En spännande dag på höängen
Det såg ut att bli en vacker dag. På landet betydde det att den också blev arbetsfylld. Gräset som hade slåttats, slagits omkull, ett par tre dygn före borde, om lyckan var god, kunna bärgas i ladan idag. För hästen eller hästarna var det också tungt denna tid på året. Förutom att värmen gjorde arbetet tyngre så var det alla bromsar och flugor som besvärade de arma djuren.
Alinas pappa, som var rädd om hästarna, brukade spänna dem för slåttermaskinen innan solen stod för högt på himlen, så var det lättare för dem att dra den tunga maskinen. Den förde ett hiskeligt oljud där den skakade fram över ängen.
Ljuvliga dofter spred sig sen när gräset började torka. Nu bytte gräset namn och hette nu hö. Det fina soltorkade höet var begärligt åt djuren sen under den långa vintern. Men tyvärr hände det också att det började regna förrän man hann få höet bärgat. Man vände det ett flertal gånger för att om möjligt få det torrt ändå, men det blev nog sämre om regnet hann förstöra det bästa av skörden. Färgen och doften var då inte heller de samma. Säkert hade då en hel del av näringen i höet också försvunnit.
Denna morgon bar det av till höängen. Då korna blivit mjölkade och sedan förts till hagen, och kalvarna, fåren, hönsen och grisarna fått sin mat, kunde man ge sig av. Hästen Linda, som var ett rödbrunt, stort och vackert sto, spändes för den fyrhjulade trillan, ”langflakan”, som hade mindre hjul framtill och större baktill. Pappa satte sig dinglande med benen på kärrans ena sida och fattade tag i tömmarna, smackade åt hästen och körde iväg. Alina och mamma placerade sig mitt på flaket med alla saker som skulle med. Matsäcken fanns med, där det fanns bröd, smör och kanske stekt fläsk. Men det viktigaste var nog att plåthinken med den hemlagade kaljan. Den gav kraft när svetten lackade och krafterna började tryta. Den gjordes av rågmalt som man satte i ljummet vatten med socker och lite jäst. Redan följande dag kunde den användas. Drycken var smaklig och törstsläckande. Man drack direkt ur locket, inte behövdes det någon kopp eller mugg för den saken.
Hunden Dora, en blandning av finsk spets, skulle ju sin vana trogen följa med. Katten Fia fick stanna hemma och jaga möss allt efter behag.
Man skumpade iväg efter den gropiga skogsvägen som slingrade sig längsmed ett stort nyss uppdikat utfall, ett brett och djupt dike, som hela sommaren var mer eller mindre vattenfyllt. Det rann i sakta mak ut mot ån. Alina var allt lite rädd att hjulen skulle slinta så att hela ekipaget skulle trilla ner i den djupa fåran. Men det lyckades också den här gången. Hästen Linda stannade ibland för att få tag i några grässtrån som växte utmed kanten av utfallet. En ekorre hoppade fram och skuttade över vägen, hoppade snabbt upp i närmaste träd sen hunden Dora gav till ett gläfs och tänkte kasta sig efter den, men Alina höll henne i ett fast grepp. Här skulle det inte rymmas idag! Ingen hade tid för annat än att om möjligt få in allt det torra höet bärgat i ladan.
Nu skymtade ängen dit man var på väg bakom nästa krök. Ladorna stod ännu gapande tomma, men snart skulle de vara fyllda med doftande hö som man släpade fram på en låg släde, som kalllades för ”slääpo”.
Men först skulle hästen Linda spännas framför den stora och vingliga höräfsan med de långa böjda tinnarna som drog ihop det torra höet till stora ”karmar” sen det enligt alla konstens regler både räfsats och vänts dagarna före. Krii-krack, krii-krack jämrade sig höräfsan var gång som tinnarna höjdes, släppte höet som blev till stora volmar, sänktes igen för att på nytt gripa tag i nästa ”höijkoopo”'. Som tur var så skötte pappa denna höga, vingliga och storhjuliga mackapär. Linda tyckte inte alls om den heller, för den tyngde och drog henne i remmen under magen och inte på ryggen som andra fordon gjorde. Men ibland fick räfsan någon sorts ”hicka” om inte kusken tryckte ner pedalen i alldeles rätt ögonblick som gav signal om när räfstinnarna skulle lyfta. Då kom hela apparaten i otakt så att den började hoppa och skramla något alldeles förfärligt. Då detta hände blev hästen så förskräckt att den kunde skena iväg med både kusk och räfsa så hötapparna yrde. Det kunde också hända att tamparna i selen som räfsan var fästad i lossnade. Då rymde hästen ifrån alltihop då den blev så skrämd. Det var inte lätt att spänna den för räfsan på nytt efter en sådan händelse. Det var rent av riktigt farligt! Men en sorglustig syn var det nog de gånger som det hände. Skratta fick man inte, det anade nog Alina, åtminstone inte så att de vuxna såg det!
Dagen före hade Alina räfsat det då halvtorra höet från dikeskanterna runt tegarna så att allting skulle bli tillvarataget och se fint ut. Det hette att man ”räfsade åkring”. Det var vanligen barnens göra om sådana fanns att tillgå. Det gick inte an att det fuskades därvidlag. Räfsan som pappa snickrat speciellt åt Alina hade smalt skaft för att passa bra i en liten hand. Den hade elva trätinnar i räfshuvudet och var liten och nätt, men ändå var det ett tungt arbete att i gassande sol gå utmed tegkanten, pendlande fram och tillbaka med samma rörelser, dra höet från höger till vänster, ifall man var högerhänt. Gjorde man tvärtom så tog räfsan i benen och det kändes inte alls bra. Fötterna förflyttade sig snabbt i samma takt.
Sen fick man noga se efter så att man inte råkade trampa på någon orm som låg ihopringlad i solen och gonade sig. De vill gärna vara nära dikeskanten för att snabbt slinka ner om någon störde dem och de blev skrämda. Ifall man blev ormstungen var det nog hastigt att söka hjälp! Med häst gick det ju inte så snabbt heller. Till all lycka hände det sällan!
Var lyckan god kunde man hitta åkerbär, ”vattickona” som de kallades, och som växte vid dikeskanten. Då var det hastigt att plocka de goda bären, stoppa i munnen, oj, mums så goda de var! En obeskrivlig härlig söt doft hade de också. Just denna tid på sommaren var de som bäst, mogna och saftiga.
Men vad var det som mullrade i öster? Jo, åskan var det, som långt borta gav varning om att nu blir det bråttom!
”Å vi som no änteligen har allt höije torrt”, utbrast mamma. ”No får e int bara byri rein naa!” fyllde hon i ganska så ampert. (Och vi som äntligen har allt hö tortt. Nu får det bara inte börja regna!) Flugorna och bromsarna som ettrigt surrade och satte sig på Linda, visste också berätta vad som var i antågande. Linda viftade irriterat med svansen, skakade sitt huvud så att manen och luggen stod rakt ut och stampade otåligt med hovarna i marken. Törstig var hon också!
”Jaa, illmärtche i svår, så noo väntar ti reini”, konstaterade pappa.
Alina såg också att svalorna började flyga lågt, vilket också betydde att nog var det ett åskväder med regn i antågande. Nu blev det att tävla med tiden, skulle man alls hinna rädda det doftande höet undan väta eller fick man ge sig? Mamma och pappa blev så törstiga av brådskan, hämtade hinken, drack från locket av den medhavda ”kaljan” som hade stått i skuggan vid ladväggen. Tid att äta fanns nu inte. Alina sörplade också av drickan, fast nog skulle saft ha varit godare, men hon tröstade sig med att hon i alla fall hade hunnit äta av åkerbären som fanns lite här och där vid dikeskanten.
Linda drog iväg till närmaste dike hon också för att dricka, hon hade i förbifarten sett att det fanns lite vatten i dikesbottnen,
”Nee, ptroooo, vart ska dy”, hojtade pappa åt henne, men hon var av den bestämda sorten så hon beslöt att skulle hon dra hösläden idag så tänkte hon allt få i sig lite vatten. Hon ställde sig på knä med frambenen och stack ner sitt huvud i diket och drack, så öronen gungade. Vattnet var brunt och inte så gott. Sedan var hon redo att starta sen hon stigit upp och backat så att hela hösläden stod på kant. Då blev pappa alldeles till sig, tänk om nu släden går sönder till råga på allt! Men Linda var en klok men lite retsam häst så hon såg till att allt snabbt var i sin ordning igen, låtsades som ingenting, tog tag i några hötappar, slogs med bromsarna som satte sig på henne, och så kunde lastningen börja.
Pappa och mamma tog tag i var sin högaffel av den sorten som hade två tinnar och stack dem i närmaste hövolm. Alina hon fick sin vana trogen trampa lasset så att det bättre skulle hållas på plats och för att man då fick så mycket som möjligt pålastat var gång man körde till ladan. Svetten lackade, pappa halade en stor blårutig näsduk ur byxfickan, knöt en knut i varje hörn för att den skulle hållas på skulten. Den fick nu tjäna som mössa. Alina tyckte att han såg utländsk ut. Lite skydd för solen gav den ju så länge den nu behagade lysa. Mamma hon hade sin rödrutiga fähusduk på, bunden under hakan som vanligt. Gummistövlar på fötterna för att skydda benen från stickigt hö och eventuella ormar. Bara nu inte åskan kom och förstörde alltihop då allt var så bra tillställt! Hotfullt mullrade guden Tor bakom trädtopparna.
När man kommit till ladan med Alina sittande högst upp började man lasta av. Pappa drog höet av själva lasset, mamma tog emot och föste det sen vartefter undan för undan så långt bakåt i ladan som det bara var möjligt. Det gällde att inte sacka efter! Alina, som hade tänkt ta en ledig stund, såg nu att hunden Dora hade något som hon fått tag i. Jo, en sork hade hon fångat och nu kastade hon upp den upp i luften gång på gång.
”Näämen, lät an vara”, förmanade Alina
”Laga de å tramp i ladon, vi har snart reini jäär”, hojtade mamma.
Det var nästan ännu värre än att vara på lasset, det dammade så förfärligt. Höet skulle saltas allt emellanåt för att bibehållas till vintern när det skulle ges till foder åt djuren.
Så hastigt efter nästa hölass och nästa och nästa ...
Åskan kom allt närmare. Svetten rann, pustandes och stånkandes fortsatte man det tröttsamma arbetet, man drack någon klunk ur hinken nu och då. Någon smörgås i denna kamp med det hotande ovädret var det inte att tänka på. Mitt i allt ropade mamma till, hon hade stått för nära gaffeln som pappa mockade in höet med in i ladan och nu hade den rivit upp ett sår i hennes ben så att blodet rann. Pappa blev förskräckt, hoppade av lasset, in i ladan för att se vad som stod på. Hade mamma blivit ormbiten eller blev hon sjuk på något sätt? Men så förstod han vad som hade skett och blev så ledsen, inte var det meningen att detta skulle hända. Man borde inte ha så bråttom, tänkte han.
Något förband fanns ju inte med eller ens ett plåster. Aldrig tänkte man på att någon sådan olycka kunde ske. Men så fann mamma på råd. Ovanpå i korgen med smörgåsarna fanns ju en ren handduk. Pappa hämtade den. Rev remsor av den till förband och band sen varv på varv för att blodet skulle stillna. Lite härmade det nog henne, det var ju en av de nyvävda, vackert mönstrade handdukarna som hon senaste vinter hade gjort. Nu fick den handduken en annan uppgift.
Men något gott förde olyckan ändå med sig. Man gav sig tid att i skuggan av ladan sätta sig för att äta av den medförda maten. Men oron i ansiktena fanns där, skulle såret i benet sluta blöda så man kunde fortsätta med arbetet och skulle den hotande, mumlande åskan förstöra det som ännu var kvar att bärga av det så prima höet?
Nu hopade sig molnen verkligen. Mullret blev starkare och närmade sig, himlen blev mörk över skogen och ljuset från den första synliga blixten skar nu genom luften. Det blev väldigt kvavt och det blev tungt att andas. Mamma och Alina var dessutom rädda för åskan. Pappa brydde sig inte eller så föredrog han att visa sig oberörd. Hästen Linda uttryckte oro i sina rörelser och hunden Dora ville in i ladan med Alina.
Mamma som var av den tåliga sorten ansåg att benet nu var klart för nya tag med nästa hölass. Sagt och gjort, pappa manade på Linda med ett smackande som hon så väl kände igen och så satte hon motvilligt igång. Nu hade man inte så långt kvar innan allt skulle vara inbärgat för dagen, men spänningen steg vartefter det började se ännu hotfullare ut. Oj, så trötta alla blev! Tänk att man alltid måste kämpa till det yttersta, var det inte det ena så var det det andra. Så gick tankarna i vars och ens huvud. Att solen ändå hjälpt till med att vara vänlig och vinden varit i gång de senaste dagarna, så att man kunde få fint hö att bärga, det tänkte ingen på i denna stund. Man tänkte bara på hur man kunde bärga alltihop enligt planerna.
När det sista lasset med stor möda var pålastat började de första dropparna falla. Åskan var nu nästan rakt över dem. Det smällde alldeles förfärligt och ljungeldarna korsade himlen. Alina sprang allt vad de korta benen höll fram till ladan, kröp upp, försökte att gömma sig i höet. Nu var det sannerligen allvar på gång! Hon gömde huvudet i händerna och bad om att åskan inte skulle slå ned på dem. Mamma kom klafsande och haltande med sina nu redan våta stövlar, hämtade korgen med maten bakom ladan. Linda och pappa kom efter lomande med det nu nerblötta höet.
”Nå, vi hända jo nästan”, pustade pappa när han klev in i ladan. ”Nå ny har vi tid ti få naa i oss”, konstaterade han vidare och mamma började veckla upp paketet med de efterlängtade smörgåsarna med stekt gott fläsk emellan.
Dora fick sin del där hon satt med huvudet på sned, slickade sig om nosen och tiggde. Vad det smakade gott att äta då man hunnit bli tillräckligt hungrig och sen kunde man ju leka att man var på picknick. Det vankades ju inte så ofta!
Linda stod och ruskade sig och frustade i regnet utanför men var ändå nöjd med att få äta ifred av höet som hon med svett och möda dragit fram.
”Idaa behöver inte märren säma naa”, konstaterade pappa när han såg Lindas våta lekamen. Hon hade annars för vana att efter dagens slut, nu under sommaren, plumsa i ån för att svalka sig efter dagens svett och möda.
Regnet trummade ihärdigt på ladans pärttak, men snart så drog åskan sig vidare till grannbyn. I höet vilade sig nu tre trötta människor och en hund och Linda där ute i skaklarna vilade som hon brukar med ena bakbenet lite upplyft på hovens framkant, hon frustade och skakade av sig vätan men såg allmänt nöjd ut. Hon såg bakom sig, undrade säkert vad som näst skulle hända. Hon ville hem. Alina blev ju bönhörd, blixten slog inte ned i ladan.
”Vi kan ta heim hedee vååt höije så int e förstör he som er torr”, föreslog mamma.
”Nå, he i jo bara eit lihli lass”, sa pappa.
Det hade svalnat, lite ånga steg upp från tegen som ännu var varm av solgasset. Regnet var ju också varmt. Man kravlade sig ur ladan, flyttade över det fuktiga höet från hösläden till trillan och började ställa för hemfärd. Nu hade Linda bråttom, pappa hann knappt få tag i tömmarna förrän hon med snabba steg tog riktning mot grinden för att sen trava längs den kända skogsvägen som nu var full av vattenpölar. Alina på lasset med Dora bredvid sig, nynnande på en sång som hon hört på radion. Hon såg att mamma hade fast ögonen där hon halvlåg bredvid, kanske hon sov, det kunde hon behöva efter denna strapatsrika dag. Hon hade kanske ont i benet?
Pappa tände sin pipa, då visste man att han trivdes. Egentligen var livet ganska skönt trots allt, tänkte Alina där hon satt och skumpade på lasset med armarna omkring Dora, som ännu var lite våt i pälsen.
|
[Något restaurerad kolteckning av Nykarleby kyrka med omgivning 1895, bland annat 
Sökte illustration och hittade ”Rävsax eller vargjärn. Användes vid mejeriet för att förhindra förekommande smörstöld.”
