9. Affärstrassel i Köpenhamn


På upprepad begäran sände Collander den 23 aug. 380 tr tjära och 100 hela och 40 halva tr beck till A.F. Möller & Co i Köpenhamn med Vasa-skonerten Striden, kapten J.O. Strömsten. Frakten uppgick till 72 6/7 kop. s:r per tunna in fullo. Lasten skulle av Möller försäljas för Collanders räkning. Priset för tjäran påräknades till ca 11 mk Hbco och för becket i proportion. Skulle detta pris ej erhållas, instruerades Möller att låta upplägga tjäran tillsvidare. Detta var Collanders första affär med Möller och han uttryckte förhoppningen att kunna påräkna god behandling, flit och omtanke samt framför allt redlighet visavi realisationen av lasten.

Den 20 nov. meddelade Möller att han realiserat becket för netto l 402 Hbco mk 4 sk. Collander menade nu att realisationen kunnat bero en tid i väntan på högre priser. Möllers åtgärd tydde på »idélöshet», då därtill kom att beck var en artikel, som ej »kan läka bort eller till sin qualitet göras gröfre eller finare».

Försäljningen gick i övrigt trögt. Den 10 febr. 1849 skrev Möller, att han sålt 166 tr tjära. Enligt kontokuranten för 1848 var Collander skyldig Möller l 635 mk Hbco. Collander godkände ej denna skuld och försäljningsräkning. Han hade vid leveransen meddelat Möller att realisationen av tjäran och becket skulle avse hans fördel. Enligt Möller hade emellertid tjäran redan i nov. 1847 förvandlats till tjock i stället för fin och god kvalitet, sådan den avskeppats från Nykarleby. Möller hade vidare förskotterat Collander 4 000 Hbmk 1848. Denne föreslog nu att han finge avstå till Möller hela vinsten av lasten mot detta förskott, »ty hade Tit. helst litet velat befordra mitt intresse, så hade jag väl ännu bordt få några 100de mark till godo; men så här får jag plikta för min godtrogenhet och (för) att jag inlätte mig i affaire med Tit.»

Möller vände sig till konsul C.G. Wolff i Vasa och uppdrog honom i början av 1851 att i laga väg utsöka saldot. Collander gratulerade Wolff till detta förtroende, men framhöll att han ej kände till den räkning Wolff åberopat. Han hade därför något svårt att »blindtvis och endast på Tit. vänskapliga inbjudning dertill, godkänna densamme till betalning, ehuru jag ock önskar tro att Tit. vill mitt bästa!»

Det framgår av brevet, att »unga Herr Möller» sommaren 1850 besökt Nykarleby för att ordna upp affären, men någon överenskommelse kunde ej nås på grund av olikhet i åsikter. Collander hade då föreslagit skiljedom genom tre av parterna gemensamt utvalda, aktningsvärda personer, antingen i Nykarleby eller Vasa. Detta förslag antogs dock ej av Möller, varför saken lämnades vilande. Collander föreslog nu samma tillvägagångssätt för Wolff i stället för rättegång, »ty till att skärskåda vårt tviste ämne, menar jag, erfordras mera enfalldighet och rättskänsla än polerad klyftighet utan sammanhang och inre halt.» En jurist kunde även tagas med i laget.

Collander gillade ej Wolffs uttryck en »oangenäm rättegång». Collander ansåg lag och rätt vara »Den Allvises barmhertighetsverk, ej mindre prisvärdt än något annat!!» Att människorna tvistade var däremot oangenämt. »Och dertill är penningen eller falsk äresjuka, eller bägge förenade, oftast orsaken.» I denna affär t.ex. hoppades han åtminstone lika stor penningvinst som (Wolff) någonsin kan ha att påräkna för sitt ombudskap, »men jag har icke från sidan kommit in i denna träck, i vilken jag visserligen ej kan vara så eftergiflig, som (Wolff) fordrar, af svaghet för sanningen!» Collander hänvisade till den brevväxling med herrarna Möller, som Wolff fått i sina händer. Han ansåg f.ö. att Wolff var den bäste han kunnat få att reglera tvisten. »Det är svårt att förtiga sanningen och svårt att uttala densamma, då en Räkenskaps dag oss alla förestår!» Detta hade Collander till ögnamärke, försäkrade han.

I juli 1851 erhöll Collander ett brev från Möller med slutlikvid över 1847 års affär, upptagande 683 mk 14 s.k. Hbco Collander till last. Wolff hade den 8 juli besvarat hans brev »med oreda och avogt sinne». Ironiskt skriver Collander: »För mina förbrytelser emot Tit. nu och i det framfarna lifvet, ansöker jag härmed hjertligast få Tit. förlåtelse, om jag ock icke vågar hoppas, att Tit. uttalar densamme till mig.» Han hade verkligen önskat komma till en »sann fred» med Wolff. Breven, likviden m.m. hade emellertid blivit protesterade inför Notarius Publicus i Nykarleby redan den 27 juli föregående år av Collander, varvid hovrättsauskultanten Gustaf Wilhelm Sjöberg varit närvarande såsom vittne.

Den 24 mars hade saken utvecklats så långt att Collander förklarat sig föredra att Möller & Co:s fordringsanspråk kom under lagligt skärskådande och avdömande, såvida de inte utan rättegång ville nedsätta hälften av detsamma, såsom Collander redan sommaren 1850 föreslagit för unge hr Möller i Nykarleby.

Härmed avstannade skriftväxlingen. Vilket resultatet blev undandrar sig vårt bedömande. Troligen nedlades hela saken. I aug. 1849 försökte Collander få en ny affärskontakt, Eman Z. Switzer i Köpenhamn att intressera sig för en utredning av saken. Då han dittills fått försäljningsräkning på endast 166 tr tjära, ville han ha Switzer att diskret efterforska, om det i herrarna Möllers tjärlager fortfarande fanns några tunnor, märkta med hans märke . Att han skulle ha avskeppat till dem en oduglig och osäljbar vara, som de påstått, var enligt Collander i högsta måtto ogrundat. Skulle Switzer dessutom kunna utforska när, till vilket pris och till vilka personer tjäran ev. sålts, vore det en särdeles god sak. Collander sade sig ha anledning misstänka nämnda herrar för »den gröfsta misshandel emot mig, besynnerligen af den omständigheten, att de, till täckemantel för sin oförskämdhet, skuldbelastat varan, hvilken jag med mig sjelf vet och är öfvertygad om, var af god qvalité, och goda och fulla tunnor.» Collander menade att en sådan sak »behjertas af hvarje gottskaffens Köpman för att därigenom komma ogräset åtminstone till någon liten vantrefnad». — Ej heller denna framstöt ledde till något resultat.



Erik Birck (1981) En nykarlebyköpmans affärsförbindelser med utlandet 1845—55. Ur Historiska och litteraturhistoriska studier 56, sid 141—144.


Nästa kapitel: 10. Den oroliga våren 1848.