En enkel allmogemans liv

Som dräng, timmerman och kyrkväktare i Munsala och Nykarleby i gångna tider.

Abraham Andersson Gästgivars
*5/4 1845    † 1918

— — —

Rådman Lybeck höll sig om somrarna med en skild skäridräng, vars främsta uppgift var att ro. På skäridrängens lott föll att upprätthålla samfärdseln mellan staden och Alörn, där Lybeck hade sin sommarvilla. Inte sällan kom Gästgivars som roddare i beröring med berömda personligheter, som gästade rådman Lybecks hem. Sålunda rodde han Z. Topelius flera gånger.

Den tiden idkade Nykarleby en betydande sjöfart. Flera skepp låg samtidigt på Alörns redd lastande tjära, plankor och bräder. En vacker sommarafton ristade sig outplånligt i Gästgivars minne. Han stod på Lybeckska bryggan vid Alörn. Ett barkskepp kryssade sig in med alla segel tillsatta. Det kom så nära bryggan, att Gästgivars hörde kommandoorden: ”Klart att vända Ror i lä!” Det ståtliga skeppet vände majestätiskt i en sirlig sväng, lade sig på ny bog och fortsatte längre inåt fjärden.

Gästgivars var, som vi redan sett, begiven på pojkstreck. Det var tydligen han som var initiativtagare till en brudsalut, som länge omtalades i bygden, ehuru han aldrig angav sig själv som upphovsman.

Vintern 1867 gifte sig Bäckis-Pitter med Forsback-Jakopas dotter. Den lördagskväll Pitter tog ut lysning, for Lybecks drängar som sed var till brudens hem för att salutera. På Lybecks vind förvarades en skeppskanon. Den smusslades ut, laddades med omsorg och släpades till Forsbacka. Här hade alla redan hunnit gå till sängs och dörrarna var stängda. Kanonen placerades vid en knut och luntan tändes. Skottet brann av med ett väldigt dån. Dessbättre trycktes blott ett litet farstufönster in av lufttrycket. Dörren öppnades och upptågsmakarna inbjöds på de obligatoriska förfriskningarna. Återfärden till staden gick över älven och Rajåkern. Då pojkarna kom mitt på åkern laddades kanonen på nytt och det andra skottet brann av. Sedan fördes kanonen hem och ställdes i ett obevakat ögonblick på samma bjälke på vinden som förut.

Alkoholen flödade i både stad och land.

Då bönderna kom till staden för att handla, bjöds de av handelsmannen alltid på ett glas rom. Hela skeppslaster rom infördes. En vinhandlare, släkting till rådman Lybeck, hade fått in en last rom. Halva lasten lossades i Nykarleby och den andra halvan i Vasa. Stadens drängar hade kommenderats eller inbjudits att samma kväll och följande natt stå till tjänst vid lossningen. Handelsmannen själv övervakade det hela. I ett skjul i Gamla hamn hittades ett gammalt söndrigt bleckämbare, i vilket drycken tappades. Drängarna bjöds att läppja på så mycket de ville. Att det inte saknades törst, kan man gott tänka sig. Men när drängarna alltför ofta började besöka ämbaret, sparkade handelsmannen till det, så att den bruna drycken rann utför åbranten ned i ån.

När man frågade Gästgivars vad han tyckte om rådman Lybeck, brukade han svara:

Janne Lybeck var en något sjuklig man men ganska sträng husbonde och en ståtlig karl. Innan han företog en resa bjöd han in alla sina tjänare, tog rörd enskilt farväl av alla och sade, att om de hade något emot honom, så skulle de förlåta honom, ty det kunde hända, att de ej mera träffades på denna jord. Försoning och frid ville han också, när han begick nattvarden, vilket inte inträffade sällan. Då var han alltid omsorgsfullt högtidsklädd.

Här slår emot oss en fläkt av den kristna tro och Gudsfruktan, som i mitten på förra århundradet rådde i Österbottniska borgarhem.

Av sönerna tyckte Gästgivars bäst om Johan Lybeck. Denne kom ofta och pratade kamratligt med drängarna. Han visste hur en arbetare skulle tas. Gästgivars kände sig särskilt fäst vid honom.

I årslön hade Gästgivars första året 100:- och det andra året 135:-.

— — —

Om vintern företogs stadsresorna vanligen på fredagen. Då hämtades ett stort kar med mäsk från bryggeriet åt korna och uträttades andra stadsärenden. G. var en känd typ på Nykarleby stads gator. Ibland hörde han sitt namn:” Abraham! Abraham!” utropas. När han upptäckte varifrån ljudet kom, stod en stadsfru i fönstret och ropade: ”Hur mår häradshövdingen? Hur mår häradshövingskan?”