
[Akvarell
av Bryggeriet med omgivning målad av Håkan Nyberg när han år 1952 gick på klass 2 i Nykarleby samskola. Förstoring.
Notera den slående likheten med Rafael Sjöbloms foto från 1959!
Birgitta
Nars tillhandahöll.
(Inf. 2007-09-18.)]
Gamle patronen var årligen spendersam mot stadens
frivilliga brandkår, som till tack uppvaktade honom in corpore [alla tillsammans], marscherande in på den kringbyggda gårdsplanen
med kårchefen Gånge Rolf (V. K. E. Wichmann) och hornmusiken
i spetsen. Gånge höll tal, mannarna hurrade, musiken klämde i, och vi pojkar stornjöt. Aldrig försummade vi ett publikt tillfälle
där brandkåren och hornmusiken var med.
Den var också med vid gamle patrons begravning. Alla som kunde frigöra sig från
sina sysslor var visst den gången på benen. Men så var det också en enastående tilldragelse i den lilla staden. Gamle patron
Josef Herler var rättrogen katolik, barnfödd i Bayern, och en katolsk präst hade från fjärran ort kommit till städes för
att jordfästa den döde på katolskt vis med korstecken, vigvatten, rökelse och allt. Likföljet blev av det längsta slaget,
och vi pojkar var naturligtvis med. Om det var av skyldig vördnad för den döde, som i livet lär ha varit en flitig bibelläsare,
eller för den katolska ritualens skull, gjorde vi ej riktigt klart för oss.

[Bryggeriet med omgivningar. Oljemålning av Yngve Still från 1970 efter foto han tagit 1955. Förstoring. Minnesbilder av Yngve Still.
Folke Holmström tillhandahöll bild han fått av Yngve.
(Inf 2017-03-21.)]
En viktig beståndsdel i nygårdskomplexet var staden
gamla mjölkvarn nedanför Engs garveri. Den gamla gråstensbyggnaden skall någon gång i tiden ha varit brännvinsbränneri,
sades det. På kvarndammens träklädda stenkista mellan kvarnen och Brunnsholmen lades sommartid lades under min barndom en gångbana
av bräder varje sommar. Den hade ledstänger på båda sidor och gjorde det tryggt och bekvämt att komma till Brunnsholmens sommarvärdshus
och kägelbana. Bullret av fallande käglor och sprakande fyrverkeri i mörka sensommarkvällar hörde med till Brunnsholmens melodi,
men den kom bort, liksom mången annan hemstadsmelodi. Ljudet av sång och glada röster från värdshusets veranda har för
alltid tystnat. Även kvarnforsens och kvarndammens melodi har dött bort, och några associationer till Necken och strömkarlen väcks
ej av det vatten, som nu sävligt flyter förbi det övergivna kvarnhuset. [Inte ens det finns kvar i dag.] Även bryggerirörelsen
har för länge sedan lagts ner och det gamla brygghusets två våningar på älvbranten synes mig sörja över sin misär
och ropa efter ny rödfärg och vita knutar och fönsterbräden för att ej skämma älvvyn sedd från bron.
|

[Bryggeriet skymtar bakom lövverket. Stadskvarnen, Herlers
och Engs gårdar och slutligen lövverk på Brunnsholmarna i högerkant. Ovanför Engs taket på den gamla kommunalgården. Detalj ur vykort från 1950-talet, Josef Herlers Bokhandel. En av de första serierna
med kort i A6-format.]
I den gamla kvarnens dunkla, dammiga innandöme fanns utrymme
ej blott för böndernas mödosamt hopbragda spannmålssäckar, utan även för fantasins tomtar och kvarnspöken.
Kvarnkammaren var inte inbjudande för pojksinnet. Där satt ofta mahorkkarökande, brännvinsdoftande gubbar spottande och skroderande.
Men kvarnmystiken trängde sig på och Mjölnars-Maris spökhistorier, som hon brukade servera oss barn under gemensam väntan på
kvällssena kor i vaktkojan vid Andrasjövägen, började dyka fram i minnet, då man befann sig i kvarnen. Och att tänka på
att tillbringa en natt i kvarnkammaren var för en drömmarpilt lika omöjligt som att sova en natt i kyrkan.

[Det vita Tingshuset, Bryggeriet, Engs och Stadskvarnen. Akvarell av Josef Herler, Nykarleby museum. Förstoring.
(Inf. 2020-02-08)]
Mitt vanliga kvarnärende
var att köpa en säck sådmjöl till kostförstärkning åt Stjärna och Krona i min mammas fähus. Backen,
som ledde från kvarnen förbi bryggeriet upp till Nygårdsvägen, var otrevligt hög och lång för en tungt lastad
kärra eller kälke. Svetten pressades fram och kvarnmystiken dunstade bort innan man nådde backens krön, där man stannade och pustade
ut.

[Bryggeriet och Stadskvarnen med omgivningar. Oljemålning av A. A(ndersson). Tillhör Kalle Andersson. Förstoring.
(Inf 2019-02-10.)]
Den gamla sockenstugan tronade i sin dåtida fula rödgrå färgpatina
högst på hälleberget invid Nygårdsvägen Säkert hade den bergbacken varit sockenstuguplats och spöplats och en menighetens samlingsplats så länge socknen funnits till, så lämpligt placerade för sitt ändamålet är den
av naturen. Vi pojkar hade inga ärenden till sockenstugan förrän vi placerade oss på dess simpla träbänkar några skriftskolveckor
höst och vår. Skriftelärare sådana som Karl Viktor Petrell och Werner Bengs förmådde både upplysa och värma
mottagliga sinnen, så stugan obekväma bänkar och nakna stockväggar kunde förgätas och berget utanför fick tycke av ett
förklaringens berg. På backsluttningens norra sida har många skriftskolårgångar ställt upp för fotografering, och
de korten, bland många andra, skulle förtjäna att samlas och dechiffreras.
|
Forts. i nästa nummer.
J. L. Birck i Österbottniska
Posten nr 51/1959.
Lars Pensar tillhandahöll.
Läs mer:
Föregående avsnitt.
Brunnsholmarna av Hedström och Erik Birck.
Nykarleby i Konsten.
(Rev.
2020-02-08
.)
Rigabalsam, ett sedan öfver hundrade år användt medel mot sår eller yttre skador i allmänhet. Äkta riga-balsam är
ett destillat på åtskilliga örter, såsom rosmarin, lavendel och timjan; men numera beredes det i allmänhet af rosmarin-olja,
löst i utspädd sprit, färgad med aloë eller brändt socker.
Främmande ord och namn (1878). |
|