XXII. PÄLSDJURSNÄRINGEN

[Början av kapitlet.]


ÖKAD INTERNATIONELL KONKURRENS


Vid ett möte med minkfarmarna i Nykarleby i okt. 1969 varnade kommerserådet Mauno Jalanka för alltför stor optimism inför den kommande försäljningssäsongen. Minkmarknaden befann sig i jäsning och i USA var läget inom pälsbranschen närmast katastrofal. Dess och Kanadas minkskinn skulle därför komma att tävla i Europa om den europeiska köpkraften. USA-köpare var således ej att räkna med, medan de europeiska köparna däremot beräknades stå kvar i ungefär samma omfattning som tidigare. För årets auktioner hade man för första gången fått ett avtal till stånd med de sovjetiska auktionsföretagen. En vetenskapligt upplagd ekonomisk under sökning av orsaken till pälsbranschens ofta nyckfulla fluktuationer hade även påbörjats. Man satsade även kapital på marknadsföring och marknadsberedning. Problemen för branschen var, att minken var en produkt, som tillhörde lyxklassen och följaktligen var synnerligen känslig för konjunkturväxlingar och starkt beroende av oanade nycker inom modet. Den var vidare svår att lagra och borde därför avyttras inom 9—10 månader från produktionsögonblicket. Finlands minkfarmare hade dock inga möjligheter att reglera minkfarmningens produktionsvolym på världsbasis.

Årets finländska minkbestånd beräknades uppgå till inemot 2,3 milj. skinn, d.v.s. drygt 20 % mera än senaste säsong. Då såldes sammanlagt genom Turkistuottajat 1,93 milj. minkskinn och 10.270 blårävsskinn till ett sammanlagt värde om 113 milj. mk. Bruttomedelpriset blev 55,41 mk mot föregående års 47.86 mk.

Den 10 jan. 1970 anordnade Hudson's Bay Company den första internationella minkutställningen i London. Bolaget lyckades övertala även en del svensk-österbottniska minkfarmare att deltaga. Resultatet blev synnerligen gott: av åtta hederspris erövrade Keppo Ab fyra och Bröderna Sjöholm i Soklot tre. Enligt Hudson's Bay Co:s ombud i Finland, dir. Åke Björk, Gamlakarleby, hade världsexpertisen vid utställningen framhållit, att den aldrig tidigare sett så välbehandlade skinn.

Deltagarna var från de nordiska länderna, Holland, Belgien, England, Irland, Polen, Japan och USA. Av de 61 pris som utdelades fick finländska farmer 47.

Marknaden var emellertid vikande och svag. Vid minkauktionerna i London i febr. 1970 utbjöds c:a 1,5 milj. minkskinn, varibland även för första gången 200.000 amerikanska skinn. Priserna låg 5—15 % lägre än vid jan. auktionen i Köpenhamn. En stor del av skinnen förblev osålda. Vid marsauktionen i samma stad sjönk priserna ytterligare, medan försäljningsprocenten var relativt hög. I dec. fortsatte prisfallet. Vid höstauktionen i Oslo låg priserna c:a 10—30 % under fjolårets första auktion. Vid decemberauktionerna i Köpenhamn utbjöds c:a 530.000 finländska skinn. Vid första auktionen noterades ända till 33 % prisfall på specialskinn med en obetydlig prisskillnad mellan god och sämre kvalitet. Standardskinnen, som utgjorde c:a hälften av den finländska produktionen, rönte en något bättre efterfrågan.

Minkaveln hade vid denna tid utvecklats till en storindustri. Munsala var nu den ledande kommunen i landet, närmast följd av Himango, Kannus och Oravais. Den förstnämnda kommunen stod under försäljningssäsongen 1969—70 för 12,1 % eller 257.488 av de marknadsförda minkskinnen. Under samma säsong fördes 22 milj. minkskinn ut på världsmarknaden, vilket innebar, att Munsalaborna stod för drygt en procent av världsproduktionen. I själva verket hade hälften av den arbetsföra befolkningen i kommunen sin utkomst av pälsdjursaveln, som svarade för 45—50 % av kommunens skatteintäkter. Expansionen var snabb.

Trots att försäljningen ökade minskade efter 1969 inkomsterna för Munsalafarmarna.

För finansieringen var farmarna i behov av framför allt kortfristiga krediter. Dessa ställdes i allmänhet till förfogande av andelsbankerna på respektive orter. Deras kapacitet var emellertid otillräcklig, varför statliga långfristiga lån borde ställas till förfogande. Rekryteringen av arbetskraft och bostäder för denna var andra problem, som näringen kämpade med. Dessa svårigheter var typiska för alla de s.k. ”minkkommunerna”. Behovet av rationalisering och omorganisation av pälsdjursmarknaden var uppenbart.



FORTSATT UTBYGGNAD

För att möta den ökade internationella konkurrensen planerade man nu anläggandet av en för de österbottniska foderköken gemensam blandningscentral för torrfoder i olika sammansättningar. Kapaciteten beräknades för en dagsproduktion (1969) av 15 milj. kg torrfoder (spannmålsblandningar). Man räknade då med att de österbottniska minkarna konsumerade mellan 50 och 60 miljoner kg mat och att 20 % av detta var torrfoder. Då fisken och köttet var de dyra beståndsdelarna i minkfödan, skulle en större mängd torrfoder upp till 50 % sänka kostnaderna och öka konkurrenskraften.

I mars 1969 erbjöd stadsstyrelsen i Nykarleby tomtmark för den planerade foderblandningscentralen till ett nominellt arrende om 1 mk per ha och år. Tomten låg mellan järnvägen och Jakobstadsvägen och staden var villig att draga vatten-, avlopps- och el-ledningar till området. 10)

Bland övriga näringsämnen märktes ”kvark”, d.v.s. specialbehandlad skummjölk, som dock lätt gav upphov till störningar i djurens tarmsystem. Bland faror, som lurade, kan nämnas valpsjukan, som överfördes genom lösa hundar. Vaccinering av djuren var därför nödvändig. Den var mycket arbetsdryg och verkade ett år. En annan vanlig sjukdom var tarminflammation, enteritis, och hjärnhinneinflammation, meningit. Djuren tålde ej heller köld över 30—35 minusgrader. Vidare var det viktigt, att man höll rent och torrt i minkburarna. Fuktigt och smutsigt strö tog livet av många minkar och försämrade skinnkvaliteten hos de överlevande. Särskilt under parningstiden april—juni var minkarna synnerligen ömtåliga för buller, särskilt skott, sprängningar o. dyl.

En fara av speciellt österbottnisk karaktär var den översvämningskatastrof, som i samband med stormar och skyfall härjade den flacka österbottniska kusten i aug. 1967. Natten till måndagen den 7 aug. dränktes c:a 60.000 minkar i farmen vid Oravais fabrik. Katastrofer av detta slag kunde endast förebyggas genom dränering och rensning av åar och vattendrag, men därtill behövdes statsanslag och sådana hade statsmakterna alltid varit njugga med, då det gällt det österbottniska kustlandet.

Den tidigare nämnda svårigheten att uppbringa lämpligt foder i tillräckliga mängder och till acceptabla priser, nödgade fryserierna att ständigt pröva nya utvägar. Redan vid mitten av 1960-talet importerade sålunda Keppo Ab på försök en torskliknande fisk, mintaj, från Vladivostok. Försöken återupptogs 1970, då ett parti om 400.000 kg mintaj i 10 kylvagnar transporterades längs transsibiriska järnvägen till Jeppo station och därifrån med lastbilar till Oravais, Kimo och Petsmo och med traktorer till Keppo. Mintajen levererades som helfisk och frystes ned i orensat tillstånd. Den vägde mellan 2 och 3 kg. Ungefär 10 % av fisken skulle blandas in i foderstaten. Trots den långa transporten var priset endast 37—38 pi per kg.

 


Nykarleby-centrum för Finlands pälsdjursuppfödning. Vykort utgivet 1986. Foto: Leif Sjöholm.
[Mintaj är mera känd under namnet Alaska Pollock.]


I Nykarlebynejden expanderade minknäringen alltmera. Denna nejd hade redan i ett tjugotal år räknats som Finlands verkliga pälsdjurscentrum. År 1969 utökade Ab Farm-Frys sin omsättning med 48 % och sin lagringskapacitet till 1.500 ton fruset foder. Bolagets produktion var 5.850.000 kg minkfoder till ett värde av 2.741.678 mk. Tillsammans med Ab Nyko-Frys producerade bolaget årligen mat, för c:a 65.000 minkar. Byggnadsytan på tillbyggnaden var 760 m². Det nya lagerrummet rymde 1 milj. kg fruset foder. Det gamla foderköket om 200 m² tillbyggdes med 100 m². En rävfarm om 280 avelshonor hade även startats. En helt ny minkfarm byggdes för c:a 4.400 djur. År 1973 omfattade farmen 50.000 djur, d.v.s. 45.000 minkar och 5.000 rävar. Enbart avelsdjuren utgjorde 10.000 minkar och 1.000 rävar. Farmen utfodrade 1969 c:a 28.000 avelsdjur i flera kommuner i Österbotten. Maten från foderköket kördes ut med tankvagnar till 111 olika kunder, en daglig körsträcka på c:a 400 km. Lagerbehovet var stort även därför att säljarna av det frusna fodret förpliktigade fryserierna att taga ut 40 % av sin årskvot första halvåret, medan förbrukningen under den tiden endast var 20 %. En stor del av fodret utgjordes av frusen torsk från Norge, Tromsö, därifrån den hämtades med långtradare. Styrelsen bestod 1970 av John Nyqvist, Nykarleby, Bo Sjöholm, Jakobstad, Karl Sundholm, Munsala, Ulf Sjöholm, Nykarleby landskommun, Börje Kåll, Pedersöre, Karl Ahlvik, Ytteresse och Verner Antell, Munsala. Suppleanter var Lars Sjöholm, Nykarleby, Sven Backlund, Jakobstad och Tor Isakas, Pedersöre och revisorer Birger Hanner, Vasa och Valter Wik, Karleby. Till foderkommittén hörde Bo Sjöholm, Karl Sundholm, Matts Riska, Karl Frilund, Henry Hill och Torsten Bro. I febr. 1970 inköptes Vingren & Sons foderkök i Nykarleby. Det skulle användas för rävfodertillverkning.



[I oktober 2015 kunde man för 3 000 € bli ägare till denna kompressorvagn med nuvarande hemort Masku.
Inf. 2015-11-02.]


Senare utvidgades Farm-Frys' fryslagerkapacitet till 2,5 milj. kg och i april 1973 beslöt man att på nytt fördubbla lagringsmöjligheterna genom ett nybygge till ett pris av 1,2 milj. mk. Det var bristen på råvara under sensommar och höst, som framtvang denna utveckling. Bygget blev färdigt i början av 1974. Farm-Frys tillverkade d.å. c:a 23 milj. kg foder. I företagets hela distributionsområde behövdes mat för c:a 390.000 minkar och 67.000 rävar.

År 1972 hade en pälsningscentral med en golvyta om 638 m² byggts på farmområdet vid Nålörn för 403.000 mk. Härigenom kunde företaget betjäna sina farmare på ett helt annat sätt än förr. Kapaciteten var nu c:a 100.000 minkar och 20.000 rävar per säsong från den egna och aktionärernas farmer.

Styrelsen omvaldes 1973 i sin helhet och bestod nu av Bo Sjöholm, ordf., Verner Antell, Lars Sjöholm, Karl Sundholm, Ulf Sjöholm, Börje Kåll och Karl Ahlvik. Suppleanter var Sven Backlund, Tor Isakas och Elmer Storgård. Nya medlemmar i foderkommittén var Rafael Sjöholm, Bror Enlund och Torsten Bro. VD var Matts Riska. Vid bolagsstämman den 1 febr. 1975 avgick Antell och ersattes med Ingmar Lillkvist. I övrigt var styrelsen densamma som 1973. Foderkommittén bestod 1975 av 10 ledamöter: Börje Kåll, Bo Sjöholm, Karl Sundholm, Kurt Kjellström, Ragnar Eriksson och Karl Frilund. År 1974 tillverkades 19,8 milj. kg minkfoder och 5,9 milj. kg rävfoder. Omsättningen steg till 20,3 milj. mk, av vilket 17,1 milj. kom på foder- och pälsningscentralen.

[Utbyggnad 1977.]

Nyko-Frys hade vid denna tidpunkt ännu tillräckliga förrådsutrymmen, nämligen för c:a 1,5 milj. kg. Bolaget planerade nu att anlägga en egen minkfarm för 1.000 avelsdjur.

År 1968 hade bolaget tillverkat knappt 4 milj. och 1969 5 milj. kg foder. Några tillbyggnader hade ej gjorts sedan 1965 då företaget startade.

Matkundernas antal uppgick 1969 till 95 st. fördelade på Nykarleby landskommun, Jeppo, Pedersöre och Jakobstad. Fodret kördes ut med två tankbilar. Genom att farmerna låg nära varandra var transportsträckan endast c:a 150 km per dag. Transportkostnaderna var därför relativt låga, endast 1,2 pi per kg foder.

Nyko-Frys tillverkade även rävmat. Rävfarmerna fanns i huvudsak i Pedersöre. Som råmaterial användes minkkroppar, som köpts upp från farmerna under pälsningstiden. Fettet kokades ur i en ångkokare och såldes för andra ändamål.

Nyko-Frys' kundkrets omfattade sistnämnda år c:a 35.000 avelsdjur. Skinnpriserna hade varit goda under året; 74 % av skinnen från Nyko-Frys' farmare hade placerats i Saga och Saga select-klasserna.

Vid bolagsstämman i mars 1969 återvaldes Gunnar Mäenpää till styrelseordf. Till styrelsemedlemmar valdes Valter Sjöblom, Lars Vikblad, Hans Hansen, Rainer Carlstedt och Erik Saarikoski, medan Bror Cedervall invaldes i stället för framlidne Rudolf Sjöholm. Disponent var Dage Fagernäs.

Nödvändigheten av att kontrollera kvaliteten på den i Åboland från de lokala fryserierna inköpta färdigt frysta strömmingen gjorde att Nyko-Frys i febr. 1970 beslöt att uppföra ett eget fryseri i Rimito. Härigenom skulle man även erhålla fisken till lägre pris, emedan bolaget självt skulle få lyfta de statliga transportbidrag, som Rimito-fryserierna tagit hand om. Anläggningen, som helt finansierades med statslån, låg c:a 20 km väster om Nådendal, mätte 22x13,5 m och rymde två nedfrysningstunnlar samt ett fryslager om 160 ton. Nedfrysningskapaciteten var mellan 16 och 20 ton per dygn, varför man i stort sett kunde lagra en veckas invägning. 11)

Ett år senare tog Farm-Frys samma steg. Underhandlingarna inleddes om anläggandet av ett fryseri i Nagu. Trål- och ryssjefiskarna där hade förklarat, att de kunde tillfredsställa ett årsbehov av 1.000.000 kg strömming. Strömmingen skulle frysas ned genast när den lossades från båtarna och sedan transporteras till Nykarleby. Fryseriet skulle ej bli någon större arbetsplats, men fiskarna skulle få avsättningen tryggad och kunna satsa mera på fisket. U-områdeskredit kunde påräknas från statens sida.

För att få fram ett säkrare foder byggdes 1974 en destruktionsanläggning i två våningar med sammanlagt 600 m² yta. Kapaciteten beräknades till c:a 60—70.000 kg per dygn. Kostnaden steg till c:a 1 milj. mk.

Även Nyko-Frys expanderade kraftigt. År 1973 byggdes sålunda en 300 ton stor strömmingskonserveringsbassäng. Kostnaderna uppgick till c:a 100.000 mk. Fryseriet i Rimito invägde år 1972 drygt 1 milj. kg fisk och tack vare konserveringsbassängen skulle man kunna tillvarataga all fisk även under högsäsongen. I Rimito skulle man ha en 3.000 ltr stor blandare och den blandade massan skulle sedan med en 15 tons tankbil forslas till bassängen i Nykarleby. Här invägdes 1973 c:a 1 milj. 205.000 kg minkfoder.

Bolagets fodertillverkning ökade 1972 med 30 % till 8,1 milj. kg. Under 1973 väntade man en ökning om 25 %. Den stannade dock vid ungefär hälften eller 12,35 % d.v.s. 1 milj. kg, alltså sammanlagt 9 milj. 130.000 kg. Omsättningen steg till drygt 4 milj. mk. Bolaget hade i sin tjänst 8 personer och antalet aktionärer var 190. Under år 1972 utvidgades verksamheten till Munsala och Jeppo, där fryseriet nu försåg 22 resp. 10 farmer med foder. Tidigare hade bolaget delägare utom i Nykarleby även i Pedersöre.

Vid bolagsstämman den 29 mars 1973 invaldes i styrelsen Gunnar Mäenpää, Bror Segervall, Rainer Carlstedt, Tor Sandvik, Hans Hansen, Leif Sjöholm och Anders Caldén med Enhard Nylund, Börje Broman och Lennart Heselius som suppleanter. Disponent var Dage Fagernäs.

År 1975 fördubblades foderkökets kapacitet till 3,5 milj. kg genom en tillbyggnad om 700 m² av fryslagret. Tillverkningen var nu 9 milj. kg mink- och rävkost per år. Åtgången var c:a 60 ton om dagen vid högsäsong.

Det farmföretag som kanske expanderade snabbast och blev störst var Bröderna Sjöholms minkfarm. Början gjordes redan 1935 av Birger Sjöholm i Soklot. Han började med två minkhonor, Ada och Beda och en hanne, lagade till fodret hemma i köket och blev småningom en av de skickligaste minkuppfödarna i Finland. Han avled 1963, men sönerna fortsatte verksamheten och bildade AB Birger Sjöholm, som småningom växte till en storlek av 35.000 minkar och 7.500 rävar. Bröderna Bo, Lars och Ulf Sjöholm hade redan 1957 bildat ett eget bolag, Bröderna Sjöholm, med en minkfarm i Soklot. Bolaget utvecklades snabbt och hade 1973 tre stora enheter för pälsdjursavel. En farm och ett fryseri—foderkök i Soklot förestods av Bo Sjöholm, en farm i Nykarleby med 10.000 avelsminkar och 1.400 avelsrävar av Lars Sjöholm och en farm i Ytterjeppo av Ulf Sjöholm. Sammanlagt hade företaget 25.000 avelsminkar och 1.400 avelsrävar och sysselsatte under arbetstoppar betydligt över 100 personer, men annars ett 70-tal. Som platschef i Nykarleby fungerade Lars Sjöholm. [Firman började hösten 1982 bygga sitt kontors-, affärs- och bostadshus vid Västra Esplanadgatan.]


Birger Sjöholms minkfarm, Soklot 1945.
Birger Sjöholms minkfarm, Soklot 1945.


Företaget var känt för sitt noggranna avelsarbete och hade under lång tid levererat skinn av mycket god kvalitet. Dess avelsdjur rönte stor efterfrågan. Det ansågs av somliga att företagets tre pälsdjursfarmer sammanlagt var västeuropeisk tvåa i storleksordning, av andra att Bröderna Sjöholm intog platsen som andra i världen efter Oy Keppo Ab i Jeppo.

År 1973 byggde företaget ett nytt foderberederi och fryslager för 1,5 milj. kg minkfoder. Nybygget beräknades kosta 1 milj. mk och erhöll ett räntestödslån på 400.000 mk. Huvudentreprenör var byggnadsbyrå H. Backlund i Oravais med Klas Brännkärr som ansvarig byggmästare. Nybygget mätte 20x45 m och var uppfört i två våningar. Det låg i omedelbar närhet till farmen på den s.k. Frillmossen. Nära nybygget hade man en servicebyggnad om 120 m² med personalmatsal, kontor för arbetsledaren m.m.

Foderberederiets kapacitet förslog för beredande av foder för drygt 100.000 minkar. Foderberedningsavdelningen försågs med golvbrunnar för uppsamling av avfallsfodret. Brunnarna tömdes dagligen och avfallsfodret utnyttjades i rävfodret. Anläggningen anslöts till stadens avfallsledningssystem. 12) Sjöholmbolagen sysselsatte 1975 ett 80-tal fast anställda och under pälsningstiden nov.—jan. det dubbla antalet. Några år senare hade bolagen 110.000 minkar och 32.000 rävar, eget foderkök och fryseri.



MARKNADSFÖRINGEN OMORGANISERAS

De tidigare nämnda planerna på att anlägga ett pälsdjursodlarcentrum gemensamt för Ostrobotnia Päls Ab, Svenska Österbottens Pälsdjursodlares förening och enskilda farmare tog form i april 1970. Då bildades Fastighets Ab Pälshuset med uppgift att i Klemetsö nära Vasa uppföra en fastighet om drygt 1.000 m² för c:a 250.000 mk. Meningen var att all handel med foder och farmtillbehör skulle koncentreras till Pälshuset, där även den nygrundade Minkfarmarnas pensionskassa skulle få sitt kontor. Huset skulle vara klart i aug. 13)

Behovet av en branschrationalisering av verksamheten för pälsdjursodlarnas företag Turkistuottajat Oy och Ostrobotnia Päls anmälde sig småningom. Den allt kraftigare konkurrensen från utländskt håll påkallade en omorganisation av verksamheten. Olika förslag framlades, men ännu 1975 fortsatte Ostrobotnia Päls Ab att liksom förut mottaga mink- och rävfarmarnas skinn för försäljning på de av Turkistuottajat Oy anordnade marknaderna.

Marsauktionerna 1971 visade god åtgång men låg prisnivå. Missnöjet bland minkfarmarna var stort. Det var uppenbart, att de låga priserna berodde på överproduktion. Ett 50-tal svenskösterbottniska och 200—250 finska farmare hade redan tidigare lagt ned sina farmer. Nu övervägde flera andra att följa exemplet. Pälsdjursaveln befann sig m.a.o. vid årets början i en djup vågdal. Allt starkare krav höjdes på åtgärder från statens sida till pälsdjursnäringens stöd och skydd.




BLÅRÄVSFARMNINGEN

Även rävfarmningen som tagit sin början ungefär samtidigt med minkfarmningen, drabbades av svårigheter. Gunnar Byman i Kantlax, Munsala, som var en av pionjärerna, började med blårävar 1936 och producerade trettio år senare 1/3 av landets rävskinn. Han hade då 1.300 djur i farmen, vilket visar att den finländska produktionen av rävskinn var obetydlig. Avelsdjuren togs efter 1936 från Norge, sedan det sistnämnda år visat sig, att ett från Sverige inköpt parti avelsdjur led av hjärnhinneinflammation, vilket medförde en förlust av 160 djur och 20.000 mk för farmen.

På 1950-talet upplevde blårävsfarmningen en downperiod. Mot slutet av 1960-talet ökade intresset åter starkt. Blårävsstammen fördubblades på ett år 1969, priserna var goda och nya farmer anlades. Av landets blårävsstam fanns 70 % i svenska Österbotten.

Den statliga beskattningen hotade dock att ödelägga såväl mink- som rävnäringen utan att i gengäld erbjuda den några gentjänster i form av billiga krediter, subventioner o.dyl. Missnöjet härmed var alltjämt hos pälsdjursodlarna. Ehuru räven var mera stabil i prisutvecklingen än minken och även mera lättskött, hade de dryga skattepålagorna gjort, att rävfarmningen numera var olönsam. 14)


Nykarleby-centrum för Finlands pälsdjursuppfödning. Vykort utgivet 1986. Foto: Leif Sjöholm.
[”Nykarleby—centrum för Finlands pälsdjursuppfödning” står på baksidan.
Vykort utgivet 1986 av Leif Sjöholm, som även fotograferade.]




FORTSATTA FRAMGÅNGAR VID MINKUTSTÄLLNINGARNA

Vintern 1971 deltog fyra österbottniska minkfarmare i Annings skinnsortering i London. I utställningen i jan., som arrangerades av Englands och Irlands pälsfarmarföreningar deltog elva betydande minkproducentländer. Sammanlagt utställdes omkring 5.750 skinn. Tävlingen var indelad i 21 klasser och enligt färg och kön etc. Av de 57 pris som utdelades, kom 46 på Finlands lott. Dessutom tilldelades finländska minkfarmare hederspris.

De mest framgångsrika finländska farmarna i London var Keppo Ab, Bröderna Sjöholm, Soklot, Rainer Carlstedt och Rainer Sjöholm, Kovjoki och Jet Mink Ab, Purmo.

Stora framgångar nåddes även senare av de österbottniska minkfarmarna. I den fjärde internationella skinnutställningen i Beaver House i London i mitten av jan. 1973 deltog sålunda farmare från tio länder, varav från Finland sex. De utställda minkskinnen representerade världstoppen i de olika klasserna. Av de 16 hederspris som utdelades lade Oy Keppo Ab beslag på tolv. Keppo fick dessutom 14 första, 5 andra och 3 tredje pris och slutpoängsumman 602 mot 192 för närmaste farm i rangordningen. Rainer Carlstedt från Kovjoki tog hem andra priset i Standard honklassen och Jetmink Ireland erövrade fjärde priset i samma klass. Nykarlebynejden höll sig således väl framme vid prisutdelningen, som förrättades av representanter för Hudson's Bay and Annings Ltd i Vasa den 26 mars s.å. Två dagar före denna hade förgrundsgestalten inom minknäringen i Österbotten, bergsrådet Emil Höglund avlidit. Vid den femte skinnutställningen i jan. 1974 i London tog Oy Keppo Ab 13 hederspris av 15 utdelade samt i de olika klasserna 13 första, 1 andra och 3 tredjeplaceringar, sammanlagt 540 poäng mot 360 för andra pristagaren. Även andra österbottniska farmare utmärkte sig.

I början av 1970-talet betjänades pälsdjursnäringen i Finland således av tre företag, som skötte marknadsföringen av farmarnas produkter, nämligen Turkistuottajat, och Hudson's Bay and Annings Ltd. De två sistnämnda företagen hade 1972 gått samman för skinnhandeln inom Europa. Det var en ansenlig massa skinn som utbjöds. Vid maj auktionerna 1973 salufördes sålunda 1,2 milj. skinn från Finland — Danmark, 250.000 skinn från Sverige och 150.000 från Norge. Dessa företag anordnade världsutställningarna av skinn i London. Turkistuottajat, som marknadsförde ungefär 90 % av de skinn, som producerades i Finland, ansåg Londonutställningarna onödiga. Farmarna, varav endast ett fåtal deltog i varje utställning, kunde ej lära sig något där. De hade större nytta av utställningar inom landet, såsom den i Jakobstad 1973, där flera hundra farmare deltog. Turkistuottajat sålde sina skinn vid månatliga auktioner under vinterhalvåret i Köpenhamn. Från konkurrenternas sida visades missnöje med dessa. Från Hudson's Bays och Annings sida hävdade man, att man omhänderhade närmare 15 % av de finländska skinnen och att efter en viss tillbakagång närmare 2.000 av landets farmare 1973 sänt skinn till London. Det stora flertalet sålde dock sina skinn i Köpenhamn.

Den hårdnande konkurrensen hade sålunda vid 1970-talets början pressat ned priserna och samtidigt tvingat farmarna att höja kvaliteten på sina skinn med ökade kostnader som följd. Detta hade lett till en konsolidering och omorganisation av marknaden, med bortfall av en del svagare enheter som följd. Avpälsningen, som var det viktigaste arbetet under hösten och långt in på vintern, utfördes fortfarande av de enskilda farmerna, ofta i trånga utrymmen. Först 1978 centraliserades denna viktiga del av pälsberedningen till Nykarleby pälsningscentral Ab. Företaget ägdes gemensamt av pälsdjursfarmarna i Nykarlebynejden, c:a 340 aktionärer. Redan 1980 tog man emot c:a 110.000 rävar och minkar för avpälsning. VD för företaget var dipl.ekonom Ralf Häggblom.

[Företaget byggde en grön hall vid korsningen Frillmossavägen-Pälsvägen, något år senare ytterligare en hall norr om den första och gick 1988 i konkurs. Enligt Kauppalehti var företaget i handelsregistret från 17 augusti 1979 till 18 december 2005. Dan Nygren var en av huvudägarna.

Den gula skylten med företagsnamnet och ett stadsvapen hade målats av Anders Engström. Den första byggnaden totalförstördes vid en brand den 12 januari 2012.

Förutom pälsing och burtillverkning hade man också ett snickeri för lytillverkning och så uppförde man skugghus. Ett lite mer udda uppdrag var biljettkiosken som levererades färdigbyggd till Skogsvallen.

Jag arbetade där somrarna 1982 och 1983, före och efter militärtjänstgöring. ”Burknäppning” på ackord reulterade i betydligt mer blåsor än hud på högerhanden.

Ordinarie anställd ”knäppningsmästare” var Stefan Bärs, som dock fick se sig besegrad av sommarfågeln Anders Sandvik. Den som var för snabb kunde vid återkomst från mat- eller kaffepaus upptäcka att handskarna var omsorgsfullt fästa i buren med monteringsringar eller så kunde hela buren vara fastspikad i arbetsbänken, som var gjord av en lastpall med påspikad spånskiva. Tempot var högt och burarna måste vändas för att man skulle komma åt alla kanter. Åtminstone en gång svingades en bur så högt att lysrör kraschades.

Förutom tidigare nämnde VD Ralf Häggblom var Lars-Peter Sjöholm, Pekka Siekkinen och kanske Karita Keto på kontoret. Några andra anställda var Reijo Marjamäki, Bertel Nyström, Lars Romar och de två andra Jeppoborna Guy Nyström och Ole, Lebeitsuk, Sture Sundqvist, Sven Mårtens, Gustav Bergfeldt, Ole Lindholm, Gustav Kula och Peter, eller var det Petteri Bergström från Karleby. Gun-Lis Grönlund förestod köket.



Under pälsningssäsongen var arbetsstyrkan betydligt större. Österbottniska Posten den 1 oktober 1981.


När vi sommaren -82 byggde rävfarm åt Bröderna Hagman i Sorvist (där betongsyllarna låg på rad som gravstenarna på Arlington-kyrkogården) underhöll Bergström oss med de mest famatstiska och tillika skabrösa historier rikligt kryddade med svordomar. ”Satans balvantar!” eller något liknande var ofta förekommande. Peter satte såna spår att än i den dag som är så tänker jag på honom ibland.

När ordinarie förare var på semester fick jag ibland rycka in som burtransportör med lätt lastbil och ett fasligt långt släp. För en ovan förare var det ett svårhanterligt ekipage och det var fler än en gång som när jag återvänt och Reino frågade om det gick bra, fick svara: ”Tyvärr inte!” Och så blev det en tur till Fors verkstad. Burar levererades till bland annat Farm-Frys farm i Kortesjärvi, Jeppo, Monäs och Pensala.



Lätta lastbilen av märke Toyota Dyna finns kvar på Frillmossen. På dörren står Nykarleby pälsningscentral Ab ”Tel” 20810. Maken till den dieselns segdragning har jag inte upplevt varken före eller efter. Förstoring.
Kenneth Frostdahls inlägg i facebookgruppen Nykarleby.


Sista arbetsuppgiften var installation av BSB:s automatbevattningssystem vid Eurellas i Socklot tillsammans med Ulf Solvin. Så var det dags att gå vidare och det blev en vinter på Nykra.
(Inf. 2018-04-28.)]

 


[Aktie nr 833 om 500 mark som tillhört Valter och Boris Strand ”till fullo betalt” den 30/11 1979. Lars Sjöholm och Dan Nygren bevittnade. Förstoring.
Inf. 2013-11-07.]




PÄLSDJURSNÄRINGEN I NYKARLEBY STAD FÖRE INKORPORERINGEN

Stadens åtgärder till främjandet av räv- och minkfarmningen framgår av följande översikt.

Redan den 3 sept. 1954 skrevs kontrakt med Andelslaget Fisk m.b.t. i Nykarleby om utarrendering av ”ett 5.000 m² stort område i kvarteret 709 på 25 år. Arrendet uppgick till 2.000 mk i året. För räv- och minkfarmningen reserverades ett område vid Nålörn, ett på Frillmossen och ett annat norr om Kovjokivägen.

Hela det område, som staden ägde på Frillmossen reserverades genom beslut av den 31 okt. 1966 för pälsdjursavel. Området var c:a 13 ha stort och låg norr om staden ett stycke från riksåttan [nuvarande Jakobstadsvägen]. En väg skulle dragas genom området, som skulle delas i rutor och arrenderas åt intresserade mink- och rävfarmare.

Frillmossen hade nödtorftigt torrlagts på 1900-talet och uppdelats i jordlotter, som utarrenderades åt hugade stadsbor. Odlingen pågick mer eller mindre sporadiskt tills området nu uppläts för minkfarmning.

Det ungefärliga antalet mink- och rävfarmer med en eller flera ägare var 1970:

  Minkfarm Rävfarm Ant. farmare,
inkl. Farm-Frys
Nålörn 13 1 17
Frillmossen  9 4 26
Gamla banvallen
vid Matapallmossen
 4    7
Lippjärv  1    1
  27 5 51


I febr. 1969 fastställdes nya arrendevillkor för minkfarmerna. Arrendeavgiften för bebyggt område skulle utgöra 1 mk per ha och för obebyggt 1 pi per m². Summorna skulle liksom förut vara bundna vid levnadskostnadsindex (basindex=132), arrendetiden 25 år. För övrigt skulle stadsförbundets förslag till legoavtal följas. 18)

Nykarleby utvecklades tack vare minknäringen till en centralort för en vidsträckt handels- och affärsverksamhet. Runt staden slöts en ring av minkgårdar. Norrom staden hade en riktig by med prydliga gator vuxit upp och staden kunde väl tävla med landskommunen, Jeppo och Munsala i fråga om minknäringen. Staden hade här funnit en ersättning för industrierna, som ständigt vägrade att slå rot och trivas. Med minknäringen följde även en för staden karakteristisk ny doft. Liksom Gamlakarleby osade svavel och luktade garverier och Jakobstad genompyrdes av stanken från Schaumans cellulosafabriker, hade Nykarleby nu fått sin speciella air av mink. För första gången sedan 1860-talet ”doftade det pengar” över staden. Nackdelar med den nya näringen visade sig dock småningom, förutom i konjunkturkänsligheten, bl.a. i förorening av mark och grundvatten och i den ökande nedsmutsningen av älven, som vid Nålörn småningom förvandlades till en stinkande pöl, där foderkökens avfallsvatten samt rester från minkfarmernas utfodring och pälsningar rann ut utan minsta försök till rening. Behovet av ett modernt reningsverk för staden blev därför under 1970-talet även av denna orsak en allt mera brännande fråga.

... en riktig by med prydliga gator ... Frillmossens farmområde på stadens adresskarta från 1990. Där infartsvägen till farmområdet ansluter till Frillmossvägen började tidigare stigen till Kackurdunten.

[... en riktig by med prydliga gator ... Frillmossens farmområde på stadens adresskarta från 1990. Där infartsvägen till farmområdet ansluter till Frillmossavägen började tidigare stigen till Kackurdunten. Sommaren 2016 noterade jag att vägarna fått namn, men det hade kanske skett tidigare. Den här gången lyckades namngivarna riktigt bra:

  1. Kackurduntsvägen.
  2. Gräftbackavägen.
  3. Frillmosskogsvägen.
  4. Vallmossvägen.]


I sept. 1973 godkände stadsfullmäktige även stadsstyrelsens förslag om ett reningsverk vid Ragnörn för avloppsvattnet. Verket projekterades för biologisk rening med simultanfällning av fosfor och dimensionerat för en bosättning om 3.000 personer. Kostnaden beräknades till c:a 1 milj. mk. De tre foderköken skulle förenas med reningsverket, men deras avloppsvatten skulle först förrenas, särskilt vad Ph-värdet beträffar. Alla fasta kroppar skulle avlägsnas. Denna förrening skulle bekostas av foder köken själva. Reningsverket byggdes av Ingenjörsbyrå Vesi-Seppo Oy och kunde taga emot 1.550 m³ avloppsvatten per dygn i den biologiska reningsprocessen, varav hälften spillvatten. Det utgående vattnet skulle innehålla högst 1 milligr. fosfor per liter. Reningsverket var för den biologiska syreförbrukningens del 90 % och för fosforn 85 %. Då Nykarleby hade eget avloppssystem, som ej skilde på ytvatten från gatorna och annat avloppsvatten, hade man byggt in en tröskel i det nya reningsverket, som skulle eliminera ytvattnet, om det vid kraftiga regn kom i alltför stora mängder. Omkring 1.500 personenheter från staden och 500 från landskommunen skulle till en början kopplas in, och utrymme fanns således för en c:a 33 % ökning. För framtida behov planerade ingenjörsbyrån Vesi-Hydro Oy dessutom ytterligare ett verk intill det nu färdigställda. För finansieringen hade staden 1974 anslagit 150.000 mk, landskommunen hade bidragit med 200.000 och staten med ett räntestödslån om 300.000 och ett bidrag om 90.000 mk. Resten var lån och skattemedel. Driftskostnaderna beräknades till 90.000 mk per år. Arbetena påbörjades den 22 sept. 1973 och fredagen den 22 nov. 1974 slutgranskades och överlämnades reningsverket till staden.

För centrumområdet i staden byggdes hösten 1974 av samma bolag ett dagvattenavloppsnät, d.v.s. ytvattenledningar, som vid behov kunde svälja hela störtfloden av regnvatten. [I esplanaden med utlopp vid Topeliusparkens södra ände.] De tre fryserierna, vars avlopp belastade älven flera gånger mera än stadens, var hösten 1974 ännu ej klara med sin förrening och sina bassänger för utjämningen av belastningen på reningsverket, och kunde därför ännu ej anslutas. Det visade sig snart, att belastningen från foderköken och andra industrier på grund av den enorma expansionen inom pälsdjursnäringen översteg alla förhandsberäkningar. Mängden inkommande avloppsvatten var för stor och innehöll fortfarande för mycket organiska ämnen och fosfor, varför avloppsreningsverket ej orkade med en effektiv rening. Nykarlebyverket tilldelades därför 1980 underbetyg av Karleby vattendistrikt. Trots vidtagna förbättringar fortsatte problemen med vattenavloppsreningen att vålla staden bekymmer och kostnader under de följande åren.

Staden tog fortfarande sitt dricksvatten ur den starkt förorenade älven. Vattnet renades i ett reningsverk nedanom kraftverket [skall vara stadsbastun], men malörer inträffade då och då. Den 29 okt. 1974 upptäcktes vid en provtagning, att vattnet innehöll hälsofarligt rikligt med koli o.a. bakterier. Stadsborna hade då under någon vecka druckit hälsovådligt vatten med flera sjukdomsfall som följd. I mitten av nov. var vattnet drickbart igen och under den följande vintern förbättrades reningsprocessen och vattenverket ombyggdes och moderniserades. I febr. 1975 var moderniseringen genomförd. I nov. s.å. tecknade staden 100 aktier för 50.000 mk i Kovjoki Vatten AB för utbyggnad av vattenverket där. Bolaget sålde vatten till distributionsbolagen Lepu Vattenledning och Pedersöre Vatten och avlopp. Ända sedan bolagens start 1969 hade Nykarleby varit med som framtida konsument. Behovet var 1976 c:a 800 m³ i dygnet för den utvidgade stadens centrum och Kovjoki Vatten erbjöd 700, varför 100 m³ åvatten fortfarande måste tillblandas. Byggnadskostnaderna för anslutningen beräknades till 80.000 mk för stadens del. Nykarleby ägde 1976 nära hälften av aktierna i Kovjoki Vatten och 98 % av aktierna i Lepu Vattenledning Ab. Styrelseordf. i bolaget var Eliel Eng. Först i nov. 1976 kunde Nykarleby centrum anslutas till grundvattentäckten i Kovjoki. Anslutningen innebar inte, att Nykarleby äntligen fått sitt dricksvattenproblem definitivt löst. Problemen med vattenförsörjningen fortsatte under den följande tiden, åvatten måste ibland tillgripas i större utsträckning, men en avsevärd förbättring hade i varje fall ägt rum. [Artiklar om Lepu Vattenledning i Jakobstads Tidning och Vasabladet.]

Efter kommunsammanslagningen 1975 var Nykarleby världens största minkstad. Den 7 febr. d.å. anordnades den dittills största riksutställningen i landet av minkskinn, finnsjubb och räv iIidrotts- och ungdomsgården i staden. I utställningen deltog 203 farmer. Expon omfattade 609 utställningslotter minkskinn (1.827 st.), 123 lotter blåräv (246 st.) samt 1 lott silverräv, 12 lotter farmuppfödd rödräv och 16 lotter finnsjubb (sammanlagt 284 räv- och sjubbskinn). Arrangör var liksom tidigare Finlands pälsdjursuppfödares förbund. Verksamhetsledaren Åke Qvist framhöll återigen, att det viktigaste var att få fram bästa möjliga kvalitet på skinnen och bästa möjliga behandling av dem. Internationella framgångar hade även sporrat farmarna att nå allt bättre resultat. Av ett 60-tal hederspris gick sex till bröderna Sjöholm, tre till Rainer Carlstedt, två till Enhard Nylund, två till Gunnar Byman och två till Farm-Frys.

I Nykarleby fanns 1975 c:a 500 pälsdjursfarmer med c:a 1,2 milj. minkar och rävar. Avpälsningen i dec. 1974 omfattade c:a 900.000 djur. Under skinnförsäljningen 1972—73 inflöt enbart genom försäljningen genom Oy Turkistuottajat 50 milj. mk. Munsala låg främst bland skinnleverantörerna med 390.000 mink- och rävskinn sistnämnda år, Jeppo levererade 137.116 och Nykarleby stadscentrum endast 6.000 skinn. Skinnproduktionen ökade med c:a 10 % fram till år 1975, då en lågkonjunktur med minskade försäljningsinkomster inträffade. Den övervanns dock någorlunda under de närmast följande åren. De växlande konjunkturcyklerna framkallade oro i staden, ty pälsdjursnäringen spelade en allt större roll i stadens ekonomi. Sistnämnda år svarade denna näringsgren för 35—40 % av skatteinkomsterna i staden. En lågkonjunktur inom pälsbranschen framstod alltmera som en skräckvision. Den skulle drabba angelägna kommunala investeringsobjekt såsom åldringshem, hälsovårdscentralens bäddavdelning, pensionärsbostäder, brandstation, barndaghem m.m. Näringsstrukturen borde därför breddas, helst genom att i kommunen redan befintliga industrier expanderade, men även genom etablering av nya småindustrier och något större industriföretag, helst en metallindustri. Pälsdjursnäringens utbyggnad borde däremot ej mera uppmuntras, men en rationalisering genomföras i syfte att höja lönsamheten. Efter 1976 expanderade pälsdjursnäringen emellertid på nytt kraftigt, till 1979 med c:a 30 %. Denna expansion medförde så stora sanitära olägenheter, att nya farmområden om 7—9 ha måste anskaffas. Farmer och foderkök svarade snart för halva vattenförbrukningen i centrum och vattnet från Kovjoki ville ej mera räcka till. Enbart för Farm-Frys beräknades en konsumtion av 600 m³ och för Bröderna Sjöholm 300 m³ per dag inom ett år med toppunkten vid pälsningstiden. Denna vattenförsörjning till vanligt konsumentpris blev jämte åtföljande ledningsbyggande oerhört dyr för staden. Utbyggnaden av pälsdjursnäringen, som vad de inkorporerade kommunerna beträffar var helt oplanerad, medförde även den olägenheten, att den övriga bebyggelsen hotades. I byarna hyllade man det gamla tänkesättet, att var och en skulle ha farmen vid trappan. Följden var, att det ej mera fanns utrymme vare sig för utbyggnad eller för människor. I juni 1978 etablerade Farm-Frys därför sin nya rävfarm i Kortesjärvi, där såväl arbetskraft som ett utrymme om 20 ha kunde erhållas. En ny dispositionsplan för tre kommunala farmområden om sammanlagt 25 ha godkändes emellertid av stadsstyrelsen i aug. 1980.

Avfallsproblemen var helt olösta ännu 1978. I sept. 1980 inbegärde Karleby vattendistrikt efter anmälan från allmänheten om sanitära olägenheter från det 30 ha stora kommunala farmområdet Frillmossen strax norr om Nykarleby centrum ett åtgärdsprogram före utgången av året. Dessutom skulle de övriga sex kommunala farmområdena i staden granskas senare. Frillmossen medförde enligt vattendistriktet en betydande avfallsvattenbelastning av älven om sommaren. Halten av kväve och fosfor i älven var ända till tio gånger högre än tillåtet. De två öppna dikena från området, av vilka det ena utmynnade i älven invid det av turister sommartid flitigt besökta Kuddnäs och det andra vid reningsverket åstadkom såsom nämnts även andra miljöskador än obehaglig lukt. Långt utanför Åminnet var Alörsfjärden nästan helt och hållet igenväxt.

Vattenbyråns förslag till åtgärder förebådade jämte senare tillkomna påbud och föreskrifter från andra statliga myndigheter stora ekonomiska satsningar för farmarna och kommunen. De måste nu betala för sin underlåtenhet att frivilligt satsa i ett tidigare skede. Olusten var påtaglig och ökade på grund av de dåliga konjunkturerna.

På grund av överproduktionen föll priserna på rävskinn 1983 med c:a 35 %. Jordbruksstyrelsen planerade därför en nedskärning av lånen till pälsfarmerna för att hejda investeringarna i nya farmer. Som följd härav minskade ansökningarna om finansieringsbidrag för investeringar under året med c:a 50 %. Finlands pälsdjursuppfödares förbund och Turkistuottajat uppmanade även rävskinnsfarmarna att skära ned produktionen med 20 %. Efterfrågan hade ej stigit i takt med produktionen och 1,9 milj. blårävsskinn var osålda 1983. För minkfarmarna var situationen ej mycket ljusare. I Nykarleby hade pälsningscentralen råkat i svårigheter. Samtidigt drabbades minkfarmerna av olika virussjukdomar, bland dem den fruktade plasmacytosen, som åstadkom sämre valpresultat per parad hona, högre dödlighet och större andel undermåliga skinn. Problemen var sålunda många och ruschen inom pälsnäringen även i Nykarleby stannade därför upp under år 1983. Staden beslöt i sitt i jan. 1984 uppgjorda näringspolitiska program att ej mera aktivt medverka till att utvidga pälsnäringen utan att i stället i enlighet med tidigare beslut försöka satsa på ett breddat näringsliv, som därigenom skulle bli mindre konjunkturkänsligt. 16)

 

Översikt av den industriella verksamheten och pälsdjursnäringen i Nykarleby stad 1975 [Komplettering 2006

Namn

Verksamhetsområde

Ant.
arb.

Konkurs/
upphört

Ant.
arb

Anmärkning
Oy Prevex Abplastindustri83  86 
Mirka Oy Keppo Ab slip- och sandpappersindustri72  468 (i Finland tot.)
Oy Keppo Abpälsdjursfarm70   Ingår i Mirka Oy Keppo Ab
Bröderna Sjöholm pälsdjursfarm Abpälsdjursfarm, foderkök64 X  
Farm-FrysAb pälsdjursfarm, foderkök60 X  
Monäs Fryspälsdjursfarm, foderkök49  14Monäs Feed Oy Ab
sedan 19??
Oy Nykra Abbåtbyggeri27  47Botnia Marin sedan 1997
MT-tehdas E. Lindblommetallindustri23 X  
Oy Abeko Abklädsömnad23  25Upphör hösten 2006
Jakobstads Byggnadstjänstmetallindustri20    
Byggnadsbyrå Kaustinen & Kattil husbyggnad14 X  
Nykarleby Såg & Snickerisnickeri14  62Westwood Oy Ab sedan 1993(?)
Farmarnas Foderkök Abfoderkök13 ?  
Kovjoki Resårmetallindustri12 X  
Nyko Frys Abfoderkök11  25] 
Granlunds Farmtillbehörträ- och metallindustri 10    
 

Summa arbetsplatser

565    



[Ett komplement till ovanstående är denna sammanställning hämtad från stadens webbplats (http://www.nykarleby.fi/se/217) den 28 juni 2006.

Största arbetsgivarna i kommunen 31.12.2005 (minst 10 anställda)


Arbetsgivare

Anställda 2005
Nykarleby stad 538
Mirka/KWH Ltd 468 (i Finland tot.)
Oy Prevex Ab    86
Oy Norcar-BSB Ab Oy 62
Westwood Products Ab 62
Botnia Marin  47
Kronqvist bolagen 45
NTC Transport Ab - NTC Kuljetus Oy 42
Stiftelsen Nykarleby sjukhem 41
Oy Eur-Mark Ab 32
Jepuan Peruna OY - Jeppo Potatis AB  30
Oy Abeko Ab 25
Svenska Yrkeshögskolan  (Konstskolan) 23
 Oy Nykarleby Ekopaint Ab 26
Oy Nyko Frys Ab  25
Yrkesträningsskolan 23
Kristliga Folkhögskolan 20
Nykarleby Fastighetsservice 20
Posten Finland Ab 20
Granlunds Farmtillbehör 20
Barnhemsfören. Sparvboet 17
Jeppo Kraft Alg 15
Vasa Andelsbank 15
Ostro-Center 15
Ab KJ Kronqvist Oy/Ab KJ Trucking Oy   14
Oy Monäs Feed Ab 14
Nykarleby Bokföringsbyrå  13
Sotnings- o. Fastighetsservice Ny-Ja Kb 13
Nykarleby Församling 13
Torghallen KK-Market 11
Svan Met Ab Oy 10]


Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid. 611—625.


Nästa kapitel: XXIII. KOMMUNSAMMANSLAGNINGEN 1975 Kommunsammanslagningen 1975.
(Inf. 2006-06-28, rev. 2018-09-30 .)