-talet. NFB står för Nordiska Föreningsbanken. Lars Pensar tillhandahöll.
(Rev. 2018-03-18.)