J. L. Birck:

Min barndoms Nygård

III

[Bryggeriet, Brunnsholmarna och Stadskvarnen]

Från bryggeriet lockade ibland en stark och god maltdoft och söta maltklimpar var för oss pojkar välkomna att tugga på. När limonadtillverkningen tog vid under unga patron Alfreds tid i en skild avdelning av bryggeriet, saknades inte pojkar som villiga smakprovare. Ölet var ingenting för dem, men „propsjassare” [stockflottare] tågade gladeligen nu och då iväg med en ölkorg mellan sig innehållande 25 flaskor à 2/3 liter till ett pris av 5 mk korgen.

[Bryggeriet med stadskvarnen i bakgrunden på 1940-talet. Förstoring.
Anna-Maria von Schantz tillhandahöll.
(Inf. 2013-11-14.)]

Till bryggeriets trotjänare hörde även gubben Skrivars, snickare och tunnbindare. Han hade sin verkstad på ett högre markplan mittemot sockenstugan. Verkstaden, där vid behov nya kimbar [laggar] gjordes, fat laggades, laggstråk, bandhakar och andra specialredskap jämte vanliga snickarverktyg kom till användning, var inte en alldeles vanlig verkstad. Väggarna var invändigt försedda med namnteckningar och „skrivor” här och var. Huset hade tidigare haft en annan mission, varit ett nöjenas och behagens tempel i egenskap av brunnshus på stranden ovanför surbrunnen, som låg mittemot Brunnsholmarna. Vare sig törstens ande satt kvar i det gamla brunnshusets väggar eller arbetet med de väldoftande tunnorna väckte den, men den vitskäggige Skrivars, fridsam och gemytlig, var ofta i behov av gårdens öl, „humlestarkt och mäktigt”. Och gällde det däremellan att kurera en ansträngd mage var „Riga balsam” det bästa medel han och hans samtida visste av, men Riga balsam såldes i små originalkrus endast från apoteket och priset var därefter. Vi pojkar tyckte om att betrakta gubben Skrivars förehavanden i arbetet, och särdeles intresserade oss den lilla hartsugnen med den inmurade grytan, som puttrade vid vägkanten mittemot tunnbinderiets dörr. Det var skojigt att se på när de stora ölfaten hartsades inuti, och hartsdoften var inte oäven för våra luktorgan.

[Akvarell av Bryggeriet med omgivning målad av Håkan Nyberg när han år 1952 gick på klass 2 i Nykarleby samskola. Förstoring. Notera den slående likheten med Rafael Sjöbloms foto från 1959!
Birgitta Nars tillhandahöll.
(Inf. 2007-09-18.)]

Gamle patronen var årligen spendersam mot stadens frivilliga brandkår, som till tack uppvaktade honom in corpore [alla tillsammans], marscherande in på den kringbyggda gårdsplanen med kårchefen Gånge Rolf (V. K. E. Wichmann) och hornmusiken i spetsen. Gånge höll tal, mannarna hurrade, musiken klämde i, och vi pojkar stornjöt. Aldrig försummade vi ett publikt tillfälle där brandkåren och hornmusiken var med.

Den var också med vid gamle patrons begravning. Alla som kunde frigöra sig från sina sysslor var visst den gången på benen. Men så var det också en enastående tilldragelse i den lilla staden. Gamle patron Josef Herler var rättrogen katolik, barnfödd i Bayern, och en katolsk präst hade från fjärran ort kommit till städes för att jordfästa den döde på katolskt vis med korstecken, vigvatten, rökelse och allt. Likföljet blev av det längsta slaget, och vi pojkar var naturligtvis med. Om det var av skyldig vördnad för den döde, som i livet lär ha varit en flitig bibelläsare, eller för den katolska ritualens skull, gjorde vi ej riktigt klart för oss.

[Bryggeriet med omgivningar. Oljemålning av Yngve Still från 1970 efter foto han tagit 1955. Förstoring. Minnesbilder av Yngve Still.
Folke Holmström tillhandahöll bild han fått av Yngve.
(Inf. 2017-03-21.)]

En viktig beståndsdel i nygårdskomplexet var staden gamla mjölkvarn nedanför Engs garveri. Den gamla gråstensbyggnaden skall någon gång i tiden ha varit brännvinsbränneri, sades det. På kvarndammens träklädda stenkista mellan kvarnen och Brunnsholmen lades sommartid under min barndom en gångbana av bräder varje sommar. Den hade ledstänger på båda sidor och gjorde det tryggt och bekvämt att komma till Brunnsholmens sommarvärdshus och kägelbana. Bullret av fallande käglor och sprakande fyrverkeri i mörka sensommarkvällar hörde med till Brunnsholmens melodi, men den kom bort, liksom mången annan hemstadsmelodi. Ljudet av sång och glada röster från värdshusets veranda har för alltid tystnat. Även kvarnforsens och kvarndammens melodi har dött bort, och några associationer till Necken och strömkarlen väcks ej av det vatten, som nu sävligt flyter förbi det övergivna kvarnhuset. [Inte ens det finns kvar i dag.] Även bryggerirörelsen har för länge sedan lagts ner och det gamla brygghusets två våningar på älvbranten synes mig sörja över sin misär och ropa efter ny rödfärg och vita knutar och fönsterbräden för att ej skämma älvvyn sedd från bron.

[Bryggeriet skymtar bakom lövverket. Stadskvarnen, Herlers och Engs gårdar och slutligen lövverk på Brunnsholmarna i högerkant. Ovanför Engs taket på den gamla kommunalgården. Detalj ur vykort från 1950-talet, Josef Herlers Bokhandel. En av de första serierna med kort i A6-format.]

I den gamla kvarnens dunkla, dammiga innandöme fanns utrymme ej blott för böndernas mödosamt hopbragda spannmålssäckar, utan även för fantasins tomtar och kvarnspöken. Kvarnkammaren var inte inbjudande för pojksinnet. Där satt ofta mahorkkarökande, brännvinsdoftande gubbar spottande och skroderande. Men kvarnmystiken trängde sig på och Mjölnars-Maris spökhistorier, som hon brukade servera oss barn under gemensam väntan på kvällssena kor i vaktkojan vid Andrasjövägen, började dyka fram i minnet, då man befann sig i kvarnen. Och att tänka på att tillbringa en natt i kvarnkammaren var för en drömmarpilt lika omöjligt som att sova en natt i kyrkan.

[Det vita Tingshuset, Bryggeriet, Engs och Stadskvarnen. Akvarell av Josef Herler, Nykarleby museum. Förstoring.
(Inf. 2020-02-08)]

Mitt vanliga kvarnärende var att köpa en säck sådmjöl till kostförstärkning åt Stjärna och Krona i min mammas fähus. Backen, som ledde från kvarnen förbi bryggeriet upp till Nygårdsvägen, var otrevligt hög och lång för en tungt lastad kärra eller kälke. Svetten pressades fram och kvarnmystiken dunstade bort innan man nådde backens krön, där man stannade och pustade ut.

[Bryggeriet och Stadskvarnen med omgivningar. Oljemålning av A. A(ndersson). Tillhör Kalle Andersson. Förstoring.
(Inf. 2019-02-10.)]

Den gamla sockenstugan tronade i sin dåtida fula rödgrå färgpatina högst på hälleberget invid Nygårdsvägen Säkert hade den bergbacken varit sockenstuguplats och spöplats och en menighetens samlingsplats så länge socknen funnits till, så lämpligt placerade för sitt ändamålet är den av naturen. Vi pojkar hade inga ärenden till sockenstugan förrän vi placerade oss på dess simpla träbänkar några skriftskolveckor höst och vår. Skriftelärare sådana som Karl Viktor Petrell och Werner Bengs förmådde både upplysa och värma mottagliga sinnen, så stugan obekväma bänkar och nakna stockväggar kunde förgätas och berget utanför fick tycke av ett förklaringens berg. På backsluttningens norra sida har många skriftskolårgångar ställt upp för fotografering, och de korten, bland många andra, skulle förtjäna att samlas och dechiffreras.

[Bryggeriet och Stadskvarnen med omgivningar 1938. Förstoring.
Foto: Gunnar Rosenholm 1938. Från Finna.fi, Svenska Litteratursällskapets samlingar. Upprätad, beskuren och något restaurerad.
(Inf. 2022-04-06. Nu finns det inte plats för fler bilder ...)]

Rigabalsam, ett sedan öfver hundrade år användt medel mot sår eller yttre skador i allmänhet. Äkta riga-balsam är ett destillat på åtskilliga örter, såsom rosmarin, lavendel och timjan; men numera beredes det i allmänhet af rosmarin-olja, löst i utspädd sprit, färgad med aloë eller brändt socker.

Främmande ord och namn (1878).