J. L . B i r c k:

ERIK OLIN OCH HANS BYSKOLA

En österbottnisk tidsbild från 1800-talet

[DEL 3]

Skolmästare Erik Olin hade sinne för värdiga, högtidliga former vid viktiga tillfällen i skolans liv. Varje skolkurs öppnades med psalmsång, bön och ett omsorgsfullt utformat ”Tal vid Skolans Början”, i vilket skolans betydelse inskärptes och vikten av allvår och flit i arbetet lades barn och närvarande målsmän på sinnet. När de fyra eller sex skolveckorna voro till ända, avslutades kursen med en offentlig, högtidlig examen i närvaro av föräldrar och f. d. elever. Barnen sjöngo och blevo i tillfälle att visa något av vad de inhämtat i kunskapsväg. Lärarens ”Examenstal” omfattade vanligen tre avdelningar: till barnen i allmänhet, till de elever som voro i den ålder att de skulle börja i skriftskolan och till föräldrarna. Talen innehöllo värdefulla tankeställare för varje grupp bland
åhörarna.

Erik Olin drog sig icke för att tala öppet språk inför de församlade föräldrarna om felsyn på skolan från de vuxnas sida eller om oriktig behandling av barnen i hemmen. Ett par utdrag ur sådana skoltal (från tiden omkring 1868) förtjäna att återgivas såsom bidrag till kännedomen om dåtida skol- och hemförhållanden:

”Ännu vill jag nämna en sak, som verkat ganska mycket inflytande på barnen, det har jag i mångt och mycket erfarit i skoldistrikten. De som minst veta huru det går till i Skolan, de göra stort larm i barnens åhöro om de Läroämnen, som i Skolan meddelas. De säga att det är alldeles onödigt att fjeska med skrifning, Arithmetik, hufvudräkning, Naturläran, Formläran, Geografin och Kartor o. s. v. Aldrig frågar Presterna efter om de (barnen) kan det eller int'. Men jag svarar: Allt detta och mycket mera är jag (an)befallt från Skol-Seminarium. Jag har kommit till erfarenhet derom att åskådliga figurer kan gagna barnaförståndet bättre än många ord. Hvar och en borde begripa, att det man ser för ögonen förstås bättre, och ju bättre man förstår ju bättre kan man minnas det. De som anse ett och annat i undervisnigen onödigt och dertill låter små barn märka detta, för dem är det fåfängt att sända sina barn i Skolan. Jag ser tydligt, att deras barn äro likgiltiga för all slags undervisning, och det undrar Jag intet öfver, emedan barnen betrakta saken på samma sätt (som föräldrarna), så vilja de intet lära hvarken det ena eller det andra. De som ämnar anlita Skolan till hjelp för sina barns undervisning, böra intet inplanta misstroende i barnen först och sedan sända dem till Skolan. För sådana barn tjenar deras Skolgång till intet. De äro både mig, sig sjelfva och andra till besvär, det har jag långt före detta erfarit.

Jag måste nu sluta, (ty) hvad kan mina klagovisor uträtta? Kanhända de mer förbittra än förbättra, men jag måste ändå säga min mening. Jag har i 9 års tid varit sysselsatt i detta yrke och har derunder måst utstå många ledsamma stunder, så att mitt ansigte, förfallet av sorg, bär vittnesbörd derom, och jag borttorkar såsom gräs. Men jag måste dagligen bedja: du, Herre, ser min förmåga att den är svag, styrk den svage i dag!” — I den sorgmodiga slutreflexionen imiterade skolmästaren psaltarens bildspråk, vilket sannolikt ej förfelade att göra intryck på åhörarna.

Den allmänna fattigdomen på landsbygden och vardagslivets torftighet såväl i bondgårdar som i backstugor medverkade säkerligen till föräldrarnas grovhet och hårdhet i ton och sätt mot barnen i många hem. I ett examenstal tar den orädde skolmästaren till orda som följer:

”Och nu vänder jag mig till Eder, kära Föräldrar och vänner, som ha kommit hit i dag tillika med dessa barn för att afhöra deras nu inhemtade kunskaper. Åt Eder lämnar jag dessa barn, bevisen dem den välgärningen att Ni bedja Gud för dem och anbefalla dem åt hans Andes ledning. Hvad är naturligare för barnen än att de betrakta sina föräldrars görande för det enda och rättaste af det de finna i verlden. Kära Föräldrar, tilltalen icke barnen med förbannelser, vrede och bitterhet, ty derigenom bli de icke alls bättre, utan de vänjas till hat, olydnad, vrede och förakt för allt, som kunde vara för dem nyttiga föreställningar. Kommen alltid ihåg Pauli ord: Reten icke edra barn till vrede, utan talen milda, vänliga, saktmodiga och kärleksfulla ord till Edra barn. Så afhöra de Eder med nöje, så vilja och kunna de uppfylla Edra fordringar och så få de göra sitt åliggande med fröjd och icke med suckan, ty det (att med suckan och motvilja göra något) är dem och Eder icke nyttigt.

Jag har hört barn, som för mig med tårfyllda ögon ha klagat öfver sina egna föräldrars omenskliga behandlingar. Det kan en och hvar förstå att det göra de icke utan orsak. Vi veta att alla barn ha kärlek till föräldrarna af naturen. De vilja ej gerna klaga, men nöden tvingar dem dertill. De anse sig som öfvergifna främlingar på jorden. Om jag eller någon af Eder skulle känna det stora antalet på de äfven i vårt land till tusende-tal vanvårdade och förvildade barn, hvilka, sedan de tillväxt i gudlöshet likasom i ålder, störa samhällets frid och lugn genom mord, stölder och rån och slutligen stannat inom fängelsemurar! Ni skulle, säger jag, häpna och fasa öfver mensklighetens elände. Och är Ni fader eller moder eller barnavårdare, så betänk, att om Ni icke uppföder barn i tukt och Herrans förmaning, så faller på Eder ansvaret inför Gud och menniskor för allt det onda Edra barn göra i verlden, och för det gräsliga de skola lida i evigheten. Uti Edra onda och förderfvade barn, dem Ni retat till vrede, d. v. s. till ogudaktighet och synd, kommer detta onda att lefva och bibehållas länge efter Eder död. De laster, i hvilka de genom Edert förvållande råkat, fortgå till deras barn och efterkommande såsom det olyckligaste arf. Då den rättfärdigas åminnelse blifver uti välsignelse, så låter den ogudaktige i sina vanvårdade, elaka barn en förbannelse-åminnelse efter sig, säger Syrak i 23: 36. — — —

Men här kan nu någon tänka: detta är ett hårdt tal af en olärd man, ho kan det höra? Men sägen, kära vänner, är det icke hårdare att uppväcka barnen från deras menlösa sömn om morgonen med vrede och bitterhet, med förbannelse på läpparna, ja till och med med hugg och slag förrän de hafva fått sina ögon öppnade. Tror någon att man bör eller kan prisa och berömma ett sådant förhållande. Mången talar aldrig med sina barn om de andliga behoven, om det lefvande brödet, som nederkommit af himmelen (Joh. 6:51) — — —

Men, tänker någon, som finner sig träffad häraf, jag har ingen tid att så fundera med barnen, när arbetet vidhänger från morgonen ända till aftonen. Och skulle jag än ha tid, så bar jag dock icke förmåga och kunskap, eller förstånd och vishet att undervisa mina barn i Herrans vägar.
Förmågan eger ingen af sig sjelf, aldra minst i det andeliga, utan att det varder honom gifvet af himmelen. Det är Gud som verkar i oss både vilja och gerning, säger Paulus i Phil, 2:3 Bed af Gud denna vilja, denna förmåga och du skall erfara: den som beder han får. — — —” .

Erik Olin gick helt upp i sin fostrargärning, det blev vidd och djup i den på ett sätt, som gör att hans personlighet inger aktning och respekt och kommer att ha en hedersplats i de självlärda byskolmästarnas historia.

Den ambulerande skolans lärare fick en ingående kännedom om byar och bygd där de verkade. Visserligen bodde läraren vanligen i ”klassrummet”= bondstugan, som, enligt en meddelare och f. d. elev, aldrig vädrades annat än vid eldning i den öppna spiseln, varför skolmästaren alltid mot slutet av en skolkurs besvärades av svår huvudvärk. Men ofta hade han att för kvällsmålets skull besöka det ena hemmet efter det andra och stannade vanligen över natten där han åt sista målet för dagen. Han fick del av hemmen och föräldrarnas sorge- och glädjeämnen, arbetsförhållanden och ekonomiska bekymmer. Han gav efter förmåga råd och bistånd i praktiska angelägenheter, anlitades ibland vid bouppteckningar, arvskiften, hemmansförsäljningar, auktioner m. m. Genom sin bibelkunskap och varma gudsfruktan blev han till vägledning och tröst i andligt avseende. Det blev en fruktbringande växelverkan mellan hem och skola, mellan lärare och föräldrar i en utsträckning, som den fasta skolan och dess lärare aldrig kunna uppnå. Skolmästarens hem- och personkännedom inom sitt verksamhetsområde blev nära nog fullständig. Han var utrustad med gott minne för namn och årtal, och bygdebefolkningens släktförhållanden kunde han klart utlägga.

Då han så väl kände allmogen och ville dess väl, försökte han förbättra dess seder och därigenom höja den både i kulturellt och religiöst hänseende. Ett gott exempel härpå är den frivilliga överenskommelse eller ”förening” han sökte få till stånd i syfte att motarbeta dryckenskap och ovärdiga nöjen. De som inte fogade sig häri skulle bli uteslutna från rätten att låta sina barn besöka byskolan. Det här nedan avtryckta aktstycket visar hur allvarligt och högtidigt han tog på saken. Det är dock inte känt, om han hade framgäng i dessa strävanden. Förbindelsen som alla måste underskriva lyder nämligen:

Wi underskrifne lofvar med hand och hjerta, att alltid ihågkomma och uppfylla följande löften:

Erik Olins öppna och mottagliga sinne för naturens skönhet, årstidernas växlingar och behag tog sig poetiska uttryck redan i ynglingaåren, då han arbetade hos morbrodern på Gertruds hemman. En dag körde han ett ved- eller hölass över den snöiga isen på Storträsket. Det var i april månad, solen sken och luften var fylld av vårkänningar. Ynglingasinnet blev överfullt, lasset stannades, hästen fick en hötapp, och intrycken formade sig till en med käppen skriven improvisation i snön:

”Solen är nu på sin höjd och skiner riktigt klart.
nog får hon skin' i många dar, innan det blir bart.
Men kanske innan maj mån's slut
är snöden all ur skogen ut
och vackra sommarn skrider fram
och alla träd bli grön' och grann'.”

Versen blev känd genom att en skrivkunnig man kort därpå färdades samma väg, läste den och hade nöje av den.

Som skolmästare fann Erik Olin att verser och dikter passa bra för barnen både som läs- och avskrivningsövningar och att många barn lättare lärde sig stycken i bunden än i obunden form, ja blevo intresserade och roade av att själva hitta på rim och versrader. Skolmästaren såg häri en framkomlig och värdefull väg till både kunskap och tanke- och själsutveckling hos sina elever. Han förstod att på lämpligt sätt uppmuntra barnens versifierade skriverier, ”författning”, som han kallade det. De formligen ”kappades” (tävlade) om att avskriva dikter, sätta ihop egna verser och memorera både egna och andras alster. Bevis härför äro. f. d. elever, som ännu i sin ålders höst kunde ur minnet återge långa dikter, som de lärt sig i Olins skola. Ett annat belägg äro de många f. d. elever, både manliga och kvinnliga, som fortsatte att forma verser och dikter, mest av religiöst innehåll, och sände dem som tacksamhetsbevis till sin avhållne skolmästare.

Denne samlade såväl sina egna dikter som sina elevers och vänners och skrev in dem i för ändamålet enkom inbundna böcker av skrivpapper. Den större, 360 sid. i kvartoformat, ”Minnesbok för Erik Olin, Socklot den 13 september 1869” innehåller dessutom och till övervägande del skolmästarens egna tal, uppsatser och religiösa betraktelser. Den mindre — ett par hundra sidor i stor oktav har den för en poesibok något ovanliga rubriken ”Nykarleby Landsförsamling, Samlad af Erik Olin från 1863.” Namnet anger dikternas geografiska författarområde, vilket dock ej hindrar att boken inrymmer alster även av en och annan poet från Pedersöre.

Bristfälliga och tafatta i utformningen innehålla dock dessa poetiska försök åtskilligt av intresse i ämnesval, tankar och bilder. De karaktärisera rätt väl både sina olärda allmogeförfattare och förhållandena på den österbottniska landsbygden den tiden. Bondeallmogens liv och tankevärld avspeglas på ett rörande trohjärtat sätt i dessa naiva men äkta uttryck för tankar, som då rörde sig i folksjälen.

I företalet till första avdelningen av diktboken — Olins egna dikter — skriver författaren: ”Dessa sånger har jag författat på lediga stunder, dels för att uppöfva min tankeförmåga, dels för att öfva mig i skrifkonsten. — — — Min afsigt med dessa Sånger har ej varit att bråka med någon satsbyggnad eller med höga och konstiga ord, vilket jag icke är mäktig. Utan på det enfaldiga sättet, nära nog efter bondens dialekt, har jag velat uttrycka mina känslor utaf min sjelfförfarenhet (erfarenhet) allt ifrån mina barnaår. Och derigenom velat föra andra till mera aktgifvande på sig sjelfva och på tiden för den enskilda menniskan, huru den är föränderlig. — — —”

Ofta äro dikterna av självbiografiskt och vemodigt innehåll, t. ex. ”Sorgeminnen från barndomens och ungdomens dagar” författad 1863. ”Denna sången är den första jag författade när jag tredje gången blev utan hem.” Början lyder:

”Jag ville gärna sjunga, men gråt förtar min röst.
Nu i mitt hjärtas tunga var skall jag finna tröst?
Min tröst jag intet finner på hela denna jord.
Den tröst som jag förnimmer, den har jag av Guds ord.
Jag haver intet hem på hela jordens rund,
om morgon' vet jag inte var aftonen kan bli.
Med sorg det mig påminte var stund som gick förbi.”

År 1869 biktar förf. i Kovjoki en sorg av annat slag i dikten ”Den öfvergifna gossen”. Sjunges som ”Jag gick mig uti lunden”, anger förf.

”En mycket älskad flicka, den jag mig utvalt har,
har sorgen till mig skicka' när hon en annan tar.

En sorg den jag ej glömmer så läng' jag henne ser,
förrän mig jorden gömmer och jag ej finnes mer.

Hur' mången tid och ställen, som rinner i min håg,
jag träffat henn' om kvällen, det endast Herren såg.

Jag tänkt en tid uppskjuta det för en orsaks skuld.
Derföre blef jag utan den som var mig så huld.

Men den som ej vill taga, när Herren gifva vill,
han har ej rätt att klaga, ty tiden han förspild'.

Men skulle Gud behaga ge mig ännu en vän,
då vill ej mer jag klaga fast jag förlorat en.

Jag slutar denna sången, som jag nu skrifvit har.
Så har det hänt med mången, som ämnat bli ett par.”

Förhoppningen om en ny hjärtevän blev aldrig infriad, den ambulerande skolmästaren förblev ungkarl utan egentligt hem hela sitt strävsamma liv.

En dikt heter ”Den fattiga Enkans Hemskola” och skall enligt författarens anvisning sjungas som ”En vacker hustru hette Tora”. I ”Hemskolan” ger änkan allehanda goda råd, som dottern bör följa om hon tar städsel som piga på bondens gård, och även råd hur hon skall skicka sig om hon blir gift. Några av diktens 16 strofer citeras som prov på innehållet:

”Vill du komma fram i världen, försaka då fåfängan, flärden,
som förmörka snart förståndets ljus.
Vill du blifva qvar på ställen, löp ej bort på sena qvällen,
som mången gör, från hus till hus.

Du skall troget, ärligt tjäna, såsom grannens gamla Lena,
som tolfte året än är qvar.
Hon har kläder uti sängar, äfven samlat många pengar.
Så har den som lönen spar.

Kreaturen skall du sköta, ej tiden därmed fåfängt nöta,
utan skynda dig strax hem.
Med fodret skall du väl hushålla, det ej längs vägen sålla,
och stänga dörrar väl igen.

Du skall hålla rent i huset: flaskor, pannor, fat och kruset
hålla vit som elfenben.
Ugnen skall du ock hvitlimma att han må i huset glimma
som han vor' af marmorsten.

— — — — —

Om det händer du blir gifter, får du åter nya pligter
att med mannen din förlikas väl.
Med honom skall du icke träta, honom ej till ondska reta,
Ni som blifvit ett till kropp och själ.

När hönan vill för hanen gala, qvinnan vill för mannen tala,
det kan aldrig gå i lås.
Deraf komma många gräl, och den Onde hittar nog på skäl
så att de rifvas och de slås.

Denna enka hette Nora, som hadd' sin flicka i Hemskola
och sade henne: lär af mig!
Och när flickan kom till åren, trädde hon i modersspåren,
deraf hon sedan gladde sig.”

Erik Olins gudsfruktan och fromhet avspegla sig i hans dikter, varför dessa till innehåll och form ofta gå i psalmstil, t. ex. dikten Kyrkoåret, som i 17 strofer beskriver de kyrkliga högtiderna och deras betydelse. Ibland kunde hans penna även bli skämtsam och munter, såsom t. ex. i ”Bondgubbens skämt och allvar”. I diktens 14 strofer prisar författaren bondens vadmalsdräkt, varnar för köpta ”klädeskläder” och annan dräktfåfänga samt målar ett avskräckande exempel.

”Af granna kläder andra sig med ringa skäl förnöja.
Den hjord jag föder skänker mig min ringa valmars tröja.
Den är ren och hel och varm och väfd utaf min dotters arm,
med den kan jag mig nöja.

En valmarsklädning passar bäst, hvart bonden än vill vandra.
För det han har en klädesväst, dock ingen honom klandrar.
Har han då stöflar äfven till, kan. gå just hvart han vill,
till doktor, präst och handlar.

Med hundskinnsmössa, belingsskor kan bonden bäst genkännas.
Då går det bäst, så jag nu tror, ehvart han har att vändas:
ibland till skogs, ibland sko häst, då kan han röra sig som bäst,
som arbetet det fordrar.

— — — — —

Men ståndspersoner böra visst i klädsel från oss skilja.
Men deri taga bönder mist', som högt sig kläda vilja.
Till arbetskläder duga ej fint kläde, siden, kattun, nej,
jag vill mig ej från bonden skilja.

— — — — —

Jag såg en bonde som var fin, till bröllop blef han kalla'.
Han söp sig full liksom ett svin till spott och spe för alla.
Sen drogs han in uti ett stall, så skötte han sitt fina kall,
i smutsen han sig vältra'.

Hans ögon äro ganska röd', och håret virrvarr hänger.
Han smakar ej en beta bröd, och maten honom vämjer.
Uppkastning qväljes i hans hals, han kunde ej ta sig en vals,
när andra roligt hafva.

Så går det med en sådan sprätt, som sig från ståndet skiljer.
Det är ju intet mer än rätt, en främmand' väg han väljer.
Då villas han i öknen stor, der han ej har en enda bror,
som ville honom leda.

Jag slutar nu min enkla sång, på skämt jag velat den författa.
Du kan för ro skull höra den en gång, åt den kan du väl skratta.
en sanning ligger der ändå, som den väl borde tänka på,
som ej vill likna bonden.”

Råd och förmaningar till skolbarnen klädde skolmästaren i sång bara verser, t. ex. denna:

”Lär dig läsa och förstå alla stycken stor' och små
både in- och utantill och ej någon tid förspill.
Ty då kan du nyttig blifva, glädje åt din lärar' gifva,
räkna rätt och vackert skrifva.”

I företalet till andra avdelningen i sin innehällsrika versbok säger Erik Olin: ”Denna avdelning är författad af mina Skolelever från flera byar inom Nykarleby landsförsamling. Sångförfattning har ej varit något läroämne i skolan, utan en frivillig sak utan befallning. Dessa författade sånger hafva de sänt mig såsom ett tacksamhetsbevis för den lärdom de fått i skolan. Dessa sånger har jag ihopsamlat med nöje och tacksamhet såsom ett kärt minne utaf mina Elever och min lilla verksamhet såsom barnalärare i församlingen.

N. b. Före min tid var sällsynt något barn på landsbygden, som kunde skrifva något af egen författning, men kan vara att något barn fanns, som kunde afskrifva en annans författning, det vet jag ej säkert.

En sakkunnig person ser många fel uti dessa mina elevers verser. Han vare god och anmärka der det behöves. Men jag vill tillägga, att en del af författarna hafva varit endast åtta veckor i min skola. Och jag tror att alla inom församlingen vet att jag är en olärd Skolmästare.”

Några rubriker på denna avdelnings dikter:

”Barnets strid med samvetet, förståndet och syndalustarna” författad i Karby 1868. Den 15-åriga författarinnan har inflätat sitt namn, Sanna Backlund, i versernas begynnelsebokstäver. ”Min snart förflydda barndomstid”, ”Min födelsedag”, ”Den sjuka flickan”, ”Långsamma dagar i hemmet”, ”Gratulation på Maria-dagen”, ”Min sista skoltermin”, ”Gratulation till Skolmästaren”.

Sextonåringen Wilhelm Frilund (sedermera bymästare och banmästare i SJ:s tjänst och far till professor H. Frilund) skrev, när han år 1881 begav sig hemifrån, ”Min första resa” i 11 strofer att sjungas som ”Du ömma fadershjärta”:

”Nu börjar jag att skrifva en liten afskedssång,
när jag mig skall begifva från hemmet första gång.

Jag reser nu bort fjärran från mina vänner all,
det vete endast Herran hvart vägen taga skall.

När jag kommer ut i verlden nog tänker jag också,
att lasterna och flärden mig städse följa då.

Till Herren jag då beder, Han mig bevara vill.
Han sänder hjelpen neder, jag honom litar till.

Adjö, min far, min moder samt mina vänner all,
min' systrar och min broder, jag nu bort resa skall.”

Bokens tredje avdelning innehåller dikter av Olins afton- och söndagsskolelever samt andra vänner. I ”Fiskarresan till Storgrundet berättar fiskaren Jakob Ohlsson i Socklot 1875 på vers om en svår storm, som skingrade en fiskarflotta på elva båtar och vinddrev tre båtar till Mässkär. Till sin broders minne skrev Johan Frost en dikt med följande långa rubrik: ”För Jakob Karlsson Frost, som dog på hemresan från Amerika den 16 april 1886 på Atlantiska havet i en ålder af 26 år.” Gripande är att läsa den av sin man övergivna amerikahustruns versifierade klagan och resignation inför sitt hårda öde, daterad Pedersöre 1889. En dräng i Markby diktade 1894 ”Allhelgona dagens Sång. Sjunges som Ensam i skuggrika dalen”. Vid ”helgomäss” (”slavarnas högtid” benämnd i tjänarkretsar) utgick ju det för året städslade tjänstefolkets tjänstetid, och det blev förnyad städsel i samma gård eller flyttning och städsel hos annat husbondefolk. Några verser ur drängen Johan Rudströms visa:

”För oss som likt slafvar här vandra,
känns lifvet allt annat än godt.
att flykta från en till den andra
på jorden har blifvit vår lott.

Som foglen om höstet bortreser,
när sommarens fägring är slut,
så äfven den årsdag oss bjuder
på eget kommando gå ut.

Ett år har förrunnit i lifvet.
Hur många är ännu här qvar,
det står i de händer beskrifvet,
som räknar hvart år och hvar dag.

Adjö nu, mitt sällskap och vänner,
förlåten de fel som jag har.
Nu skilsmässan plågsam jag känner,
ty kärlek för eder jag har.

Min värd och värdinna jag beder:
förlåten nu alla de fel,
som blifvit anmärkt af eder,
jag vet ni dertill haft skäl.

Tryckande känns om I hafven
nu hatfulla miner för dem,
som nästan från vaggan till grafven
måst tjena i obestämt hem.”

Omsider blev det ett välförståeligt behov för Erik Olin att bringa ”sin andes barn”, sin kära visbok med egna, elevers och vänners dikter, inför sakförståndiga ögon. Visserligen hade församlingsherden gjort sig underkunnig om dikternas existens och innehåll, men ett större tillfälle yppade sig när själve Zachris Topelius sommaren 1894 besökte barndomsstaden och någon välvillig person — antagligen Z. T:s systerson seminariedirektor Z. Schalin — lade diktboken i skaldens hand. Bland de olinska papperen finns ett gulnat visitkort med ”Z. Topelius” i tryck. På kortet står med skaldens tydliga piktur skrivet:

”Nykarleby den 29 juli 1894. Jag återsänder härmed E. Olins skrifna visbok, som jag fått förtroendet att genomse. Någon rättelse har jag ej velat göra i det bristfälliga språket, men några stycken kunde förtjäna omvårdnad af både formen och tankegången. Där är för mycken reflexion för att vara folkpoesi, men där är oskrymtad tro och mycken innerlighet, som söker ett uttryck. För Olin har denna visbok ett stort personligt värde genom den tillgifvenhet, som röjer sig i elevernas bidrag både för skolan och läraren.”

Nu, långt efteråt, ha både visboken och det omsorgsfullt sparade visitkortet mist personligt värde men i stället fått ett bildningshistoriskt, som växer med åren och hedrar författarna på ett sätt som varken de eller deras samtid tänkt sig.