Alla dessa dagar

   
   
 

Förklaringar

Vänsterställd Behandlar gamla Nykarleby stad eller landskommun eller skriven av någon därifrån.
Centrerad Behandlar ej gamla Nykarleby stad eller landskommun eller skriven av någon därifrån, men är av intresse trots det
Högerställd Behandlar Jeppo eller Munsala
   
   


Innehåll

 
Förord av Gurli Dumell  

Vedtransport med komplikationer av Gunnar Östman

7
Första dansen av Maggie Nilsson 10
Dekoration av Jeppo kyrka av Edgar Eklund 12
Stamboksintagning av häst av av Gunnar Östman 14
Barndomsminnen från Vexala av Lise Söderholm 18
Att stå på egna ben av Elvi Bergfeldt 21
Minnen från Monå 1946–69 av Jalle Dahlbacka 31
Att bo på skolinternat av Gun-Lis Smeds 45
Gårdsgruppen Harald vid Nykarleby älv av Gunnar Östman 50
Hemfärden från Amerika av Helmi Blomqvist 53
Flottning i Nykarleby älv av Gunnar Östman 58
Om flottningen, sedan flotten kommit till Nålören av Henrik Dumell 61
Höbärgning med ”släpon” av Gunnar Östman 63
Fårskallet av Henrik Dumell 64
Förklädet, ett viktigt plagg av Margit Aromäki 66
Glansbilder och prinsessor av Gun-Lis Smeds 69
Pärttak av Jalle Dahlbacka 72
Militärepisoder av Gustaf Strandberg 74
Jultomten av Maggi Nilsson 79
Jordbruksarbetet i min barndom av Edgar Eklund 80
Höbärgning på ängar i skärgården av Gustaf Strandberg 83
Kommunal administratör över 40 år av Maj-Lis Nyvik 88
Livet i staden under 1930–40-talet av Gösta Fagerholm 93
Livet (livat) på mejeri av Margit Aromäki 98
Till Nordamerikas västkust via
Panamakanalen med Johnson-linjen av Helmi Westerlund
108
Tröskning i början av 1950-talet av Gunnar Östman 116
Smörknappen av Gustaf Strandberg 118
Lösryckta militärminnen av Jalle Dahlbacka 120
Minnen från Karelen av Leena Hermansson 126
Minnen från flydda tider av Henrik Dumell 130
Sjudarlador Jalle Dahlbacka 133
Potatissättning och plöjning av Edgar Eklund 136
Minnen från Dalas av Leena Hermansson 138
Skolhälsovården av Gun-Lis Smeds 142
Att snickra ett ämbar av trä av Edgar Eklund 147
Sommaren 1951 av Leena Hermansson 148
Cykeltävling Vasa–Gamlakarleby av Jalle Dahlbacka 150
Sommarmorgon av Margit Aromäki 152
En spännande dag på höängen av Margit Aromäki 154
Stickmaskinen av Maggie Nilsson 164
Storryssjan av Henrik Dumell 166
Kräftfångsten av Margit Aromäki 170
Takläggning på gammalt vis av Gustaf Strandberg 173
Brev från Walter Blomquist nedtecknat av Jalle Dahlbacka 177

*     *     *

Förord


Alla har vi en hel bok med berättelser inom oss. Det gäller bara att få berättelserna uttryckta i text. Varje dag sker något nytt och utvecklingen idag är enorm. Det sägs att samma dag som du köper en ny dator är den föråldrad. Därför är alla dessa dagar som vi levt en otrolig berättelse av stora viktiga händelser och små detaljer som gärna kan berättas vidare, så att också nya släktled kan ta del av hur livet gestaltat sig före data- och mobiltelefonens tidevarv.

Det känns bra att Nykarleby Arbis med hjälp av bl.a. Svenska Kulturfonden har gjort det möjligt att samla en del av dagarna i skriftlig form. Målgruppen för projektet var vuxna över 50 plus. Sammanlagt 14 personer, av vilka en deltagit på distans, har deltagit i projektet och träffats några tisdagsförmiddagar under hösten 2011 och våren 2012. Det har varit mycket trevliga sammankomster i Rådhuset. Berättelserna har inte varit någon bristvara. Den ena berättelsen har gett upphov till den andra och det har varit mycket givande och inspirerande att hålla i trådarna för projektet.

Under kursens gång berättades många historier. Till en början berättade vi och lyssnade till varandras berättelser. Då vi kom vidare i projektet, började vi skriva ner dem. Många är nedskrivna i denna bok, men flera av berättelserna finns dock kvar och nya dagar kommer med nya berättelser. Vardagen kan vara mycket intressant och ibland märker man att mycket av det som var vardag en gång, inte kan eller får utföras idag. En del dialektuttryck har även fått utrymme i texterna för att inte försvinna helt.

Ett varmt tack till alla som delat med sig av sina berättelser, såväl muntligt som skriftligt, och bidragit till kursen och därmed gett nya generationer möjlighet att ta del av dagar från förr.

Nykarleby, maj 2012

Gurli Dumell

som haft förmånen att ta del av alla berättelser och gemenskapen.


(Inf. 2023-04-14.)


*     *     *

Vedtransport med komplikationer


Minnena från mitten av 1950-talet är många. Olika sysslor inom jordbruket var ett måste. Det var ju självhushållningens tidevarv. Det var på hösten 1951 som min kusin Clas och jag högg ved i ett skogsskifte nära Munsalarån från Bonäsvägen räknat. Brännved blev det, som behövdes när vintern kom med kyla och snö.

Vi hade trevligt tillsammans som pojkar i allmänhet i 20-årsåldern. Kaffe- och matrast var höjdpunkter! Då fick vi vila från bågasågen och klyvanyxan. Veden sågades till en meters längd. Pinoved kallades den på bondspråket.

Vi knogade på med huggandet ända över jultiden och inpå det nya året. Färden till Bonskogen skedde med cykel eller skidor.

Efter att huggningen var färdig, skulle veden köras hem. Vi hade goda hästar till förfogande. Tom och Fix var båda unghästar.

En morgon körde vi som vanligt för att hämta vedlass. Vinterdagen var kall och kölden knäppte i knutarna. När vi kom fram till veden i skogen fick hästarna hö ur hösäcken. Vi började lasta ved på våra slädar. Sedan det var klart drack vi en kopp kaffe, det smakade gott.

Så startade färden hemåt ur skogen längs Munsalavägen ut till Bonskogsvägen. Vi var glada över vårt arbete och trivdes som körkarlar. Det knastrade under medarna när vi körde. Hästarna och vi var på hemväg med våra lass. Småningom kom vi till Ungdomshuset vid Juthas och svängde söderut. Jag minns att jag inte var säker på vilken väg vi skulle ta över ån – hängbron eller överfarten på isen mitt emot våra hem på Haralden. Vägen från Juthaskroken till vägen mot hängbron är inte lång. Jag körde först och en tanke flög i mitt huvud: Hästen Tom får välja! Han valde hängbrovägen. På morgonen hade vi kört den vägen på väg till skogen.

Nåja vi kom överens om att endast en i gången skulle köra över bron med sitt lass för säkerhets skull. Vi nådde bron, jag först och Clas efter. Jag körde upp på bron ca 40 meter. Då hörde jag ett ljud bakom mig. Jag såg Clas med hästen Fix, unghästen ville följa med sin kompis ut på bron. Ett ögonblick senare befann jag mig mitt på isen, ett fall på fem meter med häst, lass och karl! Jag såg bakåt, där på isen fanns också Clas med sitt lass och sin häst. Bron svajade i ena vajern, den andra hade brustit. Vedlassen föll så precis som om de hade radats på isen.

Så grusades den glädjen av att ha en körbro för häst och liknande möjligheter. Den hade varat i två år efter ett mycket uppoffrande talkojobb av byborna.

Pojkarna och hästarna klarade sig. Clas fick en kort sjukhusvistelse för ena foten och jag fick en spricka på bäckenbenet och låg sex veckor på Nykarleby sjukhus. Det kunde ha gått värre. Byborna tog nya tag och återställde bron till gångbro. Det är den status den har haft ända sedan invigningen 1929.

Denna händelse har blivit kvar i minnet varje gång jag kör förbi Juthas hängbro. Hängbron har haft en viktig uppgift ända sedan den byggdes för över 80 år sedan. Den har varit en förenande länk för bygdens folk att kunna träffas och den har varit viktig för skolverksamheten.

Jag hoppas på fortsatt framtid för Juthas hängbro.



HÄNGBRON VAR HELT UR BRUK EFTER VÅR VEDTRANSPORT
[AI-kolorering.
Förstoring.
Originalet i SV/V.]


Gunnar Östman, sid 7–9.


Läs mer:
Juthas hängbro.
(Inf. 2023-04-16.)


*     *     *

Första dansen


Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli – ett bekant uttryck från förr i tiden. På min första dans fick jag lära mig att takten och stegen var minst lika viktiga som musiken.

Då det begav sig på tidigt 1960-tal, var jag en mycket ung flicka. Det ordnades konventdans i samskolan där några kamrater gick. Jag blev inbjuden till dansen. Det var senhöst, mörkt och kulet väder, så det blev riktigt spännande att ta sig in genom öppningen i planket som omgavs av mörka vrår och tissel och tassel. Vatopåttar (vattenpölar) fanns det också gott om och de var svåra att upptäcka i skumrasket – inte undra på att spänningen var på topp. Två lampor fanns – en vid vaktmästarbostaden, den andra över ingången till skolan. Lamporna lyste svagt och rakt ned.

När vi kom in i korridoren, som också hade svag belysning, vimlade det av flickor och pojkar mellan klädställningarna där vi hängde upp våra ytterkläder. Jag kände mig litet utanför som inte hade samma skoltillhörighet som de andra. Nervositeten och spänningen var ett faktum. Jag minns inget annat än ett bord med lemonad där i korridoren. Vi gick mot festsalen därifrån musiken började höras. Musiken ljöd ut i korridoren. Nervositeten och spänningen tog ett stadigt grepp om mig. De flesta av oss hade nog inte varit på ett sådant ställe där så många unga samlats på samma gång, alla på väg att bli vuxna. Det var en början till vuxenliv. Jag lärde mig då att flickorna skall befinna sig så långt borta vid väggen som det bara var möjligt. Pojkarna samlades där musiken kom ifrån.

Urvalet påbörjas. Pojkarna väljer. Jag står uppklädd i det bästa jag har från topp till tå. Vartenda hårstrå är på rätt plats, jag är inklämd bakom en hoppbock (plint) för gymnastik och är spänd och rädd. Där står jag och upplever hur konventdans skall beträdas. Jag har stått många långa danser och fått inse att jag har överlevt varje gång som ingen velat dansa med mig. Jag har sett olika osäkra dansarter, en var speciell ... och ... nu ...nu kom han fram till mig och bugade sig artigt. Jag och min kavaljer började den trevande dansen med några taktfasta slag med min högerarm, hans vänster naturligtvis. Fötternas turer hade jag ingen aning om varken då eller senare, men armen – armen pumpades upp och ner ordentligt taktfast, huruvida rytmisk vet jag inte. Vi dansade/pumpade runt festsalsgolvet och vände i varje hörn – rakt fram armpump – vänd – rakt bakåt armpump. Någonstans försökte jag minska pumpandet men det gick inte, han drog upp min arm med all sin manliga styrka och jag fick böja mig för taktfastheten i hans arm. Det var första men inte sista dansen för mig.

Jag tror mig veta att ynglingen med åren fått ner takten i ben ock fötter. Han är en god marscherare.


Maggie Nilsson, sid 10–11.
(Inf. 2025-10-22.)


*     *     *

Stamboksintagning av häst


Under gångna tider hade hästen en viktig uppgift inom gårdsbruket, med skörden och i skogsbruket. Det gällde att bearbeta jorden. Jag växte upp i denna miljö. Det fanns hästar, kor, får, höns och någon gris.

Min far var en hästvän och förstod sig på hästar och dess skötsel och hantering. Också inom aveln sökte han efter de släkten som passade för hans ston. Den häst som jag minns bäst var i fjärde led som funnits på gården i en följd. Min favorit föddes 1 april 1944 och var ett hingstföl. Den fick namnet Tom. Toms mor hette Frida.

Jag var tretton år och det är här minnet börjar berätta om livet och känslan av att få syssla tillsammans med en så fin unghäst som Tom var. Han blev lagom stor, färgen var röd med stor bläs, munter och glad. Vi beslöt där i boxen, Toms hem, att vi skall vara goda vänner och ta lärdom av varandra och ha ett gemensamt program för att lyckas med det mesta som låg framför oss. Bland annat beslöt vi i våra första gemensamma stunder tillsammans: ”Du Tom skall bli en stambokshingst”. Jag tretton år gammal och Tom knappt en månad. Båda blev tända på beslutet. Inkörningen gick bra med hjälp av min äldre bror. Åren gick, när Tom närmade sig 4–5 år blev det fråga om träning för stamboksintagning. Under de föregående åren hade Tom fått vara med på utställningar och där fått pris. Vid 5-års ålder blev det aktuellt att göra en anmälan för stamboksintagning som hölls i Vasa 23–24 februari 1949. Den stamboksintagningen förrättades av Österbottens Lantbrukssällskap och Österbottens Hästavelsförbund och en nämnd med funktionärer, en överinspektör och Hästavelsförbundets konsulent. Här och nu blev det spännande för en sjuttonåring bland garvade hästkarlar.

Färden till Vasa startade på en måndag via Vörå där vi övernattade för att följande dag fortsätta till Vasa. Tom fick bo i ett vedlider på Rådhusgatan 49 de närmaste dagarna. Min bror och jag övernattade hos min andra bror som då jobbade i Vasa. Onsdag var anmälningsdag och vi fick program för dagarna under utställningen. Anmälan gjordes på Hästavelsförbundets kansli. Fredag började på Vasklotfjärden med travprov 1 km. Det gick riktigt bra, 2,23 blev tiden. Jag var nöjd så här långt, det började bli vatten på isen och det var ju inte bra. Man hade ju en vanlig mjölkkärra som fordon med gummihjul, som var breda i detta vattenföre.

Följande prov var lynnesprov, att bedöma hästens samspel med köraren. Provet utfördes av Hästavelsförbundets konsulent. Allt gick bra i början. Men inom kort hände någonting som kunde ha ställt till det för både hästägare och provkarl. Kort efter starten så kom ett flygplan på låg höjd nära till konsulenten och Tom, något man inte önskade skulle hända just i en sådan situation. Min bävan var nog i det ögonblicket, att det är sista gången jag ser Tom och konsulenten. Jag var medveten om att om hingsten blir skrämd, så är köraren lätt i tömmarna. Det kunde ha gått hur som helst. Men det gick bra. Tom spetsade öronen och lät sig inte påverkas av flygmaskinens framfart. Lynnesprovet blev bra och poängen bra, en nöjd hästägare så här långt.

Följande i programmet var den första granskningen inför nämnden där exteriören var avgörande för att bli godkänd som avelshingst i stamboken. I den granskningen blev Tom godkänd. Det var dag nummer ett. Följande dag började med ytterligare ett lydnadsprov. Det utfördes av två nämndmedlemmar. Färden började från en hall på tvärgatan till Rådhusgatan, just där Tom hade sitt stall. Början gick bra men hingsten Tom blev styrd in på Rådhusgatan och insåg att nu bär det av till stallet. Och i det ögonblicket ville också provköraren känna för hur hästen svarar på när han drar på i tömmarna. Allt gick fort i svängen men färden blev inte lång. Ena fästet i kärraxeln brast. Men ett plus för Tom. Provköraren gav bedömningen; bra häst men dålig kärra. Så nyckfullt kan det vara.

Följande prov var gångprov. Tom spändes framför en bil och sträckan var 1 km. Tom fick tiden under 8 minuter och det gav rätt goda brukspoäng. Därefter följde dragprovet med samma bil. Bilen var utrustad med ett dragmotstånd, som ökade för varje trappa, där också hästens vikt spelade in. Första trappan i det här fallet var 50 meter lång och hästen fick inte stanna på den sträckan. Det här provet lades till vägen väster om Sandvikens sportplan på grund av vattnet på isen. Det här var det mest spännande momentet under utställningens gång. Och något mer spännande blev det för körsvennen Gunnar när en av mina närmaste medhjälpare insåg stundens allvar. Det kanske skulle vara bättre om någon äldre hästkarl skulle köra dragprovet som har mera erfarenhet. Det fanns en i skaran som tidigare hade erfarenhet av att köra detta moment. Men svaret blev: ”Han som har kört Tom tidigare skall göra det nu också.” Vi började provet och vi jobbade bra tillsammans. Tom var en god draghäst. Det blev 8 trappor och det gav också rätt bra brukspoäng. En nämndmedlem steg ur bilen:

”Har aldrig sett någon förr som jobbat så bra ihop som dessa två.” Tom gjorde det bra – hurra! Efter alla dessa prov och mönstringar följde slutbedömningen och där fick Tom godkännande i stamboken som avelshingst av arbetshästtyp med gott tredje pris. Han kunde som sådan föra den finska hästrasen vidare inom aveln.

Färden från Vasa togs följande dag. Tom var glad att få vända nosen hemåt. Han hade bråttom och höll ett jämt trav hela vägen hem. Hemresan räckte 6,5 timmar.



HINGSTEN TOM PÅ LANTBRUKSUTSTÄLLNING I PURMO
Förstoring.
[AI-kolorering med Gemini. Ibland blir AI-koloreringarna förvånansvärt bra, men det var många krokar i långdansen innan denna bild.
Original i SV/V.]


Ännu under detta årtionde var hästen en oumbärlig hjälp inom jordbruket och ett gott arbete har våra institutioner gjort för att få fram de bästa egenskaper hos vår häststam som hjälpredor inom vårt jordbruk. Jag har velat lyfta fram dagarna med stamboksintagningen som lever kvar i minnet. Det var dagar av spänning.


Gunnar Östman, sid 14–17.


Läs mer:
Stamboksintagning börjar på sidan 22 i Livet på Pysbacka av Doris Liljeström.
(Inf. 2025-10-21.)


*     *     *

Publiceras till minne av ännu en av
barndomens ”gubbar” som gått hädan.
Det är inte så många kvar numera.



Gustaf Adolf Bergfeldt
30.3.1926–19.6.2023
Född på Yrjäs i Forsby, medlem i NIK samt Lions och Manskören.
AI-kolorering. Huruvida NIK hade gult som klubbfärg
redan på den tiden och i så fall vilken nyans, är obekant.
Förstoring.
Originalet i SV/V.
(Inf. 2025-10-24.)

 


Att stå på egna ben


Redan som mycket ung hade jag drömt om att börja arbeta på affär. Mitt första arbete blev i en liten lanthandel i grannbyn. Jag trivdes från första dagen. Min lön var 300 mark i månaden plus mat och husrum. Året var 1939.

Nu ville jag köpa min första cykel. Köpmannen beställde cykeln, som då kostade 900 mark, för mig en mycket stor summa. Vi kom överens om att han drog av 150 mark i månaden från min lön, så efter sex månader var den betald. Nu kunde jag cykla hem varje lördag efter arbetet och infinna mig klockan åtta på måndag morgon. Det förekom inga lediga vardagar den tiden. Efter att ha varit i tjänst ett år och det blev sommar, fick jag två veckor semester. Det var trevligt att träffa kamrater som då var lediga från arbeten och skolor. Vi kom bland annat att diskutera finskan, som vi ansåg att var viktig, om man ville komma vidare i livet. En av kamraterna gick i Handelsskolan och hon sade att finskan var ett av de svåraste ämnena i skolan. Jag började fundera på finskan. Sedan fick jag genom goda vänner, som hade kontakt med en finsk familj, lov att komma följande sommar. Jag blev glad och lovade meddela tiden när jag kommer. När våren och sommaren närmade sig följande år, sade jag upp mig från arbetet och reste iväg. Jag reste med bussen till Vasa och därifrån vidare med tåg till Seinäjoki. Det var spännande när tåget närmade sig stationen, där jag skulle stiga av. Där stod frun och väntade på mig. Jag hade förstås cykeln med och en liten kappsäck med det nödvändigaste i klädväg.

Jag kom till en liten familj med handelsträdgård, så det blev att plocka jordgubbar och tomater så gott som varje dag. Jag råkade få två pratglada finska flickor som arbetskamrater. Det gick bra, jag hade med mig en finsk-svensk ordbok, som jag läste på fritiden. Frun i huset kunde svenska ganska bra, men hon försökte nog sitt bästa för att jag skulle lära mig finskan. Hon talade alltid finska med mig och det var jag tacksam för. Varje dag for frun till torget i stan med sina grönsaker, tomater och jordgubbar som hon sålde. De hade en tjänarinna som stod för mat och städning. Vardagarna gick bra, men söndagarna blev ibland litet långtråkiga när flickorna for hem till sitt. Ibland cyklade jag ner till centrum och ibland till järnvägsstationen. En gång råkade jag vara där när tåget kom med en vagn fylld av sårade från fronten. Där var många ambulanser och andra bilar som tog hand om de sårade soldaterna och förde dem till sjukhuset. Jag cyklade fort därifrån, det var mycket sorgligt att se.

Ja, så gick den sommaren och det blev dags att fara hem.

Jag hade inte varit hemma många dagar, när det kom ett brev från en köpman i kyrkbyn, eller rättare sagt så var det av sonen till köpmannen som jag kände från tidigare. Han erbjöd mig arbete i sin fars lanthandel. Jag ringde dit och tackade ja till jobbet. Det var en större affär än den första som jag hade arbetat i, där fanns ett större sortiment av allt möjligt. Men det var krigstid och mycket av livsmedel och annat var på kort. Det var ransonering på allt möjligt, som vi nu har i överflöd av. Jag trivdes bra på mitt nya arbete, men mycket var nytt för mig. Jag stannade några år. En dag såg jag en annons i en tidning om en ledig plats i vår lilla stad. Det var en affär, Varma, som sökte en föreståndare. Jag sökte tjänsten och fick den. Varma-affären fanns på Sollefteågatan där Esso/ST1 är idag. Det var en liten nätt affär och jag trivdes bra från första dagen med två medhjälpare. Försäljningen ökade hela tiden och cheferna var nöjda.

Jag träffade min blivande man och efter mycket funderande, beslöt vi oss för att börja med en egen affär. Vi kom över en passande lokal att hyra på Västra Esplanadgatan, numera Topeliusesplanaden. Det var ett stort rum med varken värme eller vatten. Första steget var att få tag på en murare. Det lyckades vi med. En stor plåtkakelugn blev en bra värmekälla. Hösten närmade sig och värmen var viktig. Nu var det dags för snickarens arbete med hyllor och lådor, ja allt som hörde till – mellanväggar för lagerutrymmen och en liten avdelning för mjölkförsäljning. Skyltfönster och dörr hörde också till. Det var en mycket intressant tid. Men cheferna på Varma var inte glada, de förstod att jag skulle ta med mig en större kundkrets. Jag hade ändå varit i tjänst över fyra år och affären gick framåt hela tiden. De försökte få mig att stanna med att höja lönen. Men ingenting hjälpte, för nu ville jag pröva på att stå på egna ben. Och jag lyckades!



[Bröllopsfoto.
Tillhör Peter Begfeldt.]


Den egna affären började mer och mer bli som vi hade tänkt oss och allt som hörde till var inköpt. Vi var den första mjölkbutiken i staden som sålde mjölk till kunder, förutom mejeriet som sålt redan tidigare. Ja, en telefon hörde också till, så det gällde att köpa en telefonaktie. Och sedan var det kaffekvarnen för de som inte hade en egen kaffekvarn hemma. Ja så var det att fundera hur mjölken skulle hämtas från mejeriet. Vi lyckades få köpa en kärra.

Så det blev att dra på kärran, allt som behövdes till affären. Det var förutom mjölk även bröd som Sundells bageri [i Jeppo] sände, samt bröd från Haglunds bageri. Någon bil blev det aldrig tal om.

Det var nu efterkrigstiden, året var 1949 så det var ännu ransonering och brist på många livsmedel. Det fordrades licens för kaffe, socker och mjöl. Tidigare hade mjölken blivit fri. Banklånet var ordnat och vår lilla affär såg riktigt trevlig och inbjudande ut. Ett stort ljusrör lyste upp hela affären.

Ja så kom dagen när jag satte mig i bussen till Jakobstad för att inhandla varulagret vid partihandel Granholm och Kåll. Det gick bra, jag hade en bra försäljare som hjälpte mig. Vi gick igenom försäljningsboken från början då det gällde livsmedel. Sedan kom dagen när varubilen kom med hela lagret, en massa lådor och säckar. Så spännande men så roligt. Nu gällde det att börja packa upp och prismärka. Det blev en lång arbetsdag innan allt var något så när klart. Det gällde att ändra tills vi blev nöjda.

Nu ansåg vi att allt var som vi tänkt oss och då blev det att sätta in en annons i Nykarlebytidningen Österbottniska Posten. Den 11.11.1949 ingick följande annons i tidningen:


Allmänheten till kännedom får jag meddela att jag öppnar en
Mjölk- och kolonialvarubutik
vid Västra Esplanadgatan mitt emot Handelslaget tisd. 15 nov.
     Jag hoppas genom ett vänligt bemötande och goda, välsorterade varor, vinna den ärade allmänhetens förtroende.

E L V I   N Y MA N.

[Nationalbibliotekets digitala samlingar.]


Vi anställde också ett biträde. [Några av de första anställda var Stina Riska och Aili Mårtens.] Det var en spännande dag, men roligt. Vi behövde inte oroa oss, för det var full ruljangs hela första dagen. Det kom många gratulationer och beröm. Det kändes bra att få skriva in dagens första försäljning i kassahäftet. För varje dag kände vi oss tryggare i vårt beslut att vi satsat rätt. Varje dag var det roligt att gå till arbetet.

Något vatten fanns inte möjlighet att få, men det ordnade sig. Varje dag blev det att föra de tomma mjölkkannorna till mejeriet och diska dem där och efteråt hämta hem en kanna med varmt vatten. Det skulle städas, varje dag torkades golven och disken. Allt skulle se rent ut till nästa dag. När månaden närmade sig sitt slut, var det att ta hand om kupongerna som skulle klistras in i ett häfte och räknas; där fanns mjöl-, socker- och kaffekuponger. Sedan skulle de föras till Folkförsörjningen, för att få ny licens att kunna köpa in nytt lager efter behov.

Så gick dagarna och dagarna blev till år. När vi hade haft affären ett par år så avskaffades ransoneringen. Det var en stor lättnad när kupongerna upphörde och allt blev fritt. Nu blev kommersen också större och snart märkte vi att affären blev för liten. En dag när vi höll på och fyllde på varor i hyllorna och jag beklagade mig att vi behövde större utrymme, kom en dam in och föreslog att vi borde köpa dr Roos gård på Östra Esplanadgatan. Hon var god bekant med familjen och kände till att de gärna ville bli av med gården. Hon gav oss telefonnummer till doktor Roos. Han hade tidigare varit stadsläkare i Nykarleby. Vi ringde dit följande dag. Han var glad om vi ville köpa gården. Han sade priset och vi lovade återkomma sedan vi hade kontaktat banken om lån. Efter ett par dagar kom bankdirektör R. Blomqvist in på kvällen där vi bodde, med meddelande att vi hade beviljats lånet. Han och min man kom överens om en dag och han sa: ”Tar du bilen så tar jag skrivmaskinen och så åker vi till Kauhava och köper gården åt er!” Följande dag ringde vi upp säljaren och saken var klar.

Det var ett mycket stort hus, så där blev det rum för både affär och boende. Där vi bodde då [i Heikelska gården] fanns ett litet kök med vedspis och inga bekvämligheter. Rummet var inte heller så stort, med en kakelugn som värmde. När vi på kvällen drog ut heteka-sängen, så upptog den så gott som halva rummet. Heteka-sängen var en sorts järnsäng som användes mycket förr. Den blev som två bäddar på natten och på dagen kunde man föra den under den övre sängen. När man bodde trångt som vi gjorde var det bra. Vi hade ju en liten barnsäng också, för vår lilla dotter som var två år. [Benita Helena Bergfeldt-Löfgren, scenograf, 12.9.1952–19.7.2021.]



[Benita, Elvi, Gustaf och Peter Bergfeldt 1964.
Tillhör Peter Bergfeldt.
Förstoring.
Originalet i SV/V.
(Inf. 2025-10-24.)]


Vi flyttade ganska fort in i vårt nyinköpta hus. [Efter september 1952.] Där fick vi ett stort kök med diskbänk, rinnande vatten och elspis. Sovrummet blev intill köket. Det lär ha varit tjänarinnans rum åt förra ägaren. Det rum som tidigare använts som matsal blev nu vårt vardagsrum, alldeles tillräckligt stort. De största rummen skulle så klart bli affärsutrymme. Vad som också var nytt för oss var badrummet med badkar och dusch, där fick vi också rum för tvättmaskinen. Pannan var nere i källaren, den tiden eldades med antracit. Senare blev det ändrat till olja.

Vi hade tidigare kommit i kontakt med Kesko och köpt varor därifrån. Nu fick vi också hjälp med ritningar till vår nya affär. Det blev en helt ny inredning, och nu köptes också nya kyl- och frysdiskar som vi inte haft förut. Det byggdes också kylrum för mjölk- och köttavdelning.

Nu gällde det dörren ut mot gatan och två stora skådefönster.



BERGFELDTS BUTIK
[Tyvärr finns neonskylten ej längre. Den kördes till ”roskgräven” svarade Peter på Magnus Forséns fråga. Men tomteorkestern är bevarad.
AI-kolorering.
Förstoring.
Originalet i SV/V.
AI-koloreringsrumba.]


Min svärfar [Johannes Niklasson Pellis född i Pedersöre, bytte efternamn till Bergfeldt, 8.8.1886–9.1.1962] var en duktig snickare och till stor hjälp för oss. På utsidan in mot gården byggdes en stor lastbrygga för varubilarna när de anlände. Det förekom ännu manuell betjäning, så det var många lådor för olika mjölsorter och allt som såldes i lösvikt. Det var ett stort arbete för snickaren innan allt var klart. Men dagen då vi ansåg allt vara klart närmade sig. Vi beställde hem mera varor, det förekom större utbud på allt möjligt. Så kom då dagen, när vi ansåg det var dags med en annons igen om öppning av vår nyinredda affär. Nu ställdes det till kaffebjudning med tårta! Så trevligt att vi nått vårt mål.

Till öppningsdagen kom köttmästare från Österbottens Kött i Vasa, och han var till stor hjälp på köttsidan den dagen. Det såldes ingen mjölk i lösvikt numera, nu var det en liters mjölk i plastpåse som gällde, och den var inte alltid så bekväm att handskas med. Det hände ibland att en påse gått sönder under transporten. Då blev det att torka alla påsar torra innan man förde in dem i mjölkkylrummet. Det var tjugo påsar i varje låda. Kunderna klagade också att det hände olyckor i hemmet med plastpåsarna. Det blev inte så långvarigt med mjölk i plastpåsar, förrän de hittade på ännu sämre förslag. Då kom de bruna tunga glasflaskorna som inte ens passade i kylskåpet. Efter en tid kom så äntligen tetraförpackningarna. De har nog kommit för att stanna. [Har inga minnen av glasflaskor men av lösviktsförsäljning och därefter av de eländiga plastpåsarna.]



[Bilden från tjugofemårsjubileumet 1974 inår i boken, men hade ingen bildtext. Elvi Bergfeldt, Clary Stenman från Markby, Berit Wikström, Margit Vikström gift med Göran och Ines Skeppar f. Nyman, Kungsängen. Detta hände sig på den tiden när chokladplattorna fick överdrag till julen. Det fanns också skyltexemplar i form av Insulit/-Trätexskivor inslagna med chokladomslag.

Det blev några vändor innan Ines var identifierad. Febe Mörk, Peter Bergfeldt, Carita Sundstén, Majgret Söderlund, Inger Englund och Klara Mårtens, som löste problemet, engagerade sig.
Förstoring.
Originalet i SV/V.
AI-koloreringsrumba.]


Ja, så gick dagarna vidare och vi trivdes. Vi hade nu anställt flera biträden. Vi hade tur att få tag på duktiga medhjälpare. Det blev också mycket bättre för oss att få bo så nära arbetsplatsen. När det blev någon ledig stund i affären, var det så roligt att få umgås med vår lilla dotter. Vi hade nog barnflicka på dagarna, som skötte om henne och gick ut med henne när vädret var bra.

Det ingick också ett mindre bostadshus på tomten. Men det hade inte varit bebott på länge så det var nog bara att riva. Vi behövde nu också ett uthus för affären och ett garage för bilen. Vi hade ritningarna klara, så det blev att anhålla till byggnadsnämnden om lov att riva den gamla gården och uppföra uthuset på samma tomt. Allt beviljades. Den gamla gården revs ner och nytt uthus byggdes. [Garagedelen fick förlängas när den vita Amazon P220 av kombimodell ersattes med en grön Volvo av kombimodell.]

Den 19.12.1954 ingick denna annons i tidningen:

”I dag sälja vi:
Rysk lax
Sockersaltad sill
Sillfilé
Fisk- o. köttkonserver
Kantareller
Inlagda frukter såsom: Plommon (ryska) Körsbär Persikor
Päron m.m. m.m.
Alla slags bröd- o. varubeställningar emottages o. hemsändes.
Välkommen på uppköp!
Elvi Bergfeldt. Tel. 58”

 


[Telefonnummer lever vidare, men utökas. Småningom utökades med 72 i början. Notera att riktnummer 967 inte är med! Nu har K-Market Torghallen 06 789 86 00.
Febe Mörk delade på facebook i december 2021.]


Det gick framåt hela tiden, inom affärslivet så det gällde att följa med så gott som möjligt. Nu började det bli aktuellt med snabbköp. Vi var nog redo att följa med. Vi fick nu också hjälp från Kesko med olika lösningar. Allt som tidigare hade sålts i lösvikt, hade för en tid sedan börjat komma färdigt förpackat. En kassadisk beställdes, och vagnar och korgar. Vi beställde också en ny våg till köttsidan, det förblev nämligen ännu manuell betjäning på den sidan. Den stora förändringen skedde på en söndag. Mycket arbete hade vi framför oss. Det kom stor hjälp från Kesko, två eller tre duktiga pojkar, så det gick undan. Allt blev klart för öppningen på måndagen. Vi var alla trötta men glada när allt var klart.

Så fortsatte vi år efter år. Nu började det byggas ett höghus på Sollefteågatan med affärslokal i första våningen samt två våningar bostäder. Det var ganska länge oklart vem som skulle komma i affärslokalerna men snart stod det klart vem som skulle komma. Kesko köpte affärslokalen i hörnet, där Torghallen är idag. Vi hade ett år tidigare hyrt ut vårt hus med affären. [Till Christer Mörk och Barbro Skogman från Vasa. De tillsammans med Febe och köttmästare Rolf Mörk startade Torghallen]. Vi hade då några år tidigare byggt nytt egnahemshus vid västra älvsidan [Seminariegatan 7 med en fin trädgård]. Vi blev inbjudna utav Kesko att överta Torghallen, men vi tackade nej. Vi ansåg då att det räckte för vår del, för mig 8 år som anställd i affär och 32 år som egenföretagare.

Nu njuter vi utav ålderns höst och lever på minnen från arbetstiden.


Elvi Bergfeldt. [Elvi Johanna f. Nyman i Kantlax, 1.9.1923–3.2.2013.]
Sonen Peter, frisör, bidrog med fakta.


Läs mer:
Bergfeldts.
Tändsticksetiketter.
Regina Haglund startade också affär.
(Inf. 2023-06-28, rev. 2023-06-29.)


*     *     *

Gårdsgruppen Harald
vid Nykarleby älv


Bilderna i detta kapitel får berätta om vad ån betydde för de som levde och verkade i dess närhet. På Haralden fanns i min barndom jordbrukare med familjer som mer eller mindre använde sig av de tjänster ån kunde erbjuda.

När det var torra somrar ”vattnades” korna och hästarna vid åstränderna. Även under varma höbärgningsdagar kunde hästarna svalka sig med en simtur. Blev brunnarna torra under vintern var det bara att hacka hål i isen och ta upp vatten i stora tunnor och köra till ”föuse”(fähuset). Ån hade säker vattentillgång. Under sommaren erbjöd ån oss barn en hälsans verksamhet. Det blev ofta simturer fler än en gång om dagen, i synnerhet om det var varmt. Även äldre tog sig ett dopp efter dagens ansträngning, minns jag.



BYKGRYTORNA NEDANFÖR GÅRDARNA PÅ ÖSTRA SIDAN AV ÅN,
I FÖRGRUNDEN LIGGER BÅTEN PÅ DEN VÄSTRA STRANDEN.
[ Förstoring.
Original i SV/V.

AI-kolorering med Gemini. Antar att huset mellan de två röda också var rött. Mats Östman redde ut:

Huset var gult tidigare förrän Gunnar målade det rött. Tidigare hade det två våningar men i slutet av 1800-talet när farfars farbror sålde det år Hedlins så plockade han ner översta våningen? Och byggde det där Citymarket i Jakobstad finns nu och det blev i samband med det rivet.]


Båten var ett viktigt redskap vid åstranden. Min far köpte båten, som syns på bilden, i början av 1940-talet och det var en mycket intressant och spännande tid som väntade framöver med den. Det fanns barn på båda sidor av ån och då behövdes båten för att kunna träffas. Båten behövdes även inom jordbruket för oss i vårt hem. Vi hade marker också på andra sidan av ån, det vill säga den västra, delvis arrenderat. När vi skulle över till andra sidan med redskapen; en enhästars ”slåmaskin” (slåttermaskin) och höräfsan, gjordes en flotte på vilken maskinerna lastades. Hästarna simmade efter båten och det fungerade bra att ta sig över till västra sidan av ån för att få arbetet utfört. Ån fick vara en fri förbindelselänk och en viktig sådan.



ÖSTRA SIDAN AV ÅN
[AI-kolorering med Gemini. Tyckte den blev lite grådaskig så jag tog ett nytt försök som blev lite väl bjärt trots flera försök.
Förstoring.
Original i SV/V.]


På bilden, som visar den östra sidan av ån, kan man urskilja någonting som påminner om de bykgrytor som användes vid tvättningen av kläder. Detta var tvättstället för alla hushåll under sommarhalvåret, centralt till vatten och en brygga att skölja kläderna vid. Vid denna brygga stod vi pojkar och flickor ofta och metade. Fisk fanns nog då. Vanligen kunde man få abborre, mört och snorgärs. I ”kassen” (katsan) kom vanligen gädda.

Så berättar dessa bilder om minnen från ens verksamma liv.


Gunnar Östman, sid 50–52.
(Inf. 2025-10-21.)


*     *     *

Flottning i Nykarleby älv


Under gångna tider har Lappo å tjänat som transportled för olika slag av varor. Enligt historien transporterades under tidigare årtionden tjära, men det som jag vill lyfta fram ur mitt minne är flottningen av virke nedför älven. Det var olika sortiment: stockar, ”props” och ”purilan” (massaved). Det var en intressant tid som gav omväxling i tillvaron, att få följa med hur flottningen fortlöpte och ån fylldes av alla sorter av virke som flöt förbi. Virket kunde också fastna och stoppa upp, vilket gjorde det hela intressantare för oss åskådare. Situationen kallades inom flottningstermer att det ”påtades” och då kunde många springa på ”paton”. De som arbetade med flottningen talade ofta ett annat språk än vad vi ynglingar var vana med, det vill säga finska. I folkmun hette dessa arbetare ”flöjtare” eller ”puriljassare”.


FLÖJTARE I FÄRD MED ATT RENSA ÅN FRÅN VIRKE SOM STANNAT AV OCH BLIVIT KVAR EFTER DEN EGENTLIGA FLOTTNINGEN. ARBETARNA STÅR PÅ DAMMEN I HARALDSFORSEN, NÄR DAMMEN VAR I SKICK, NUMERA SER MAN BARA HALVA DELEN AV DEN.
[AI-kolorering som missade högra kanten.
Förstoring.
Original i SV/V.]


Dammen användes för att dämma upp vattnet och styra det i en fåra mellan västra åstranden och holme i ån. I den fåran fanns av gammalt en kvarn, ett sågverk och ett kraftverk [samt delar av NyCarleby Regale Bränneri].

Idag finns inte Haraldsforsen kvar i sitt ursrung. Den blev utgrävd på grund av dammhöjningen i Nykarleby stad i början av 1980-talet. I minnet lever olika händelser under livets gång. Det är väl sanning det som ordspråket säger: ”havet ger och havet tar”. Älven ger och älven tar. Med vemod minns jag berättelsen om en mor med sitt barn som färdades längs med ån söderom Haralden och gick ner sig med kälke och allt, då isen brast vid Bjons Stråkan. Hennes barn drunknade medan hon själv klarade sig. Det andra vemodiga mötet med ån var när jag stod vid landsvägen och blickade mot virket som flöt i ån. Plötsligt så upptäckte jag något som liknade en hösäck framför bryggan vid åkanten. När jag såg närmare på saken, befanns det vara en ung pojke med paletå och bälte. Han hade gått ned sig genom isen tillsammans med en kamrat i Lappo. Sökandet efter honom hade inte lyckats, vattnet hade fört honom nedför ån för att stanna på Haralden. Han hämtades därifrån av sina föräldrar.

Dessa dagar under min levnad har stannat kvar i mitt minne. Jag har velat berätta om dem som jag minns dem och upplevt dem.


Gunnar Östman, sid 58–60.


Läs mer:
Kort historik om flottning, transportering och uppläggning av virke av Fjalar Zittra.
(Inf. 2025-10-19.)


*     *     *

Om flottningen, sedan
flotten kommit till Nålören


Vid Nålören fanns ett sorteringsverk, som gick tvärs över älven. Detta sköttes av flera sorterare. Flera firmors virke var hopblandat och skulle avskiljas i olika bås i mindre flottar. Virket var märkt med respektive ägares stämpel i båda ändar, det var för det mesta Wik & Höglund och Nars. Deras stockar och även massaved bogserades till Alholmen, men vädret skulle vara lugnt och bogseringen skedde för det mesta på natten. Resten bogserades till Alören i väntan på lastning till utlandet. Det var mest pappersved (1 m lång) och gruvprops till gruvstöttor, som för det mesta skulle till England. Propsen, som var av tall, blev för tung att ligga i vattnet hela sommaren. För att den inte skulle sjunka måste den tas upp för torkning på norra ändan av Alören. Propsen var i allmänhet 9 fot lång, så den var tung att hantera.

Jag kom med i arbetet då jag skulle skjutsa lastarna från Nålören klockan sju på morgonen till Torsöfjärden, där lastningen försiggick. Jag hade ett tjugotal man i fiskebåten, ingen flytväst fanns, men då alla höll sig lugna gick allt bra. [Men inte alltid.] Pappersveden till utlandet lastades på grekiska, engelska eller tyska fartyg. Metsäliitto hade eget fartyg som hette Silva. Deras virke kom från skärgårdens holmar och samlades upp med bogserbåt. När virket var bogserat till fartygen, som var tio meter höga när de var tomma, skulle det mätas på en ponton med ett mått och varje mått räknades upp. På däck stod mottagaren och säljaren och räknade slingorna (virkesbuntarna). På pontonen stod fyra man och plockade i måttet. De visste att säljaren gärna såg att måtten inte var fulla, för honom var det ju hemåt. Om köparen upptäckte fusk, stannade lastningen av och det blev kontrollmätning. Sjömännen kontrollerade att alla boxar i lastrummet blev fulla och inga utrymmen blev outnyttjade.

För det mesta var jag båtsman och skulle se till att virke hela tiden fanns runt pontonen. Bomstockarna skulle dras in och grimman kortas av. Länken mellan stockarna skulle öppnas och faran var att den nya kopplingen misslyckades och virket smet ut. Lastningen skedde alltid från läsidan av fartyget. Lastare kördes också ut från Grundö med en annan båt. Från den tiden finns uttrycket ”klåckon sju på Grunöun” (klockan sju på Grundö) som fortfarande används i olika sammanhang, bl.a. då älgjägarna i Vexala skall ut på jakt på hösten.

Till slut en liten trevlig historia. En av lastarna kom ofta för sent till avfärden och kamraterna frågade vad det berodde på. ”Tå jag har så söt kumma”, blev svaret.


Henrik Dumell, sid 61–62.


Läs mer:
Älven i kaptlet Fakta.
(Inf. 2025-10-19.)


*     *     *

 

Höbärgning med ”släpon”


I min barndom fick man använda sig av olika metoder för att få höet så torrt som möjligt, att man kunde lagra det i lador och förråd. Bilden visar ett sätt att få höet fraktat till ladan, när det var sådant väder att gräset torkat till önskad kvalitet. Man spände hästen för en sak som man kallade ”släpon”. Släpon liknade en stor räfsa, i vårt fall var den tillverkad av trä, fastspänd vid hästen med långa rep. Det fanns även fabrikstillverkade släpor av järn. När man kom till ladan, tippade man så att släpans tinnar tog i marken. Sedan var det bara att gripa tag i högaffeln, så var det höet inne i ladan för vintern. Det var ett svettigt men meningsfullt arbete.



[AI-kolorering.
Förstoring.
Original i SV/V.]


Gunnar Östman, sid 63.
(Inf. 2025-10-19.)


*     *     *

Pärttak


Under 1800-talets senare hälft och 1900-talets förra hälft var pärtor det vanligaste takläggningsmaterialet i våra trakter. De ersatte näver, halm och bräder som takläggningsmaterial. På 1960-talet kom korrugerad plåt och användningen av pärtor avtog snabbt.

Pärtorna hyvlades av 40 cm (16 tum) långa, raka, barkade klabbar av kvistfri tall (eventuellt gran) med en speciell pärthyvel, dragen av en motor, t. ex. petroleummotor, elmotor och traktor med remskiva. I Jussila fanns en pärthyvel med vattenhjul vid Kvarnforsen (Kväänin) i användning fram till början av 1930-talet. Vattenkraft användes givetvis på många andra ställen i Nykarleby.

Klabbens lom (tjockända, ”låma” placerades mot pärthyvelns stoppare. Om lommen var tjockare än skaten (”skatan”) hyvlades först bort litet från lommen för att sedan kunna hyvla pärtor i klabbens ”klyvriktning”.

Pärtorna skulle vara 10–15 cm breda och 3–5 mm tjocka. Man hyvlade grövre klabbar från tre olika sidor och den innersta delen, nu med triangulärt tvärsnitt, blev t.ex. ved. Pärtorna radades stående på kärran och kördes hem för användning. De spikades på ett underlag av bräder och överlappande så att det fanns tre lager med pärtor på varandra och spikarna täcktes av följande varv av pärtor.

För att få det första varvet tillräckligt tjockt kunde man sätta pärtor på liggande underst, eller såga av dem. Genom att böja pärtorna en aning kunde man se fiberriktningen och kunde spika fast dem rätt väg. I sidled skulle pärtorna överlappa varandra ca 3 cm.

Takläggningen utfördes ofta som talkoarbete, ”takankalas” eller ”pärtspikankalas”, med många karlar på taket. Taket delades upp i ett visst antal bås och det tävlades om vem som hade sitt håll först färdigt. Då man var klar med sitt håll ropade man ”upp med riet”. Riet var en bräda (eller ett snöre) som man radade pärtorna mot för att få raka rader. Spikandet inleddes givetvis nerifrån, och för varje varv flyttade man riet 1/3 pärta uppåt för att få tre lager med pärtor på varandra. Barn bar upp pärtorna på taket. Ägaren till taket bjöd på traktering, därav namnet ”kalas”.

Ett bra lagt pärttak kunde hålla 25–30 år.

En historia från Jussila-trakten: Några tonårspojkar hade bränt upp en gammal hölada. Ägaren till ladan föreslog för pojkarna att de som ersättning för skadan skulle spika nytt pärttak på hans lilla stuga. Pojkarna började nerifrån i vanlig ordning, på framsidan, men då de kom upp till kroppåsen fortsatte de på baksidan uppifrån och neråt. Efter slutfört arbete tyckte ägaren att taket såg fint ut, men märkte senare då det regnade in att taket var fel lagt.

Antagligen hade pojkarna med flit börjat pärtläggningen uppifrån så att fjällen kom fel väg. Ägaren skällde ut pojkarna och sa att de får göra om taket. Det är okänt hur det hela slutade.


Jalle Dahlbacka, sid 72–73.



Dollar-Hannas lanthandel vid Djupsten torde ha det senast lagda pärttaket i staden. Fakta om fotot taget av Folke Holmström.


Läs mer:
Pärttak på Nygård.
Pärttak i Byggnadsordning av år 1859.
Film Pärthyvling på Granösunds fiskeläge på Replot.
(Inf. 2025-10-31.)


*     *     *

Höbärgning på ängar i skärgården


Det var en urgammal tradition att bärga hö på ängar ute i skärgården. På en del holmar fanns lägre områden med frodig gräsväxt och relativt få träd, al och björk. Gräset slog man årligen, torkade det och använde det som foder åt djuren. På 1940-talet när jag var 5–6 år gammal fick jag följa med till Kråkskär och bärga ängshö. Kråkskär ligger ca 3 km från Bonässtranden. På Kråkskärets södra del hade Bonäsbönderna sina ängar.

I vanliga fall var höbärgningen på åkern där hemma avklarad när vi for till Kråkskär. Förberedelserna startade ett par dagar före avfärden. Far skulle ha 2-3 liar slipade på slipstenen. Jag fick i uppgift att dra eller veva slipstenen medan far slipade. Den skulle dras jämt, inga knyckar, lagom snabbt. Det heter i en gammal legend att när pigan (fästmön?) dragit slipstenen en hel dag och sliparen (fästmannen) efteråt spottade henne i ansiktet tre gånger utan att hon miste tålamodet – ja då dög hon till kärring!! Sådana tillställningar fick jag tack och lov inte bevittna, men jag fick nog i allvarliga ord höra på vilket sätt slipstenen skulle dras. Vilostunderna var möjligast få och korta.

Därtill skulle räfsorna ses över och eventuellt repareras. Ett skilt kapitel var det med ”svegan” (ett redskap som man samlar hö i och bär det på ryggen till höladan). När höet var torrt skulle det bäras på ryggen till ladan. Det gick till så, att man hade en vriden vidja av klena björkar med en ögla i ena ändan. Den andra ändan var fast vid en styvare käpp. Höet placerades på vidjan, käppen träddes genom öglan så att höet spändes fast till ett knippe. Knippet slängdes på ryggen och så iväg till ladan. Svegarna var vanligtvis under ladan på ängen från föregående år, därför behövde vi inte ta med dem i båten. Däremot skulle liar, räfsor och gafflar transporteras ned till båten. Mor fick ställa i ordning matkorg, drickaväska och kanhända extra kläder. Regnet kunde ju överraska på eftermiddagen.

När alla förberedelser var undanstökade, morgonmjölkningen klar och korna förda till beteshagen, var det bråttom att komma iväg. Gräset på ängen skulle slås (mejas) så länge morgondaggen ännu låg. Vi hade en liten roddbåt, 14 fot lång. Den hade nog ett segel också. När det var medvind seglade vi och när det var motvind rodde vi.

När vi hade avslutat sjöresan gick vi i land med våra förnödenheter. Pappa började genast ”meja” (slå) gräset. Mamma och jag hjälptes åt att bära liar, räfsor och matvaror till ”mataladon”, som vi kallade den ena ladan. Vi hade två lador på vår äng. Mataladon var stället för vårt hushåll. Där fanns en eldstad, några stenar mellan vilka vi gjorde upp eld. Bakom ladan fanns rester av en ”slipstenskräntjo” (träkonstruktion för att hålla slipstenen på plats) och en gammal slipsten. Tidigare generationer hade säkert använt den. Mamma slog också en stund med lien innan hon började vända höet och flytta det som var i skuggan till soligare ställen för att det skulle torka snabbare.

Mitt på dagen började mamma öppna matkorgen sorn stått i skuggan bakom ladan. Jag fick gå ned till stranden och fylla den sotiga kopparpannan med vatten. När jag kom tillbaka hade hon gjort upp eld i eldstaden och lagt ”kåkon” (svängbar ”arm”av järn, inmurad i en öppen spis och på ”armen” kan man hänga en gryta eller en kaffepanna) över elden. Kåkon var en lagom grov käpp av färsk rönn, som låg över elden med en stödfot på var sida om eldstaden. Stödfötterna var nedtyngda i marken och grenade i övre ändan för att kåkon skulle hållas på plats. Sedan lades kaffepannan på kåkon.

När hon klarat av detta återgick hon till höarbetet. Hon sade åt mig att när vattnet börjar koka skall jag lägga kaffet i pannan och se till att det inte kokar över.



VEXALABOR PÅ VÄG FRÅN HÖBÄRGNING 22.08.1928. DE HADE OFTA SLÅTTERMASKINEN MED I BÅTEN FÖR ATT SLÅ SKÄRGÅRDSÄNGARNA
[AI-kolorering.
Förstoring.
Original i SV/V.]


Allt gick som det skulle, vattnet började koka småningom, det gick inte fort. Jag satte kaffet, eller om det var någon form av surrogat, i pannan. Jag hade nog kokat kaffe hemma förut och då hade jag alltid lagt lite salt i pannan. Jag hade sett att det fanns salt i matkorgen så jag tänkte inte annat än att nog ska jag salta också. Det gjorde jag. Förstås behövdes det inte i detta fall – sjövattnet var ju salt.

Jag minns att pappa muttrade något om att sjövattnet var särskilt salt idag: ”Det kommer att vara god åtgång på maltdrickat på eftermiddagen.” Mamma frågade nog: 2Ingalunda har du väl saltat kaffet?” Jag svarade ju som det var och saken var därmed utredd.

En kort vilopaus efter maten och arbetet vidtog igen. Höet skulle vändas igen en gång och mot kvällen ”kopas” (hoprullas) i små ”kopor” (hoprullade höbollar ca 50–60 cm höga, liggande på marken) med räfsan. Koporna skulle vila så litet som möjligt på marken och samtidigt vara rundade på övre sidan så att daggen följande natt kunde rinna av. I värsta fall kunde det ju komma en regnskur också. När kopningen var klar åkte vi hem igen med båten, ca 3 km sjöväg.

Följande morgon började mamma och jag med att breda ut alla kopor för att höet skulle torka så fort som möjligt. Pappa slog mera gräs hela förmiddagen. På eftermiddagen var höet som slagits igår torrt. Vi började samla ihop det och lade det i svegan och så bar vi det till ladorna.

Ett speciellt problem på Kråkskär var myrorna eller ”pissmöuran” (myror). I varje träd, i synnerhet i rönnarna, fanns det myror i hundratal. När man slog gräset och lien i misstag vidrörde ett mindre träd så att det lite darrade, ramlade myrorna ner. Det skramlade på skjortan som dropparna från en mindre åskskur. Myrorna sökte sig innanför skjortan och betedde sig som om de hade kramp. Ännu värre var det när höet skulle bäras i svegan. I det torra höet var det tjockt med myror som kröp innanför den svettiga skjortan, från nacken upp till håret. Vi fick ta bort skjortan och skaka bort myrorna ibland.

När vintern kom och isen lagt sig, körde vi hem höet från holmen med häst och höskrinda. Det gjorde vi vanligen på vårvintern följande år.


Gustaf Strandberg, sid 83–87.
(Inf. 2025-10-19.)


*     *     *

Kommunal administratör över 40 år


Sommaren 1956 annonserade Nykarleby landskommun efter en kanslist till kommunalkansliet. Den föregående skulle gå i pension. Jag sände in min ansökan och blev antagen. Kommunalkansliet fanns då i den så kallade kommunalgården, nuvarande Nykarleby stads byggnadskontor med flera. I detta hus fanns dessutom bibliotek, mödra- och barnrådgivning, samt kommunalsekreterarens, hälsosysterns och barnmorskans bostäder. Tre mindre bostäder fanns under takåsen! Kommunalkansliets personal bestod av en kommunalsekreterare, en kassör/bokförare och en kanslist. Kommunalstyrelsen bestod av nio ledamöter inklusive ordföranden medan kommunalfullmäktige bestod av 16 personer.

Att behandla jordbrukarnas subventionsansökningar var ett av de första arbeten jag övertog. Här fanns lantbruksmiljarden, som senare kallades arealtillägg, olika mjölksubventioner m.m. Det fanns bl.a. en farbror som fick ersättning för tillverkning av bondsmör. När alla dessa ansökningar skulle ifyllas och inlämnas var ”glasögonen ofta hemma”, så frågan blev ”kan du fylla i för mig?” Det gällde stora pengar som utbetalades av statliga medel. Allt detta blev kontrollerat av två herremän från Länsstyrelsen, som sedan sände en granskningsberättelse till oss för att vi skulle rätta eventuella felaktigheter. Det var namnteckningar, arealer m.m. Sällan gällde det pengar.

Alla protokoll, eller alla texter, skulle renskrivas på skrivmaskin. Småningom införskaffades en el-skrivmaskin och det var lyxigt. Ärendena till kommunalstyrelsens sammanträden skrevs på maskin i 9–10 exemplar på tunt papper med kalkerpapper mellan, så det var ganska jobbigt ifall man skrev fel. Fullmäktiges föredragningslistor skrevs på s.k. stenciler. Man skrev utan färgband så det blev hål i pappret. Stencilerna sattes på dupliceringsmaskin med färg i och vevades i så många exemplar som behövdes.

Senare började vi skriva fullmäktiges beslut på samma stencil som fortsättning på föredragningslistan. Det var ett smutsigt arbete eftersom den svarta kopieringsfärgen tidigare hade torkats bort i tidningspapper. Årsberättelsen med bokslut skrevs också på stencil och drogs sedan genom dupliceringsmaskinen. Bokföringen utfördes med penna, ingen bokföringsmaskin fanns. Bokslutet förde med sig en massa med kontroller, räknemaskinen var den enda hjälpredan.

Statsbidragsansökningarna uppgjordes för olika ändamål. Skolväsendets redovisning var vidlyftig med specifikationer av olika slag – inventarieförteckningar som fördes över kommunens egendom, förteckning över av kommunen uthyrda lägenheter och uppföljning av inbetalda hyror m.m.



[Rajåkern och Nygård 1958 med Kommunalgården vid vägkröken.
AI-kolorering.
Förstoring.
Originalet i SV/V.
Fler flygbilder.]


Beskattning

Kommunalbeskattningen verkställdes av en taxeringsnämnd, som behandlade alla inlämnade deklarationsblanketter. Skattelängden skrevs på maskin och framlades till påseende. Debetsedlarna utskrevs på kommunalkansliet. Skatterna betalades vanligtvis till banker, men kansliet uppföljde betalningarna. Restlängd uppgjordes över obetalda skatter, som inkrävdes med olika resultat.

Efter något år verkställdes stats- och kommunalbeskattningen av en gemensam skattenämnd med ett kommunalombud från respektive kommun. Skatteuppbörden sköttes av skattebyrån. Hundskatt debiterades från kommunalkansliet.

Socialväsendet

Sociala ärenden sköttes av kommunalsekreteraren med hjälp av kanslipersonalen. Till dem hörde bland annat olika understöd såsom hemunderstöd, moderskapsunderstöd, studiestöd m.fl. Bland sökande av understöd fanns olika problem. En gång lämnade en mamma sin baby på betjäningsdisken i kansliet och avlägsnade sig, detta på grund av att hon inte fick det bidrag hon önskade. Barnet hämtades efter en stund.

Ibland var ju vi damer ensamma på kansliet och det hände en gång att en ung herreman skulle ha en fullmakt för fri rättegång. Jag hade problem att hitta den rätta blanketten. Han stod bakom mig och hade en stor kniv i stövelskaftet så det kändes obehagligt, men allt slutade lyckligt. En gång stod en dam framför mig och vi var inte överens. Hon sade till mig, ”sinä olet oikein kotka”.

Barnbidragsärenden sköttes på kansliet. Varje kvartal skulle alla barnbidragskort gås igenom och de barn avlägsnas som ej mera hade rätt till barnbidrag. Förteckningar över alla mottagare lämnades till posten för utbetalning. Allt detta fyra gånger per år. År 1973 anställdes en socialsekreterare och detta underlättade arbetet, främst för kommunalsekreteraren.


Närhet till beslutsfattarna

Under alla år jag var anställd av Nykarleby landskommun, 1956–74, var Eliel Eng kommunalstyrelsens ordförande. Han bodde nära kommunalkansliet och kom ofta in för att diskutera med kommunalsekreteraren och vi damer på kanslisidan var också med på ett hörn. Ofta hade han nya idéer. Bland annat var han initiativtagare till vattenreningsverket Kovjoki Vatten och likaså till distributionsbolaget Lepu Vattenledning. Han visste var vattenledningarna var dragna, och var det en vattenläcka någonstans gick han längs ledningarna och sökte felet. Han hade ett otroligt minne och huvudräkning var en av hans starka sidor. Han är en av de förtroendemän man minns bäst, men visst fanns även andra ”stora män”.


Kommunsammanslagning    

Den 1.1.1975 genomfördes kommunsammanslagningen, och arbetet blev då mera specialiserat. I gamla landskommunen var vi på kansliet nära allt som skedde. Sammanslagningen av Nykarleby stad, Nykarleby landskommun, samt Munsala och Jepppo kommuner skedde alltså vid årsskiftet 1975. Redan under 1974 förbereddes denna med olika uppgifter. Efter årsskiftet 1975 skulle gamla kommunen avslutas och detta medförde massor med arbete och dessutom hade bokföraren från 1 juni 1974 haft hand om bokföringen även i Nykarleby stad. Det blev en hel del övertidsarbete.

En ny era hade börjat, jag blev bokförare (förra bokföraren blev huvudbokförare) på ekonomikontoret, som då fanns i kommunalgården. Från kommunsammanslagningen till 1979 utfördes bokföringen på en maskin utan text med enbart siffror. År 1979 skaffades ADB och bokföringen började databehandlas. Vi genomgick kurser, allt var främmande för oss.

Alla utskrifter och uppföljningar förbättrades. Moderna kopieringsmaskiner hade anskaffats, allt ändrades. År 1980 blev jag huvudbokförare och året därpå flyttade ekonomikontoret till det nya Ämbetshuset. Som bokförare i staden gällde ju mitt arbete ekonomi, budget och bokslut. Kontakten med de olika kanslierna var viktig.

Mängden av personal hade ökat betydligt sedan 1956 då jag började min kommunala tjänstgöring.

I mars 1998 gick jag i pension efter 41 ½ år i kommunal tjänst. Det var intressanta år i samhällets tjänst och jag fick många trevliga minnen.


Maj-Lis Nyvik, sid 88–92.
(Inf. 2025-10-28.)


*     *     *

Livet i staden under 1930–40-talet


Nu ska jag berätta om hur det var när jag var en liten pojke i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet. Mamma tog mig till marknaden för att hitta något fint att köpa. På hösten var det vanligtvis hela raden med fiskare från trakten som bjöd ut färsk fisk. Saltströmming var väldigt populär. En del hade bara lite pengar att handla för så det blev bara något kilo, men det var också de som köpte mer så att de skulle ha. Då brukade man prata om att de tog en ”fjälung” (fjärding). Det var strömming för hela vintern det. Så gick vi vidare och tittade om vi hade pengar över. Då kanske vi kunde köpa ett vedlass. Man gick och granskade vedlassen om de var täta. Skall jag våga ta och köpa de där, kanske det är för dyrt? Så gick man över till en annan försäljare och talade med honom. Det var lite oklart vad de skulle ta för veden, men till sist blev det handel och så körde man hem det. Det var roligt att se på där på torget. Där fanns också bönderna som skulle sälja hö. De skulle köra upp på torget och där var Birck, som tog emot dem vid den stora vågen. Där gick han med mössan med skarpskärmen. Han hade tidigare varit polis i staden. Då hölasset var vägt kom följande och på det viset höll det på.

Det fanns ca 20 större eller mindre affärer i stan och 4–5 caféer och matställen. Små butiker kallades pakettaffärer. På Källbacken hade Alfred Sund en liten pakettaffär och kiosken som var öppna under sommaren. Ahlströms hade även en liten pakettaffär. Det var storhandlarna där i stadscentrum som gjorde mest affärer. Då det gällde saker till hästar och sådant, fick man gå till Hugo Caséns butik, där de sålde hästskor, saltsill, taggtråd och frukter om vartannat. Där fick kunderna stå och välja åt sig.

Annars fanns det också många caféer. Ida Granlund var vid Kovjokivägen. Vid storabron fanns Koskinens Hermans som Betty Nygård förestod. Så fanns Granbergs bageri och Nordlings café. Det fanns många ställen, plus Wiks hotell, fast det var en så liten stad så det var nära hela tiden. Skulle man ha mjölk så fanns mejeriet. Dit vandrade man med små hinkar, speciellt före kriget, så länge folket hade något att köpa för.

När kriget var igång blev det svårt att handla något och priset gick upp. Man svängde på börsen flera gånger före man skulle åka och handla. Det var nog hårt då. Det var begränsat vad man kunde köpa. Det var ransonerat. Vuxna fick köpa 2 dl mjölk per dag och för barn var det 4–6 dl per dag. Men man överlevde i alla fall. Alla var duktiga på att spara. Man kastade inte bort en liten brödbit ens.

Bönderna brukade ha färskvaror på torget. De hade hemkärnat smör eller rökt kött. Och nog smakade bondsmöret bra, det måste jag nog säga. Man kunde beställa med bönderna så man fick kärnmjölk som det fanns lite smörklimpar i också. Bönderna hade nog mycket annat som de bjöd ut där också. Det skulle ju vara några riskvastar som vissa hade beställt till herrgårdarna i staden. Kvastarna var väldigt slitstarka. De var gjorda av björkris och vidjor. Det såg så bra ut när de for gående hemåt med kvasten under armen. Då det blev till marknad var de där med ”blecktjärildren” (bleckkärl). Från Kyro-trakten bjöd de ut alla sorters bleckkärl.

Speciellt på vår- och höstmarknaden så fanns korvgubben där med sitt korvstånd och det var härligt att gå förbi där och dra i sig den där ”gåsan” (doften), men vi hade inga pengar att köpa för. När Jeppo-bagaren var på marknaden, då visste man att där fanns bra varor. Det fanns många hembagerier som gjorde beställningsarbete. Fru Ahlström på Källbackan sålde pepparkakor och sådant till butiker. Då det var marknad i Nykarleby var det full fräs på gatorna. Zigenare var där med hästar och mycket folk var nyfikna. Det var många hästar som blev kollade i ”käftan” (munnen) den där tiden för det var ju fråga om lite hästhandel där på samma gång. Det var en från Forsby som kom inkörande med hästen och han blev stoppad av polisen, för hästen måste vara utrustad med bjällra.

Jag fick någon mark av min bror för att pröva lyckan på ”vinglon” (en liten tavla med siffror och en pil som skulle snurras runt för att stanna vid siffra med vinst). Jag vann en ”tabulakniv” (tabellkniv) med addition på ena och subtraktion på andra sidan av knivskaftet. Det var en fällkniv. Då lärde jag mig ”tabulan” (tabellerna). Kniven var bra när jag på våren skulle tälja visselpipor av vide. Under krigstiden var torghandeln begränsad och låg sporadiskt nere.

År 1936 byggde Otto Hansén ett café som hette Hanséns Café. Caféet utvecklades till matservering. Där var mycket folk. Vid Brostugan var det också mycket folk, speciellt när Seminariet var igång. Det fanns litet av matvaruaffärer när kriget kom. Till sist var det bara några i staden som kallades för ”riktiga” affärer. Axel Pensar var ganska duktig, fast det var dåliga tider. Han sålde kvalitetsvaror, bl.a. Oravais vadmal. Min pappa köpte en tröja åt mig och sa du får inte ha på dig den när det blir ”blidon” (blidväder). Den var gjort av papperstyg. Vi var och rände norr om staden och jag hade tröjan på, och då blev det hål på båda armbågarna ...

När vi var små, var vi mycket över till Lindforsas pojkarna vid Andrasjövägen. Vi simmade i älven. Det var ju stenbotten så vi måste passa upp litet hur vi dök. Vi brukade gå ner till Engs berget och där var det bra att simma och dyka för det var 2–3 meter på det djupaste stället. Från stadens kvarn gick det en stenbänk, där brukade vi gå på denna stensättning över till Brunnsholmen. Och före detta hade jag läst den där boken av Lybeck, där han skriver om värdshuset som var där och vi såg ju att det var stenfoten kvar och tegel som låg där. Min pappa berättade att det gick en bro från Grahns sida över till Brunnsholmen, när han var liten. Då var det mycket folk där på sommaren. Det var ju ett sommarcafé.

Vid Brunnsholmen var vi mycket och simmade. Börje och jag for till Brunnsholmen, när skolan slutat på våren. Vi vadade över iförda endast simbyxor en vacker dag för att söka skatbon. Vattnet gick till midjan. Vi skulle sälja äggen till jaktföreningen som köpte upp. Men då hade de satt fåren till holmen. Det var en hel flock där. Börje sade att han hört att Martas ”bessin” var där och att han var farlig. Vi for och sökte skatbon och hittade några ägg. Jag plockade dem innanför svettbandet i mössan och så skulle vi vada över tillbaka. På kyrkbron mötte vi lektor Åhman och lärare Holmberg. Vi skulle hälsa på läraren som brukligt var. Då blev jag tvungen att sätta vänster handen och hålla emot äggen i mössan att de inte skulle falla. Jag lyfte mössan litet. Men när vi började komma närmare kraftverket på vägen hem, kände jag hur det rann längs med örat, så något ägg hade gått sönder. Så vandrade vi hemåt och fick tvätta oss.


[Något restaurerad kolteckning av Nykarleby kyrka med omgivning 1895, bland annat Holmströms magasin. Med största sannolikhet ett arbete av seminaristen Fritiof Liewendahl. Kyrkbron som Gösta nämner (föredrar Storbron) rymdes inte med, men i alla fall dess landfäste.
Ann-Charlotte Sundblom delade 2019 på Facebook.
Förstoring.
Nykarleby i konsten.]


Festplatsen i staden var Karleborg och så var det Juthas, där fanns en danslokal. Seminariet var även en viktig plats. Seminaristerna ordnade stora fester. Det var även seminaristerna som ordnade skidtävlingar. Verksamheten låg nere under kriget och byggnaderna användes för militären. Normens skola var krigssjukhus. Jag minns hur de kom körande med sårade från Kovjoki och man såg hur eländigt det var. Efter kriget blev det nytt liv vid seminariet.

Julfirandet var tradition. Man skulle ha julgran och kakor skulle bakas. Det doftade härligt i huset av färskt bröd. Då det blev juldagsmorgon så skulle min mor spela på den gamla cittran hon hade. Hon hade lärt sig ackorden när hon var liten och hon hade cittran med sig när hon gick i folkhögskolan. Hon spelade vackert och det var sådan stämning i det lilla huset vid Lybecksgatan när hon spelade och sjöng Stilla natt.

När min systerdotter från Vasa år 1975 var på besök hade hon gitarren med och ville att vi skulle sjunga in en kassett med bl.a. sången ”Var gång skymningen stilla sig sänker” och andra sånger som sjöngs under kriget.


Gösta Fagerholm, sid 93–97.
(Inf. 2025-10-28.)


*     *     *

Livet (livat) på mejeri


I Kovjoki, liksom i många andra byar, fanns det ännu i mitten på 1950-talet ett fungerande mejeri. Arbetet sköttes av disponenten, mejerskan och biträdet.

Jag var sexton år när disponenten, en stor och respektingivande man, en dag frågade om jag kunde tänka mig att börja arbeta som biträde på mejeriet. Jag hämtade nämligen dåförtiden in vår egen mjölk varje dag på cykelstyrstången, från vårt lilla fähus med de två korna. Varje gång var det en rätt så spännande och vinglig färd, kan jag berätta.

Disponenten kunde konstatera att jag, vad längden beträffade, inte stod så väldigt högt över havet. Men efter närmare granskning som han utförde på ett ovanligt sätt – han tog tag i mina båda armar och kände efter hur handlederna var beskaffade – förtäljde han så att jag nog tycks ha krafter tillräckligt för det tunga i arbetet på denna arbetsplats. Det skulle nog visa sig att de skulle prövas, minsann!

Väckarklockan signalerade om uppvaknande vid femsnåret, arbetsdagen började vid sextiden, ännu tidigare sommartid.

För den morgonsömniga var det en verklig utmaning att få sig så pass vid medvetande, att man hölls på cykeln de tre kilometrarna det gällde att forsla sig genom skogen längs en upptrampad kostig som inte var så speciellt cykelanpassad. Den tiden fanns det varken många älgar eller björnar i våra trakter. Någon enstaka hare skuttade förskräckt iväg när cykeln kom skramlande längs stigen. Ibland tog trampan i gräskanten och hela ekipaget kastade sig huller om buller. Det var bara att borsta av sig och trampa vidare. Någon större skada på varken cykeln eller flickan blev inte följden av sådana incidenter. Kedjan hoppade av i sämsta fall, och den måste ju åtgärdas med efterföljande nedoljade händer som man fick putsa med tillbudsstående medel. Huvudsaken var ju att man kom fram i tid, för gud sig förbarme en annars! Under vintern färdades man längs vanliga vägar som inte var så välplogade den tiden på dygnet. Ibland togs sparken och man for iväg längs järnvägen på syllarna, vilket var strängt förbjudet!

Väl framkommen var mejerskan redan i full gång. Hon hade redan tänt eld i pannan så att vattnet i den skulle övergå till ånga och till hett vatten som var en nödvändig vara på detta ställe. Redan den första dagen blev jag varnad för att vattnet är varmt och ångan är het. Yttersta renlighet måste iakttas i alla arbetsmoment. Egna kläder måste man bestå sig med och så måste man ha ett vitt förkläde överst och ett vitt huckle en s.k. snibb på skulten. Det var ett evigt tvättande! Gummistövlar på fötterna var ett måste. Vått och varmt, kallt och dragigt om vartannat, det fick man uthärda. Men man vande sig.

Biträdet hade nog ett rum reserverat för sig uppe på mejeriets vind, men det beboddes av mig bara under den kalla årstiden. Vindsvåningen beboddes också av disponentens familj och även mejerskan hade en lokal på två rum. I ett särskilt rum fanns en stor reservbassäng för vattenförvaring. En gång om året skulle den rengöras. Jag minns ännu hur jag fann denna syssla som den värsta tänkbara, för rummet var halvmörkt och kallt. En av somrarna började mässlingen göra sig påmind med feber, igensvullna ögon och ett präktigt utslag. Jag minns ännu hur disponenten stod och skrattade åt mitt nyvunna utseende och undrade om jag var allergisk mot rosten i bassängen. Sängen blev mitt sällskap, med neddragna gardiner. Mässling ska man ha som barn och inte som halvvuxen!

I det rum som befann sig rakt över pannrummet fick ingen bo och det kunde inte heller användas som förvaringsutrymme. Det gjutna golvet satt nämligen inte fast, utan låg på järntelnar, detta så att om pannan sprängde så skulle taket ge efter och skadan inte bli så stor. En gång upplevde vi faktiskt att pannan blev för het och det blev att i rappa tag släppa in kallt vatten för att förhindra en olycka!

Numera användes inte ångpannan för själva maskindriften, som man gjorde i början av mejeriets tillblivelse, utan endast för framställning av ånga och hett vatten. Bägge var livsviktiga och användes i massor. På lördagarna vankades det färsk bulla som disponentfrun hade bakat. Hon placerade de präktiga längderna ovanpå pannan för att jäsa och sedan gräddades de i den varma ugnen i pannan, som alltid skulle eldas med prima björkved. Veden levererades av bönderna i byn.

Arbetet var verkligen både tungt och mångfacetterat – allt mellan fräsande ånga och löshackande av de stora isblocken i iskammaren fick man arbeta med. En lång talkodag, ibland flera, varje vinter måste de mjölkleverantörer som ägde häst delta i sågning och hämtning av is från Hysal träsk. Kalla vintrar var isblocken över en halv meter tjocka. Mat och kaffe serverades av personalen åt de frusna gubbarna, som säkert uppskattade en välbehövlig paus. Säkert gällde det också hästarna som fick sitt hö och ljummet vatten och ett täcke på ryggen ... Isen var alldeles nödvändig i hanteringen av grädden som skulle bli till ett gott smör. Grädden och den ”heliga” syran, som skulle förnyas och skötas enligt alla konstens regler, förvarades i ett helt mörkt rum. Var det åska i luften kunde hela smörtillverkningen stå på spel. Sommaren 1957, en svår åsksommar, hade vi verkliga problem med syrsättning av smöret p.g.a. strömavbrott och flera bränder i bygden. En svår elstöt fick också jag när vi var tvungna att bryta strömmen när åskan var som svårast. Till råga på eländet var disponenten ledig och befann sig med familjen på resa, så vi två flickor fick kämpa på så gott det gick för att få det dagliga arbetet utfört. Den sommaren brann vårt samlingshus och en transformator upp samma dag.

I iskammaren förvarades också butikens kött och charkuterier när butiken var stängd. Föreståndaren som hade en rolig humor brukade knacka på dörren och fråga om han kunde stiga på fast ingen svarade där inne.

Det första som skulle göras var att den över natten syrade grädden nu skulle tappas i den stora träkärnan, som liknade en liggande tunna. Den drevs med remmar som gick på hjul mellan kärnan och ett par hjul högt uppe under taket. Remmen kunde sättas i friläge så att man med en gaffel flyttade remmen på ett annat hjul då kärnan skulle vara stillastående, som då smöret skulle tas ur den.

Då grädden i kärnan efter ett tag, beroende på gräddens temperatur och även på årstiden, fick ett klunkande läte så var det en signal om att den nu hade förvandlats till ett doftande härligt gult smör och till en god kärnmjölk. Nu tappades kärnmjölken bort och därefter skulle smöret tvättas för att det inte skulle härskna. Sedan beräknades mängden av salt utgående från mängden grädde. Smöret skulle ha en vattenhalt på högst 16 procent för att duga för export, annars fick man mindre ersättning för smöret. Provet gjordes med en noga uppvägd smörmängd, som smältes över en gaslåga. Så vägdes det smälta kvarblivna smöret på nytt och då fick man fram vattenhalten. Vilken ljuvlig doft som spred sig i rummet när provet var gjort! Vanligen var vi lagom hungriga också vid det laget. Men snart fick man morgonkaffe och smörgås med nykärnat smör på, oj vilken fröjd när vi sörplade det kokta kaffet som var av sorten ”Ljusa Johanna” och kokt i aluminiumpanna!

Nu fortsatte smörprocessen med att vi med platta träslevar klappade till ”smörkilona” som de kallades. Det var nog en konst att få dessa bitar välformade till endera ett kilos eller halvkilos paket, vilka skulle placeras i saltdränkta smörpapper. Det lät ungefär som när man tröskade i rian förr. Smörkilona såldes till kunderna och till leverantörerna. En del av smöret sattes i s.k. drittlar, beklädda med samma slag av smörpapper. Smörpapperet skulle nogsamt stampas ut i hörnen, det var viktigt för att det skulle gå vidare på export. Dessa drittlar vägde 20 kg. Var det dåligt packat och man hittade hål i smöret blev det minus i avräkningen. Det var biträdets ansvar att detta utfördes noggrant. Det var inte saligt om detta var slarvigt gjort.

Mejerskan hade ett grannlaga arbete i smörberedningen, för mejeriets ekonomi var fast i vilken kvalitet det fick i bedömningen.

Lika spännande var det varje gång beskedet kom. Dessutom skulle alla besked redovisas för mejeriets styrelsegubbar och att de kunde vara nöjda med smörkvaliteten var ytterst viktigt för alla parter.

Det hände en gång att remmen var dåligt låst och kärnan sattes igång och då bar det sig inte bättre än att mejerskan just då var inne i den för att ta bort det sista smöret från rullarna i kärnan. Till all lycka fanns jag i närheten och fick stopp på den rullande mackapären och kunde rädda vår förskräckta mejerska från att bli allvarligt skadad och kanske dödad. Samma olycka hade nämligen också hänt i grannkommunen, där mejerskan oturligt nog hade omkommit. Överhuvudtaget var nog arbetet på mejeriet både tungt och farligt, men för det mesta gick det nog bra. Visserligen hände det jämt olika slag av olyckor men på den tiden sjukskrev man sej inte i första taget.

Jag minns en gång när det skulle bäras upp hett vatten i ”gräddvannon” (förvaringskärl för grädde), som skulle sköljas med riktigt hett vatten efter noggrant diskande. Då fastnade klacken av skon i kanten på ämbaret med den påföljd att stöveln fylldes med det heta vattnet. Tro att det brände! Men sjukledigt – nej. Det blev att plasta in benet och foten och linka vidare och ha en känsla av att man fick skylla sig själv. Prat om att fara till läkare för sådant, det kom inte ens på tal. ”Inte på tiin” som Emil i Lönnebergas pappa skulle ha sagt.

Men tillbaks till dagsrutinerna. När smörprocessen var avklarad skulle kärnmjölken bäras ämbarvis upp till invägningsdelen en trappa upp. Vilket behej detta var för en kortväxt flickunge att släpa iväg ämbar för ämbar, hoppa upp på en pall och sen lyfta upp det högre än man själv var lång och sen hälla ur hela härligheten i bassängen. Och undan skulle det gå! Tänk att ingen kom på att det skulle ha gått så enkelt med en pump! Men se, det tänkte då ingen på!

När detta förhoppningsvis var undanstökat för dagen, smörkärnan väl diskad med kristallsodavatten och väl sköljd och desinficerad med ånga från pannan genom en mastodontslang som man noga fick akta sej för så att man inte skulle bränna sig, så kom då den första som skulle köpa mjölk för dagen, långt före någon ännu inkommit med den färska varan. Men han kom för att fördriva tiden och titta på flickorna, vilket han fann ganska intressant. Sedan fick han ju prata med gubbarna när de äntligen visade sig.

Så fick man invänta den första mjölkkusken för dagen. Snart så hördes det första ”ptroet” på gårdsplanen och de första mjölkhinkarna kom och blev inskuffade för invägning av innehållet. Vanligen var det 30-liters hinkar som användes. Vid den här tiden hade disponenten infunnit sig och granskat att allt förlöpt i laga ordning, för det var hans arbete att stå vid invägningen och notera vad var och en producent hade för mjölkmängd att invägas för dagen. Bönderna turades vanligen om att samla upp mjölken från gårdarna runt sitt eget område, men de som bodde närmare mejeriet och de som inte hade häst, kom själva med sina ”skvättar”.

Det hörde till biträdet, som i folkmun kallades ”klanotappin”, (mejeribiträdet som bl.a. skötte tappning av skummjölken) att i förhållande till vad som var levererat för dagen ge en viss procent tillbaka som skummjölk.

Byns skomakarhustru, som sedermera blev min svärmor, kom alltid själv med sin lilla mjölkmängd i 25 litershinken, som hon gärna utbytte i samma mängd som hon inkom med. Hon påminde jämt om att ”Pa, pa, täutthön vaan”, vilket betydde att hon ville ha sin hink välfylld tillbaka. Detta försökte jag nog alltid uppfylla, dock utan att fråga någon, och kanske det bidrog till att man åberopades som en kanske tänkbar sånakono (svärdotter) så småningom?

Jag minns en morgon när en av leverantörerna hällde sin mjölk för invägning, så kom ett par barnskor utdrällande tillsammans med mjölken! Vilka miner detta åstadkom och detta medförde nog att nya rutiner måste vidtas. Vilken harm då hela 30 liter måste tappas bort och hällas i kloaken! Nog muttrade gubben väldeliga som måste uppleva detta missöde, vilket dessutom hade åstadkommits av brorsbarnen och sent skulle glömmas av dem som besåg spektaklet. Dessutom var han en leverantör med mjölk som vanligen var i första klass. Så visst kändes det bittert.

Det s.k. skitoprove (renlighetsprovet) togs bara då och då förstås utan förvarning. Fetthalten i mjölken mättes med jämna mellanrum och dessa provtagningar var väldigt viktiga, för resultatet bestämde vilket pris som betalades till leverantören den månaden för mjölken. Man fick pris i form av ett diplom för felfri mjölk under ett helt år. Ett sådant uppnått mål skulle som bevis hängas på väggen till allas beskådande.

Betalningen för den levererade mjölken kallades för likvid. Var och en hade sin egen leverantörsbok som noggrant skulle genomräknas varje månad. I den framgick det hur mycket mjölk som levererats och vilken kvalitet den hade haft, hur många kg smör som hade köpts o.s.v. Det var väldigt spännande vid dessa uträkningar som också biträdet måste delta i så att allting stämde. Då detta var klart skulle likviden sättas i bruna kuvert som kuskarna förmedlade till respektive leverantör. Något bankkonto användes inte i detta fall!

En sorglig händelse har också etsat sig i mitt och hela byns minne. Det var en vacker sommardag som följande händelse inträffade. En av bönderna i utkanten av byn kom alltid själv med sin traktor och inhämtade sin mjölk. I väntan på hans ankomst den dagen fick vi, för att inte förstöra separatorn och den kinkiga pastören som måste ligga på 80 grader för att fungera som den skulle, på nytt köra hela maskineriet med vatten. Oron steg för var minut. Skulle man kunna avsluta för dagen och hur länge kunde man nödköra maskineriet, något som man inte behövt ta till förr? Efter någon tid så kom budet att det hänt en stor olycka. Personen ifråga hade hamnat under tåget och mist livet. Traktorn hade släpats med tåget en lång sträcka och man fick länge söka för att hitta den omkomne, som hade skadats svårt vid sammanstötningen. Händelsen orsakade stor förstämning på orten. Det kan nämnas att hans bror som var bosatt på annan ort var anställd i mejeribranchen.

Inom alla områden vandrar glädjen och sorgen tillsammans, så även här. Jag påminns om en anekdot som i tiderna har utspunnit sig i vår by. Det var nämligen så att en väckelsevåg gick genom byn och en äldre kvinna blev tillfrågad av en predikant om hon har upplevt Guds nåd i sitt inre. Svaret lät inte vänta på sig. Hon utbrister: ”Guss nåd? Guss nåd — he e klanopriisi på mejeri-väddjen he!” (det är priset på skummjölken på mejeriväggen det).

Mycket finns ännu att berätta om denna tid när självhushållens villkor ännu rådde, men detta är den tid då man som ung kom in i arbetslivet. Att studera låg ju inte högst på önskelistan, särskilt inte för en flicka, kanske nog för en själv, men vad föräldrarna tyckte och ansåg var ju ofta det som gällde. Att man skulle hitta ett arbete i hemknutarna föredrogs, för då kunde man ju bo hemma och bidra till försörjningen och tillika vara till hands när det behövdes. Allmänt kan det väl sägas att det fysiskt var strävsamt, men man fostrades i vi-anda och samhörigheten var påtagbar.


Margit Aromäki, sid 98–107.


  Sökte illustration och hittade ”Rävsax eller vargjärn. Användes vid mejeriet för att förhindra förekommande smörstöld.”

Kovjoki Hembygds- och museiförening r.f:s Museikatalog.


Det fanns behov av stöldskydd:

— Inbrott. Natten mot senaste tisdag bortstals från Kovjoki mejeri ett mindre parti smör. För att få spaning på tjufvarna hämtades från Jakobstad detektiv med polishund. De spår, som hunden genast tog upp, förde till Markby till en backstuga, i hvilken en finsktalande familj är bosatt. Vid den undersökning, som företogs å stället, lyckades man dock ej finna det stulna.

Österbottniska Posten, 13.12.1912, nr 50, s. 2
Nationalbibliotekets digitala samlingar.


Läs mer:
Kojvoki andelsmejeri av Uno Forss.
(Inf. 2025-10-28.)


*     *     *

Tröskning i början av 1950-talet


Bilden visar hur det gick till när man tröskade, för att få säden i säcken. Vi var cirka sex bönder i det arbetslag som turades om att tröska åt varandra, vid olika förråd, det var rior och lador. Tröskningen skedde sedan när alla kört hem sin skörd och det kunde dröja länge in på hösten beroende på vädret. Det var en fin gemenskap bland oss med både skämt och allvar och alla kände sig rika när sädeslårarna fylldes. Man kunde tryggt ta emot vintern. Var det den goda tiden?




[Försökte få samma färger som på Hannes tröskverk. Om det är rätt här har jag dock ingen aning om. Notera den vackert vädergrånade fasaden! Och att AI:n gjort en säck som mannen i förgrunden håller i till boss!
AI-kolorering.
Förstoring.
Original i SV/V.]


Gunnar Östman, sid 116–117.
(Inf. 2025-10-31.)


*     *     *

 

Minnen från flydda tider


Min skolgång började i Vexala småskola den första september 1943, mitt under brinnande krig. Då jag bodde på Grundö, hade jag lång skolväg. Då hade det varit bra med en cykel, men varken cyklar eller cykelringar fanns, så det var bara att traska den fem kilometer långa vägen morgon och kväll, med smörgås och mjölkflaska i ryggsäcken. På vintrarna skidade jag genom skogen längs ett spår som pappa hade ”bagat” upp (skidat upp). Då blev skolvägen endast tre och en halv kilometer.

Det var mörkt på vintermorgnarna då jag gav mig iväg och då var möjligheten att möta vargar mitt stora bekymmer. Men jag var inte ensam i skogen. I Vexala fanns evakuerade familjer som flytt undan kriget från Karelen och Kemijärvi. Männen, mest gamla gubbar, högg ut Rutas skogen, som då hörde till staten. Det mesta blev ved, som skeppades med skutor till Vasa. Gubbarna kom till spåret och pratade med mig på sitt språk och jag pratade mitt och vi förstod varandra. Det var i den åldern finskaundervisningen borde ha börjat. De höll spåret rent från ris, så jag kom fram. Det var en god gärning som jag kommer ihåg. Skidlöpningen gjorde att jag fick träning gratis, så jag klarade mig bra i skolans skidtävlingar. På somrarna hade jag kamrater från Helsingfors (villabor) så jag började prata som de. Det resulterade i att jag blev retad för att jag ”denskade” (talade högsvenska).

Skolan började kl. 10 och slutade kl. 14. Om man inte kunde läxan eller inte följde skolans regler, kunde det bli kvarsittning kanske en timme till. Jag hade inte några kamrater på Grundö på vintern, så det var roligt att leka med pojkarna inne i byn och det försenade också hemkomsten. Ibland måste min mamma komma och söka mig innan det blev mörkt. Under första skolåren var det att läsa läxan i oljelampans sken, kanske resultatet blev därefter.

År 1947 fick vi elektricitet. Då tyskarna retirerade lämnade de kvar koppartråd som de tagit från Murmansk eller Lappland. Ledningarna kunde köpas billigt från skrothandlare, så Lapplandskriget bidrog till elektrifieringen av Grundö.

Efter krigsslutet började det småningom finnas riktiga varor i butikerna och inte bara surrogat. Vårt handelsställe var Nykarleby Handelslag, så vi for på uppköp över sjön vinter som sommar. Varor från Vexala som skulle säljas fördes till torget i Nykarleby. Det var ved, hö, potatis, smör, fisk och kött. Även sjöbyarnas handelsväg gick över Monäs sund, Vexala och Andra Sjön.

När skoltiden tog slut var det dags att börja kika på flickorna i Nykarleby. Det var bara att ta cykeln i båten och starta motorn för färd över till Andra Sjön. Det blev 7 kilometer till torget och biografen. På vintern var cykel, skidor eller sparkstötting de vanliga framkomstmedlen över isen. Ofta var det mörkt då jag skulle hem. Det fanns en gatlykta vid avtaget till Andra Sjön och kanske en vid eldsticksfabriken (tändsticksfabriken), sedan var det bara mörka natten förbi krutkällaren (invid Andrasjövägen väster om nuvarande fotbollsplanen) och genom skogen tills jag kom till Östmans vid Andra sjön. De hade eld i öppna spisen och hundra meter längre fram fanns Ahonens, där det också vägen förbi vaktstugan och tullmagasinet. Men en bit ut på isen, då jag såg ljusen från gårdarna på Grundö, var faran över.


Henrik Dumell, sid 130–132.



Från Grundön mot norr 2004. Bilden fanns redan i
En utflykt till havs av Vilhelm Nyby.

Förstoring.


(Inf. 2025-10-31.)


*     *     *

Minnen från Dalas


Våren 1947, den 7 maj, flyttade vår familj från Alavieska till Dalas. Vi kom med tåg till Kovjoki station och sedan var det bara sex kilometer längs en dålig väg genom skogen till Dalas. Jag minns att när vi kom fram sade pappa att här bor jag nog inte i 10 år, men det blev knappt 14 år som vi bodde där.

Det var inget paradis man kom till efter flykten från Karelen. Gården ligger mycket isolerad – sju kilometer till skola, butik och mejeri, höga snödrivor att kämpa sig igenom och själv måste man ploga vägen då ingen annan gjorde det. Pappa brukade ploga med en plog gjord av trä som han körde med häst, så man vet ungefär hur bra det blev. Vi plogade bara till Listisbacka.

Hemmanet som vi fått köpa av staten var en ödegård och var förfallet, ingen hade bott där på flera år. Det växte så stora buskar i dikena att man inte såg vem som arbetade på tegen bredvid. Pappa brukade säga att om man hade gödslat lika mycket i Karelen som i Dalas, så skulle gärdesgårdarna inte ha hållits på sin plats utan ha skuffats i dikena.

När vi kom till Dalas hade vi tre kor och en häst, men under åren arbetades hemmanet i skick så vi kunde ha nio kor, två hästar och andra smådjur. Den första tiden kärnade vi smör, men sedan började vi föra till mejeriet i Markby. Mjölken fördes varannan dag till mejeriet. Vår närmaste granne bodde två kilometer från oss. Vi som hade mera mjölk körde två gånger och grannen en gång, men då hämtade han också mjölken från oss och förde skummjölk tillbaka. De senaste åren fördes mjölken till Purmo mejeri, då Markby mejeriet lades ner år 1957. Då kördes mjölken till Brojälo, därifrån lastbilen hämtade den. Man fick föra dit den på morgonen och hämta hinkarna senare på dagen.

Det fanns ingen elektricitet vid Dalas. Under den mörka tiden var det bara oljelampan som lyste. Man använde också en petromax-lampa som lyste mycket bra, men man måste vara mycket försiktig när man flyttade den då den inte tålde några stötar.

Jag hade gått ett år i skolan i Alavieska, men första året som vi bodde i Dalas gick jag inte i skolan. När jag började skolan i Markby kunde jag inte någon svenska. Halv sju på morgonen tog jag lyktan i ena handen och bandet till hunden i den andra och vandrade i väg. Efter två kilometer kom jag till Listisbacka där jag lämnade hunden som fick vänta tills jag kom tillbaka i skymningen. Från Listisbacka fick jag sällskap av andra barn.

Från den tiden minns jag att det var mycket snö på vintrarna, och kallt. En gång när det var trettio minusgrader fick jag för kallt om ögonen så att de blev inflammerade. Min lillebror Eero började skolan två år senare, vilket innebar att han skulle sitta på pakethållaren då vi bara hade en cykel. Det var ju inte så enkelt längs den dåliga vägen, för kärrorna hade inte gummihjul på den tiden. På vintern var det mycket breda skidor gjorda av trä som användes. Jag minns att det var kallt om händer och fötter och flickorna använde inte långbyxor på den tiden. Vi behövde inte fara till skolan om det var mycket kallt, men vi ville inte vara borta från skolan så nog for vi ändå. Ibland sov jag hos lärarinnan, det var före Eero började skolan. Jag har nog bara ljusa minnen från skoltiden. De senaste åren vi gick i skolan brukade vi ibland köra med hästen dit, ifall den inte behövdes i arbetet där hemma. Hästen fick vi ha i Björnviks stall på dagarna.

Jag och Eero gick i skriftskolan i Nykarleby. På hösten bodde jag hos Kortesniemi som bodde nära stadscentrum, men jag cyklade nog också till staden trots att det var åtskilliga kilometrar. När man var skriftskolgången började man ju färdas på dans ibland. Jag brukade cykla till Kalljärv där min bästa vän Berit bodde, en sträcka på nio kilometer. Därifrån for vi med bil och på sommaren ibland med cykel, sedan skulle man ju hem på natten samma väg.

Samma år som vi flyttade till Dalas flyttade min moster med sin familj till Långholmen i Markby. Även de hade bott i Alavieska. En av mina kusiner berättade att familjerna besökte varandra varje söndag turvis. Stigen var upptrampad genom skogen och över Boxalmossen, från Dalas till Långholm. Moster dog 1954 och efter det flyttade familjen till Parikkala.

Min mormor och morfar bodde även en tid hos oss i Dalas men jag vet inte hur lång tid det var. År 1949 flyttade de till Orivesi. Min storebror Edvard gifte sig 1952, så då flyttade hans fru Liisa också till Dalas. De fick tre barn så länge vi bodde där. Min farmor Anna dog 92 år gammal år 1959. Som mest bodde vi tio personer i stugan i Dalas. På vintrarna brukade även skogshuggare bo hos oss. På kvällen breddes halmmadrasser på golvet som de sov på. De sov i samma rum som mamma, pappa, farmor, Eero och jag. Inte kan man tala om att man är uppväxt med lyx.

De förflyttade karelarna trivs bra i våra trakter men längtar bort, skrev Jakobstads Tidning i en intervju en gång. Isoleringen blev för tung även för vår familj och efter noga övervägande beslöts att sälja hemmanet i Dalas. Hemmanet såldes till staten, och brodern flyttade på våren 1960 till Savikoski där de hade köpt ett hemman. På hösten sålde vi korna i Dalas medan hästen fick följa med till nya stället.

Mamma och pappa flyttade till Savikoski vårvintern 1961, till en trakt med kullar och sjöar, som påminner om det Karelen som de drömt om under långa år och som de aldrig fick återse. Båda har de sin sista viloplats i Kylmäkoski.

Barndoms- och ungdomstiden med både med- och motgångar fanns det säkert, men konstigt nog är det bara ljusa minnen man minns. Min bror Eero och jag stannade kvar i dessa trakter och började ta oss fram på egen hand när alla andra i familjen flyttade bort. Det går – allting går – brukade pappa säga, fast inte har det varit lätt alla gånger.


Leena Hermanson, sid 139–141.



Dallas, alltså Dalas med två l, är det handskrivet ungefär en fjärdedel från underkantens mitt. Hysalträsket och Österbottniska stambanan i vänsterkant.
Från Vanhat kartat.
Förstoring.


(Inf. 2025-10-31.)


*     *     *

Sommarmorgon


Det var tidig sommarmorgon. Svalorna hördes svirra ute runt gården. Solen lyste redan högt på himlen. Höbärgningstid! Nu gällde det att få så mycket hö som möjligt bärgat så länge det var vackert väder.

I vindskammaren sover Alina ännu, en flicka på sju år. Hon är av den morgonsömniga sorten som gärna håller sig i sängvärmen så länge det går. Men hon vet att snart blir det dags att stiga upp. Just när hon har öppnat det ena ögat för att kontrollera vädret så ropar hennes mamma nerifrån vindstrappan. ”A-i-i-n-a opp mee de, lian ska sliipas!” (Alina upp med dig, lien skall slipas) Nej, det vill inte Alina. Det är så tungt att dra den envisa slipstenen. Men lite tröst ändå, det var inte frågan om att slåttermaskinsbettet skulle slipas idag. Det var då ett riktigt syndastraff. Länge tog det och tungt var det. Men jämnare skulle man dra då lien skulle slipas, annars kunde den som höll i lien skära sig. Det var pappa som brukar vara den som skötte själva slipandet.

Det var att masa sig upp, dra på sig klänningen som var nätt mönstrad och sydd av sömmerskan i byn. Ner för den smala trappan och ut i morgonsolen. Tuppen Felix gav signal, sitt hesa ”Kuckeliku-u uhu.” Det var morgon också enligt hans mening.

Slipstenen, gjuten av ett hårt material, var som ett runt hjul och så bred som en hand, sisådär. I en gammal rostig hink, som hängde i en klyka ovanför, var det hackat ett hål med en lagom grov sticka instucken, varifrån det jämnt och sakta rann vatten på slipstenen så att själva slipandet skulle ge avsett resultat. För den som fick den stora äran att dra slipstenen gällde det att hålla ett fast grepp, i en trästång som var fastsatt på en stolpe i ena ändan och den andra ändan vid ett hjul som då var fäst vid en axel som drog runt slipstenen. Iiiuuu, iiiuuu gnällde slipstenen för varje varv den drogs runt, precis så länge som den var i rörelse. När pappa mellan varven kände med tummen och pekfingret om lien var tillräckligt vass, väntade Alina och hoppades att det skulle duga nu. Men nej nog blev det att dra en god stund ännu tills pappa var nöjd med resultatet.

Men Alina kunde, under tiden som hon drog runt den gnälliga mojängen, tänka på vad hon skulle ta sig för under dagen. Men först skulle hon gå in tillbaka i stugan och se efter om mamma hade gjort i ordning koppen med morgonmålet som innehöll ”guttamatn” och som var så god enligt Alina. Den bestod av lite kaffe med grädde och socker i och sen fullproppad med skorpor som var gjorda av vetebrödslängd som blivit lite torr, och sen varit en sväng i den varma vedeldade ugnen för att rostas vackert guldbruna. Jo, javisst stod koppen på vedspiskanten, som ännu var varm efter att man kokat kaffe och sen gått ut till korna och de andra djuren i fähuset.

Dagens äventyr kunde börja!


Margit Aromäki, sid 153.



Principrekonstruktion av hur slipstenen kan ha sett ut. Delarna är rätt, d.v.s. bock, axel, slipsten, hjul, stång, stångstolpe och ämbare. Men sen är nästa pilsner hur de egentligen såg ut ...
Förstoring.



Detalj.
Förstoring.


Läs mer:

(Inf. 2025-11-09.)


*     *     *

En spännande dag på höängen


Det såg ut att bli en vacker dag. På landet betydde det att den också blev arbetsfylld. Gräset som hade slåttats, slagits omkull, ett par tre dygn före borde, om lyckan var god, kunna bärgas i ladan idag. För hästen eller hästarna var det också tungt denna tid på året. Förutom att värmen gjorde arbetet tyngre så var det alla bromsar och flugor som besvärade de arma djuren.

Alinas pappa, som var rädd om hästarna, brukade spänna dem för slåttermaskinen innan solen stod för högt på himlen, så var det lättare för dem att dra den tunga maskinen. Den förde ett hiskeligt oljud där den skakade fram över ängen.

Ljuvliga dofter spred sig sen när gräset började torka. Nu bytte gräset namn och hette nu hö. Det fina soltorkade höet var begärligt åt djuren sen under den långa vintern. Men tyvärr hände det också att det började regna förrän man hann få höet bärgat. Man vände det ett flertal gånger för att om möjligt få det torrt ändå, men det blev nog sämre om regnet hann förstöra det bästa av skörden. Färgen och doften var då inte heller de samma. Säkert hade då en hel del av näringen i höet också försvunnit.

Denna morgon bar det av till höängen. Då korna blivit mjölkade och sedan förts till hagen, och kalvarna, fåren, hönsen och grisarna fått sin mat, kunde man ge sig av. Hästen Linda, som var ett rödbrunt, stort och vackert sto, spändes för den fyrhjulade trillan, ”langflakan”, som hade mindre hjul framtill och större baktill. Pappa satte sig dinglande med benen på kärrans ena sida och fattade tag i tömmarna, smackade åt hästen och körde iväg. Alina och mamma placerade sig mitt på flaket med alla saker som skulle med. Matsäcken fanns med, där det fanns bröd, smör och kanske stekt fläsk. Men det viktigaste var nog att plåthinken med den hemlagade kaljan. Den gav kraft när svetten lackade och krafterna började tryta. Den gjordes av rågmalt som man satte i ljummet vatten med socker och lite jäst. Redan följande dag kunde den användas. Drycken var smaklig och törstsläckande. Man drack direkt ur locket, inte behövdes det någon kopp eller mugg för den saken.

Hunden Dora, en blandning av finsk spets, skulle ju sin vana trogen följa med. Katten Fia fick stanna hemma och jaga möss allt efter behag.

Man skumpade iväg efter den gropiga skogsvägen som slingrade sig längsmed ett stort nyss uppdikat utfall, ett brett och djupt dike, som hela sommaren var mer eller mindre vattenfyllt. Det rann i sakta mak ut mot ån. Alina var allt lite rädd att hjulen skulle slinta så att hela ekipaget skulle trilla ner i den djupa fåran. Men det lyckades också den här gången. Hästen Linda stannade ibland för att få tag i några grässtrån som växte utmed kanten av utfallet. En ekorre hoppade fram och skuttade över vägen, hoppade snabbt upp i närmaste träd sen hunden Dora gav till ett gläfs och tänkte kasta sig efter den, men Alina höll henne i ett fast grepp. Här skulle det inte rymmas idag! Ingen hade tid för annat än att om möjligt få in allt det torra höet bärgat i ladan.

Nu skymtade ängen dit man var på väg bakom nästa krök. Ladorna stod ännu gapande tomma, men snart skulle de vara fyllda med doftande hö som man släpade fram på en låg släde, som kalllades för ”slääpo”.

Men först skulle hästen Linda spännas framför den stora och vingliga höräfsan med de långa böjda tinnarna som drog ihop det  torra höet till stora ”karmar” sen det enligt alla konstens regler både räfsats och vänts dagarna före. Krii-krack, krii-krack jämrade sig höräfsan var gång som tinnarna höjdes, släppte höet som blev till stora volmar, sänktes igen för att på nytt gripa tag i nästa ”höijkoopo”'. Som tur var så skötte pappa denna höga, vingliga och storhjuliga mackapär. Linda tyckte inte alls om den heller, för den tyngde och drog henne i remmen under magen och inte på ryggen som andra fordon gjorde. Men ibland fick räfsan någon sorts ”hicka” om inte kusken tryckte ner pedalen i alldeles rätt ögonblick som gav signal om när räfstinnarna skulle lyfta. Då kom hela apparaten i otakt så att den började hoppa och skramla något alldeles förfärligt. Då detta hände blev hästen så förskräckt att den kunde skena iväg med både kusk och räfsa så hötapparna yrde. Det kunde också hända att tamparna i selen som räfsan var fästad i lossnade. Då rymde hästen ifrån alltihop då den blev så skrämd. Det var inte lätt att spänna den för räfsan på nytt efter en sådan händelse. Det var rent av riktigt farligt! Men en sorglustig syn var det nog de gånger som det hände. Skratta fick man inte, det anade nog Alina, åtminstone inte så att de vuxna såg det!

Dagen före hade Alina räfsat det då halvtorra höet från dikeskanterna runt tegarna så att allting skulle bli tillvarataget och se fint ut. Det hette att man ”räfsade åkring”. Det var vanligen barnens göra om sådana fanns att tillgå. Det gick inte an att det fuskades därvidlag. Räfsan som pappa snickrat speciellt åt Alina hade smalt skaft för att passa bra i en liten hand. Den hade elva trätinnar i räfshuvudet och var liten och nätt, men ändå var det ett tungt arbete att i gassande sol gå utmed tegkanten, pendlande fram och tillbaka med samma rörelser, dra höet från höger till vänster, ifall man var högerhänt. Gjorde man tvärtom så tog räfsan i benen och det kändes inte alls bra. Fötterna förflyttade sig snabbt i samma takt.

Sen fick man noga se efter så att man inte råkade trampa på någon orm som låg ihopringlad i solen och gonade sig. De vill gärna vara nära dikeskanten för att snabbt slinka ner om någon störde dem och de blev skrämda. Ifall man blev ormstungen var det nog hastigt att söka hjälp! Med häst gick det ju inte så snabbt heller. Till all lycka hände det sällan!

Var lyckan god kunde man hitta åkerbär, ”vattickona” som de kallades, och som växte vid dikeskanten. Då var det hastigt att plocka de goda bären, stoppa i munnen, oj, mums så goda de var! En obeskrivlig härlig söt doft hade de också. Just denna tid på sommaren var de som bäst, mogna och saftiga.

Men vad var det som mullrade i öster? Jo, åskan var det, som långt borta gav varning om att nu blir det bråttom!

”Å vi som no änteligen har allt höije torrt”, utbrast mamma. ”No får e int bara byri rein naa!” fyllde hon i ganska så ampert. (Och vi som äntligen har allt hö tortt. Nu får det bara inte börja regna!) Flugorna och bromsarna som ettrigt surrade och satte sig på Linda, visste också berätta vad som var i antågande. Linda viftade irriterat med svansen, skakade sitt huvud så att manen och luggen stod rakt ut och stampade otåligt med hovarna i marken. Törstig var hon också!

”Jaa, illmärtche i svår, så noo väntar ti reini”, konstaterade pappa.

Alina såg också att svalorna började flyga lågt, vilket också betydde att nog var det ett åskväder med regn i antågande. Nu blev det att tävla med tiden, skulle man alls hinna rädda det doftande höet undan väta eller fick man ge sig? Mamma och pappa blev så törstiga av brådskan, hämtade hinken, drack från locket av den medhavda ”kaljan” som hade stått i skuggan vid ladväggen. Tid att äta fanns nu inte. Alina sörplade också av drickan, fast nog skulle saft ha varit godare, men hon tröstade sig med att hon i alla fall hade hunnit äta av åkerbären som fanns lite här och där vid dikeskanten.

Linda drog iväg till närmaste dike hon också för att dricka, hon hade i förbifarten sett att det fanns lite vatten i dikesbottnen,

”Nee, ptroooo, vart ska dy”, hojtade pappa åt henne, men hon var av den bestämda sorten så hon beslöt att skulle hon dra hösläden idag så tänkte hon allt få i sig lite vatten. Hon ställde sig på knä med frambenen och stack ner sitt huvud i diket och drack, så öronen gungade. Vattnet var brunt och inte så gott. Sedan var hon redo att starta sen hon stigit upp och backat så att hela hösläden stod på kant. Då blev pappa alldeles till sig, tänk om nu släden går sönder till råga på allt! Men Linda var en klok men lite retsam häst så hon såg till att allt snabbt var i sin ordning igen, låtsades som ingenting, tog tag i några hötappar, slogs med bromsarna som satte sig på henne, och så kunde lastningen börja.

Pappa och mamma tog tag i var sin högaffel av den sorten som hade två tinnar och stack dem i närmaste hövolm. Alina hon fick sin vana trogen trampa lasset så att det bättre skulle hållas på plats och för att man då fick så mycket som möjligt pålastat var gång man körde till ladan. Svetten lackade, pappa halade en stor blårutig näsduk ur byxfickan, knöt en knut i varje hörn för att den skulle hållas på skulten. Den fick nu tjäna som mössa. Alina tyckte att han såg utländsk ut. Lite skydd för solen gav den ju så länge den nu behagade lysa. Mamma hon hade sin rödrutiga fähusduk på, bunden under hakan som vanligt. Gummistövlar på fötterna för att skydda benen från stickigt hö och eventuella ormar. Bara nu inte åskan kom och förstörde alltihop då allt var så bra tillställt! Hotfullt mullrade guden Tor bakom trädtopparna.

När man kommit till ladan med Alina sittande högst upp började man lasta av. Pappa drog höet av själva lasset, mamma tog emot och föste det sen vartefter undan för undan så långt bakåt i ladan som det bara var möjligt. Det gällde att inte sacka efter! Alina, som hade tänkt ta en ledig stund, såg nu att hunden Dora hade något som hon fått tag i. Jo, en sork hade hon fångat och nu kastade hon upp den upp i luften gång på gång.

”Näämen, lät an vara”, förmanade Alina

”Laga de å tramp i ladon, vi har snart reini jäär”, hojtade mamma.

Det var nästan ännu värre än att vara på lasset, det dammade så förfärligt. Höet skulle saltas allt emellanåt för att bibehållas till vintern när det skulle ges till foder åt djuren.

Så hastigt efter nästa hölass och nästa och nästa ...

Åskan kom allt närmare. Svetten rann, pustandes och stånkandes fortsatte man det tröttsamma arbetet, man drack någon klunk ur hinken nu och då. Någon smörgås i denna kamp med det hotande ovädret var det inte att tänka på. Mitt i allt ropade mamma till, hon hade stått för nära gaffeln som pappa mockade in höet med in i ladan och nu hade den rivit upp ett sår i hennes ben så att blodet rann. Pappa blev förskräckt, hoppade av lasset, in i ladan för att se vad som stod på. Hade mamma blivit ormbiten eller blev hon sjuk på något sätt? Men så förstod han vad som hade skett och blev så ledsen, inte var det meningen att detta skulle hända. Man borde inte ha så bråttom, tänkte han.

Något förband fanns ju inte med eller ens ett plåster. Aldrig tänkte man på att någon sådan olycka kunde ske. Men så fann mamma på råd. Ovanpå i korgen med smörgåsarna fanns ju en ren handduk. Pappa hämtade den. Rev remsor av den till förband och band sen varv på varv för att blodet skulle stillna. Lite härmade det nog henne, det var ju en av de nyvävda, vackert mönstrade handdukarna som hon senaste vinter hade gjort. Nu fick den handduken en annan uppgift.

Men något gott förde olyckan ändå med sig. Man gav sig tid att i skuggan av ladan sätta sig för att äta av den medförda maten. Men oron i ansiktena fanns där, skulle såret i benet sluta blöda så man kunde fortsätta med arbetet och skulle den hotande, mumlande åskan förstöra det som ännu var kvar att bärga av det så prima höet?

Nu hopade sig molnen verkligen. Mullret blev starkare och närmade sig, himlen blev mörk över skogen och ljuset från den första synliga blixten skar nu genom luften. Det blev väldigt kvavt och det blev tungt att andas. Mamma och Alina var dessutom rädda för åskan. Pappa brydde sig inte eller så föredrog han att visa sig oberörd. Hästen Linda uttryckte oro i sina rörelser och hunden Dora ville in i ladan med Alina.

Mamma som var av den tåliga sorten ansåg att benet nu var klart för nya tag med nästa hölass. Sagt och gjort, pappa manade på Linda med ett smackande som hon så väl kände igen och så satte hon motvilligt igång. Nu hade man inte så långt kvar innan allt skulle vara inbärgat för dagen, men spänningen steg vartefter det började se ännu hotfullare ut. Oj, så trötta alla blev! Tänk att man alltid måste kämpa till det yttersta, var det inte det ena så var det det andra. Så gick tankarna i vars och ens huvud. Att solen ändå hjälpt till med att vara vänlig och vinden varit i gång de senaste dagarna, så att man kunde få fint hö att bärga, det tänkte ingen på i denna stund. Man tänkte bara på hur man kunde bärga alltihop enligt planerna.

När det sista lasset med stor möda var pålastat började de första dropparna falla. Åskan var nu nästan rakt över dem. Det smällde alldeles förfärligt och ljungeldarna korsade himlen. Alina sprang allt vad de korta benen höll fram till ladan, kröp upp, försökte att gömma sig i höet. Nu var det sannerligen allvar på gång! Hon gömde huvudet i händerna och bad om att åskan inte skulle slå ned på dem. Mamma kom klafsande och haltande med sina nu redan våta stövlar, hämtade korgen med maten bakom ladan. Linda och pappa kom efter lomande med det nu nerblötta höet.

”Nå, vi hända jo nästan”, pustade pappa när han klev in i ladan. ”Nå ny har vi tid ti få naa i oss”, konstaterade han vidare och mamma började veckla upp paketet med de efterlängtade smörgåsarna med stekt gott fläsk emellan.

Dora fick sin del där hon satt med huvudet på sned, slickade sig om nosen och tiggde. Vad det smakade gott att äta då man hunnit bli tillräckligt hungrig och sen kunde man ju leka att man var på picknick. Det vankades ju inte så ofta!

Linda stod och ruskade sig och frustade i regnet utanför men var ändå nöjd med att få äta ifred av höet som hon med svett och möda dragit fram.

”Idaa behöver inte märren säma naa”, konstaterade pappa när han såg Lindas våta lekamen. Hon hade annars för vana att efter dagens slut, nu under sommaren, plumsa i ån för att svalka sig efter dagens svett och möda.

Regnet trummade ihärdigt på ladans pärttak, men snart så drog  åskan sig vidare till grannbyn. I höet vilade sig nu tre trötta människor och en hund och Linda där ute i skaklarna vilade som hon brukar med ena bakbenet lite upplyft på hovens framkant, hon frustade och skakade av sig vätan men såg allmänt nöjd ut. Hon såg bakom sig, undrade säkert vad som näst skulle hända. Hon ville hem. Alina blev ju bönhörd, blixten slog inte ned i ladan.

”Vi kan ta heim hedee vååt höije så int e förstör he som er torr”, föreslog mamma.

”Nå, he i jo bara eit lihli lass”, sa pappa.

Det hade svalnat, lite ånga steg upp från tegen som ännu var varm av solgasset. Regnet var ju också varmt. Man kravlade sig ur ladan, flyttade över det fuktiga höet från hösläden till trillan och började ställa för hemfärd. Nu hade Linda bråttom, pappa hann knappt få tag i tömmarna förrän hon med snabba steg tog riktning mot grinden för att sen trava längs den kända skogsvägen som nu var full av vattenpölar. Alina på lasset med Dora bredvid sig, nynnande på en sång som hon hört på radion. Hon såg att mamma hade fast ögonen där hon halvlåg bredvid, kanske hon sov, det kunde hon behöva efter denna strapatsrika dag. Hon hade kanske ont i benet?

Pappa tände sin pipa, då visste man att han trivdes. Egentligen var livet ganska skönt trots allt, tänkte Alina där hon satt och skumpade på lasset med armarna omkring Dora, som ännu var lite våt i pälsen.


Margit Aromäki, sid 154–163.



13. Höbärgning i Minnesbilder. 50 arbeten i skrapteknik med tillhörande text av Yngve Still.
Förstoring.


(Inf. 2025-11-09.)


*     *     *

Storryssjan


Storryssjan, eller lax- och sikryssjan, kom till Munsala 1867 enligt vad Jakob Näs skrivit i Fisketidskrift för Finland vid sekelskiftet. Ryssjan kom norrifrån till Vexala, via Larsmo, med en smed och fiskare vid namn Hans Fagernäs. Vexala har haft ett av de bästa sikfiskevattnen i landet med ca 15 km sandbotten med en speciell snäcka som siken föredrar.

Utseendet på ryssjan har bibehållits i stort sett oförändrat hela tiden, förutom att diametern på jolorna (7 st ringar kring ryssjan) ökat från ca 2 meter till 2,20–2,30 meter. Den var bunden av 12-trådigt bomullsgarn som fortfarande kallas ”lin” för att den från början var bunden av hemspunnet lingarn. För att den skulle fiska bra måste den ”röuvas” (impregneras) för att inte ruttna och angripas av ”löuvo” (alger). Ryssjan måste bytas varje vecka då vattnet var varmt i juli och augusti, övriga tider när vattnet var kallare endast varannan vecka. När nylonet kom på 1950-talet, behövde ryssjan inte tas upp för rötans skull, men fiskligheten [ett fiskeredskaps fiskeförmåga] avtog, för siken är en klok fisk, som inte går i en smutsig ryssja utom om den tvingas av hårt väder och starka strömmar.

När ryssjan lades ut började man med att ankra den 120–150 meter långa armen vid en sten vid stranden. Maskorna i armen var 10 varv per aln (60 mm). Katsorna och kilarna, en på var sida, skulle styra fisken till ryssjan. Katsorna var 30 meter och kilarna 15 meter långa och storleken på maskorna var 12 varv per aln (50 mm). De hade flarntel med korkar och stentel som stenades varje gång ryssjan lades ut. Åknoten gick från kilarna upp till första jolon och styrde ”fiskan” genom ingången till ”villkari” (framryssjan) som hade 5 ingångstrådar. Sedan kom ”vittjankari” (fiskhuset), som var bundet av 15-trådigt garn, 20 varv per aln (30 mm). Ingången till fiskhuset liknade en strut och hade 36 ingångstrådar som slutade med ”toropinn”'. Med torobandet stängdes och öppnades ryssjan vid vittjandet. Torobandet bands fast i torolinan, som slutade med en stor sten eller ett ankare som höll hela ryssjan på plats.

Röuvon eller impregneringen, som kokades varannan dag, bestod av grankottar eller bark samt lutsten i vatten. I kottarna och barken fanns kåda och garvsyra som höll algerna borta. Till en hundra kanns gryta, ca 200 liter, behövdes 2 säckar kottar och 2–3 kg lutsten, som skulle koka tills kottarna sjönk. Då togs kottarna upp och grytan fylldes med vatten till brädden och fick ännu ett uppkok, varefter brygden var klar. Så var det bara att påbörja behandlingen och sedan hänga bragden på tork. När ryssjorna skulle bytas for man ut med två båtar. Samtidigt som den gamla ryssjan togs upp, lades den nya ut från den andra båten. En nyutlagd ryssja med jolorna flytande en fjärdedel ovan vattenytan var en vacker syn för en fiskare. Den gamla ryssjan stenades av, sköljdes och hängdes på tork och samma impregneringsprocedur började på nytt.

Storryssjan har varit det helt dominerande fångstredskapet för lax och sik ända in på 1960-talet. Först tillverkades jolorna av två smala tätt växta granar, som fogades ihop med de grövre ändarna om varandra med en finurlig teknik, som gjorde att man inte behövde surra tyg eller säckväv över skarven. Moderna ryssjor förses med jolor av plast eller aluminium.

För forna tiders fiskare var arbetsbördan stor. Man steg upp kl. 4 på morgonen, vittjade 8–10 ryssjor. Inga motorbåtar fanns, så det var bara att ro eller segla mellan bragderna. Väl komna iland måste fisken läggas i lådor och isas ned för att den skulle bevaras tills uppköparna kom. När arbetet var gjort följde mat och en stunds vila. Själv har jag varit med om detta ända sedan jag var gammal nog att hjälpa till. Vilotimmen blev lång för en liten pojke som skulle vakta röuvgrytan. Man eldade med 3–4 meter lång drivved som skulle makas in under grytan. Kokade den över slocknade elden och då var det inte lätt att få fyr igen.


 

     
 


Vexalaryssjan

  1. Torostenen.
  2. Torobandi.
  3. Toropinnen.
  4. Jolorna.
  5. Ingång 36 trådar.
  6. Framryssjan.
  7. Åknoten.
  8. Kilarna en på var sida.
  9. Katsarna en på var sida.
  10. Lösändan.
  11. Lådon.
  12. Armen.
  13. Alla linor och flöten samt ankarlinor 15 famnar har en uppgift hur de är riktade för att ryssjan skall vaka.
  14. Ingång i katsorna.
  15. Ingång genom åket.
  16. Springlinan.

Så skarvades jolon spänd ihop med en skruvtving först men spikade.

 

 



STORRYSSJANS OLIKA DELAR
Förstoring av den bearbetade teckningen.
Originalet.

Henrik Dumell, sid 166–169.


Läs mer:
Ryssja fotad av Leif Sjöholm.
Fiskeplatser och fångstsätt av Erik Birck.
(Inf. 2025-11-09.)


*     *     *

Kräftfångsten


Följande eftermiddag började grannens Gunnar se över redskapen för kräftfångsten. Man ”pytade” kräftorna med en rund mojäng som bestod av en metallring, i vissa fall järnbandet från ett gammalt ämbar, i vilken det var fästat ett nät. I mitten på nätet fanns ett snöre i vilket man band fast en kött- eller fiskbit för att locka kräftorna. Från ringen fanns det snören, vanligen tre, som i sin tur var knutna fast i ett långt grövre band som man sen fäste i något träd vid åkanten. Då ”lippo”, som mojängen kallades, skulle kastas i vattnet och sen lyftas upp, skedde det med en lång träkäpp med en klyka i ändan. Den förde man då försiktigt utmed det långa snöret tills man kunde lyfta upp lippo för att se hur fångsten hade lyckats. Det gällde att ta det lugnt så att inte kräftorna blev skrämda och klev ur förrän man hann lyfta upp den, förhoppningsvis med ett antal kräftor i nätet.

Det skulle skaffas lämpligt bete att sätta på den. Kött eller fisk tyckte kräftorna om. Vädret hade också betydelse, men det kunde man av naturliga orsaker inte rå på.

Otåligt väntade Alina på att det skulle bli kväll så att de fick sätta igång. Äntligen kom han då Gunnar med fisk som han skaffat. Det var strömming i en gammal hink. Den luktade inte gott men han försäkrade att den nog dög åt kräftorna ifall de var hungriga.

Han frågade om Alina hade sina lippor klara och så travade de iväg i den begynnande skymningen ned mot ån. Gunnar hade åtta lippor, Alina hade fem.

”Ti brukar vara näär na steinar”, visste Gunnar berätta. Det visste nog Alina också. Konstigt att de vuxna alltid tror att de vet bäst, tänkte Alina.

De trampade fram i det ännu inte nedgångna gräset vid åkanten, fann lämpliga ställen att kasta ut lipporna vid och gick så tillbaka hemåt för att efter en längre stund bege sig tillbaka för att dra upp dem och med spänning se om man hade fått någon fångst.

Och visst hade de gillat fisken som var serverad åt dem. Nästan i varje lippo fanns det två eller flera kräftor som förskräckta öppnade sina vassa saxar och viftande med sina spröt när de hamnade i plåtämbaret som fanns med som insamlingskärl. En del tappra brukar sätta kräftorna i skärmmössan men det tyckte inte Gunnar om. Kräftorna förde ett lustigt oväsen inuti ämbaret. De hade ett porlande och kvillrande läte. De var lite olika till färgen, svarta och lite mindre svarta. Alina tänkte att de pratade säkert om hur de skulle ta sig ur fångenskapen. Underligt att de kunde andas vanlig luft, det kunde ju inte de sprattlande abborrarna som Alina brukade meta upp allt emellanåt.

Vartefter man fångade kräftorna satte man dem i en sump. Det var en trälåda som man hade borrat hål i, några stenar sattes som tyngd så den skulle hållas ned i vattnet. De matades med lämplig föda så att de hölls vid liv tills man efter någon dag for cyklande till grannbyn för att sälja dem till uppköparen, som i sin tur sålde dem vidare. Vart visste ingen. Men han var noga med att kräftorna var tillräckligt stora. De skulle vara minst tio centimeter långa annars blev det att ta dem hem tillbaka. I sådana fall åkte de tillbaka i ån för att växa till sig eller så hände det en gång var sommar att man själv ställde till med kräftkalas.

Då det var kräftkalas gjordes det eld under den stora tvättgrytan vid åbacken, och sen väntade man på att vattnet skulle koka. Då satte man hastigt kräftorna i saltat vattnet och efter en god stund tog man upp dem. Då var de så vackert röda och färdiga för att ätas. Man började peta i sig av de delar som kunde ätas. Det var köttet ur saxen och under skalet vid stjärten.

”Dehär i noo bara för hässkapi”, brukade Gunnar säga. Det tyckte han att passade bra att påpeka nu också där han satt på en träkubbe med ett bräde över knäna som bord och knaprade ur de kokta kräftorna. Alina tyckte precis detsamma. Och inte var det ofta man gycklade med att leka fint folk på kräftkalas.

”Noo ir he naati prackrii dehär”, muttrade Gunnar mitt i bestyren.

De ansåg att det nog var bäst att sälja bort dem, så fick man lite betalt på handeln. Så fick herrskapen ha sina kräftkalas bäst de kunde! Det kom de överens om Alina och Gunnar där de satt vid grytan i skymningen.


Margit Aromäki, 170–172.



Kräfta på gammal skolplansch.
Förstoring.


Läs mer:
Kräftorna i Hufvudstadsbladet 1940.
Siklippo.
(Inf. 2025-11-09.)


*     *     *

Takläggning på gammalt vis


I slutet av juli månad – höbärgningen var slutförd. Far sa: Idag skall vi ”taka” (lägga nytt halmtak) på ladan i Varggälon. Han hade förberett med att hugga ”taktrodor” (långa smala högst 10 cm grova granlängor) som skulle läggas på taket när det var färdigt. Han hade också gjort nya ”pinnträden” med borrade hål i, där pinnarna sattes i. Detta för att ”trodorna” skulle hållas på plats ovanpå taket.

Vi lastade trävirket på ”parikärron” (en lång kärrflake med ett hjulpar i var ända), sedan råghalmskärvarna ovanpå. Vi hade ett stort lass när vi spände Bella för kärran och for till Varggälon. Vår häst som hetta Bella var en stamboksmärr.

När vi kom fram klev vi upp på taket och rensade bort allt ruttet och halvruttet takmaterial. Sedan lade vi lassbandet runt en halmkärv i gången och drog upp halmen på taket. Pinnträden sattes på plats och halmen breddes omsorgsfullt ut. Det var viktigt att takfoten skulle bli rak och jämn. Takfoten kunde nog rättas till som slutarbete också. Det var nog också i detta fall nödvändigt. När halmen var utbredd, lades ”trodorna på plats ovanpå halmen i ladans längdriktning. Sist placerades 4 st tyngdklabbar gränsle över nocken, två i var ända av taket. De sammanfogas med en träpinne genom stockändarna för att hållas på taket.

Nyttan med rågodlingen var att vi fick både spannmål (ofta kallad brödsäd) och takmaterial för ladorna.

Ladan hade fått nytt halmtak, vars hållbarhet varierade från 10–15 år, beroende på halmens kvalitet. ”Kråkstang” kallades översta stången på taket.

Nu stod vi på taket i det varma solskenet och njöt av välgjort arbete. I luften hördes ett märkvärdigt ”surr” det var som ljudet av en vindpust. Ljudet kom närmare oss och det såg ut som ett litet moln på låg höjd. Pappa sa: Sidu nu kommer ”flygpissmöuran” (flygmyror), de svärmar idag. Det var små svarta myror med vingar. Säkert flera hundra – kanske tusental. De kom rakt på oss. De satte sig på taket och på våra kläder. De kröp innanför skjortan och byxorna – Varför kom de på oss? Var det våra ljusa kläder eller var det det ljusa nya halmtaket som blänkte i solskenet? Vi fick inget svar på våra varför, men märren blev orolig och vi försökte skaka av oss alla pissmöuran innan vi kom hem.

Kanske det är på sin plats att förklara hur man gör takhalm.

I slutet av augusti månad sår man höstråg. Normalt utvecklas en vacker grön brodd, som vill ha en vinter med snö, inga större töväder förrän våren kommer. Rågen växer till sig från tidigt på våren. Midsommartiden blommar rågen. Då ser man ofta hur rågfältet ryker. Det är frömjölet som sprids med vinden.

I mitten av augusti skördas rågen för hand med skära. Man binder den till kärvar med alla axen åt samma håll. Sedan skylas rågen. En rågskyl består av 17 kärvar. Först bindes tre kärvar ihop till en kranksjo eller trefot. Den rätes upp så den står för sig själv. Mellan benen på trefoten sätter man två kärvar och sedan två kärvar på varje ben av trefoten. Nu binder man ett band, gjord av lämpligt många råghalmstrån, runt övre ändan på skylen för att den skall stå stadigt. Sist gör man en dubbelt större kärv än vanligt och sätter dem till hatt på skylen.

Nu skulle skylarna stå på åkern i 1–2 veckor. Därefter körde man in dem i rian, lade upp kärvarna på ”passarna” (ett slags andra våning i rian). När rian var full började man elda i riugnen. Riugnen hade ingen skorsten utan röken och värmen spred sig i rian. Det skulle eldas i ett till två dygn också på natten. Det fanns nog små dragluckor i väggarna genom vilka en del luft och rök kunde komma ut.

När kärvarna var genomtorra hade röken dödat alla mögel- och svampsporer som eventuellt fanns i rågkärvarna.

Nu vidtog tröskningen. Man bredde ut kärvarna på loggolvet och två eller tre personer gick efter varandra och svingade slagorna. Detta skulle gå i takt så att först slog den ena, sedan den andra och därefter den tredje, varpå den första slog på nytt utan längre avbrott 1-2-3-1-2-3-1-2-3. Det kallades tretröska. Vartefter tröskningen fortskred arbetade rigubben i rian. Han tog ned kärvarna från passorna, slog kärvarna i riväggen så att de flesta rågkornen föll på rigolvet. Att vara ”rigubb” var ett smutsigt arbete. Det var fortfarande varmt i rian. Där fanns också en del rök kvar, och när kärvarna hade torkat, dammade det fruktansvärt när rigubben slog dem i riväggen.

När tröskningen med slagorna var avklarad samlades halmen upp och bands till stora halmkärvar. De stora halmkärvarna uppbevarades i halmladan som var i omedelbar anslutning till logen. Från denna halmlada tog min far och jag halmkärvar när vi lade nytt tak på ladan i Varggälon.


Gustaf Strandberg, sid 173–176.




En timrad modellada tillverkad av mammas kusins man Stig Öst från Jakobstad cirka år 2000.

  • ”Pinnträden” med borrade hål i, där pinnarna sattes i längst fram.
  • ”Trodorna” tvärs takfallet ligger an mot dem.
  • ”Tyngdklabbar”vilar på ”trodorna”.
  • ”Kråkstangen” i nocken.
  • Väggarna lutade utåt för att snö inte skulle samlas längs dem. I verkligheten var dock lutningen lite mindre.
Förstoring.
         
         
Förstoring. Förstoring. Förstoring. Förstoring. Förstoring.
Ladan från olika håll.

Läs mer:
Ladan på Hugos lindo.
(Inf. 2025-11-09.)



Gurli Dumell, red. (2012) Alla dessa dagar.


Läs mer:
Presentation.
(Inf. 2012-09-06, rev. 2026-01-20 .)


*     *     *

xx




xx
Förstoring.


, sid –.


Läs mer:

(Inf. 2025-10-28.)