Det hette folkbiblioteket på den tiden. Namnet innebar att boksamlingen
var avsedd att i främsta rummet betjäna det s.k. småfolket
och dess barn. Och så blev det även i praktiken. Någon
ståndperson som benämningen då var, såg jag aldrig
vid bokutlåningen, utom bibliotekarien Charlotte Lindqvist förstås.
Kanhända hade det varit annorlunda i det nu jubilerande bibliotekets
närmaste föregångare att döma av vad J. J.
Huldén förmäler i boken Österbottningar i vardagsdräkt.
Han berättar där bl.a.
om skepparänkan Maria Sofia Backlund och hennes dotter Alma,
som utom att de var lärarinnor i den år 1860 startade s.k. Småbarns
Fattigskolan, tillika betjänade allmänheten med ett lånebibliotek,
som liksom ägarinnan dröp av sentimentalitet, men just därför
var mycket gouterat av stadens unga damer. Man kan fråga sig vilka
drypande alster där kan ha varit, men något svar är väl
knappast möjligt att numera ge. Dock, i bouppteckningar från
mitten av 1800-talet återfinns bland förtecknade böcker
allsköns för tiden karakteristiskt romantiskt krafs, såsom
”Ludvig och Lotta eller kärlekens hämnd”, ”Kärlek
och redlighet på prov”, ”Griftevalvet och den gordiska
knuten”, ”Den sköna Abellina”, 3 delar.
Böcker av det slaget hittar man egentligen inte i ”Catalogbok
öfver Böcker tillhörande Folkbiblioteket i Nykarleby”,
börjad av Charlotta Lindqvist 1865 och avslutad av henne 1903. Visserligen
bokförs där ”Aysha eller den sköna flickan i Kars”,
”Genova af Brabant” (Vem av oss gamla har inte, då vi
läste boken, suckat över hennes hårda öde.), vidare
”Behagens döttrar” och ”Pappa Berg i kretsen av snälla
barn”, säkert böcker som var i nivå med tidens smak.
Överhuvud ger katalogen vid handen, att bibliotekets böcker
valts med säker urskiljning och en smak, som, om dåtida förhållanden
beaktas, kunde ha utsikter att i stort sett gillas även av nutida
bibliotekarier.
Böcker som ”Den lilla skomakargossen”, ”Den praktiska
lanthushållaren”, ”Svensk örtagårdsmästare”,
”Den praktiska snickareboken”, ”Grunderna för handsmidet”,
kom väl med som direkt matnyttiga i arbetslivet. Naturskildringar,
historiska böcker, skrifter av etisk-religöst innehåll
tycks mig väl valda, skönlitteraturen likaså. Topelius
och Runeberg är givetvis väl företrädda, Tegnérs
Axel och Fritiofs saga och Geijers samlade skrifter saknas ej heller.
Almqvists ”Kapellet” och August Blanche's ”Berättelser”
är också med. Dickens och Jules Vernes är ej glömda.
Starbäcks romantiserande berättelser, Ingemans och Walter Scotts
historiska romaner är väl representerade. Björnstierne
Björnsons Arne och Synnöve Solbacken möter ögat redan
i katalogen som nr 559 samma år.
Ja, det var den tiden, då Folkbiblioteket i Nykarleby rymdes i
ett enda högt och brett brunmålat skåp i nordvästra
hörnet mellan kakelugnen och ytterväggen i folkskolrummet i rådhuset (nu lokal för stadskansliet). Dit störtade en liten skara läshungriga
gossar och flickor mellan kl 13 och 14 var lördag under skolterminerna,
väntande och spanande längs kyrkogatan om fröken Lindqvist
syntes komma ut genom rådman
Lybecks port. Vi tyckte det räckte en evighet innan hon med värdig
och långsam gång hunnit till skolrummet, tagit ytterplaggen
av sig och låst upp bokskåpet framför vilket vi otåligt
trängdes. Bibliotekarier är tystlåtna och fåordiga
i sin tjänsteutövning, det hör väl till saken, men
Charlotte Lindqvist gick till överdrift: hon var buttert allvarsam
och sade ingenting, åtminstone ingenting för oss hösslande
barn hörbart. Vi fick eller tog ur skåpet en önskad bok,
om den fanns, hon skrev upp lånet och låntagaren. Någon
avgift erlades ej, så vitt jag minns. Envar skyndade hem för
att med lånbokens hjälp börja ens spännande resa
i fantasins och äventyrens värld.
Bland oss pojkar var efterfrågan givetvis störst på
äventyrsböcker, medan flickorna frossade i tidens flickböcker
av Louise Alcott, signaturen A.L.O.E., Coolidge, m.fl. Pojkarna var noga
om att ingen indianbok, som fanns i biblioteket skulle undgå dem.
Även Marryats böcker spökskeppet, Kaparkaptenen m. fl.
satte vi högt, Snapphaneböckerna av I. O. Åberg,
visst ett tiotal olika, var vi begärliga på. Jag minns vilket
bekymmer min skolkamrat Sigurd Forsberg och jag hade att komma åt Fältskärns berättelsecyklar i rätt ordning. Jämt var den cykel utlånad, som någon
av oss borde få. Omsider kom vi igenom dem alla och Stjärnornas
kungabarn därtill. Vi resonerade mycket med varandra om Bertelsköldarnas
och kapten Larssons bedrifter, om Regina von Emmeritz, kung Gustaf II
Adolf och andra i berättelserna förekommande krigshjältar
och kungar. Pater Hieronymus stående hälsning använde
vi oss emellan dagligdags och jag vill sluta med en: pax vobiscum! |