J. L. Birck:
Min barndoms Nygård
IV
[Rajåkern]
Talrika generationer av småpojkar
och flickor har Sockenstugoberget tjänat som skid- och kälkbacke ända från trivialskolans tid
på 1600-talet, pedagogiens på 1700-talet och elementarskolans, flickskolans
och söndagsskolans tider på 1800-talet, ty skolhuset låg nära
intill. I sockenstugobergets skidspår gjorde också jag mina första
lärospån med ett par omaka skidor, innan jag vågade mig nedför
älvbranten.
Nedanom bergets östra sida låg Herkepeus-potten,
ett mindre kärr, som varje senhöst bjöd på skrinnis, gungis
och inplumsningar och varje vår på grodkonsert och „flottar”.
De sistnämnda hade den för våghalsiga pojkar värdefulla egenskapen
att kunna stakas fram i lagom undervattensläge med åtföljande
fotblöta och stundom även kantringar.
Under
sommarens torrtid lockade de strax söderom potten belägna flyttblocken
och stenkumlen med sina grottor och präktiga gömställen för
rövare och fasttagare. Sockenmagasinet nära intill var ingenting för oss barn. Det liknade en förseglad,
livlös fästning, som aldrig öppnades då vi var till hands.
Råttorna var säkert mera hemmastadda där än vi.
Nygårdsvägen var ända
till Rajåkern kantad med smågårdar. Österom vägen
var garvar Lindströms redan omnämnda stuga.
Så följde på samma sida Mickelbacks-Jakobs gård. Jakob
hade kor och häst och utförde körslor i stan. Följande gård
tillhörde smeden Isak Sundberg. Han stod i sin lilla kombinerade smedja och
verkstad dagen i ända, skicklig i yrket, bösskunnig jägare, träffande
i repliken och törstig, dock ej till övermått. Törsten var
en vanlig egenskap hos gångna tiders hantverkare, som egentligen ej skulle
haft råd att skölja nedför strupen ens någon liten del av
förtjänsten. Smeden Isak hade klar blick för värdet av god
yrkeskunskap inför dåliga arbetskonjunkturer på hemorten. Han
klädde sina tankar i följande målande ord: „Jag tar lödkolven
i ena handen och gumman i den andra, så går vi landsvägen fram
och nog föder vi oss.” Han satte en ära i att vara en skuldfri,
oberoende man och berömde sig gärna av den saken. Då han var i
upprymd sinnesstämning kunde det heta så här: „Int' ä'
ja skyldo Eng, å' int' ä' ja skyldo Herler, jo för tusan, Lindström
ä' ja skyldo 5 mark.”[Auktionsannons. Mer om Sundberg.]
[Inte från den tid som JLB berättar om, men det är i alla fall en häst på Nygårdsvägen. Landskommunens gamla kommunalgård, på samma ställe som den nya, i bakgrunden.
Lars Pensar publicerade på facebook foto ur Ture Granqvists arkiv i stadens arkiv. Kolorering; Peter Gullback. Hästar och hästkarar av Åke Björklund.
(Inf. 2021-02-21.)]
Efter Sundbergs följde på Nygårdsvägens
östra sida blott en gård till på den tiden. Det var dotterns,
Hilma Viljanens gård, en sannskyldig flitens boning, där nålarna
gick varma under långa arbetsdagar och mången lärflicka fick
god yrkeskunskap.
Längs västra sidan efter Engs uthuslänga
följde bördig åker. Genom åkern ledde från vägen
en gång- eller körstig till älvstranden efter färgare Wahlberg
som där hade haft sin bostad och verkstad. I min barndom var Wahlbergska
familjen skingrad och färgeriet fanns ej mer, men någonstädes
i närheten bodde, minns jag, en liten gumma som kallades Tvättar-Anna
eller Kullmans Anna.
Rajåkerssvägen, troligen 1950-talet. Ett pärttak, det valmade taket på Engs uthuslänga, kommunalgården och kyrktornet i vänsterkant. Den lilla gården framför granen (vars stubbe står än i dag) hyrdes av Kalle Kortesniemi. Gården i högerkant och dess föregångare är Ester Broströms. Förstoring. Lars Pensar berättade om gårdarna.
I huset fanns ullkarderiet. Det köptes sen av Pelle och Saga Österlund som renoverade den till bostadshus. Funderade alltid över om inte det luktade förfärligt av fårull där. För vid besök i ullkarderiet slog näsan ihop av den kraftiga fårullsstanken. Uthuset vars pärttak syns på övre bilden. Kyrkoby skolas tak i bakgrunden. Förstoring.
Foto: Rafael Westerberg som en tid under sin seminarietid (dimitterad 1929) bodde i huset (som byggts om sedan dess) och därefter var verksam i Pensala.
Stig Haglund tillhandahöll 2 bilder av 1233 negativ digitaliserade av Pensala byaforskare.
(Inf. 2015-01-13.)
Ett stycke framåt längs Nygårdsvägens
västra sida låg visst en stor ria och Lena Gunells lilla stuga med
blomprydda fönster. Lena var en av bryggeriets kvinnliga trotjänare
och sköljde flaskor större delen av sitt liv. Så följde skomakare
Anders Skogs gård med bärbuskar, ett par kor, söner och döttrar
och brunn på gården. Skomakarverkstaden med mästare och arbetare
trängdes i en liten vindskammare, men förnöjdare människor
minns jag ej från mina barndomsår. Bakom Skogs gård, närmare
älven, låg Stor-Lovisas stuga, där Maria och Karl Kalenius växte
upp.
Så var det slut på bebyggelsen längs Nygårdsvägen
den tiden, och söderom Skogs tog en biväg av till Korsåkers
kvarn, „Klockarskvänen”, som byggts och ägdes av kantor
Nessler. Genom Rajåkern fortsatte Nygårdsvägen till Brännan,
Forsby och Jeppo, men som allmän farväg från stan till dessa orter
var den avstängd efter tillkomsten av den nya in- och utfartsvägen från
stadens sydöstra hörn genom „Prostashagan”.
Rajåkern
var kyrkoherdebolet Jeansborgs stora, bördiga bröståker, som tog
vid strax intill Nygårdsbebyggelsens södra ända och sträckte
sig utmed älven och på ömse sidor om Nygårdsvägens
fortsättning till nya landsvägen. En stor ria vid åkerns norra
sida mot älven till och några små lador vid skogsbrynet i öster
var Rajåkerns hela bebyggelse den tiden. Vacker var nejden alla årets
och dygnets tider. Den forna landsvägen genom Rajåkern var liksom reserverad
för svärmiska promenader i solsken, i månsken och stjärnljus,
i spirande vår, i naturens sommarfägring och höstens färgprakt
och på skidor och skarsnö om vintern. Vi barn hade mest intresse för
sommarens simställen, Pojkhällan närmare Korsåkers kvarn
och Flickhällan något hundratal meter högre uppför älven.
Vid Flickhällan fanns på prosten Wilhelm Johanssons tid prästgårdens
simhus, som sedan försvann. Men vi redde oss gott utan simhus och utan simdräkt
med för den delen. Vid Pojkhällan höll pojkarna till, övade
dykning och simgrepp av olika slag sommaren lång, flöt med strömmen
ett stycke till omväxling och simmade mot strömmen däremellan.
Någon olycka vid dessa simställen hörde jag aldrig omtalas, ty
i gänget hjälpte man varandra om någon tröttnade o. ropade
på assistans. Farligare var det om man var ensam så som då jag
en gång företog en dykning och drogs i undervattensläge så
starkt av strömmarna att jag med knapp nöd lyckades kravla mig till
stranden.
Ja, lockande var min barndoms Nygård och vacker var Rajåkern
och allra vackrast fann jag den en söndagsmorgon då jag som vuxen och
bosatt på annan ort uppsökte mina smultronställen. Solen sken,
fåglarna jublade, blåklinten lyste i den vajande rågen, mannablod blommade på samma ställe vid bäcken som förr, och humlorna
surrade. Så med ens fylldes rymden av malmklang. Storklockan, mellanklockan
och lillklockan formade sina välklingande ljudvågor till den härliga
samklang som endast barndomsbygdens kyrkklockor kan åstadkomma. Det blev
en jubilatestund där ute på Rajåkern, en minnenas gudstjänst
i naturens tempel. Gården och Rajåkern blev signifikativ för
hela den rika värmande minnesskatt som hembygden givit sina drömmarpiltar
som bidrag till livets melodi.
SLUT |
