Slaget vid Jutas räddade svenska armén
Den svenska armén räddades undan ryssarna av en febersjuk överste i en höskrinda


När den svenska armén i september år 1808 genomförde sin andra reträtt, försökte ryssarna utnyttja möjligheten att avskära den återtågande armén på kustvägen genom ett anfall mot Nykarleby längs Lappovägen.

Eftersom man i det svenska högkvarteret var medveten om den hotande faran, sändes den 11 september ett detachement [avskild trupp] bestående av två bataljoner ur Björneborgs regemente, Gyllenbögels frikår och en division om 4 stycken 6 punds kanoner till Nykarleby. Chef för artilleriet var den legendariske underlöjtnanten JP Hesselius, av soldaterna kallad ”den vite” efter hästens färg.

I högkvarteret i Vasa hade överste Georg Carl von Döbeln legat svårt febersjuk på en soffa i ett hörn och lyssnat på ledarskapets genomgång av de alternativ som stod till buds i det alltmer trängda läget. När någon antydde möjligheten att dagtinga [förhandla, kapitulera] flög han uppretad upp och förklarade sig villig att ta sig an det ryska hotet mot Nykarleby.

Fortfarande lidande av febern lät Döbeln sig skjutsas efter detachementet i en höskrinda. Han hann i fatt de marscherande trupperna i Munsala och övertog där kommandot. När han tisdagen den 13 september, vid tiotiden, anlände till vägkorsningen i Jutas avlöste han Åbo läns andra bataljon och lät sina uttröttade trupper gå i ställning vid skogsbrynet, intill det fält som ligger drygt en kilometer söder om vägskälet. Trupperna var hårt slitna efter 14 dygns oavbruten marsch från Lappfjärd, de två sista dygnen utan vila. Uniformerna var i trasor och skorna svårt förslitna.

En och annan i ledet saknade helt skodon. Framkomna segnade soldaterna ihop på marken och verkade helt apatiska. Endast krafttag från befälet fick dem att lyda order.

En Björneborgsbataljon, den första eller Eeks, uppställdes i kedja från älvstranden till strax över landsvägen. Som högra flygel uppställdes Gyllenbögels frikår mellan Björneborgarna och skogen.

Den återstående Björneborgsbataljonen, Furuhjelms rusthållsbataljon, lämnade von Döbeln som reserv bakom ställningen och kanonerna som han ställt upp vid vägen. En förpost, bestående av ett Björneborgskompani, gick i ställning vid kronobränneriet i Haralden, drygt en kilometer söderut. Själv skall von Döbeln ha ridit in till staden för att inspektera de där stående trupperna från 1 Brigaden — och en stunds vila.

Under ca 5 timmar hann trupperna avnjuta en livgivande vila innan general Kosatschkoffskijs trupper nådde fram förposten.

Förposten retirerade i god ordning till huvudställningens högra flygel. Det senare för att ge artilleriet möjlighet att beskjuta ryssarna — och troligen för att locka ryssarna efter sig. De bägge styrkorna var i det närmaste jämnstarka, närmare 1500 man vardera. Soldaterna som tidigare på dagen verkat modstulna och apatiska var åter stridsberedda. Åsynen av von Döbeln hade haft en nästan magisk verkan. ”Det svarta bandet kommer. Nu går det bra”, lär de ha sagt till varandra.

Att ”den vite” också var på plats gjorde det hela ännu mera hoppingivande. De som varit med von Döbeln vid Lappo och sett honom och Hesselius röja undan allt motstånd fram till kyrkobyn visste vilken slagkraft den kombinationen besatt. ”Svarta bandet och den vite” mumlades det förtröstansfullt längs leden. Döbelns män var redo.

En rysk kolonn ryckte fram i landsvägens riktning, medförande två kanoner och en haubits. Tre ryska bataljoner bredde ut sig för att försöka kringgå von Döbelns högra flygel.

Den kolonn som ryckte fram längs vägen lät von Döbeln marschera fram tills den kom inom druvhagels avstånd från sina kanoner. Då öppnade hans kanoner eld och det ryska anfallet stoppades av en mördande salva med druvhagel. Nu kom striden igång på allvar och kanon- och gevärsmynningar flammade längs bägge linjerna. På högra flygeln gick ryssarna rakt i den uppgillrade fällan, omedvetna om att frikårstrupperna var förstärkta med i skogen gömda jägare. Efter att von Döbeln först satt in den ena halvan av reservbataljonen och sedan den andra ebbade den ryska anfallskraften ut. Under hurrarop gick nu von Döbelns trupper till motanfall.

De bägge Björneborgsbataljonerna lyckades avskära rysarnas vänstra flygel och Gyllenbögels frikår förföljde de fiender som anfallit genom skogen.

Kosatschoffskij måste nu dra tillbaka återstoden av sina trupper och retirerade till Kronobränneriet där han ånyo bet sig fast.

Sedan underlöjtnant JP Hesselius lyckats tysta de två ryska kanonerna och haubitsen med sina pjäser var det ryska artilleriet försatt ur spel. von Döbelns lät sina trupper förfölja ryssarna 1/8 mil tills mörkret gjorde slut på striden.

Ryssarna drog sig tillbaka till Ekola där Kasatschoffskij kvarlämnat två bataljoner och två kanoner. von Döbeln upprätthöll full stridsberedskap hela natten i händelse av ett nytt ryskt anfall.

Något sådant kom inte. Kosaschoffskij hade, sina reserver till trots, fortsatt reträtten till Alahärmä där han brände älvbron bakom sig. Till priset av 43 man, varav 16 stupade, hade von Döbeln säkrat reträttvägen för den svenska huvudarmén som dagen därpå led nederlag vid Oravais. De ryska förlusterna vid Jutas skall ha varit 129 man.

Efter segern omfamnade von Döbeln underlöjtnant Hesselius, kysste honom, tackade för alla de vackra skotten och föreslog brorsskål inför hela hären.

Det kunde segern vid Jutas förvisso vara värd. Den gav Adlercreutz trupper fri reträtt och von Döbeln själv generalmajors grad. För soldaternas del utdelades en extra omgång brännvin.

Ulf Smedberg (2001) Nykarleby Din sommarstad 2001, sid 6.


Läs mer:
Juthas i kapitlet Fakta.

 


druvhagel
, typ av kartesch som innehöll ett stort antal kulor packade i en tygpåse. Denna fästes vid en drivspegel av trä, lindades med segelgarn och doppades i beck. Druvhagelkarteschens yttre form liknade en druvklase, därav namnet.
Tillbaka