På 1940 talet skrev Henrik Wik i Österbottniska Posten under signaturen ”Målvakt”. Hans krönika kallades ”Hörnan” och eftersom han var född i Socklot handlade hans texter ofta om episoder från hemtrakterna. Wik räknas även som en av skolpionjärerna i Munsala. Här nedan ger vi ett smakprov på vad Henrik Wik skrev om fiskarna på Grisselören år 1949.


Hörnan

”Va nöd gare på Socklotboan; som har havi ti ta ur”  —

Ett gångbart talesätt bland folket bortom Betlehem i min barndom, då vår nalkades och ”frosten kom med hungerns kval”. Och havet det var Grisslöunsfjäln, som — man må bejaka det eller icke — varit en givande silvergruva för fiskefångst i Socklot. Grisslöun skall man besöka en grann försommardag, då häggen står i brud, och björken i sitt krusiga löv står o ser så innerligt väl till mods ut.

Vägen svänger uppåt till platåområdet, där kummel och stenblock ligger härs och tvärs, och martallen med vridna grenar och tillplattad krona står som skyddsvakt i bergsskrevan. Och här nedanför ligger Grisslöunsfjäln i all sin fascinerande ståt, begränsad i söder av den klibbalsrika Hästbådan och i väster av Sandöun med sina hängbjörkar samt Skraveln med naggiga konturer, som avteckna sig skarpt mot den vildmarksliknande Torsöun. [Karta.]

Åt nordväst behärskas perspektivet av ett koralliknande rev, som tämjer Bottenvikens otaliga vågor. Hällgrunds båk dominerar horisonten, flankerad av Per-Mattssten och fyrbåken på Tuvon. I nordost och öster skymtar det skogrika Pörkenäslandet på Pedersöresidan, och endast i norr ligger den glimmande fjärden öppen för arg nordanvind, som sjunger sin dystra ton, när den susar omkring i de nakna skären.


Fjärden ligger sövande lugn och fjättrar betraktaren, som försjunker i andaktsfull stämning. Man blir så betagen, att man väntar på, att under skall inträffa. Och här sker under: själviska tankar böjer sig och det regnar manna över våra små bekymmer och inskränkta synvidder.

En midsommarafton för några år sedan, då himlen prunkade i violett och djupblått, stod en hemkommen amerikafarare på högsta krönet av Grisslöusbergen och förtrollades av sin barndoms fjärd.

— Nästan lika trolsk och sagolikt grann som utsikten från Fransisco Bay till Oakland där människan gjort sitt, men här har skaparen själv fört ritstiftet.

Här förliden gjorde jag en utflykt till Grisslöun och sammanträffade med en årbräckt man, som i 60 år idkat fiske på de strömmingsrika grynnorna i fjäln och var väl bevandrad i byns fiskerikrönika. Jag låter honom berätta:

Grisslöun har inte någon lång tid varit socklotbornas fiskeläge. För en dryg mansålder sen hade de sina båthamnar på Langskatan i Gråsöun. Men till följd av den starka landhöjningen blev hamnen och fjäln samt sjövägen ut till havs genom Lodöunshåli ofarbar för skötbåtar, varför fiskargubbarna måste söka sig en ny hamn. Fisket började också sina t.o.m. för Gråsöustorpan, som pytade lake med ”spitor”, krokar av enbuskar. Så upptäcktes Grisslöuns skatan med djup och välskyddad hamn för den braskande nolan. En större fiskarstuga uppfördes och inreddes med bl.a. tre bastanta sängar änd i änd och lika många högsängar som kunde härbärgera 12 till 15 man när sämjan var god. Som sällan tröt. Något år senare byggdes en mindre stuga norrom den större. Obesuttna fiskare låg på Hällgrund och Tjuvhällon på Torsöun samt Sveaborg och Lassel på Sandöun.




[Akvarell från Grisselören målad av Josef Herler. Förstoring.
Helena Nihtilä tillhandahöll. En variant på målningen.
Inf. 2007-06-20.]


Att ljumma sommarkvällar, sedan sköten lagts ut, sitta med öron på helspänn och åhöra gubbarnas förtroliga småpratande, emedan pipsnuggan flitigt blossade, var för oss pojkar glada stunder, ehuru Gud skall veta att kavesjonen (?) inte alltid var den mest lämpliga likör för pojkar i tonåren. Men vad gjorde det då glädjen stod högt i tak och vimlande myggen bets och höll oss vaken.


Strömmingsfisket var inte alltid givande, men alltid lika spännande och lockande till nya ansträngningar. Blev nattens fångst skral vandrade gubbarna med det silverglänsande bytet i ryggkassan till byn, tog sig en middagslur med hopp om rikare skördar. Och så kunde det bli ett P??i-fiskafänge, då gällde det för någon av oss småpojkar att springa med ”fiskbåde” den 5 km långa vägen till byn för att få hästan med vilka fisken skulle köras uppåt bygden till försäljning. Och för det maratonloppet fick vi som god lön 5 pi. Av ”Mästan”, farfar till Sven Nikonen, dubbelt upp. Så vi beundrade den godmodige och humoristiske ”Mästan”. Och vördnaden nådde kulmen, då han på den första julfesten i Soklot folkskola skänkte en silverslant åt ”Mickas-Axel”, som frimodigt högläste Skolgossarnas vintervisa.



[Stugan vid Grisselören syns på en målning av Uno Backlund. Förstoring.
Lars Pensar tillhandahöll. (Inf. 2016-03-02.)]


Fiskloppet till byn var inte alltid en glädjesport. Det fanns något, som de gamla kallade ”skogsrå, sjörå och tomtegubbar”. Och ulven ylade i Kepalodbackan. Först vid låsgrinden vågade man pusta ut, ty här tog bebyggelsen vid, och här bodde ”Smess-Mam”, farmor till Evert Smeds, som var stark i förgöringskonster.

För ett halvt sekel tillbaka då så gott som varje bonde i byn och även obesuttna idkade fiske, var vattnen inte utarrenderade, utan varmansfiske ägde rum. Man turade om grynnorna dygn efter dygn och drog första dagen på försommarn, då strömmingsfisket begynte, lott om ordningsföljden för hela säsongen. ”Mästan”, biträdd av ”Ollas-Jutt”, fader till Lars Wik, ombetroddes lottdragningen, som var en nog så spännande lek med anspelningar på fångstplatsernas större eller mindre givmildhet.

”För han som Torsöuliden drar får nog kjänjen vara kar.”

De mest givande grynnorna låg vid Grisslöunsskatan, Notbåten, Hällrejman, andra, tredje och fjärde rejman på Skraveln, Skravelskatan, Trutöunsgrunne, Backvattne, Per-Mattsstein och Salstein. Salstein var i heden tid offerplats för framgång och välfärd och för god fiskelycka.

Ett enda arrende erlades, och det var för själva fiskeläget, som ägdes av ”Ända-Jakob”, vilken en dag under högsäsongen kom ut till lägret och av varje båtlag erhöll ett ämbare strömming, ca 9 kg. Han förplägade gubbarna med en flaska ”livets vatten” vilket föranledde gladlynte ”Smess-Ant” till önskesucken ”He sku rinna som en strimma i ett fint halmstrå heila dan”. Senare när sik- och strömmingsryssjan gjorde sitt segertåg i den österbottniska skärgården, utarrenderades fiskevattnen på byarådet tredjedag jul, och har de senaste åren i årligt arrende erlagts 150.000 mk. När den bykäre ”Smess-Herman” skaffade sig den första sikryssjan i byn, arrenderade han Sandöunsöderliden första året för 10 mk som år för år steg tills det stannade vid 500 guldmark och drömde om fångster av sådana mått, att han kunnat skruda sin ”kone” i hundryier (?). Men fiskelyckan var honom obegåven. Han avyttrade sina fiskbragder och styrde kosan över ”Potten” till de stora möjligheternas land.



”Grisslöun skall man besöka en grann försommardag, då häggen står i brud, och björken i sitt krusiga löv står o ser så innerligt väl till mods ut”.
[Leif Sjöholm tillhandahöll bilden som även illustrerade artikeln.]


Här finns nu som synes en mängd fiskarstugor och sommarvillor, och här är ett myllrande liv under den bästa fiskesäsongen och fagert vid midsommartid, då de skira ljusbilderna leker över land och vatten. Då kommer hit folk med nerver i olag för att vila ut som ett barn tro på lyckans goda genius.

— Havet fostrar och helar, stålsätter nerverna och kräver helt sin man, slutade min minnesgode berättare, som likt en havsgud stod vid hamnkäftan och med plirande ögon kikade ut mot Hällgrunds båk, som grant lyste i solnedgången.


Målvakt (Henrik Wik)


Nykarleby Posten, tisdagen den 14 februari 1995.
Håkan Ahlnäs tillhandahöll.


Läs mer:
Ode till gamla kvarnen av Målvakt.
Socklot i Den österbottniska byn av Thure Sandvik.
Grisselön av Evert Wikström.
På Grisselön av Etel Sjöholm.
(Inf. 2004-06-07, rev. 2016-03-03 .)