ÄLVENS BARN.


Alla Nykarlebybarn har ett gemensamt band, som binder dem vid hemorten även sedan de övergivit den. Det är älven, som rinner genom deras barndoms- och ungdomsår, ja fortfar att rinna i minnets värld till livets slut. Sommartid bjöd älven på stillsamt flytande vatten, lockande och skrämmande mörkt för våra barnaögon. Här och var bildades mystiska malströmmar och sugande virvlar, farliga ställen, som vi barbenta småpojkar varnades för, dock med ringa åtlydnad.

Med upphetsad spänning upplevde vi våldsamma islossningar och mäktiga vårflodstider, som drev oss till våghalsig företagsamhet med isblock och störar. Älven i vinterdräkt med sina höga stränder gav oss hårdhänta, härdande kramar och kast, innan vi kunde konsten att stå och ej falla i brant stupande skidspår.


Vårflod den ‎15 ‎maj ‎2011. Förstoring.
Foto: F.L.


Och vilken sällsam tjusning att i kamraters lag ila fram över förvinterns bågnande, brakande klingis! Ja, älven drev oss till kamp och aktivitet allt efter årets växlingar, eller till stillsamma drömmerier i timmar på en strandhäll vid metspöet, flötet och lekande löjors blänk i vattenbrynet.

Älvar är gudarnas budbärare lyder ett poetiskt ord med djup innebörd. Det visste vi pojkar ingenting om, men mycket av det väsentligaste i vår barmdomsvärld anknöt sig till älven: kyrkan och skolan på varsin strand och Storbron, som förband dem med varandra, klappbryggan där våra mammor sköljde och klappade sommarbyken, medan vi strävade längs stränderna eller klev i och ur fiskebåtar med silverglänsande strömmingsfjäll och kännspak lukt. Simstränder, näckrosor och ofrivilliga iplumsningar, drunkningstillbud, allt upplevde vi intensivt, berikande och kamratskapsfostrande inför älvens växlande anlete.



Kyrkan och dramatiska moln den ‎19 ‎juli ‎2010. Förstoring.
Foto: F.L.


Oskar Häggström var min sista återstående klasskamrat från barndomsskolan vid älven. Även i seminariet följdes vi åt om och i skilda klasser. Hela hans verksamhetstid har vi haft kontakt med varandra. Oskar Häggström var ej de stora laternas och de starka ordens man. Han var lågmäld men klar och saklig. Hans ståndpunktstagande var välgrundade, hans logik var avväpnande och ofta färgad av stilla humor. Hans samvetsgrannhet i sitt yrke, hans pålitlighet i handhavandet av allmänna uppdrag och hans karaktärs gedigenhet står över allt beröm.

Till vännen Oskar en sista hälsning från barndomsälvens stränder, där häggen nu slår ut i blom och där Ragnörsforsen stilla risslar nedanför den fridens boning, som gömmer dina föräldrars stoft.

Vila i frid!


J.L. Birck i Österbottniska Posten 1962.
Lars Pensar tillhandahöll med kommentaren:


Oskar Häggström var född i Nykarleby 1886, dimitterades från Nykarleby seminarium 1908. Lärare i Sundby, Pedersöre 1908–50. Pensionerades 1950 efter 42 års lärargärning i Sundby. Avled den 6 juni 1962.

Älvens barn, som jag redan antytt, identifierar jag mig helt med såsom JLB skriver. Säkert många generationer som upplevt det, men nu har de nog minimerats. Inga barn leker vid älven eller på isen, inga smackor flyter längre på dess skummiga yta, få är de som gör sina simturer eller metar i det bruna vattnet. Forsarna har tystnat, Brunnsholmarna blivit Nykarlebys ”Atlantis”.

Endast en familj Häggström fanns i Nykarleby de aktuella åren, nämligen postiljonen Häggström som bodde på tomt 57.


Läs mer:
... älven som rinner genom våra barndoms och ungdomsår av J. L. Birck.
(Inf. 2014-03-12, rev. 2014-03-22 .)