Kvinnlig filantropi i Nykarleby nu och förr
(1858—1963)


Tal vid föreningen De Gamlas hems 30- o. 40-årsfest den 15 sept, 1963
Övertryck från Österbottniska Posten n:o 39, 40, 41, årg. 1963.
J. W. NESSLERS TRYCKERI
Nykarleby 1963




Vi önskar bringa kvinnorna i Nykarleby vår vördnadsfulla hyllning, denna gång icke för deras ovärderliga insatser i skötseln av hem, familj och förvärvsarbete, utan vi vill i dag bringa i tacksam erinran glimtar av deras verksamhet utanför hemmen i sammanslutningar, som under växlande namn under skilda tider haft social välgörenhet och hjälpverksamhet av olika slag som sin huvuduppgift.

»Den svenska kvinnans verksamhet på filantropins område är ett bland de vackraste bladen i hennes historia», säger märkeskvinnan Alexandra Gripenberg, och det med rätta.

De gamlas hem i Nykarleby fyller i dag på de gamlas dag 30 år, syföreningen som ligger till grund för hemmets tillkomst är 40 år. Jag har varit i tillfälle att genomläsa föreningens protokoll och årsberättelser, och mitt sinne har fyllts av aktningsfull beundran och respekt för anspråkslösheten, för trofastheten och uthålligheten hos föreningsmedlemmarna, för handlingskraften, energin och initiativrikedomen hos styrelsen och dess verkställande toppfunktionärer, för det krävande arbete, som hemmets föreståndarinnor och biträden utfört. Här och där i protokollen anar man den med häpnad blandade glädje, som gripit styrelsen och årsmötena gång på gång inför ordförandens och kassörens rapporter och prestationer till hemmets bästa.

Arbetsuppgifter och svårigheter, särskilt av ekonomisk art, väntade och oväntade, ha ständigt anmält sig, ibland tornat upp sig som till synes ogenomkomliga hinder. Men, alla ha de klarats upp och övervunnits genom ihärdiga ansträngningar, ibland genom överraskande fyndiga grepp och åtgöranden. Glada givares hjärtan och dörrar har öppnats, gåvor, donationer och testamentariska dispositioner har i förvånande mängd kommit Hemmet till godo under årens lopp. T. o. m. statliga organ har kunnat bevekas till understödsanslag för De gamlas hem i Nykarleby. Hemmet har fått good will och stort rum i nykarlebybornas hjärtan. Därom vittnar inkomsterna av basarer, auktioner, konserter, kaffedagar och andra samlings- och försäljningstillfällen.

Den 22 febr. 1923 var följande nykarlebydamer samlade till överläggning: fruarna Oldenburg, Kisor, Holmström, Sirviö, Gajewski, Öhrling, Järnefelt, fröknarna Rosenblad, Svahnström, Rönning, Öhman, Henriksson. De beslöt att bilda en förening benämnd De gamlas hem i Nykarleby med uppgift att på olika sätt arbeta för att åstadkomma ett hem för äldre ensamma fruntimmer, så står det skrivet i det första protokollet. Första året räknade föreningen 24 aktiva och 10 passiva medlemmar. I den första styrelsen var Anna Henriksson ordf., Maria Kisor viceordf. och sekr., Ina Järnefelt kassör, övriga ledamöter var Aina Rönning och Fanny Öhrling, vilken sistnämnda inom kort flyttade från orten och ersattes med frk. Rosa Öhman. A. H., M. K. och I. J. tillhörde styrelsen i samma funktioner i många år och utförde ett hängivet arbete för hemmet.

Föreningen startade som syförening med tom kassa och med drömmen om de gamlas hem som en hägring långt i fjärran. Men verkligheten kom inom kort med angenäma överraskningar. Den gamle ungkarlen inspektor Frans Gestrin vårdades under sin sista sjukdom av diakonissan Ida Tanskanen, som ledde hans tankar i sådan riktning, att han 1925 testamenterade sin gård och lösegendom till föreningen för de gamlas hem. Den följande överraskningen kom 1932, då ägaren av en av den tidens förnämsta fastigheter i staden, den gård där vi nu befinner oss, utbjuder den åt föreningen till det facila priset av 172.000 mk. Anbudet accepterades utan större tvekan, och den 15 september året därpå 1933 öppnades De gamlas hem i denna gård med 4 pensionärer och frk. Maria Johansson som föreståndarinna fem år framåt.

Sedan dess har Hemmet och gården undergått ett flertal förändringar, renoveringar och utvidgningar, så att det nu har plats för 15 pensionärer. Fastigheten är försäkrad till 10 milj. Gmk [gamla mark, 1963 gjordes en myntreform och två nollor ströks], föreningens fonderade medel stiger till omkr. 2½ milj. gmk och skulderna till 100.000 gmk, medan årsbudgeten går över 3 milj. gmk. Det är uppenbart att bakom ett så strålande resultat av 40 års verksamhet ligger ej blott mycken mänsklig möda och offervilja utan först som sist Guds rika välsignelse.


Bland damer som i många år som ordf. stått i spetsen för föreningen under senare tid och ägnat densamma hängivet arbete må nämnas fröken Bertha Herler och efter henne fru Julia Wilkman med korta avbrott fram till 1960, varefter fru Ester Fougstedt burit den dubbla bördan av ordförandeskap och ekonomskap. Den sistnämnda funktionen axlade hon redan 1945 efter fru Ina Järnefelt, som var föreningens första kassör i 12 års tid. Fru Fougstedts insats i arbetet för De gamlas hem hör utan tvekan till de största i hemmets historia. Sekreterarskapet sköter fru Tyne Lassell förtjänstfullt sedan 1941.

Hedersmedlemmar i styrelsen har varit frk. Rosa Öhman, fru Maria Björklund och fru Hulda Brown.

Föreståndarinneskapet har ej haft långvariga innehavare efter hemmets första föreståndarinna frk. Maria Johansson. Ett undantag är frk. Mia Olin, som handhade tjänsten med den äran i 12 års tid och fortfarande tillhör hemmet som pensionär och god hustomte.

Styrelsens sammansättning under jubileumsåret är följande: ordf. och kassör fru Ester Fougstedt, viceordf. fru Ingeborg Sandvik, sekr. fru Tyne Lassell, övriga ledamöter fru Else Bergsten, fröknarna Gerda Thors och Elvi Dahlin, suppleanter fru Tekla Stranden och frk. Aina Rönning.

Föreståndarinna för Hemmet f.n. är frk. Viola Forslund.

Matrikeln över i Hemmet inskrivna pensionärer upptar till dato 65 namn.

Med den ärade ordförandens tillåtelse sparas vid detta tillfälle en utförligare redogörelse för Hemmets tillkomst och verksamhet till den historik, som föreningen har för avsikt att utgiva i tryck.

I protokollet från symötet den 13 nov. 1924 läses i § 2 följande: »Av Fruntimmersföreningen härstädes, som numera upphört med sin verksamhet, har föreningen De gamlas hem fått mottaga en gåva av 200 mk placerade i Nykarleby Sparbank samt ett skåp, som tillsvidare finnes hos Fruntimmersföreningens ordförande fröken Josefine Bergh

Innehållet i denna § är ett litet men markant belägg för sambandet mellan förr och nu, mellan en gången tids fruntimmersförening och dagens jubilerande kvinnoförening. Den ärevördiga, då 87-åriga Josefine Bergh, fruntimmersföreningens ordförande under många årtionden och en kvinna som var med redan i det filantropiska arbete, som fruntimmer i Nykarleby bedrev för hundra år tillbaka, framträder i den citerade §:n som förbindelselänk mellan den gamla och den nya föreningen av fruntimmer i Nkby, vardera med samfällt och socialt välgörenhetsarbete på sitt program.

Detta väcker osökt frågan: vad vet vi om äldre tiders kvinnosammanslutningar och deras filantropiska verksamhet i vår goda stad? Tyvärr har både förut och ännu i vår egen tid privata föreningars protokoll och skriftliga handlingar ej aktats värda att bevaras för eftervärlden. Detta bedrövliga sakförhållande försvårar och omöjliggör ej sällan uppgiften att belysa kulturell, filantropisk och kristlig verksamhet i våra småstäder under gången tid.

Under mitt arbete denna sommar att ordna upp Nykarleby stads arkiv kom jag över några lösa papper och en hundraårig kassabok, som har något att berätta om aktioner utförda av stadens fruntimmer i äldre tider. Vilken raritet i detta avseende är icke ett auktionsprotokoll över försäljningen på en basar, som gick av stapeln för 105 år sedan! Ingressen i lyder:

»Auktions protokoll, fördt vid den 7 December 1858 för sig gången försäljning af det parti garnvävnader, m.m., som stadens i behof stadda arbetsföra qvinnspersonal genom fruntimmersföreningens i staden försorg tillverkats.»


Vad såldes på denna julbasar?

I 52 numrerade poster utbjöds till de mestbjudande linnelärft, handduksväv, halvlinnelärft, näsdukar, »schertings skjortor», halvstrumpor, långstrumpor, strumpgarn, barnskjortor, säcktyg, säckar, lakan, lingarn, sytråd i pasmar, blårgarn, ullgarn. Allt blev sålt och inbragte 138 rbl 31 kopek.

Inropen fördelar sig på alla samhällslager från borgmästare och rådmän ned till brandvakter, sjömän och torpare. Både fina fruars och enkla hustrurs inrop antecknades i mannens namn, endast om man saknades kom den kvinnliga inroparens eget namn till synes, t. ex. pigan Johanna Boman, väverskan Maria Dalabacka och bondedottern Amalia Högbacka.

Protokollet är icke undertecknat av dess skrivare, men till skillnad från övriga köpares namn, som är försedda med titel, saknar köparen Montin både förnamn och titel, vilket tyder på att fil.mag. Abraham Wilhelm Montin varit protokollist, och han var ingen mer eller mindre än stadens borgmästare då för tiden.

Alltså inhämtar vi den högintressanta upplysningen att i Nykarleby fanns en fruntimmersförening redan 1858. På 1840- och 1850-talen grundades frunt. föreningar allmänt i Finlands städer. Nykarleby brand i januari 1858 vållade ökad fattigdom bland de mindre bemedlade stadsborna. En särskild undsättningskommitté tillsattes och utrustades från stadsförvaltningens sida med 200 rbl som rörelsekapital. Kommittén bestod visserligen enbart av manliga ledamöter, men vad skulle den ha kunnat uträtta utan stadens fruntimmer? På sin höjd förbruka beloppet i form av allmosor åt de mest behövande. Men stadens fruntimmer visste bättre råd. De organiserade sig i all enkelhet utan någon för eftervärlden känd reklam och propaganda till en fruntimmersförening i likhet med vad som skett i Borgå och Gamlakarleby 1846, i Kristinestad 1847—48, i Åbo 1849 och i Vasa 1851. I Jakobstad kom en sådan förening till stånd 1859 men först efter en 5-årig propaganda. En frunt. för. skulle vara de nödställdas vän, icke allmosegivare. Dess huvuduppgift skulle bli — ansåg dess målsmän — att anskaffa och ge ut material till spånads-, vävnads-, sticknings- och sömnadsarbeten åt arbetsbehövande kvinnor samt att draga försorg om fattiga barns, särskilt flickors, skolgång.

Sådant blev även Nkby fruntimmersförenings program, och det förverkligades med kvinnlig handlingskraft och förmåga att hitta på utvägar och att med små medel få värdefulla resultat till stånd. Deras arbetsförmedling organiserades som hjälp till självhjälp. Som arbetsmaterial köptes lin och hampa lispundtals, ull, bomullsgarn till vävskaft, linborstar, vetemjöl och lim till stärkelse, vit shirting, engelskt garn. Linet häcklades, borstades, spanns och garnet byktes.

Lärft vävdes à 3½—5 kopek alnen, strumpor stickades för 12—25 kopek paret; handdukstyg vävdes för 5 kopek alnen. Hampa häcklades och spanns, vävdes sedan till säcktyg, och säckar syddes.

År 1858 utbetalades i arbetslöner och »rudematerier» (= arbetsmaterial) 189 rbl 76½ kopek, i »Bestyringsmans arvode» (för bokföringen) betalades 10 rbl.

Redovisningen för 1859 skiljer mellan »Häckelblårsgarn» och »Borstblårsgarn». Sjöman Janssons hustru, som både häcklat och spunnit hampa, begär och får även 5 kopek »för Borstans slitande».

Listan över utbetalade arbetslöner för 1859 upptar 87 kvinnonamn och lika många utbetalningsposter envar post specificerad i detalj enligt utförda arbeten.

I slutet av år 1861 tycks Undsättningskommittén ha avvecklat sin verksamhet. På redovisningen, som är granskad, godkänd och underskriven av alla åtta ledamöterna, står antecknat att saldo 190 rbl 50 kopek inbetalas för »Fattigsmåskolans räkning». (Inom parentes sagt så behörde skolan ej detta saldo utan det förblev i stadskassan.)

Därmed kommer vi in på den andra sociala uppgiften, som stadens tappra fruntimmer anno dazumal tog sig för, nämligen att åstadkomma och upprätthålla en skola för fattiga flickor. För pojkar fanns lägre elementarskola i staden. (Före 1842 hette skolan pedagogi och tog även in flickor.) För hantverkslärlingar och med dem jämställda verkade sedan 1840-talet den s. k. söndagsskolan, vars namn 1886 ändrades till hantverksskola.

Redan 1859 kom en »söndagsskola» även för flickor till stånd. Initiativet skall ha tagits av en frk Kitty Åberg, som var hemlärarinna hos rådmansfamiljerna Berger och Dyhr. Skolans lokal var den gamla sockenstugan. Med hjälp av unga damer i stan, bland dem Josefine Bergh, undervisades fattiga flickor i kristendom, läsning, skrivning och räkning på söndagarna. Somliga elever uppges ha varit 16 —17 år gamla.

År 1860 var stadens fruntimmer i farten med att få till stånd en daglig skola för, som det den tiden hette, »den fattiga folkklassens flickor.» Fröken Kitty Åberg var en drivande kraft och gick från gård till gård för att samla bidrag. Resultatet återfinns i skolans bevarade kassabok som första inkomstpost och lyder: »Influtit genom subskription enligt förteckning 165 rbl 50 kopek.»

I augusti 1860 börjar så »Småbarns Fattigskolan» (den hette så) sin verksamhet. Namnet har denna omständliga och i vårt tycke onödigt klassbetonade form i skolans årliga kassakonton, som är undertecknade av rådmanskan Hildegard Dyhr i sju års tid. År 1868 tar stadsläkaren dr Forsius hand om bokföringen och kassaboken och svänger om orden i skolans namn och låter den heta »Fattig Småbarns skolan» till utgången av år 1874, då skolan upphör och överlåter sitt för en fattigskola anmärkningsvärt stora kassasaldo 3.785 mk 72 p åt sin omedelbara efterföljare, Nykarleby stads folkskola för flickor.

Men utan nykarlebydamernas samfällda, ihärdiga bemödanden och fyndighet att år från år hitta på inkomstkällor — ibland rätt kuriösa sådana — skulle fattigskolans kassa säkerligen blivit bottenskrapad mer än en gång under de 15 år skolan ägde bestånd utan vare sig kommunalt eller statligt understöd.

I behåll från år 1860 finns ett häfte benämnt »Lottlista», det innehåller 11 fullskrivna blad i stor folio med namn på lottköpare. En stor del av stadens dåvarande medborgare och medborgarinnor passerar här revy, dels i egenhändiga namnteckningar, dels i namn tecknade enligt uppdrag, såsom t.ex. Zachris Topelius och hans döttrars. Lotterna nr 767—772 köptes av en som tecknar sig »Christelig välvilia». Ingressen till Lottlistan lyder:

»Till allmänhetens deltagande öfverlämnas härjämte en anteckningslista för bortlottning af diverse effecter, godhetsfullt lämnade af stadens respective Damer, för bidrag till småbarnsskolans underhåll. Det vackra ändamålet torde här berättiga följande, en frejdad skalds, bekanta ord:

»Menniskovän, vid himlens hot, låt ditt hjerta dig beveka!

Kan oss här ditt namn nu neka? Kan du göra Gud emot?»

Nej, det kunde det dåtida Nykarleby icke göra, lotterna 1037 st. blev alla sålda à 5 kopek st. Lotteriet hölls i juli på prostgården Jeansborg, inbragte 52 rbl 65 k. och i inträdesavgifter 2:10. Frk. Rosa Dyhr (sedermera lektorskan Backman) fick ihop 4 rbl genom bokförsäljning och fru C. Forssén genom »diverse småsakers försäljning och ett barnlotteri» 91 rbl 20 k. I oktober bokförs följande post: »Av smeden N. Bergsten gm Carusellåkning 22 rbl», en kuriös inkomstkälla som även året därpå ger 25 rbl 50 k. enl. anteckningen: »Av smeden Bergsten inkomst av karusellen». Handl. A. Lybeck förärar 5 rbl och rådman Dyhr betalar i ränta för ett lån på 250 rbl fr. skolkassan 5 rbl 62 ½. kopek.

Förteckningen över utgifterna för första skolterminen visar att man köpt ett skåp med lås, 4 sävmattor, 8 st. »bläckstakar» (enkla ljushållare av bleckplåt)), 43 alnar lärft för flickornas sömnadsarbeten och 20 ex. av Leinbergs Bibl. historia. 5 mån. lön åt fru Sofia Backlund blev 25 rbl och ½ års hyra för skolan till fru Cajsa Brunberg 15 rbl. Skepparänkan Maria Sofia Backlund, syster till sjökapten Carl Oskar Olsson och målarinnan Hilda Olsson, var sål. skolans första lärarinna med en lön av 5 rbl i mån.

Från 1866 räknades lönen i mark enl. kursen 1 rbl = 4 mk, och fru Backlund bekom halvårsvis 120 mk, vilket gör 20 mk per månad. Hon var skolans föreståndarinna i 11 år och undervisade huvudsakligast i handarbeten. Det mesta av den övriga undervisningen fördelades på stadens bildade ungdomar av båda könen, dock mest flickor, och sköttes utan ersättning. Fruarna sände för skolan behövlig ved gratis. Skolans kassabok upptar inga andra bränsleutgifter under 15 år än vedhuggning, t. ex. 1868 i juni »Huggning av 5 lass ved à 30 p = 1:50». Flickorna uppfostrades till enkelhet och arbetsamhet och blev skickliga i linnesömnad, stoppning, lappning och annat handarbete, omvittnas av en samtida sagesman. År 1864 hade skolan 37 elever. En som varit med om Fattigskolans sista läsår som elev är fröken Emelie Öhman på Frihemmet. Föreståndarinna och lärare de två sista åren var fru Backlunds dotter Alma, sedan gift Hongell i Gamlakarleby och mor till Ada Hongell, framstående rektor för Gkby läroverk på sin tid.

Var i staden var Fattigskolan belägen? Skepparänkan Cajsa Brunbergs lilla gård nr 101 låg på Källbacken vid Gustaf Adolfsgatans norra ända, om jag ej tar fel. [Gård nr 101="Langraden.] Från hösten 1871 var skolan inrymd i målarmästare Carl Haleins gård (nu urmak. Blomströms [nu riven]), där skolan rådde över sal, kammare och kök jämte vedbod för en hyra av 120 mk i året.

Jag ber Er ej tröttna på Fattigskolans kassabok. Den ger många belägg för den energi och omtanke stadens fruntimmer lade i dagen för skolans ekonomi, utom de redan nämnda. År 1861 var lotteri anordnat hos kaptenskan Maria Kerrman (i gården nr 46). År 1862 insamlades bland »stadens medlemmar» ett vackert belopp, som inlevererades av fru Augusta Lybeck. 1865 var det igen lotteri hos fru Kerrman. Att staden redan på 1860-talet hade en sångförening, som idkade körsång och kunde ge musikaliska soaréer, och att detta ur kulturell synpunkt intressanta sakförhållande knappast blivit annorstädes bevarat för eftervärlden än i Fattigskolans kassabok, är rätt anmärkningsvärt. Den 31 maj och 2 juni år 1867 gav Sångföreningen soaréer, som inbragte 142 mk för skolkassan. Detta hände i de svåra nödårens tid. År 1868 gav Sångföreningen igen tvenne och 1869 ytterligare en soaré för Skolan. Den 14 febr. 1870 hade stadens fruntimmer anordnat soaré och lotteri och skolan inhöstade hela 791 mk 30 p. Även annars var 1870 ett för skolkassan givande år. En dans »för lägre borgerskapet» var anordnad den 18 jan., men gav ej större behållning skolan till godo än 4 mk 5 p, medan fattigbössan på gästgiveriet gav 15 mk 52 p. Engelska firman John Good överraskade genom handelsmannen Gustaf Mauritz Hedström med en gåva stor 265 mk. Från ett dansbröllop och tre danstillställningar bokfördes blygsamma belopp. 1871 anordnades ett slädparti, två dansgillen och en dans på skolan, vilka tillställningar dock ej tillförde skolkassan mer än 15 mk. 1872 var soaré hos handl. Alfred Häggblom. Därutöver var året rätt dansant: en dans för stadens gesäller, en dans för hantverkare och sjömän, två danser hos sjöman Winqvist, en dans hos sjömanshustrun Löfsten och ytterligare två dansgillen är nämnda som inkomstposter i Fattigskolans kassabok. År 1873 anordnar stadens damer åter soaré och lotteri, som ger skolan 685 mk, en dockteater gav 60 mk.

Skolans kassabehållning växte och pengarna gjordes räntebärande genom att lånas ut åt råd- och handelsmän, åt apotekarn, åt studenter och magistrar och till och med åt stadens fattigkassa. Det var den tiden då inga bankkontor fanns i staden, ej ens sparbanken, som grundades först 1874. Penningknappheten och efterfrågan på lån var större än vi tror, och ingen kassa eller privat person behövde ligga med oförräntade penningmedel.

Allt detta och annat till kan man läsa ut ur Fattigskolans nötta kassabok. Den är, som vi sett, ekonomiskt och kulturellt upplysande på många vis. Samma kassabok fortsätter från 1875 att betjäna Folkskolan för flickor och avslutas den 31 dec. 1897 med en kassabehållning av 4.677 mk 52 p.

*

Vi har följt nykarlebydamernas filantropiska verksamhet från 1858, då deras fruntimmersförening första gången omnämnes, till 1875. Att föreningen fortsatte att verka i någon form även sedan samhället nämnda år övertog fattiga flickors skolning får vi taga för givet, ehuru verksamheten och dess form under ett tiotal år framåt ej numera torde kunna verifieras. Icke ett enda föreningsprotokoll eller skrivelse, som kunde belysa saken finns veterligen i behåll. Man är hänvisad till ytterst sparsamma notiser och annonser i ortstidningen Österbottniska Posten som började utkomma år 1882, dessutom till fördelningen av brännvinsutminuteringsbolagets vinstmedel och till en kassabok på vars etikett står präntat »Nykarleby Fruntimmersförenings Huvudbok.» Boken börjar i febr 1896 med inköp till föreningens »Arbetsbyrå» av ullgarn, halvylle till gosskläder, halvylleklädningstyg för flickor och bomullstyg. Bokens sista debetpost i juli 1917 lyder: »Ett tekök sålt på auktion 8 mk» och den sista kreditposten 14 juli samma år låter en eventuellt intresserad eftervärld veta följande: »Insatt i Sparbanken 15 mk 86 p.»

Vad först ÖP vidkommer, låter vi tidningen ge oss några inblickar i stadsmiljön på 80-talet:

Österbottniska järnvägen bygges 1886, och vägen mellan staden och Kovjoki förbättras och får delvis en ny sträckning.

Staden får gatubelysning 1883 från ett 40-tal lyktor med petroleumlyse. Staden ger brännvinspengar till en hornmusikkår, som flitigt lät höra sig vid festliga tillfällen. En ny sångförening bildas med skolföreståndare Spolander som skicklig dirigent. Även nykterhetsföreningen försöker sig på egen sångkör på 80-talet, men den måste upphöra i brist på ledare. Annars lägger man märke till nykterhetsföreningens s. k. Sibirienfester med Anders Svedberg som föredragare.

Sjömansmissionssyföreningen och fruntimmersföreningen strävar med sociala arbetsuppgifter men med snäv och begränsad anslutning, till stor del är samma personer medlemmar i båda.

Stadens store son Zachris Topelius kastar glans över sin hemort genom ett och annat sommarbesök ännu på 80- och 90-talen. Så t. ex. 8 aug. 1887 är det stor sammandragning av skolbarn från staden och omnejden på en gräslinda. Skalden talar till icke mindre än 600 skolbarn om Majföreningen som grundats till småfåglarnas skydd. Efteråt är Z. Topelius inbjuden till Brunnsholmarna på supé. Dr Forsius utbringar hedersgästens skål, And. Svedberg tackar honom för vad han gjort för folket och folkets barn. Fritz Olson, som den tiden startat ortens första mejeri på Kuddnäs, framför en hälsning från Kuddnäs aspar och småfåglar, och skalden själv höjer en skål för Nykarleby stad och dess framtid.

Men ännu har inga skålar hjälpt varken Nykarleby eller något annat samhälle framåt. 1880-talet var för folkets breda lager en svår tid, och emigrationen tog fart som aldrig förr i vår landsända. Arbetsbristen och penningknappheten var svårare än vad vi känner till.

Från Nykarleby skrevs till Vasabladet 15 maj 1886: »Sinnena har upprörts av de många konkurserna på orten ävensom den tryckta affärsställningen överhuvud. Tyngst har slaget drabbat den fattigaste delen av befolkningen, i synnerhet genom stängningen av tändsticksfabriken, som gav över 50 arbetare, män, kvinnor och barn, ett tarvligt levebröd. I benmjölsfabriken har dock arbetet varit i full gång, och den därmed förbundna sågen har även begynt sin verksamhet.»

I ÖP för den 17 nov. 1887 ingår följande annons: »Tisdagen den 29 nov. kl. 11 f.m. utaccorderas å rådhuset åt den därtill lämpligaste och minst fordrande särskilda stadens fattighjon i avseende å desammas förseende med föda, kläder, husrum och nödig vård under nästkommande år. Nykarleby den 15 november 1887. Fattigvårdsstyrelsen.»

I närmast följande nr av tidningen får vi i notisform veta, att anslaget för fattigvården för 1888 är av drätselkammaren föreslaget att utgå med 2.800 mk eller omkring hälften av vad som kommer att uttaxeras för kommunala behov. År 1886 användes fattigvården på följande sätt: beständiga understöd gavs åt 10 personer, tillfälliga understöd åt 11 personer, utackorderade var 6 personer och dessutom var det diverse utgifter, såsom begravningshjälp, medicin, skjuts och underhåll av i utlandet insjuknade sjömän m. m.

Men spritförsäljningsställen var det gott om i Nykarleby på 1880-talet. Vi tar 1881 som exempel: I handelsbutiken i gården nr 19 såldes utom andra varor även destillerade spritdrycker i minut. Samma rättighet hade Nykarleby vin- & spritvarubolag i gården nr 41. Konjak, rom m. m. såldes i parti och minut i gården nr 40, brännvin i parti i gården nr 41 och i gården nr 12, brännvin i parti och minut i gården nr 39 och i gården nr 44. Utskänkning av brännvin (suptals) försiggick i gården nr 2 och i gården nr 32. Jakobstadsöl såldes i gården nr 79 och Nykarlebyöl i gården nr 22. Gästgiveriet hade självfallet rätt att utskänka brännvin och destillerade spritdrycker åt resande och spisgäster. [Karta från 1877 över spritförsäljningsställen.]

Nykarleby seminarium hade ett slag på 1880-talet abnormt lågt elevantal, och från finskt håll påyrkades indragning av seminariet.

Tidsbilden av Nykarleby på 1880-talet har mera skuggor än dagrar, och detsamma gäller 90-talet. Som exempel på den ekonomiska depressionen i staden kan nämnas, att handl. Isak Svedlins stora gårdsfastighet (nuv. ägare Axel Pensar [2004 Brage Nylund]) såldes på konkursauktion 1895 för 10.200 mk.

Stadens damer behövde ej sakna uppgifter f. social hjälpverksamhet. Beträffande deras användbarhet i det kommunala vårdarbetets styrelseorgan kan påpekas, att först 1889 blev kvinna valbar till medlem i fattigvårdsstyrelsen.

Att nykarlebydamer fortfor att denna tid ägna sig åt gemensam hjälpverksamhet, därom ger ÖP sparsamma besked:

15/12 -87 ingår följande annons: »Fruntimmers fattigföreningens och Sjömansmissionsföreningens arbeten försäljas i fruntimmerskollokalen fredagen den 16 dennes kl. 5 e.m.»

Ett följande år annonseras: »Tisdagar och fredagar på f.m. försäljas å fruntimmersföreningens arbetsbyrå tillverkade arbeten, såsom skjortor, kalsonger, linnen, i strumpor, arbetsblusar o. s. v. genom Josefine Bergh.»

I nov. -94 annonseras: »Fruntimmersföreningens teafton för äldre tisdagen den 13 nov. kl. 7 e.m. i Hellmans gård. Josefine Bergh.»

24/11 samma år: »Bazar. Tisdag, onsdag, torsdag den 4, 5, 6 december anställer Fruntimmersföreningen i Nykarleby uti sin arbetsbyrås lokal (guldsmed Hellmans gård) en bazar till försäljning av under året förfärdigade arbeten. Obs! Det goda ändamålet och de nedsatta prisen.»

6/8 1898. »Nykarleby Fruntimmersförening hade sitt årsmöte i april, varvid ordförande redogjorde för föreningens verksamhet och val av direktion i de avgåendes ställe företogs. Därvid återvaldes fruar Lindbohm, Backman, Spolander och Lundqvist samt frk. Hanna Kjellman, samt till nya medlemmar i styrelsen fru Rosa Petrell och frk. Aline Lybeck.» 1897 års bokslut balanserade på mk 955 mk 32 p.»

År 1904 annons: »Fruntimmersföreningens samtliga medlemmar kallas härmed vänligen till årssammanträde hos undertecknad Josefine Bergh.»

»Resterande inbetalningar för försäljningen i Bönehuset uppbäres tisdagen den 15 mars hos Josefine Bergh.»

Oktober 1904: »Föreningen Ved åt de fattiga sammanträder förstkommande torsdag den 20 dennes på vanligt ställe.»

11/11 1904: »Arbetsbyrån hålles öppen varje fredag kl. 11—12 f.m. Josefine Bergh.»

2/12 1904: »Föreningen Ved åt de fattiga försäljer sina under året förfärdigade arbeten måndagen den 12 dec. kl. 5 e.m. å Rådhuset.

24/1 1908: »Fruntimmersföreningens arbetsbyrå är öppen fredagar kl. 11—12. Josefine Bergh.»

26/11 1909: »Ärade medlemmar i föreningen Ved åt de fatiga behagade sammanträda fredagen den 26 nov. kl 5 e.m. å rådhuset för att besluta om användande av återstående medel. Selma Spolander.»

27/11 1911 »Sjömansföreningens syförening samlas varje tisdag kl 5 e.m. hos J. Bergh.»

Notiser och annonser om Fruntimmersföreningen syns ej vidare till i ÖP.

De enda understöd av allmänna medel, som kom Fruntimmersföreningen till godo var anslag ur utminuteringsbolagets vinstmedel, i medeltal 250 mk per år under tiden 1890—1898, men endast 50 mk per år för tiden 1900—1910.

Fruntimmersföreningens redan omnämnda kassabok upptar i detalj alla inköp av arbetsmaterial. Likaså detaljerad är försäljningen av färdiga arbeten. Varje köpares namn, plagget som han köpte och priset som han betalade står antecknat år efter år. Försäljningen är uppdelad i 4 grupper: 1) försålda arbeten till allmänheten, 2) försålda kläder åt skolbarn till nedsatta priser (det erlagda priset och det efterskänkta beloppet på varje plagg antecknades i skilda kolumner), grupp 3 bär överskriften Skänkta kläder åt skolbarn (barnen nämnda) och grupp 4 Skänkta kläder åt äldre fattiga.

Bokslutet för 1896 upptar bl. a.: Anslag av brännvinsmedlen 200 mk, medlemsavgifter 64 mk, försäljning till allmänheten 105:75, åt skolbarn 122:25, skänkta plagg åt skolbarn för 64 mk, åt äldre för 46 mk 25 p., hyresutgifter för arbetsbyrån 40:50, uppköp för verksamheten 327:65, l utbetalade arbetslöner 111:40 kassabehållning 448:07.

*

Den drivande och sammanhållande kraften i Nykarleby Fruntimmersförening genom årens långa räcka var fröken Josefine Bergh. Hon var född 1837 och brordotter till sjökapten Jakob Kerrmans fru Maria Albertina Bergh och upptogs som fosterdotter av de barnlösa makarna Kerrman i Nykarleby. Som ung fick hon i Stockholm utbildning i pianospel och teckning och gav privata musiklektioner i Nykarleby till sitt 85:te år. Hon idkade blomster- och trädgårdsodling och hade fröhandel. En lång tid var fröken Bergh lärarinna och föreståndarinna i söndagsskolan. Jag minns så väl den välgörande, rofyllda sinnesstämning hon skapade bland oss barn när hon varje söndag som avslutning på lektionen fritt föredrog en kort berättelse. Hon suggererade oss med sin goda, varma blick, så vi glömde hennes magra ansikte. Folkhumorn gav henne namnet Magermamselln, men hon adlade namnet genom sitt nobla, hjärtegoda väsen och var allmänt aktad av hög och låg.

Fruntimmersföreningen och Sjömansmissionens syförening var hennes skötebarn. Att ha varit aktivt med i nykarlebydamernas filantropiska verksamhet ett drygt halvsekel är ett uthållighetsrekord som inger respekt. Hon dog i Nykarleby den 8 dec. 1928, 91 år gammal.

Josefine Bergh var fullödig representant för oegennyttig kvinnoverksamhet i den tjänande kärlekens tjänst i vår stad i äldre tid. De gamlas hem, är ett nutida resultat av kvinnosträvanden med åldringsvården som mål, strävanden präglade av samma höga etiska halt och ideella bevekelsegrunder, som den forna fruntimmersföreningens verksamhet på andra sociala arbetsfält.

»Varje tid har sina behov, sina mål, sin egen kamp. Våra intressen är icke desamma som deras, vilka kommer efter oss.»

Som ett äreminne över all osjälvisk och uppoffrande kvinnogärning i Nykarleby både förr och nu ville jag citera Topelii ord:

»Att ha levat för andras strider,
det är att leva för alla tider,
det lyser långt genom årens snö,
det kan förgätas, men kan ej dö.»


J. L. Birck (1963) Kvinnlig filantropi i Nykarleby nu och förr (1858—1963).
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.


Läs mer:
I slutet på Föreningsväsen i Uppslagsverket Finland finns länkar till fler föreningshistoriker.
(Inf. 2004-06-06, rev. 2014-11-08.)