Musiken i Nykarleby stad 1858—1897 av Mats Björkstrand.



1. INLEDNING

Ämnet för den här avhandling klarnade under sommaren 1992 i samband med att jag läste Rafael Ahlbecks bok om Nykarleby seminarium. Jag tyckte att boken var intressant, men samtidigt tyckte jag också att det fanns vissa luckor i boken vid behandlingen av den musikaliska verksamheten under slutet av 1800-talet. 1) Det kändes därför som en utmaning att försöka fylla de här luckorna och samtidigt utvidga studiet till att även omfatta den övriga musikverksamheten i Nykarleby stad under senare delen av 1800-talet. Den här utvidgningen skulle då ge en så heltäckande bild som möjligt av den musikaliska verksamheten i Nykarleby stad under nämnda tid. Ämnesvalet tedde sig även naturligt p.g.a. att Nykarleby är min hemstad, där jag har varit mantalsskriven i 25 års tid, att jag har gått i grundskola och gymnasium där samt att jag har varit aktiv i Nykarleby församling. Det är mot den här bakgrunden mitt intresse för vad som har hänt i Nykarleby under gångna tider skall ses.


1.1 Forskningsläge

Det finns ingen längre sammanhängande beskrivning av musikverksamheten i Nykarleby stad under tiden 1858-1897. Det enda som har skrivits tidigare är korta översikter i Erik Bircks historik om Nykarleby stad och i Einar Hedströms bok om Nykarleby stad samt spridda tidningsnotiser fr.o.m. 1882 och diverse dagboksanteckningar. Utöver det här har Rafael Ahlbeck alltså gett ut en bok om musiken vid Nykarleby seminarium 1873-1971. Erik Gebers artikel om det folkliga musiklivet och hembygdsboken om Nykarleby, som Pehr Tonberg fungerade som huvudredaktör för, behandlar även musiken i Nykarleby, om än kortfattat. Dessutom behandlar J L Bircks bok om sin barndomsskola, Jalkanens böcker och Cavonius' bok om klockarna och organisterna i Finland, Carita Björkstrands pro gradu-avhandling om Maria Castrén (från 1897 och framåt) samt diverse artiklar om orglarna i Nykarleby kyrka skilda aspekter av det här ämnet, men de belyser det endast till vissa delar. Tidigare forskning ger alltså inte någon enhetlig bild av ämnet under åren 1858-1897. De nämnda böckerna och artiklarna har jag använt i min avhandling, men jag har dock gjort det med nedannämnda reservationer. 2)

Ahlbecks skildring av musiken vid Nykarleby seminarium ger en bild av den musikaliska verksamheten vid seminariet och dess övningsskola, både av den obligatoriska musikundervisningen och av den frivilliga musikverksamheten under elevernas fritid. Skildringen lämnar dock mycket kvar att önska för den tidsperiod jag behandlar, eftersom Ahlbeck behandlar tidsperioden 1873-1897 mycket knapphändigt. Han lämnar en del områden relativt obeaktade, medan han behandlar sin egen lektorstid nästan för ingående i förhållande till det övriga. Han borde ha byggt sin skildring på primärkällor i större utsträckning än vad som nu är fallet, men tydligen blev seminariets arkiv uppordnat först efter att Ahlbeck hade gett ut sin bok. Det här kan vara en orsak till att han tycks ha haft svårt att hitta källorna för tiden före sekelskiftet.

Erik Bircks böcker och artiklar om Nykarleby ger en överskådlig bild av det som presenteras. Ställvis har Birck dessutom motiverat sina antaganden och påståenden. Men när han behandlar musik, kultur eller kyrkliga förhållanden, är hans framställning rätt ytlig. Dessutom finns ett antal felaktigheter inbakade i de här avsnitten.

J L Bircks artikel om seminariets övningsskola ger en god överblick av skolan och dess verksamhet. Men artikeln är tyvärr relativt kortfattad i sin framställning, bl.a. gällande musikundervisningen och uppgifter om vilka läromedel som användes vid skolan.


I Gösta Cavonius' bok om sockenskolmästarnas föregångare under frihetstiden behandlas klockaren i en viss utsträckning. Men här rör det sig endast om hur han uppfyllde kompetenskraven för att kunna undervisa och vad undervisningen innehöll. Det här är dock uppgifter, som behövs för att ge en del av pusselbitarna till hur klockartjänsterna var utformade generellt sett. Min uppgift här blir därför att undersöka hur klockartjänsten fungerade på det lokala planet, nämligen i Nykarleby församling.

Gällande litteraturen om orglarna i Nykarleby kyrka kan man konstatera, att alla i princip bygger på Abraham Hülphers 1700-talsframställning i boken om orglarna i Sverige. Dessutom kompletterar de varandra på ett exemplariskt sätt. Det som jag dock saknar här är en mer ingående analys av Telin-orgeln.

Erik Gebers artikel om det folkliga musiklivet i svenska Österbotten ger en översiktlig bild av musiklivet i nämnda landskap. Däremot förbigås vissa sektorer helt. Den religiösa musiken, konstmusiken samt den moderna dans- och underhållningsmusiken tas över huvud taget inte upp i artikeln. Det här gör att framställningen blir både ensidig och ytlig. Dessutom innehåller den felaktigheter och brister, som till en del härrör från de okontrollerade källor som Geber bygger sin framställning på.

Einar Hedström ger i sin bok om sin barndoms- och ungdomsstad en bra bild av musiken i Nykarleby stad under 1880- och 1890-talen, men ställvis verkar hans framställning vara en aning ytlig. Han redovisar inte heller vilka källor han bygger sin framställning på, trots att han ställvis konstaterar att han har gjort diverse efterforskningar själv. Han behandlar ingående den manskvartett som hans far, seminarielektorn Gustaf Hedström, sjöng med i. 3) Men blandade körer och orkestrar glider han förbi, där jag gärna skulle ha sett en mera uttömmande framställning i synnerhet ifråga om de musikaliskt aktiva personerna och deras verksamhet i Nykarleby under nämnda tid. Gällande de övriga aktiviteterna i staden är läget dock ett annat. Han ger också mycket knapphändig information om musiken i församlingen och om musikundervisningen vid seminariet. Det enda som berörs gällande de här två områdena är vissa biografiska uppgifter om organisten Anders Gästrin, om seminarielektorn i sång och musik Fredrik Vilhelm Illberg, om t.f. organisten Anders Joel Löfstrand samt om klockaren m.m. Johan Wilhelm Nessler.

Kaarlo Jalkanens böcker om klockar- och organisttjänsterna behandlar de här tjänsternas utveckling nationellt sett. Framställningen är överskådlig och jämförelserna mellan församlingarna runt om i landet ger en tillfredsställande översikt av läget. En svaghet är dock enligt min mening att klockartjänsten behandlas i större utsträckning än organisttjänsten. Klockartjänsten var viktig långt innan församlingarna skaffade orglar till sina kyrkor, medan organisttjänsten inrättades först i samband med anskaffandet av orglar. Men obalansen i framställningen kunde Jalkanen dock lätt ha undvikit genom att använda mera material om organisttjänsten, vilket mig veterligen finns. Men överlag presenterar dock Jalkanen ett bra underlag att bygga vidare på genom komplettering av material från annat håll, bl.a. från Nykarleby församling.

Hembygdsboken om Nykarleby innehåller en hel del intressanta uppgifter om Nykarleby stads historia från forntiden fram till 1900-talet. Boken är dock populärt skriven, och gällande musiken är framställningen kortfattad. Här behandlas i första hand de musikaktiviteter som har förekommit i staden på 1900-talet. Det enda som nämns av musikaktiviteterna på 1800-talet är sångartolvornas besök, som dock behandlas mera utförligt i andra källor.

Vid Åbo Akademis musikvetenskapliga institution har man också forskat om motsvarande ämnesområden vid ungefär samma tid och på andra orter. De berörda avhandlingarna är Fabian Dahlströms avhandling om musiklivet i Hangö, Gerd Nyholm Janssons avhandling om musikundervisningen vid Ekenäs seminarium samt Reidunn Wiklunds avhandling om musiklivet i Gamlakarleby. Dahlström skildrar musiklivet i Hangö under tidsperioden 1874-1914 och har utförligare beaktat det profana musiklivet (körer, instrumentala ensembler samt offentliga konserter året runt), medan musikverksamheten inom församlingen skildras endast i korthet. Utanför skildringen faller också sångundervisningen i stadens skolor samt den musik som utfördes vid flera restauranger i staden. Tyngdpunkten i Nyholm Janssons avhandling ligger på de olika läroplanernas innehåll, hur den obligatoriska musikundervisningen utformades både vid seminariet och vid övningsskolan samt på musicerandet utöver den obligatoriska musikundervisningen. Utgångspunkten här är en annan än i Ahlbecks bok, då Nyholm Jansson behandlar både musikundervisningen vid Ekenäs seminarium och musikundervisningens olika skeden vid seminarierna och folkskolorna i Finland i allmänhet. Wiklunds avhandling beskriver den utveckling, som har lett till dagens organiserade musikliv i Karleby. Den placerar även in de separata händelserna i sitt naturliga sammanhang. Wiklund visar också hur händelserna i den österbottniska småstaden Gamlakarleby stod i relation till landet i övrigt. Hon behandlar bl.a. församlingsmusiken, militärmusiken, folkmusiken och det offentliga musiklivet på 1800-talet i Gamlakarleby. De här avhandlingarna ger en viss översikt av respektive forskningsområden och de är av ett stort värde, speciellt med tanke på att de fyller ut vita fält på den musikhistoriska kartan över Finlands olika bygder.


1.2 Forskningsuppgift

Min huvudsakliga uppgift blir att skildra musikverksamheten i Nykarleby stad under tidsperioden 1858-1897. Därför frågar jag mig i vilken omfattning musikalisk verksamhet har funnits i staden under ifrågavarande tidsperiod, hur den var utformad och vilken betydelse de olika verksamhetsgrenarna hade för helheten. Under den tiden förekom även förändringar inom musikverksamheten i staden. Jag belyser förändringarna, frågar mig varför de ägde rum och gör jämförelser med andra orter i Finland på centrala punkter. 4)

För att framställningen skall bli åskådlig, har jag valt att dela upp materialet i huvudområden. Det här innebär att allt material rörande musiken i Nykarleby församling tas upp i ett skilt kapitel. Detsamma gäller materialet om musiken vid Nykarleby seminarium. Det stoff som hamnar utanför de här två kapitlen, dvs. musikverksamhet utan någon närmare anknytning till vare sig församlingen eller seminariet, behandlas i ett särskilt kapitel. Vid genomgången av materialet inom olika huvudområden spelar den kronologiska ordningen en viktig roll. Det betyder t.ex. att den musiksammanslutning, som är äldst, behandlas först. 5)

Den tidsmässiga avgränsningen för avhandlingen har beträffande inledningsåret bestämts av att Nykarleby stad brann ner till grunden i januari 1858, så även det gamla stadsarkivet. Det här medför att det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt i vissa avseenden, att få tag på material från förra hälften av 1800-talet. Därför utgår jag från 1858, dvs. från Nykarleby stads brand. Gällande avslutningsåret har jag stannat för 1897. Då befriades Anders Gästrin, som var den siste ordinarie organisten i Nykarleby församling under 1800-talet, från sina tjänsteåligganden som organist p.g.a. sjukdom, trots att han formellt innehade organisttjänsten i Nykarleby församling ända till sin död 1904. Ett annat förhållande, som talar för 1897 som slutår för avhandlingen, är att lektorn i musik vid seminariet, Fredrik Vilhelm Illberg, gick i pension det året. Vid seminariet sköttes nämnda lektorstjänst av två vikarier under läsåret 1897-1898 och under åren 1898-1917 ordinariter av I E Koskimies. Både Gästrin och Illberg var även centrala gestalter musikaliskt sett i Nykarleby stad mot slutet av 1800-talet, Gästrin i församlingen och Illberg vid seminariet. Året 1897 utgör därmed en naturlig slutgräns för min undersökning.

Dispositionen för min avhandling är följande: Bakgrunden till ämnet skisseras först i kapitel 2. Därefter följer mina tre huvudkapitel. Församlingsmusiken behandlas i kapitel 3 och har för tydlighetens skull delats upp i klockartjänsten, organisttjänsten, orgeln samt psalmböcker. Sedan granskar jag musikverksamheten vid seminariet och koncentrerar mig på musikundervisningen vid både seminariet och övningsskolan samt på den övriga musikverksamheten vid seminariet. I kapitel fem utforskar jag annan musikverksamhet i Nykarleby, vilken delas upp i blandad körsång, manlig kvartettsång, orkestrar, det privata musicerandet samt gästande artister och musiksammanslutningar. Forskningsresultatet sammanfattas slutligen i kapitel 6.


1.3 Källmaterial

Min undersökning bygger i stor utsträckning på primärforskning. Det primära källmaterial, som jag har använt mig av för avhandlingen, är spritt på fyra orter, nämligen Nykarleby, Vasa, Åbo och Helsingfors. I Nykarleby finns materialet samlat i följande arkiv: Nykarleby församlings arkiv (bl.a. kyrkostämmo- och kyrkorådsprotokoll), Nykarleby stads arkiv (bl.a. mantalslängder för Nykarleby stad) och Nykarleby stadsbiblioteks forskarrum (tidningarna). I landsarkivet i Vasa finns det mesta materialet rörande Nykarleby seminarium. Notmaterial finns i Sibeliusmuseets arkiv i Åbo och kyrkolagarna i Teologiska fakultetens vid Åbo Akademi bibliotek. I Riksarkivet i Helsingfors bevaras viktiga handlingar för seminariets del. Följande primärkällor har gett det största utbytet under mitt arbete med avhandlingen.

Kommunionböckerna för Nykarleby församling har gett mig viktiga biografiska uppgifter om de personer, som har varit musikaliskt aktiva i Nykarleby stad under åren 1858-1897. Ur vallängderna för organist- och klockarvalen i Nykarleby församling har jag hämtat uppgifter om när organist- respektive klockarval har ägt rum i församlingen.

Klassjournalerna för både seminariet och seminariets övningsskola samt förteckningen över genomgångna lärokurser vid seminariet har gett mig uppgifter om hur musikundervisningen vid seminariet har varit uppbyggd, om vad den har innehållit och om vilka läroböcker som användes samt vilka sånger och musikstycken som övades in.

1686 års kyrkolag och 1869 års kyrkolag ger en inblick i hur den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland såg på klockar- och organisttjänsterna vid två olika tidpunkter. I det här sammanhanget kan man dock fråga sig i vilken utsträckning kyrkolagens bestämmelser verkligen följdes ute i församlingarna.

De tidningar, som jag har gått igenom för min avhandling, har gett ungefär likartade uppgifter. Här handlar det om notiser rörande konserter, fester m.m. i Nykarleby stad, om musiksammanslutningarna i staden, om seminariet samt om församlingen. Dessutom innehåller tidningarna notiser, annonser och nekrologer rörande de personer, som var musikaliskt verksamma i Nykarleby under ifrågavarande tidsperiod. Allt det här ger en god översikt över vad som har hänt musikaliskt sett i staden under åren 1858-1897. Ifråga om konserter och fester, som har hållits i staden, förekommer det inte några konsertrecensioner i modern mening. Man har varit mera intresserad av att t.ex. beskriva konsertlokalen eller eventuella tal som hölls vid festtillfället än att ge kritik av de musikaliska framförandena vid de berörda tillfällena. Man höjer dessutom allting till skyarna och frossar i superlativer oberoende av hur framförandena torde ha utfallit i verkligheten. Dessutom saknar jag ofta besked om vilka musikstycken som framfördes vid konserterna eller festerna. Det finns dock vissa gånger information av den här typen i annonserna och i informativa notiser på förhand. Slutligen är det ofta också svårt att veta i vilken stad de olika musikaktiviteterna har ägt rum p.g.a. den otydliga annonseringen.


1.4 Metoder

Jag kommer i min avhandling att använda mig av en historisk-genetisk metod och en komparativ metod. Av de här två metoderna är den historisk-genetiska metoden den viktigare. Dessutom använder jag mig såväl av ett diakront som av ett synkront framställningssätt.

Den historisk-genetiska metoden innebär att resultatet växer fram ur det tillgängliga forskningsmaterialet, som analyseras och granskas källkritiskt. Med hjälp av den metoden kartlägger jag musiksammanslutningarnas utveckling och de musikaliskt verksamma personernas aktiviteter under den ifrågavarande tidsperioden. Jag försöker ange hur enskilda personer eller grupper har påverkats av andra människor och deras verksamhet. Samtidigt försöker jag också påvisa samtida eller tidigare föreställningar, som har influerat enskilda personer eller grupper, och ange hur dessa inflytanden har förmedlats.

Jag kommer också att använda mig av en komparativ metod vid jämförelser mellan de tre sektorerna i min avhandling (och vid jämförelser med musikverksamheten på andra orter i Finland).

Dessutom använder jag mig av både ett synkront och ett diakront framställningssätt. Det synkrona framställningssättet möjliggör en systematisering av forskningsmaterialet på ett sådant sätt att det kan ordnas i separata, sammanhängande helheter. Med hjälp av det diakrona framställningssättet kan den historiska utvecklingen inom de skilda helheterna belysas på ett konstruktivt sätt.


1) Se avsnittet om Ahlbecks bok under 1.1 (s. 2).

2) Topelius 1920-1922; Cavonius 1943; Birck J L 1957; Hedström E 1958; Birck E 1970; Jalkanen 1976; Furu 9/4 1978; Jalkanen 1978; Ahlbeck 1979; Österbacka 9/11 1979; Birck E 1980; Österbacka 1982; Geber 1983; Jalkanen 1986; Birck E 1988; Tonberg et al 1992; Björkstrand C 1993; MÖ 1882; NP 1883; ÖP 1884-1897.

3) Se vidare under 5.2.

4) Jämförelser kan bara göras i begränsad omfattning p.g.a. alltför stora olikheter i inriktning, förutsättningar för musikverksamheten, språkliga minoriteter och deras storlek i förhållande till majoriteten, folkmängd m.m. Därför anser jag mig vara tvungen att begränsa jämförandet till att beröra endast detaljer som t.ex. orglar, körer, orkestrar, församlingsmusiken och dylikt.

5) Se vidare under 1.4.


(Inf. 2005-05-12.)





2. EN HISTORISK TILLBAKABLICK

2.1 Nykarleby stad

Nykarleby socken bildades den 30 oktober 1607 genom att delar av Korsholm och Pedersöre socknar förenades med Lepo by till en ny församling vid Lappo ås mynning. 1) Det här var en följd av kung Karl IX:s handelspolitik, som var riktad mot handeln på landsbygden och bondeseglationen. Kronan ville nämligen förtjäna på den livliga handel, som allmogen bedrev vid Bottniska vikens kuster. Nykarlebys stadsprivilegier utfärdades sedan den 7 september 1620. 2)

Staden skulle fungera som handelsstad både för den egna socknen och för Pedersöre, Vörå och Ilmola socknar. Vid den här tid fanns det goda hamnmöjligheter vid älvmynningen. Allmogen i ovannämnda socknar uppmanades därför att sälja sina varor åt borgerskapet i Nykarleby. Bönderna påmindes även om att de inte fick sälja sina varor på annat håll genom egen sjöfart. För kronan innebar den här typen av koncentration av handel och näringsliv till städerna bättre möjligheter att övervaka och beskatta de här aktiviteterna genom tullar av olika slag. 3)

Grevskapet Karleborg förlänades den 20 mars 1652 åt Klas Tott och omfattade till en början Nykarleby stad och delar av Nykarleby och Lappo socknar. Områden i Lappo, Ilmola och Vörå socknar införlivades med grevskapet 1653. Under grevskapets tid var Nykarleby centrum i ett relativt stort förvaltningsområde. Alla bönder i grevskapet måste erlägga sina skatter i staden. Skatterna kunde betalas i form av t.ex. tjära, smör, spannmål, kött och skinn. Vid den tiden förekom det nämligen sällan kontant betalning. Grevskapet upphörde att existera 1686 i samband med reduktionen. Som minne av den tiden finns idag namnen Residenstomten och Residensgatan kvar i Nykarlebys stadsbild. 4)

1700-talet inleddes under dystra stjärnor med stora ofreden, som kom till Nykarleby i februari 1714 efter slaget vid Napo och som tog slut i och med freden i Nystad 1721. Nykarleby hade i viss utsträckning skonats av ryssarna, men bl.a. stadens alla fartyg hade bränts. Orsaken till att Nykarleby skonades var, att borgarna i Nykarleby hade betalat en brandskatt åt ryssarna. Den uppgick till 10000 daler kopparmynt. Både plundring och misshandel förekom i staden trots brandskatten. 5)

Under åren 1750-1790 ägde en relativt stark utveckling rum i Nykarleby. År 1756 fick staden s.k. halvstapelrätt. Det innebar att fartyg på väg från Nykarleby till utlandet måste visiteras och klareras av tullkammaren i Gamlakarleby, där köpmännen i Nykarleby hade sina upplag. Nykarleby fick full stapelfrihet 1793 och därigenom även en egen tullkammare. Den viktigaste exportvaran var tjära, medan importen främst utgjordes av salt, järn och tobak. Fr.o.m. 1790-talet följde dock en tillbakagång, som i stort sett fortsatte ända till 1840-talet. Den orsakades dels av en allmän depression på det ekonomiska området, dels av de politiska förhållandena med krig, missväxter och farsoter som följd. 6)

Men efter krigsslutet 1809 återkom småningom en större livaktighet på handelns, sjöfartens och skeppsbyggeriets områden. På 1850-talet blomstrade skeppsbyggeriet upp med ny fart i samband med att staden bytte hamnplats. Seglationen, som ännu strax före 1808-1809 års krig hade varit betydande, blomstrade upp på nytt omkring år 1856 och med den även andra näringar. Staden genomlevde alltså en viss blomstringsperiod på 1840-1860-talen, främst på handelns och sjöfartens områden. 7)

Vid mitten av 1800-talet fanns det enbart träbyggnader i Nykarleby. De flesta husen var inte brädfodrade och taken var endast i enstaka fall betäckta med tegelpannor. Husen stod tätt inpå varandra och bredden på en del gränder underskred två meter. Den 12 januari 1858 brann det gamla Nykarleby ner nästan helt och hållet. Det enda som fanns kvar av staden efter branden var kyrkan, skolhuset, Heikelska gården, tullstugorna och en del mindre byggnader i nordost. 8) De som blev hemlösa inhystes tills vidare i de gårdar som stod kvar och i de omkringliggande byarna. Staden byggdes upp igen, men den ändrade utseende nästan totalt. 9)

Mot slutet av 1800-talet kännetecknades näringslivet i Nykarleby av stagnation och ekonomisk tillbakagång, som troligen fick sin början i och med branden 1858. Men ännu på 1880-talet var staden en viktig handels- och exportstad. Från stadens hamn exporterades stora mängder tjära, virke, skinn, spannmål m.m. ut i världen. Vid den tiden importerade man bl.a. kläder, viner och olika sorters kryddor. Skeppsbyggeri, handel och hantverksindustri intog en viktig roll i stadens näringsliv mot slutet av 1800-talet. 10)

Trots det här gick alltså Nykarleby ekonomiskt sett tillbaka. Nedgången skedde framför allt på handelns och sjöfartens områden, vilket till stor del berodde på ogynnsamma kommunikationsförhållanden. Efter Saima kanals tillkomst 1856 drogs stadens forna handel på inlandet till Finska viken. Den österbottniska järnvägen, som blev färdig 1886, gick förbi staden och ledde därmed varorna åt annat håll. Den starka uppgrundningen av stadens hamnar hade redan tidigare inverkat menligt på sjöförbindelserna. Segelfartygen byttes ut mot järnbyggda ångfartyg. Österbottens roll som exportområde försämrades radikalt. Även frihandeln och skråväsendets upphörande bidrog till att sämre tider uppstod. Antalet konkurser och affärsnedläggelser ökade, vilket minskade antalet handelsmän och hantverkare i staden. Kring sekelskiftet 1900 blev det i stället allt vanligare att handlare från landsbygden flyttade in till staden och öppnade affärsrörelser där. 11)


2.2 Nykarleby församling

Nykarleby var under 1500-talet en kapellförsamling under Pedersöre församling. På 1540-talet bodde en bonde med namnet Nils Klockare i Lepo by. Han torde ha fått sitt tillnamn p.g.a. att han var klockare. Av detta har forskare dragit den slutsatsen att det fanns en kapellförsamling i Lepo by då. Nykarleby församling blev en självständig församling vid en stämma i Pedersöre den 30 oktober 1607. Detta skedde i samband med att Nykarleby socken uppstod. Till den här församlingen hörde de byar, som hade överförts till nämnda socken. Delningen möttes dock av missnöje bland prästerna i Pedersöre och Vörå, vilka inte ville medverka till att minska sina löner genom att avstå hemmansrökar 12) till den nya församlingen. 13)

Den första kyrkan i Nykarleby blev färdig mellan 1607 och 1610. Den var sannolikt liten och av trä. Redan i slutet av seklet var kyrkan i behov av reparation, eftersom den både var för trång och i dåligt skick. I samband med en biskopsvisitation på 1690-talet fick församlingen order om att iståndsätta kyrkan, men nykarlebyborna insåg dock snart att reparationer inte kunde avhjälpa problemen. Därför beslöt man i stället att riva ner den gamla kyrkan och ersätta den med en helt ny och rymligare kyrka. 14)

Den andra kyrkan byggdes 1708 och invigdes den första söndagen i advent 1708 på sedvanligt sätt. Kyrkan byggdes efter en av assessor Elias Brenner uppgjord ritning, som borgmästaren hade skaffat. Den pryddes 1710 med sitt kyrktorn, vartill en kyrktupp av koppar beställdes från Stockholm och förgylldes av kopparslagaren J Petri. Klockstapeln uppfördes under åren 1702-1705. 15)

Ryssarna plundrade i Nykarleby 1714 i samband med Stora ofreden. Därför flydde invånarna i Nykarleby nästan mangrant undan fiendens tyranni över till Sverige. Kyrkans förlust under stora ofreden uppgick till en kyrkklocka, dörrar, fönster och orgeln. Förlusten uppskattades vara värd 1602 daler kopparmynt. 16)

Nykarlebyborna var hemma igen i juni 1722. Då började man på nytt sätta kyrkan i skick. Den brädfodrades 1723 och målades röd. Konstsnickaren Abraham Eliaesson från Vasa gjorde ramen till altartavlan och snidade en predikstol, som blev färdig 1753. Man kom överens med målaren Daniel Hjulström om diverse målningsarbeten i kyrkan, däribland altartavla, predikstol, läktare och tak. Arbetena fullbordades dock senare av Johan Ahlm 1759. 17)

Byggmästaren Jacob Rijf förnyade kyrkans dörrar och fönster 1803-1804. Han utförde arbetet på ackord. Golvet och bänkarna förnyades under en större reparation 1824. Väggarna rappades troligen 1842, men redan två år senare hade rappningen lossnat på flera ställen. Därefter skedde en iståndsättning 1847, men den hjälpte inte mycket. Redan 1851 eller 1852 tog man bort rappningen, samtidigt som man brädbeslog och målade kyrkan utvändigt. 18)

I början av 1880-talet var kyrkan i behov av en inre uppsnyggning och målning. Många församlingsbor ansåg att de gamla änglafigurerna var barnsliga och att kyrkan var alltför mörk. Man ville i stället ha en ljus och vacker kyrka. Man gick dock så pietetslöst till väga, att större delen av den rika bildskruden förstördes. Alla större ytor målades med vit färg och många bilder målades därmed över. Takets bilder från Uppenbarelseboken och bilderna på predikstolen förblev dock orörda - tack vare Matts Bäcks ivriga protester på en kyrkostämma. Altarbyggnaden målades med en skinande vit oljefärg i marmorimitation, medan väggdekorationerna kring fönstren täcktes med limfärg. Altartavlan, vars mörka färger inte mera harmonierade med den vita marmorfärgen, ersattes med Alexandra Såltins altartavla. Nattvardsbilden närmast över altarbordet målades över med en vit oljefärg, liksom apostlarna på läktarskrankets framsida. 19)

Under 1700- och 1800-talen berördes Nykarleby församling av flera väckelserörelser. Församlingen kom i kontakt med både den kyrkliga och den radikala pietismen. Dessutom kom den evangeliska väckelsen till staden på 1880-talet. Nykarleby församling hörde till de församlingar i svenska Österbotten, vilka visade upp en mycket livlig verksamhet i evangelisk anda. Därutöver berördes staden även av frikyrkorna. 20)

Både klockare och organist fanns i församlingen fr.o.m. mitten av 1600-talet till in på 1900-talet. Nykarleby församling hörde därmed till de få församlingar i Finland, vilka hade både klockare och organist. Ingen kyrkokör fanns i församlingen förrän 1913, men blandad körsång förekom i gudstjänsten bl.a. första söndagen i advent åtminstone fr.o.m. 1882. Genom körers medverkan i gudstjänsten upplevde allmänheten både högtidsstämning och omväxling. Ett annat syfte med körsången i gudstjänsten var antagligen att höja nivån på kyrkosången. Till det här skall vi återkomma senare. 21) [Kyrkan i kapitlet Fakta.]


2.3 Nykarleby stad som skolstad

I Nykarleby stad fanns det under senare hälften av 1800-talet ett stort antal skolor med tanke på stadens ringa storlek. En lägre elementarskola, som grundades 1842, var endast för pojkar. Den hade två klasser och undervisningen gavs i bl.a. religion, historia, geografi, svenska, räkning och latin men inte i musik. Fattigsmåbarnsskolan, som verkade i staden 1859-1874, var troligen endast för flickor och var 2-årig. Undervisning gavs i läsning, skrivning, räkning, biblisk historia, sång och handarbete. Hantverksskolan, som var verksam 1891-1920, var ettårig, tog emot både pojkar och flickor som elever samt meddelade undervisning i teckning, räkning, svenska och bokföring. Fruntimmerskolan, som verkade 1874-1909, var främst avsedd för societetsfamiljernas flickor, men den tog också emot pojkar. Den hade tre klasser. Högre folkskolan för flickor var verksam 1875-1903 och hade två avdelningar. Där undervisades eleverna i religion, läsning, skrivning, teckning, sång, gymnastik, geografi, historia, naturkunskap och handarbeten. Aftonskolan för försummade barn var avsedd för sådana barn, vars undervisning av en eller annan orsak hade försummats. Eleverna i den här skolan undervisades i religion, läsning, skrivning och räkning. 22)

Förutom ovannämnda skolor var även ett antal privatskolor verksamma i staden vid samma tid. Privatskolorna sköttes av personer med något högre allmänbildning för utkomstens skull. Undervisningen gällde främst barn i förskolåldern, men den spelade även en roll i stadens högre bildningsliv. Den utgjorde nämligen ofta den enda möjligheten för stadens ungdom att uppnå nödvändig allmänbildning och kunskaper i främmande språk, eftersom undervisningen i de officiella skolorna i staden i det avseendet var mer eller mindre bristfällig. Privat undervisning gavs bl.a. i Westerstråhles skola och i kaptenskan Poppius skola samt av guvernanter i societetsfamiljer. På det här sättet öppnades vägar för flitiga privatister att börja sina studier vid högre läroinrättningar eller att kvalificera sig för utbildning och befattningar inom praktiska yrkesområden. 23)


2.3.1 Nykarleby seminarium

Genom folkskolförordningen av den 11 maj 1866 lades grunden till folkskolväsendet i Finland. Den förordningen kom tidigare än många centrala ekonomiska reformer (som t.ex. upplösningen av skråväsendet 1868) och var en vidsynt och betydande reform. I och med den här förordningen grundades många folkskolor i Finland. Men trots att man insåg behovet av folkundervisning, fanns det också ett starkt motstånd mot att grunda folkskolor ute i bygderna. Motståndet hade inte bara ekonomiska orsaker. På många håll fanns det också en öppen misstro mot folkskolan som folkförstörare och spridare av halvbildning. Motståndet till trots utvecklades folkskolan till en stabil och allmänt uppskattad social institution i samhället. Men det var länge brist på kompetenta lärare till de här skolorna. Därför behövdes det folkskollärarseminarier, där man kunde utbilda sig till folkskollärare. 24)

Den 8 december 1870 beslöt skolstyrelsen att Nykarleby skulle få ett manligt seminarium, medan ett kvinnligt seminarium skulle förläggas till Ekenäs. Den 17 oktober 1871 utsågs den s.k. residenstomten på västra sidan av älven som plats för seminariet. Kejserliga senaten gav sitt tillstånd att förlägga seminariet till den tomten och meddelade det här i ett brev den 21 februari 1872. Guvernören för Vasa län godkände ritningarna för seminariets byggnader den 1 juni 1873. För att kostnaderna skulle bli så låga som möjligt, fick byggnaderna uppföras i två våningar. 25)

Två byggnader uppfördes sedan under sommaren 1873. Den ena byggnaden inrymde bl.a. övningsskolan och verkstäder och den andra kosthållet. Kosthållsbyggnaden inreddes dock provisoriskt till internat. Dess matsal i övre våningen blev festsal och det enda klassrummet. Bottenvåningens sal under matsalen blev gymnastiksal. Direktorn bodde i verkstadsbyggnadens övre våning och man hyrde Kjellmans gård invid seminarieområdet för kosthållet. Den gården köptes senare in av staden och blev bostad för seminariets trädgårdsmästare. 26)

Den högtidliga invigningen av seminariet hölls den 1 september 1873 i kosthållsbyggnadens övre sal. Professor Zachris Topelius och överinspektör Uno Cygnaeus var närvarande vid det här tillfället, då direktor F E Conradi insattes i sitt ämbete. Närvarande var även bl.a. seminariets lärarkår, eleverna vid seminariet, representanter för Nykarleby stad och en stor allmänhet. Cygnaeus höll invigningstalet, vari han tackade stadsborna för att de trots alla svårigheter hade lyckats få de mest nödvändiga byggnaderna färdiga så att seminariet kunde invigas nämnda dag. 27)

Seminariets huvudbyggnad blev färdig under hösten 1875. Den hade två tvåvåningsflyglar, mellan vilka gymnastiksalen fanns. Till den byggnaden flyttades de tre seminarieklasserna och alla seminariets samlingar. Två år senare blev Nykarleby stad befriad från skyldigheten att fullfölja utbyggnaden av seminariet. Kosthållsbyggnaden började användas för sitt egentliga ändamål sommaren 1881, samma år som den f.d. Kjellmanska gården blev bostad för seminariets trädgårdsmästare. Den nya direktors- och internatsbyggnaden togs i besittning den 1 september 1882. Nykarleby stad överlät i början av år 1884 trädgårdsbyggnaden till staten utan någon ersättning. Staten övertog den 11 mars 1885 både samtliga byggnader, som Nykarleby stad hade uppfört för seminariets räkning, och den del som återstod av stadens lån för byggnaderna. 28)

Nykarleby seminarium var vid starten fyraårigt i likhet med de övriga seminarierna i Finland, och det förblev fyraårigt ända in på 1900-talet. Under läsåret 1873-1874 och tio år framåt hade seminariet följande lästider: kl. 7-9, 10-13 och 16-18 (slöjddagar 15-19). Fr.o.m. den 21 september 1883 var lästiderna 8-10, 11-14 och 16-18 (verkstadsdagar 15-18). Timmarna på eftermiddagarna skulle främst användas till praktiska arbeten och övningar. 29) [Seminariet i kapitlet Fakta.]


2.3.2 Nykarleby seminariums övningsskola

år 1875 tog Nykarleby seminarium över stadens lägre folkskola som övningsskola för de blivande lärarna. De första eleverna i övningsskolan skrevs in den 4 och 5 oktober 1875. Skolkursen var vanligen sjuårig, två år i småskolan och fem år i den egentliga övningsskolan. I småskolan togs både pojkar och flickor in, medan enbart pojkarna fortsatte i övningsskolan. Flickorna fick sin fortsatta undervisning i stadens folkskola för flickor. 30)

Övningsskolan var fram till 1908 inrymd i verkstadsbyggnadens övre våning vid seminariet. 31) Småskolan höll till i ett stort rum i huvudbyggnadens norra flygel. Övningsskolan använde seminariets slöjdsal och verkstad för träslöjden samt seminariets gymnastiksal och -redskap för gymnastiken. Man använde ofta seminariets sångsal för sångundervisningen. 32)

Undervisningen i övningsskolan sköttes nästan helt och hållet av lärarkandidaterna, som gjorde sina lärospån som ämneslärare i klassundervisning med några veckors omlopp (= undervisningsperiod) per ämne. Kandidaterna måste utarbeta och för lektorn på förhand visa upp en skriftlig disposition över lärogången och läroinnehållet för så gott som alla lektioner. Deras undervisning var dessutom underkastad flitig auskultering från respektive lektor. Efter omloppets slut skulle lärarkandidaterna avlägga ett undervisningsprov inför lektorn, kamraterna och seminariets direktor. Lärarkandidaterna hade också ett antal övningslektioner i småskolan och avlade sedan ett undervisningsprov inför lektorn, kamraterna och direktorn. 33) [Normalskolan i kapitlet Fakta.]


1) Socknen omfattade även alla byar runtom Lepo by, däribland Jeppo och Munsala. Munsala blev en egen socken den 2 november 1867, medan Jeppo måste vänta till den 6 mars 1906. Neovius 1898, 40; Neovius 1908, 24; Hedström E 1958, 21; Näsman 1979, 33.

2) Neovius 1898, 40; Lybeck 9/10 1908; Wichmann 1920, 8; Birck E 1970, 46 och 48; Favorin 1978, 344; Facta 2001-17, 464.

3)Åkerblom 1950, 275-276; Tonberg et al 1992, 34-35.

4) Wichmann 1920, 48 och 58; Tonberg et al 1992, 34; Finland2 1983, 34.

5) Birck E 1970, 59-60; Tonberg et al 1992, 39-40.

6) Wichmann 1920, 23; Backman 1929, 25; Birck E 1970, 60.

7) Wichmann 1920, 32 och 74; Backman 1929, 25; Finland2 1983, 437.

8) Rådhuset hörde alltså till de hus som brann ner och därmed förstördes det gamla stadsarkivet i Nykarleby. Tonberg et al 1992, 56.

9) Birck E 1970, 57; Tonberg et al 1992, 36 och 54-56; Finland2 1983, 437.

10) Tonberg et al 1992, 79.

11) Hedström E 1958, 9; Tonberg et al 1992, 79-80; Finland2 1983, 437.

12) Hemmansrökar användes som mått vid t.ex. röstning och skatteuppbörd. En liten stuga hade en skorsten och utgjorde följaktligen en hemmansrök. Backman 1929, 24.

13) Neovius 1898, 40; Wichmann 1920, 8 och 39; Schalin O D 2/5 1930; Åkerblom 1950, 425 och 440; Hedström E 1958, 21; Birck E 1970, 46; Näsman 1979, 33; Tonberg et al 1992, 62-63.

14) P[etrell] 23/10 1908; Wichmann 1920, 8 och 39; Schalin S 14/10 1927; Schalin O D 2/5 1930; Hedström E 1958, 21; Birck E 1970, 47; Pettersson 1985, 88.

15) Wichmann 1920, 39; Schalin S 14/10 1927; Hedström E 1958, 21; Pettersson 1985, 166-168.

16) Lybeck 20/11 1908; Neovius 1908, 24; Schalin S 14/10 1927; Hedström E 1958, 21-22.

17) Enligt författaren och historiografen Myhrman kunde kyrkan i Nykarleby, när målningarna framträdde i all sin färgprakt, verkligen med skäl anses vara den propraste kyrkan i hela Österbotten. Wichmann 1920, 39; Schalin S 14/10 1927; Hedström E 1958, 22-23; Pettersson 1985, 169-170; Appelgren 1985, 705 och 721.

18) NFA II Be 1-2 och II Ce 1; Pettersson 1985, 171.

19) Schalin S 14/10 1927; Hedström E 1958, 24; Tonberg et al 1992, 63.

20) Näsman 1979, 52, 66 och 99-102; Björkstrand G 1990, 139-140 och 143; Finland1 1982, 416.

21) NA EBU; Jalkanen 1976, bilaga 1; Björkstrand C 1993, 42-43 och 47-48; MÖ 5/12 1882; ÖP 25/11 1886, 6/12 1888, 8/12 1894 och 5/12 1896.

22) Hedström G 19/5 1916; Hedström E 1958, 27-29; Birck E 1985, 90-92; Birck E 1988, 74-84, 88-104, 116-127 och 199-225; Tonberg et al 1992, 71-72.

23) Birck E 1988, 105-116.

24) Allardt 1966, 131-132; Tonberg et al 1992, 78.

25) Schantz 1958, 22-23; Birck E 1988, 136.

26) Schantz 1958, 23.

27) Schantz 1958, 23; Birck E 1988, 144.

28) Schantz 1958, 23-25; Birck E 1970, 61.

29) Schantz 1958, 23-24; Cavonius 1984, 7.

30) Birck J L 1957, 5; Schantz 1958, 23; Birck E 1988, 213.

31) Den 22 januari 1908 togs övningsskolans nya hus vid torget i bruk. I och med det här kunde de utrymmen som övningsskolan hade använt sig av inredas för seminariets behov. Birck J L 1957, 5; Schantz 1958, 29.

32) Birck J L 1957, 6.

33) Birck J L 1957, 13-15.


Mats Björkstrand (1997) Musiken i Nykarleby stad 1858—1897.


Fortsättning: 3. Musiken i Nykarleby församling.
(Inf. 2005-05-19.)