V. NYKARLEBY SOM SKOLSTAD

Seminariet under 1920- och 1930-talet


Under 1920-talet fortgick seminariets verksamhet normalt under K. J. Hagfors' fasta ledning. En hel del förbättringar genomfördes såväl i pedagogiskt som i materiellt hänseende, men de flesta av Hagfors' reformförslag stannade på papperet på grund av bristande förståelse och missriktad sparsamhet hos överordnade statliga myndigheter. Hans ansökningar om att få seminariebyggnaderna utvidgade och moderniserade avslogs sålunda gång på gång. Detsamma var förhållandet under hans efterträdare som direktor, sacr.min. och fil.kand., lektorn i religion och filosofi sedan 1908, Nils Alarik Fougstedt. Han var direktor åren 1931—1938 och gjorde sig både som lärare och som direktor känd som en dugande, samvetsgrann och pliktmedveten ämbetsman och pedagog. Under Fougstedts tid förvärrades emellertid den arbetslöshet bland lärarna, som man redan tidigare haft känning av. Orsaken låg i den stora tillströmningen av elever under 1920-talet, medan lärarnas avgångsålder samtidigt höjts. Av de åren 1929—1931 dimitterade 76 lärarna var den 1 nov. sistnämnda år 19 utan tjänst. År 1934 var 76 svenska folkskollärare utan arbete. Detta påverkade elevtillströmningen, som efter 1927 starkt minskade. Medan antalet inträdessökande åren 1900—1913 varit i medeltal 21, varav 20 intagna, och åren 1919—1927 30, varav 28 intagna, sjönk antalet 1928—1937 till i medeltal 20, varav 19 intogs. Hösten sistnämnda år sökte sig endast 15 personer till seminariet och alla intogs. År 1938 ökade antalet inträdessökande på nytt till 23, varav alla intogs, men sjönk 1939 till 16 (14 intagna). Som en följd av det vikande elevunderlaget uppstod på nytt frågan om en sammanslagning av de två svenska seminarierna. Lärarrådet för de svenskspråkiga folkbildningsanstalterna avrådde dock vid ett av skolstyrelsen sammankallat möte i Helsingfors i april 1934 från en sådan åtgärd. Folkskollärarna representerades härvid av lärarna Elsa Nyström, J. L. Birck, A. Brommels, Algot Jansson och K. Sjöström. 57) Även seminariedirektor Fougstedt avvisade planerna i olika inlagor till skolstyrelsen å seminariets vägnar

Planerna på en sammanslagning utvecklades dock på högsta ort under den följande tiden. I jan. 1938 uttalade sig det svenska lärarrådets sektion för folkundervisning på nytt mot dem. 58) I juli s.å. framlade emellertid föreståndaren för Vasa lägre folkskollärarseminarium V. A. Laxström i en broschyr ”Lärarutbildningen för svenskspråkiga folkskolor i Finland” ett förslag att sammanslå de svenska seminarierna till en pedagogisk högskola för Svensk-Finland. Den nya högskolan skulle placeras i Vasa. Därigenom skulle Laxströms eget seminarium, som var hotat av indragning, kunna räddas genom att byggas in i den allmänna lärarutbildningen.

Förslaget väckte närmast bestörtning inom lärarkretsarna och bemöttes skarpt av företrädare för dem. Särskilt vände man sig mot Laxströms påstående, att de svenska seminarierna var svaga och illa organiserade och att lärarutbildningen där ej höll jämna steg med motsvarande på finskt håll. Laxström hade vidare menat, att då några förbättringar ej kunde uppnås med de nuvarande seminarierna borde de raseras och ge rum för en ny centralanstalt, som inrymde utbildning av olika slag av lärare från småskolan upp till folkskolan.

Läroverkslärarna och barnträdgårdslärarinnorna nämndes ej i Laxströms förslag. Det framhölls även av Laxströms motståndare, att man på svenskt håll ej hade behov av någon pedagogisk högskola i den form, som arbetade på finskt håll i Jyväskylä, så framt man ej ville utestänga alla andra än studenter från folkskollärarutbildning. Studenter hade de senaste åren mottagits som elever i kl. IV och vunnit lärarkompetens på två år såsom fallet var även i Jyväskylä. Någon förlängning av seminariekursen från fem till sex år behövdes ej. Det årliga behovet av nydimitterade lärare för Finlands svenska folkskolor var vid denna tid 45. En årlig dimission av 15 lärare per seminarium motiverade i och för sig deras existens. Någon massproduktion av lärare kunde ej komma i fråga ens vid en högskola. Därom gav de senaste årens arbetslöshet och, vikande elevantal besked. Ingen hade heller påvisat, att den svenska folkskolundervisningen skulle vara sämre än den finska. Att seminariebyggnaderna befann sig i sämre skick än i Jyväskylä var statsmaktens fel och f.ö. berodde undervisningens kvalitet ej på om den ägde rum i trä- eller stenhusbyggnader. För lärarkåren var frågan om reform av lärarutbildningen till minst 70 % en fråga om lärarnas praktiska fortbildning och andliga vigör efter seminarietiden. 59)

En bred opinion bland Österbottens lärare stödde dessa synpunkter. I aug. 1938 framhölls i en samlad opinionsyttring, att Nykarleby seminarium var omistligt för Österbotten. 60)

En reform av seminarieundervisningen i Finland hade emellertid redan länge varit planerad. Det första steget togs i aug. 1917 då läroplanen ändrades så att ryska språket avlägsnades och klassernas antal fastställdes till fem. År 1919 tillsattes på initiativ av Mikael Soininen en kommitté för utredning av en modernisering av undervisningen. Ordf. var dr K. A. Franssila. I sitt 1922 avgivna betänkande föreslog kommittén bl.a. 6-åriga på folkskolan, 4-åriga på mellanskolan och flickskolan och 2-åriga på studentexamen byggande seminarier. Undervisning i tyska eller engelska skulle införas. På grund av flera orsaker, Mikael Soininens död 1924, depressionstiden m.m., uppsköts emellertid denna reform tillsvidare. År 1936 föreslog emellertid skolstyrelsen, att de på folkskolan byggande seminarierna skulle utvidgas till 6-åriga och de på mellanskolan byggande till 4-åriga med undervisning i tyska.

Den växande kritiken mot seminarieundervisningen föranledde 1937 tillsättandet av en kommitté, vars ordf. blev skolrådet Kaarlo Saarialho och medlemmar bl.a. skolråden A. Salmela, R. Malmberg och prof. E. Ahlman. Denna kommitté utgick från att alla de tre tidigare nämnda linjerna, folkskol-, mellanskol- och studentexamensnämnden skulle bevaras. De två förstnämnda linjerna skulle slutföra studierna det sista året vid ett pedagogiskt institut, som skulle grundas i Helsingfors. Kriget avbröt emellertid tillsvidare kommitténs arbete. 61)

Innan vi går vidare till skildringen av det sista skedet i seminariets historia, skall vi uppehålla oss ett ögonblick vid seminariets betydelse för staden och vid frågan om staden verkligen erbjöd en lämplig studie- och trivselmiljö för lärare och seminarister.



Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid 168—170.


Nästa kapitel: Seminariet och staden.
(Inf. 2005-01-29.)