J. L. Birck

Min  barndoms marknader

(På 1890-talet)


II


Till varje marknad hörde en „Vingel-Petteri”, kanske två, som mot en avgift av 5—10 penni tillät hugade kunder att sätta fart på visaren på Vingel-Petters rulett. Om lyckan var spelaren huld, pekade visaren, då den stannat, på en tvålbit, en blyertspenna eller annan likvärdig vinst. Egentligt marknadstingel-tangel var sparsamt företrätt på marknaderna i min barndom. Väderleken var för kall för karusellåkning och tältföreställningar, — de hörde till nöjena sommartid. Ett tält med skjutbana och väckarklocksvinster brukade dock fresta den manliga marknadsungdomen.

Öl, sprithaltiga apoteksdroppar och brännvinstråkare berusade efterhand åtskilliga marknadsbesökare, i synnerhet hästkarlar. Skrän, bråk och slagsmål följde, och marknadsnätterna var stadens tre arrestrum överfyllda. Stadens ordinära polisstyrka — två man — var utökad med ett tiotal s.k. marknadsvakter med en blank mässingsbricka och texten „Vakt”som legitimationstecken på bröstet. Det kunde gå hett till vid inburandet av våldsamma sällar, och någon gång hände, att en kropps- och handlingskraftig vaktman — otränad i polisyrket — blev efteråt ställd till svars för att be använt „mera våld än nöden krävde”, men mest bestod vaktmanskapet av äldre, saktliga män, som aktade sig att gå bröstgänges tillväga mot med kniv eller annat tillhygge beväpnade „fyllbultar”.

Till de mest remarkabla personer, att icke säga personligheter, som inburats i stadens arrest i marknadstid hör väl den vida omkring namnkunnige Isotalon-Antti, Storgård-Ant, från Härma (f. 1831, d. 1911). Han var jämte Rannanjärven-Jukka den främste i ett ryktbart gäng av slagskämpar vid bröllop och gästabud. „Härmästä poikia kymmenen”, vilkas bravader besjöngs i dråpliga folkdikter och vilkas liv till avsevärd del förnöttes på tingsplatser och i fängelser och tukthus.

(Inom parentes kan nämnas, att Isotalon-Antti var barnfödd i Hanhimäki i Härmä i likhet med J. G. B:s mormor, som troligen var faster till Antti. Dennes far härstammade från Ätsäri och skall ha varit en väldig jordbrukare, mätt med dåtida mått. Ej mindre än 18 bredgräftor hängde i hans redskapslider och skall ha brukats flitigt på mossar och kyttland i Hanhimäki.)

   
[Postkort med ”Isontalon Antti ja Rannanjärvi”.

Föga anade min far J. G. B. när han i uppväxtåren såg den storvuxne, starke Isotalon-Antti och hörde berättas om dennes bärsärkalynne och bedrifter, att han senare i livet som polis Nykarleby skulle på en marknad på 1890-talet komma att ta nappatag både med Isotalon-Antti och dennes son och brorson. Händelsen var följande. I-As son hade under rusets inflytande med en ölflaska som tillhygge måttat slag mot fiskal Aminoffs huvud, men slaget träffade skuldran utan att vålla egentlig skada. Fiskalen gav order åt marknadsvakterna att bura in våldsverkaren — liksom också dennes rusige kusin, som tagit parti för sin släkting. J. G. B. var ej tillstädes utan sysselsatt på annat håll, när arresteringen skedde. Men de inburade hade vänner och fränder på marknaden, och dessa sände ilbud med häst till Isotalon-Antti i Härmä, att han skulle skynda till stan och befria sonen och brorsonen ur „butkan”. Redan 4-5 tiden på morgonen var I-A på ort och ställe, och de skrämda brandvakterna, som nattetid uppehöll sig i arrestens för dem avsedda dejourrum, kom springande och bultade upp J. G. B., som låg till sängs efter dagens strapatser. Kvickt var far tillstädes och uppmanade I-A att ta saken med ro, söka sig marknadskvarter och ge sig till tåls några timmar, tills fiskalen infinner sig för att reda upp med arrestanterna. I-A lydde och gick, men bäst som fiskalen och far senare på morgonen i kanslirummet höll på med det sedvanliga förhöret och anteckningarna med en arrestant åt gången, infann sig I-A dem ovetande i vaktrummet, varifrån ledde dörr till varje arrestrum. Trots att i rummet befann sig ett tiotal marknadsvakter och den andra polismannen, blev de illa handfallna och rädda, när den väldige I-A trädde in och i en blink öppnade alla tre dörrarna till arrestrummen och med orden „Tulkaa ulos faarit!” kallade ut rummens duvna gäster. Först när alla rusade ut blev det liv i vakterna: Fiskalen och J. G. B. skyndade till och efter något handgemäng var alla instängda ånyo och med dem också I-A, som jämte sonen och brorsonen belades med handklovar och placerades i samma rum.

Men timmarna skred långsamt fram för inburade även i Nykarleby idylliska häkte på 1890-talet. Det gamla slagurets ljudliga, rogivande knäppningar i vaktrummet förmådde i längden ej lugna ner de tre härmäborna. På morgonkröken krängde de av sig handklovarna och började bearbeta rummets kakelugn, galler och dörr för att komma ut. Ilbud sändes hem till J. G. B., och när denne anlände var fiskalen och ett tiotal vakter församlade utanför den öppnade celldörren. Fiskalen och vakterna hade beväpnat sig med ett brandkäx med halvlångt skaft och bajonettliknande spets och hötte med käxet inåt cellrummet Därinne stod de två unga männen med, de lösa handklovarna i högsta hugg, medan I-A själv satt med samma slags tillhygge på en bänk, som han placerat diagonalt i cellen. Sådan var situationen då J. G. B. kom, och ingen av ordningens väktare syntes våga gå till offensiven. Då kröp J. G. B. under armarna på de närmast celldörren stående vakterna, trängde sig in i cellen, gick till I-As son och sade några vänliga men bestämda ord och fick honom att godvilligt ge ifrån sig handklovarna, varpå J. G. B. slängde dem snabbt ur cellen. Samma procedur upprepades med brorsonen, men gubben I-A gav ej sitt tillhygge ifrån sig. Då dörrståndarna stötte mot honom med brandkäxet, fattade I-A tag i dess krokar, satte fötterna stadigt till spärr mot golvvet där han satt på bänken. J. G. B. var passiv inne i cellen och avvaktade lämpligt ögonblick för handling. För fiskalen och vakterna visade det sig vara omöjligt att dragande få I-A ur fläcken och käxet fritt. Men så fann man på att rikta en kraftig käxstöt mot I-As bröst och fick honom att ramla överända av bänken. Ögonblickligt ingrep J. G. B. och efter en häftig kamp fick man med gemensamma krafter I-A belagd med hand- och fotjärn och kedjad vid cellväggens järnring. Men tre man behövdes för att vrida I-As armar bak på ryggen när handjärnen fästes på. Och I-As ben var så tjocka, att J. G. B. i hast måste vidga fotjärnen med en extra länk.

Det blev givetvis rådsturättssak av detta. Men inför rätten talade och sade Isotalon-Antti ungefär så: „Jag har suttit 15 år i häkte, och skulle för allt i världen ej vilja komma dit igen på gamla dar, varför jag ödmjukast vädjar till Herr Domarens godhet och överseende, så att han ville låta mig slippa på annat sätt från denna sak.” Rätten överlade och borgmästar Strömmer, som var en godhjärtad man och gammal ungkarl, resolverade, att sedan I-A,betalat alla vittnen och erlagt 25 mk till fattigkassan får han gå, vilket också skedde.

S L U T

 


Johan Ludvig Birck. Österbottniska Posten nr 9/1961.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Min barndoms marknader I.
Häjyt och Iso-Talon Antti i Uppslagsverket Finland.
Sången ”Isontalon Antti ja Rannanjärvi”, dels i original och dels i svensk översättning av Ulla Ruusulehto.
I samma nummer fanns även en notis om att Bror Ceder övertagit Caséns affär.