XIII. NYKARLEBY UNDER FÖRSTA VÄRLDSKRIGET

Den ryska inkvarteringen


Efter första världskrigets utbrott förstärktes småningom de ryska garnisonerna i Finland. Även i de österbottniska städerna placerades ryska truppavdelningar, liksom vid järnvägsknutpunkterna och längs kusten vid hamnarna och andra strategiskt eller ur bevakningssynpunkt viktiga punkter.

Magistraten fungerade i Nykarleby som inkvarteringsnämnd och förstärktes i maj 1916 med hrr Aug. Björklund, Aug. Casén och öv. lärare Hj. Björkvall. Den 30 maj 1916 berättigade senaten magistraten att begagna normalskolan för inkvartering. Staden förband sig, att efter det behovet av lokalen upphört försätta skolan i skick samt att erlägga kostnaderna för att skolan skulle kunna fortsätta sin verksamhet i andra lokaler. Från den 28 aug. 1916 upphyrdes rum för skolan (4 klassen) och även för rådhuset i handelsman K.J. Pensars gård vid torget för 100 mk senare 125 mk i månaden. 6)

En del av skolan (klasserna 1—2) läste i missionshuset, 3 klassen på seminariet och 5—7 klasserna tillsvidare i rådhuset.

Inkvarteringsbekymren varade från mars 1915 till in i juni 1918, då fånglägret upplöstes. De ryska truppavdelningar, som pressades in i staden under åren 1915—1917 uppgick enligt föreliggande uppgifter till minst 30 officerare och 1400 underofficerare och manskap samt ett 100-tal hästar. I mars 1915 ankom den första truppavdelningen, ett gränsbevakningskommando om 15 man och 2 hästar. På sommaren s.å. anlände 1 off. och 43 man infanteri. Under hösten 1915 och vårvintern 1916 utökades gränsbevakningskommandot till 54 man och 24 hästar under befäl av kornetten Stanisl. Brahotsky. I april inmarscherade 5 off. och 318 man infanteri och 1 artilleribatteri om 2 off., 68 man och 11 hästar. I sept. 1916 ankom ett kulsprutekompani om 60 man och 35 hästar under befäl av fänrik Seliwerstoff. Det kompletterades i början av nov. med 2 off. och 22 man. En del gränsbevakningsmanskap bortkommenderades samma månad. I mars 1917 anlände 60 man kulsprutemanskap, en avdelning marinsoldater och 60 velocipedister [cyklister] jämte 3 hästar samt den 11 juli 55 man gränsbevakningsmanskap. I aug. ankom ytterligare 60 man gränsbevakare med 60 hästar. En del manskap synes ha lämnat staden i maj 1917, men först i aug. avmarscherade större avdelningar av infanteriet och kulsprutemanskapet. Kommendanter för militären i staden var 1916 art.löjtn. Fomin och från aug. ryttmästare Rtscheuloff samt från början av 1917 löjtn. Razin och senare kornett Vinjarsky. Trupperna tillhörde bl. a. 423 Lodzka inf. regementet och 2. Petrogradska gränsbevakningsdivisionen till häst.

 

[För lite bättre överblick gjorde jag denna sammanställning:
 
Tid Vapenslag Trupp Hästar
      officer. och underofficer. man-
skap
 
1915 mars  gränsbevakningskommando   15 2
  sommar infanteri 1 43  
  höst }gränsbevakningskommando 1 29 22
1916 vårvinter
  april infanteri 5 318  
    ” artilleribatteri 2 68 11
  sept.

kulsprutekompani

1 60 35
  nov. kulsprutekompani 2 22  
   

En del gränsbevakningsmanskap bortkommenderades

     
1917 mars kulsprutemanskap   60  
    ” marinsoldater   avd.  
    ”

velocipedister

  60 3
  juli gränsbevakningsmanskap   55  
  aug. gränsbevakare   60 60
   

En del manskap synes ha lämnat staden i maj 1917, men först i aug. avmarscherade större avdelningar av infanteriet och kulsprutemanskapet.

     
      96 703  
    S:a   799 133]

Inkvarteringsproblemen antog snabbt sådana proportioner, särskilt vad officerarna beträffar, att magistraten i nov. 1916 fann sig föranlåten att på nytt klaga hos guvernören. ”En hel hop fänrikar” hade nyligen anlänt till orten och gjort anspråk på inkvartering, men ej åtnjöt sig med de åtgärder inkvarteringsnämnden vidtagit. Det var emellertid s. g. s. omöjligt att erhålla kvarter med ett rum och kök åt envar på orten stationerad officer. De yrkade även på inkvartering in natura i stället för utbetalning av författningsenligt hyresbelopp. ”Staden har samvetsgrant försökt uppfylla sina skyldigheter beträffande inkvarteringen”, skriver magistraten, ”men då anspråken numera synas antaga oproportionerliga gränser och någon jämkning icke kan åstadkommas, har Magistraten nödgats i ärendet vända sig till Herr Guvernören.”

Guvernören svarade den 18 nov. 1916, att en fänrik bara hade rätt till 1 rum och kök, och att två fänrikar var skyldiga att mottaga kvarter om 2 rum och kök. Detta visste man förut, men svårigheten låg i att få officerarna att foga sig i gällande förordningar. 7)


Militären måste även ha mark för sina övningar. I Jan. 1917 anvisades sålunda ”Kampen som plats för upptagande av löpgrav och övning i handgranatskastning.”

Militären använde kyrktornet som utkikspunkt och krävde, att telefonledning skulle dragas dit. Så skedde även i aug. på stadskassans bekostnad. Telefonen förblev där till okt. 1917, då magistraten beslöt återtaga den, emedan staden ej var skyldig att bekosta telefon åt militären.

Ett speciellt problem var de sanitära olägenheter, som uppstod genom denna väldiga anhopning av folk i en stad, som ej på minsta sätt var förberedd för något sådant. Man hade sålunda ej förstått att förse toiletterna på Normalskolan med tillräckliga mängder toilettpapper. Följden var att kloakledningen tillstoppades genom att soldaterna använde halm, tygtrasor o. s. v. I dec. beslöt magistraten därför låta vaktmästare Österlund från bokhandeln uttaga tillräckligt med toilettpapper för militärens behov.

Avträdesfrågan var emellertid ej löst med detta. I jan. 1917 blev vattenklosetten på Normalskolan utan vatten, varför den ej mera fungerade. Man försökte då ordna avträden åt soldaterna i de angränsande gårdarna, men försöket strandade. Magistraten beslöt därför att låta uppföra ett ca 5 m. långt och 2 1/2 m brett avträde av bräder i åbacken utanför gårdsägaren A.W. Blomqvists gård nr 43. 8) I febr. visade det sig emellertid, att manskapet i Normalskolan ej begagnade sig av avträdet i fråga, utan förorenade marken och området runtomkring.

I mars konstaterades, att militären nedsmetat hela området invid avträdet vid stranden strax söder om Blomqvists tomt. Självfallet spred avträdet i synnerhet under sommaren en obehaglig stank i området kring kyrkan och bron.

Militären i staden räknade i slutet av 1916 c:a 1150 man, medan stadens befolkning vid årsskiftet uppgick till 1286 kyrkskrivna (608 män och 678 kvinnor), men endast c:a 940 närvarande personer, män, kvinnor och barn. 9)

De första militärkontingenternas ankomst hade ej väckt någon nämnvärd uppmärksamhet eller oro i staden. För stadsborna betydde inkvarteringarna en inkomst och gav dessutom litet omväxling i det enformiga livet i småstaden. Gränsbevakningssoldaterna uppförde sig hyggligt och välartat och ställde aldrig till något bråk. De skilde sig m. a. o. fördelaktigt från den hord av propsjassare och lösdrivare som brukade föra huliganliv i staden under flottningssäsongen och vid höstmarknaderna. Ryssarna å sin sida trivdes väl i den lilla staden med dess vänliga befolkning, bekantade sig snart med stadsborna och gick ut och in i hemmen som om de varit egna. Gränsbevakningskommandot och en del av artilleristerna kom i själva verket att vistas i staden i nära tre år. De betraktades därför snart som stadsbor. Ryssarnas exercis på torget åsågs med intresse, i synnerhet av småpojkarna, och soldaternas vackra, i stämmor sjungna marchsånger väckte beundran bland de vuxna. Under sommarkvällarna musicerade militärens hornorkester från Normalskolans balkong mot Bankgatan, vilket samlade stora åhörarskaror. Åtskilliga av ryssarna spelade violin och andra instrument. Militärens närvaro gav överhuvudtaget liv åt stadsbilden. Ej underligt att flera Nykarlebyflickor kände sig lockade av de exotiska främlingarna. Såväl ”fröknar” som enklare flickor inledde bekantskap och umgicks med dem. Man promenerade öppet på trottoarer och vägar och gjorde ingen hemlighet av att man hade stadigt sällskap. Flera förlovningar eklaterades mellan ryssar och stadens eller landsbygdens flickor. En del, såväl i staden som på landsorten, gifte sig t. o. m. med sin ryss och följde honom senare vid hemtransporten till Ryssland 1918 för att där försvinna i mer eller mindre obekanta öden. Andra förlovningar upplöstes tragiskt under det ryska fånglägrets tid.

Ehuru de första ryssarna som sagt mottogs med välvilligt intresse väckte den alltmer ökande strömmen av ryska truppkontingenter av olika kvalitet snart oro och ovilja i staden. I sept. 1916 uttryckte drätselkammaren sitt bekymmer över kostnaderna. I budgeten för 1916 hade 5000 mk anslagits för inkvarteringen, men utgjorde nu nära 9000 mk och skulle inom utgången av året kanske stiga till 12.000 mk. Stadsfullmäktige uppmanade därför inkvarteringsnämnden att sända någon medlem till guvernören för att taga närmare reda på kommunens skyldigheter rörande inkvarteringen, ”helst kostnaderna synas öfverstiga stadens betalningsförmåga.” Dessa skyldigheter var visserligen bestämda i förordningarna av 1876, 1882 och 1897, och ortstidningen hade redan i febr. 1915 relaterat senatens utlåtande i anledning av en förfrågan från Viborgs läns guvernör, att kommuner och inbyggare enligt 7 § i nådiga förordningen av 18 Jan. 1882, var skyldiga att utan ersättning draga försorg om till landets skydd inkvarterade militärtrupper. Stadens myndigheter ville dock tydligen skaffa sig visshet på denna punkt.

Den 7 okt. 1916 uppvaktade med anledning härav rådman Öhrling guvernören. Han fick därvid beskedet, att det uteslutande berodde på vederbörande armébefälhavare om han ville förlägga mer eller mindre manskap på en och samma ort. Guvernören kunde ej ingripa på något sätt häri. Staden var t. o. m. skyldig att blott på vederbörande å orten vistande militärbefäls muntliga anhållan ordna och bekosta inkvartering åt befäl och manskap. Dessutom måste staden bekosta logi åt militärpersoner, som endast tillfälligt besökte orten i något militärt ärende. Officerare borde på stadens bekostnad erhålla fritt kvarter med snygga möbler, sängkläder, gardiner och husgeråd, ”utan att dock någon lyx behöfver ifrågakomma.”

I fråga om ersättning för kostnaderna för inkvarteringen hade Öhrling upplysts om att kommunen blott kunde påräkna ersättning för tillfällig inkvartering samt att ersättning för ved och lyse ej heller torde kunna påräknas.

Staden skulle få bekosta hela inkvarteringen, vilket i den svaga ekonomiska situation staden befann sig i tedde sig synnerligen bekymmersamt.

Även privata husägare var bekymrade. Familjen Nylund, som i maj nödgats avstå sin villabyggnad vid Andra sjön till militärkasärn, anhöll hos stadsfullmäktige, om 2000 mk i ersättning för av ryska militären förövade skador. Först i juni 1922 beviljade stadsfullmäktige begärda 2000 mk i ersättning för skadorna.


Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid. 412—416


Nästa kapitel: Inkvarteringen 1917. Kostnaderna.


Läs mer:
Den ryska militära närvaron i Nykarleby 1915–1918 av Lars Pensar.
Fyra tusen sjuhundra elwa i Österbottniska Posten 1917.
(Inf. 2007-04-02, rev. 2016-10-30.)