Bror Johansson


Grusade förhoppningar


Bästa mottagare, med anledning av vad jag läste i Jakobstads Tidning den 6 mars 1998 angående Amerikaemigranter för länge sedan, vill jag berätta litet om min far och mor och min familj.

Min far reste till Amerika för att i god tro och med ett stort intresse och stor arbetsvilja göra livet något lättare för familjen. Vid tidpunkten för min fars avfärd bestod min familj av förutom far och mor av fyra barn. Den äldsta var en son på sex år, sedan följde två döttrar på tre och fem år samt min något äldre bror som var ca fyra månader. När min far reste till Amerika lånade han pengar till resebiljetten av sin svåger, min morbror, som hade rest till Amerika några år tidigare. Min morbror sände honom pengar via banken, far köpte resebiljetten och kunde starta sin resa. Året var 1920 och det var i slutet av november.

Jag som skriver detta var vid fars resa till Amerika ett påbörjat foster i min mors mage, ca två månader, och därför är jag den yngste i vår familj. Jag blev också den ende i familjen som aldrig fick se min far. Han återvände aldrig till Finland och vår lilla hemstad Nykarleby i Österbotten. Han dog utfattig på ett åldringshem vid ca 78 års ålder, enligt uppgifter vi fått från anhöriga i Amerika. Min mor förblev ensam med de egna tills hon avled vid 74 års ålder.

Vår far lämnade efter sig ett så kallat arv i form av dollar som han hade gett till en bekant på samma åldringshem. Denna sände arvet till oss via bank. Ni läser rätt, vi fick 125 dollar i arv, 25 dollar per barn. Vår far hade då varit borta i ca 40 år.

Efter många veckors resande med båt, anlöpte båten New York hamn och frihetsgudinnan hälsade alla ombordvarande välkomna till deras nya hemland. Detta var för många det nya landet där alla stora förhoppningar skulle uppfyllas och alla vackra drömmar om något bättre än vad som förut hade varit skulle fullbordas.

Min far sökte genast upp min morbror som emigrerat något år tidigare. Han hjälpte honom att finna lämpligt arbete, far var till yrket bagare. Han lyckades få anställning vid ett bageri som fanns i en förstad till New York, en förstad vid namn Vorcester (Voster). Så började det nya livet i det stora landet i väster, ett land som än idag kallas möjligheternas land med både för- och nackdelar. Far hade en rätt god inkomst där han jobbade, efter en kort tid betalade han bort sin skuld till min morbror som lånat honom pengar till resebiljetten. Så småningom började far sända hem litet pengar till sin familj. Mor var mycket glad när hon fick pengar med jämna mellanrum. Allt syntes hoppfullt, men störst var troligtvis lyckan när jag kom till världen, en vacker sommardag när naturen hade klätt sig i högtidsskrud. Det var som om alla blommor och doftande syrener ville hälsa mig välkommen till de övriga i familjen. Jag föddes hos min mormor i en liten stuga väster om älvbron nära kyrkan. Stugan fanns i en skogsbacke, ca 0,5 km från torget. [Juthasvägen 3 där f.d. Paul Litens gård finns.] I stugan fanns ett rum med en öppen spis som höll stugan varm, två stolar, ett bord och en soffa. Detta var mitt första hem när jag för första gången såg dagens ljus. Far hade skrivit till mor att oavsett om det blir en dotter eller en son skall i förnamnet ingå Darling. Mitt namn blev således N N Darling N.

När mor vilat några dagar for vi till hemmet med de andra syskonen. Far sände under några år framöver pengar så att mor klarade uppehället. Det var många munnar som skulle mättas plus mycket annat som hörde till uppehället, men nog var det fattigt. När några år hade gått kunde mor köpa en gård med ett banklån plus de pengar far hade sänt till banken. Glädjen var stor när vi kunde flytta in i egen gård. Huset var visserligen i rätt dåligt skick men det var i alla fall början till ett eget hem, så behövde vi inte bo på hyra. Vi visste ju inte hur länge vi skulle stanna i Finland. Far hade sagt till mor att vi skulle fä komma till Amerika så snart det lätt sig göras, men därav blev intet.


Familjefoto strax innan far reste till Amerika. Jag är i mors mage.
Familjefoto strax innan far reste till Amerika. Jag är i mors mage.


Småningom blev det längre mellan brev- och penningförsändelser tills de så gott som helt upphörde. Ett kort kom ibland men inga pengar. Mor befann sig i en mycket svår situation, hon försökte på många olika sätt skaffa uppehälle till familjen. Hon hade låtit en murare uppföra en bakugn i köket och därefter började hon baka både rågbröd och vetebröd (bulla). I huset fanns ett större rum samt en mindre kammare. Jag minns hur min något äldre bror och jag gick omkring i staden med brödkorgar på armarna och försökte sälja bröd. Vår äldsta bror gick till kraftverket som byggdes, för att sälja bröd åt dem som jobbade där. Mor var ju till yrket bagare även hon.

I bageriet gjordes allt för hand. Det fanns inga maskiner, endast en liten kryddkvarn som vevades för hand. Ugnen eldades med en meter långa klövor. Det fanns två degtråg, ett för rågbröd och ett litet mindre för vetebröd. Ugnen tändes vid fyratiden på morgonen, under tiden lagades degen av både råg och vete. När degen jäst lagom länge, bakades först rågbröd till hålkakor och fick då jäsa på långa bakhyllor. Rågbrödet gräddades först när ugnen var som hetast, sedan blev det bullar och längder i den så kallade eftervärmen. Mina två systrar hjälpte mor i bageriet samt med andra i hemmet förekommande sysslor efter skoldagens slut. Så fortsatte mor i många år tills krafterna började tryta. Även andra bagerier hade kommit till orten och en del hade skaffat en viss maskinell utrustning. Det blev olönsamt för mor eftersom vi bodde en bit utanför centrum. De andra bagarna hade butiker där de sålde sitt bröd, en av bagarna hade till och med café där man kunde köpa fina bakverk till kaffet eller till lemonad. Jag tänkte glömma att berätta att min bror och jag flera kvällar i veckan gick och sålde varma grisar med sylt till seminaristerna som bodde vid seminariet. De fick vara ute till klockan 21 och när de kom hem hade de vanligtvis köpt en flaska mjölk av någon bonde som bodde i grannskapet. Vanligtvis blev det sent. När vi fått litet mat gick vi till sängs, många gånger med olästa läxor till förtret för läraren och oss själva. Det var många sysslor som skulle göras när man kom hem från skolan, men det visste inte läraren när han höjde rösten för vår okunnighet.



[Gården vid Mathesiusgatan 10 målad 1985 av Elsa Frilund. Notera sjukhusmuren i bakgrunden!
Tillhör Bror Johansson, foto: Lars Pensar.]



Mor sålde gården där bageriet fanns och köpte en gård i centrum omkring en halv kilometer från torget. I gården fanns en matservering som ingick i köpet. Hon fortsatte med matserveringen några år, sedan sålde hon gården till en gammal ungkarl som kommit hem efter en längre tids vistelse i Canada. Det blev över litet pengar som hon betalade bankskulden med och vi bodde sedan på hyra. Mor fick några ströjobb här och där. Sommartid jobbade hon åt staden som gatu- och parkstädare med tre andra kvinnor, men när hösten kom var även den sagan all.

Den äldsta av mina två bröder flyttade till Jakobstad i samband med mors köp av den andra gården. Han fick arbete på Jakobstads mekaniska verkstad och bodde hos vår moster som hade två söner i sin familj. Innan min bror flyttade till Jakobstad hade även han sommarjobb på olika platser. En sommar arbetade han på kraftverket och drog ledningar runtom i staden och i andra kommuner som köpte el från stadens kraftverk. Det var mycket svårt att få jobb som ledningsdragare, det var många som så att säga stod i kö. Jag skall nu berätta hur det blev just han som fick arbetet på elverket. Mor hade året innan köpt en symaskin men kunde inte betala hela summan. Halva summan fick hon på avbetalning som det hette. Hon kunde inte betala resten på sagda tid och fick ytterligare ett par månader på sig att betala. Det gick inte heller och då kom en polis som hade som bisyssla att inkassera skulder. Han var en så kallad skattebjörn och dessutom rågranne med oss. Han sade till mor att om hon inte betalade maskinen inom två veckor skulle han hämta tillbaka maskinen. Mor sade då till min äldsta bror att han skulle gå till ordföranden i stadsstyrelsen [N. A. Fougstedt] och berätta hur det är fatt. Om han kunde ordna litet pengar skulle hon få behålla symaskinen. Min bror gick då hem till ordföranden och berättade hur saken låg till. Ordföranden funderade ett tag och sade att mor skulle få låna den summan som behövdes, samt tillade att i sommar skulle det ordnas jobb åt min bror på elverket, så att vi kunde betala skulden. Min bror tackade och gick hem till mor med glädjebudskapet. Symaskinen var vår och den var i vår ägo långt in på 50-talet.



[Gården i centrum vid Gustav Adolfsgatan 13 målad 1985 av Elsa Frilund. Den numera igensatta ingången till matserveringen är här rekonstruerad. Länsmanskansliet har funnits i byggnaden.
Tillhör Bror Johansson, foto: Lars Pensar.]


På hösten blev det varje år vedsågning. Min bror hade flera ställen där ved skulle sågas och bäras eller slängas i lidret innan det började snöa. [Panorama (220 kB).] Han hade två fasta ställen, bland annat stadens rådhus där man använde ca 25 m³ björkved för att hålla alla rum varma. Hon som var så kallad vaktmästare bodde i ett rum och kök. Sedan hade han samskolans elevhem som använde ca 30 m³ björkved. På den tiden sågades allt med en så kallad bågasåg. Några m³ sågades i fyra bitar och det övriga i tre bitar. Jag och min något äldre bror hjälpte vår äldsta bror att klyva veden är vi kom hem från skolan. Man kan säga att det smakade trä; vi hade ingen lust att stå på en bakgård och klyva ved och dessutom gratis. Pengarna fick mor till uppehälle, men varje gång vi hjälpte vår bror fick vi saft och bulla av husmor som förestod hemmet och då steg humöret. Vår äldsta bror fick kaffe med dopp. Han var vid det här laget ca 17 år. När det gick som bäst sågade han ca 6 m³ per dag/ca 10 timmar.

Något år efter vår bror flyttade även våra systrar till Jakobstad. De fick jobb som hembiträden eller pigor som det då hette. Den yngre systern började efter några år som affärsbiträde. Den äldre systern gifte sig i början av 40-talet. Hon bosatte sig i Sverige med sin familj i mitten av 50-talet. Hennes man fick jobb på en metallindustri som hejarsmed medan hans hustru fick ett städjobb på samma firma. Det gick bra för familjen och de berikades med en son och en dotter. Nu lever endast dottern och hennes mor, som fyller 83 år till jul.

Mina systrar hade en hel del ströjobb innan de flyttade till Jakobstad.

Den äldre arbetade flera somrar för två systrar som hade sommarbostad i Lovisa skärgård. De var hemma från Lovisa men hade tjänst i Nykarleby. Ingrid och Norma Åkerblom, så hette dessa så kallade gammalpigor. Ingrid var lärare i samskolan i flera ämnen, Norma var musiklärare. Hon hade inget fast jobb i någon skola men gav privatlektioner i musik i hemmet. Dessa två systrar hyrde tre rum och kök av en änkling. [I södra flygeln av nuvarande Häggbloms gård.] Jag hjälpte dem att hugga och bära in ved och städa farstun till olika helger. En stor vedbänk fanns i farstun och den skulle alltid fyllas till större högtider. Det räknades som synd ifall någon högg ved eller arbetade med något grövre arbete på en helgdag. När jag jobbat färdigt kom en av systrarna in i köket och sade till pigan som var hemma från Lovisa (henne hade de med sig på hösten när semestern var slut) att hon skulle ge mig litet bulla eller en smörgås och saft eller mjölk. Av Ingrid, som var snällare, fick jag även 2 mk för väl utfört arbete. Arbetet tog ca fyra timmar, farstun skulle städas omsorgsfullt efter vedplockandet. Även nytt, vackert granris skulle sättas framför trappan. Pigan hade fullt jobb med allt som skulle göras i den stora lokalen. I alla rum fanns kakelugnar som höll rummen varma, vid sträng kyla eldades ugnarna både morgon och kväll. I köket där pigan sov, fanns en vedspis som höll köket varmt i samband med matlagning.

Min yngre syster jobbade åt en trädgårdsmästare som hade ansvar för skolträdgården. Han hette Bergman. Familjen hade två söner. Den ena studerade till läkare och dog för något år sedan. Den äldre sonen är den välkände tonsättaren och musikprofessorn Erik Bergman. Han torde vara närmare 90 år och vistas fortfarande, om hälsan medger, i Nykarleby skärgård på somrarna. Minns jag rätt hette hans första hustru Sylvelin Långholm.

Ja, som jag nämnde var min syster hos denna familj under flera somrar innan hon reste till Jakobstad. Det mesta av arbetet bestod av trädgårdsskötsel men arbete i hemmet förekom också. Varje lördag under sommaren stod min syster och frun på torget och sålde blommor, grönsaker av olika slag och potatis förstås. Min syster berättade ofta hur tungt det var att dra den tunga, förlängda kärran till torget på lördagsmorgnarna. Lastningen började vid sjutiden och kärran lastades full nästan till bristningsgränsen. Trädgården låg alldeles intill seminariet, 1 km från torget. Det var dålig lön för ett ganska tungt arbete för en flicka i 13—14 års åldern, men Bergman och frun var snälla. Min syster fick även mat från huset en gång per dag.

Min yngre syster gick fem klasser i samskolan, vilket då var något av slutmålet på den tiden för fattiglappar som vi ofta kallades. Det fanns även andra fattiga i den lilla staden där alla kände alla, men var man utan far i hemmet och mor skulle fungera som både far och mor när det kärvade till sig i olika sammanhang, då var det inte lätt. Men mor ställde alltid upp för att försvara oss när vi blev orätt beskyllda för någonting vi inte gjort.

Jag vill berätta om en liten händelse om hur snett det kan gå när man nästan blir ett offer för orättvisa. Det var en höstkväll vid 20-tiden. Min bror och jag satt inne och tävlade om att hitta på så många olika förnamn som möjligt på samma bokstav. Vi kom överens om att den som hade skrivit de flesta förnamn på till exempel fem minuter hade vunnit. Mor kontrollerade att tiden hölls till punkt och pricka. Vi fortsatte så en lång stund tills vi plötsligt hörde ljudet av klirrande glas från andra sidan gatan. En stor sten hade kastats i fönstret på grannens hus. Mor sprang genast ut för att se vad som hänt. I samma ögonblick som hon kom ut till porten sprang grannens son snabbt förbi mot sitt hem. Efter en stund kom polisen hem till oss och frågade mor var min bror och jag befann oss ca 21-tiden då fönstret söndrades. Mor sade då till konstapeln att vi hela kvällen suttit och tävlat i namnskrivning, som vi tyckte var ett bra tidsfördriv på kvällarna. Mor hade stränga förhållningsregler: när gatlyktorna tändes var det dags att komma hem. Konstapeln trodde inte på det mor sade till honom, det var bara att följa med till poliskammaren så skulle nog allt reda upp sig på bästa sätt. Mor satte hårt mot hårt men det hjälpte inte. Så gick vi då alla tre plus konstapeln till poliskammaren för att noggrant förhöras. Där fanns även tre andra gossar och också han som snabbt sprang förbi vår port när mor kom ut för att se vad som hänt.

Det frågades och förhördes noggrant utan resultat. Då fick konstapeln en ljus idé, trodde han. Ur sin börs plockade han fram fem stycken enmarksslantar och staplade upp dem på ett stort bord bakom vilket han själv satt och hånflinade mot oss närvarande. Han sade att den som bekänner att han kastat stenen och söndrat Harjulins fönster, får alla dessa markor. [f.d. Bogdanoffs, (Harjulins), Svanbäcks, Lundqvist och nu Lillkungs vid Gustav Adolfsgatan 15.] Med en flinande blick såg han på mig och min bror. Kanske tänkte han att nu ska det väl nappa, 5 mk var mycket i början av 30-talet. Men ingen gick på den niten, trots att vi aldrig själva hade ägt så mycket pengar. Mysteriet med den krossade fönsterrutan är fortsättningsvis olöst.

Visst var min bror och jag många gånger inblandade i liknande förehavanden där vi stod för de ofog vi gjorde. Vi hade många hyss på gång men av ganska lekfull art. Det som var spännande var att fästa sytråd med ett ritstift i fönsterbågen. Vi drog ut tråden från rullen lagom långt från fönstret, till exempel bakom en sten. Där gned vi tråden med harts och det uppstod något av ett ylande ljud vid fönsterkarmen. Vi använde även flaskkorkar att gnida fönsterrutorna med. Vi spottade på korken och då blev det ett väldigt ylande. Ofta kom någon ut för att se vad som stod på, men då var vi redan långt borta. Hade någon fått tag på oss hade vi säkert fått en så kallad örfil med naglar på.

Mor gjorde allt för att vi barn skulle ha det så bra som möjligt, trots svåra och sömnlösa nätter då hopplöshetens gissel gastkramade en ansvarskännande mor. Många gånger visste hon inte vad hon skulle sätta i grytan och göra till det dagliga huvudmålet för familjen. Det fanns tillfällen när ett bröd skars i sex delar och mor med bestämdhet sade: Den som tar sin bit innan fisken och potatisen sätts på bordet är utan bröd. Så lades den ena dagen till den andra, även många dagar när det syntes en silverkant på de mörka molnen, när hoppet om en bättre framtid kunde komma fram i ens tankar. Min mor sade ofta till mig:

— Kom ihåg N., en flygande fågel får alltid någonting men en sittande kan ingenting få.

Jag vill även nämna att på den tiden fanns inget barnbidrag eller familjebidrag. Jag minns att jag en gång när det närmade sig jul fick gå och kvittera ut 100 mk till familjen. Staden gav 2 m³ ved till en del av de fattiga i staden varje jul, så även vi fick litet ved någon jul. Vi var ofta också i skogen för att samla ved. På tal om jul vill jag gärna lyfta fram någonting vackert och positivt, för även i den fattigas enkla tillvaro har julen alltid haft ett glädjens och förnöjsamhetens budskap. Även när vi var små firades denna kanske årets största högtid på sedvanligt traditionellt sätt med julgran, stjärnor, flagg- och glitterband och övrigt som hörde julen till. Mest spännande var det dagarna före jul och även jag och min bror rycktes med av bara farten. Vi hjälpte framför allt äldre folk med att hugga ved och hämta vatten från en brunn. Ämbar efter ämbar tömdes sedan i en stor så som var ställd i inre kvisten. Då räckte kanske vattnet över helgen. Även veden bars in och vi skottade snö om så behövdes samt utförde andra små ärenden. När detta var gjort fick vi vanligtvis en stor smörgås med mjölk samt någon mark som sjönk ner i fickan. Det blev flera mark som jag köpte något för till julgåva åt mor. För det mesta blev det samma sak varje jul: ett paket Paula kaffe. För övrigt hade vi inget annat än råg som mor fick av bönderna runtom i staden. Detta bryntes lagom mörkt i en så kallad kaffebrännare på vedspisen och tömdes på en bricka för att kallna och torka. Mor hade även cikoria som hon drygade ut surrogatkaffet med. På cikoriaklabbarna som var ca 15 cm långa och ca 2 cm tjocka kunde man läsa "Prima kvalitet Jakobstads cikoriafabrik".

Mor lutade själv fisken till jul. Den lades i blöt på Annadagen och vattnet byttes med jämna mellanrum. Vattnet måste vara av god kvalitet. Till lutfisken skulle det även vara björkaska, som lades i vattnet. Någon annan aska dög inte.

Till jul delades det ut risgryn vid prästgården, 1 kg till större familjer och 0,5 kg till ensamstående. Min bror och jag gick dit på olika dagar och på så sätt fick vi 2 kg. Vi sparade l kg till påsken. Hon som delade ut risgrynen undrade om vi varit där tidigare, men nej, det hade vi inte.

Julafton var som mest spännande när man väntade på julgubben, som för det mesta hade bråttom. I förbifarten kunde man höra ett bultande på ytterdörren. När storebror gick för att se vad som stod på i farstun, fanns det en säck där som var fylld med julklappar som julgubben lämnat. Till jul blev ju både fattig och rik ihågkommen. Det var mycket enkla saker vi fick, men dock värdefulla. Mest var det nyttiga saker såsom vantar, strumpor och halsdukar men även någon leksak kunde finnas med i julklappssäcken. Det var tennsoldater eller indianer tryckta på hård papp som vi klippte loss. De äldre syskonen fick någonting att läsa eller ritblock. Även mor fick något som redan nämnts, nämligen kaffe samt en grytlapp eller en liten duk som flickorna sytt i skolan eller ett fågelbräde som storebror snickrat. Allt var lika värdefullt för oss och detta höjde stämningen i juletid. Stearinljusen i granen som var fastvirade med fina band (vi hade inga ljushållare) fick brinna en stund på julafton men släcktes ganska snart. Det skulle sparas litet till juldagen samt till annandag jul.

Men det bästa, och mycket gripande minnet från julhögtiden var när vi fick följa med mor till kyrkan och se den stora julgranen som stod vid sidan om altaret. Den var full med tindrande ljus och hade en ängel i toppen, som bredde ut sina vingar och med öppna armar hälsade alla välkomna för att ta emot Guds frid. Ängeln ville liksom säga att idag har en frälsare blivit född åt eder i Davids stad. Men när församlingen reste sig i den fyllda kyrkan och sjöng till det mäktiga orgelbruset "Var hälsad sköna morgonstund", då var både fattiga och rika på samma plan. Mycket kunde ännu nämnas om julfirandet. Avslutningsvis vill jag berätta att min bror och jag samt två andra gossar många julhelger gick från gård till gård utklädda till stjärngossar. Vi sjöng ca fyra julsånger i varje hem. När julen var över kunde vi samla in ca 10 mk per man samt litet godis. Det föll alltid på min lott att vara Judas. Då sjöng jag solo: "Jag är Judas med pungen och pungen är tom. Kära ni go vänner skänk Judas en slant." Efteråt sjöng alla: "Haven tack, haven tack för alla eder skänk eder skänk skall vara hos Gud väl betänkt".

Även frälsningsarmén kom ihåg oss till jul med ett stort matpaket samt använda men rena kläder som mor sydde om. En del passade genast, såsom vantar, strumpor och tröjor och de var nya.

Så kom det nya året. Mor och min bror och jag var för det mesta hos frälsningsarmén. Där var det nästan alltid fullt hus. Vi tyckte om sång och musik. När klockan var 24 tog en av kårmedlemmarna fram sin gitarr, knäppte tolv gånger på den grövsta strängen och sedan sjöng vi en sång och bad en kort bön. Alla önskade varandra gott nytt år och därefter gick var och en till sitt.

När skolavslutningen på vårterminen var över, började jag för första gången jobba utanför hemmet. Jag hade turen att få arbete på bryggeriet under sommaren. Då var det alltid bråttom på ett sådant ställe. Jag fyllde 14 år samma sommar och det var ett mycket tungt arbete för en så ung person. Alla läskkorgar var gjorda av trä. Det fanns 25 flaskor fyllda med innehåll i varje korg och dessa var tunga att hantera. Det fanns även pilsnerflaskor, så kallade helor, som innehöll 3/4 liter.

Även annat tungt arbete förekom. Vi jobbade tio timmar om dagen samt fem timmar på lördagar. Det blev 55 timmar per vecka. Lönen var 1 mk per timme och vi fick ingen övertidsersättning eller semesterersättning när arbetet avslutades på hösten. Jag önskade mig en något använd cykel som kunde ha kostat omkring 30 mk, men mor tyckte att alla pengar behövdes för inköp av kläder och mera nyttiga saker, till exempel en liten avbetalning på skulden som vi hade kvar hos handlaren för mjöl, margarin och dylikt när mor hade bageriet.

Efter mitt sommarjobb började jag på tredje klassen i samskolan, men när tredje klassen var avverkad hade jag inget intresse att fortsätta. Det enda tankarna rörde sig kring var att hitta ett lämpligt arbete med en liten lön. När mor kom hem till frukost från sitt arbete i parken en dag på sensommaren, hade hon träffat möbelhandlaren. Han hade bett henne säga till mig att kontakta honom för en närmare diskussion om jag var intresserad av att börja som springpojke och samtidigt som lärling i möbelverkstaden. När jag kom hem en timme senare hade jag nappat på. Följande dag började det nya arbetet och det var mycket spännande. Jag var ju bara en yngling som tog de första stapplande stegen ut i en för mig vuxen värld. Allt gick bra, jag jobbade åtta timmar per dag eller 45 timmar per vecka, vilket affärsägaren tyckte var lagom. Vi började klockan nio på morgonen och slutade klockan sex på kvällen. Jag tyckte inte om tiden och hade velat börja klockan sju på morgonen, men handlaren hade en annan åsikt. Vi hade olika möbler i affären samt likkistor. Om någon dog på sjukhuset eller i ett hem i staden, förde jag kistan till det ställe där den döda fanns. Jag fick uppleva många beklämmande situationer vid sådana tillfällen när kistan bars in och vi lade ner den intill den avlidna. Många avled på den tiden i sitt hem.

Lönen var 30 mk i veckan och på den tiden hette det att man inte kunde få någon högre lön. Man fick istället lära sig ett yrke. Möblerna beställdes trävita från olika möbelfabriker runtomkring Lahtis. Vi betsade dessa möbler i olika färger, för det mesta i valnötsfärg eller ljus mahogny och ibland även i ekfärg. Sedan lackerades pjäserna minst tre gånger med slipning mellan varje lackering. Innan poleringen började sicklades ytan jämn samt gneds med fin stålull. Efter detta började poleringen. Polityr hälldes på en så kallad sudd som var hoprullad av en barnstrumpa, litet paraffinolja droppades på föremålet som skulle poleras, annars brände polityren (som innehöll denaturerad sprit) lacken och en ljus fläck uppstod. Detta var ett krävande arbete. Jag fick även lära mig att stoppa möbler.



I denna kalla och dragiga uthuslänga eller s.k. tillbyggning om 18 m², 1 rum och kök, bodde vi två yngsta tillsammans med mor innan vi flyttade till Jakobstad, där de övriga barnen fanns. Vi hade gratis el från stadens kraftverk. När endast en lampa i taget kunde användas, tände vi lampan i kammarn, slocknade belysningen i köket, eller vice versa.
[Borgaregatan 3. Något om byggnadens historia.]


Allt som jag lärde mig var till stor hjälp då vi ca ett år senare flyttade till Jakobstad, min mor, min äldre bror och jag. Året var 1937 på sensommaren. Jag började genast med samma jobb i en möbelaffär och fortsatte inom den branschen i många år. Jag var även möbelförsäljare en tid. När färdigt ytbehandlade möbler köptes från fabrikerna blev det sämre. Även färdigt stoppade möbler började förekomma och då gick jag över till målaryrket. Det jobbade jag med i många år tills jag förtidspensionerades vid 60 års ålder. Jag fick hjärtproblem samt andningssvårigheter. Efter många läkarbesök vid arbetshälsovårdsinstitutet blev det livränta på grund av arbetsskador med giftiga färger och lacker och olika slag av förtunningsämnen.

Till sist några rader angående vår far. Ingen har yttrat sig till mig hur det blev på detta sätt, men jag tänker och kanske kan jag förstå att det inte kunde vara lätt att vara borta i det stora landet och många gånger ha hemlängtan vid tanken på familjen i Finland. Kanhända var det mest smärtsamma när han tänkte på det yngsta barnet som han endast hade sett på foto. Då kan jag tänka mig att flaskan i svåra stunder blev en tillfällig tröst. Jag kan tänka mig att det fortsatte på det spåret ända till ålderns sena höst, men ett liv kan inte levas om. Ingen av syskonen är såvitt jag förstått bitter på vare sig far eller mor, vi lyser hellre frid över deras minnen samt välsignar deras sista jordiska viloplats, mors i Jakobstad och fars i Amerika.

Själv är jag optimist och har så varit under år som gått. Nu ser jag framåt med hoppfull blick mot den dag när den liljeprydda segerkransen skall överräckas till alla som fullbordat loppet uti främlingsland. Denna berättelse som nu är lagd till ert förfogande är helt och fullt baserad på det jag själv upplevt och som mina syskon och mor berättat för mig. Mycket mera kunde ha berättats på gott och ont, men kanke är det bra såhär.

Jag vill ännu kort berätta om min familj. Jag ingick äktenskap år 1946 och har tre barn, två söner och en dotter. Jag har sju barnbarn och tre barnbarnsbarn samt ett fjärde på kommande. Min första hustru från 1946 avled i skelettcancer 1981, endast 53 år gammal. Jag gifte mig för andra gången 1985. Vi bor i en 65 m² lägenhet i Jakobstad och är nöjda och tacksamma för varje ny dag som ges, allt blott av idel nåd. Alla barn och övriga har det väl ställt.

Min äldsta bror fick tjänst som tullvakt vid Alholmens tullstation 1938. Han var under fortsättningskriget kommenderad som tullman även i Helsingfors, Hangö samt i Liinahamari i norr. Han kom efter fredsslutet tillbaka till Alholmen och gick i pension som tulluppsyningsman 1977. Min yngre bror blev byggnadsarbetare men råkade ut för en svår arbetsolycka. Han var då ca 40 år och blev svårt skadad och invalid för resten av sitt liv. Vi är alla tre bröder bosatta i Jakobstad. Min yngre syster köpte en herrekiperingsaffär som hon drev med framgång till sin pension. Hon avled i leukemi 1982.

Jag avslutar nu med många varma och hjärtliga sommarhälsningar samt tackar för inbjudan att få vara med och berätta om tider som flytt. Jag hoppas att detta kan hjälpa litet vid fortsatt undersökning angående emigranter som reste av och an i forna dagar.


Grusade förhoppningar av Bror Johansson (21/6 1921–7/4 2014) i Migrationsinstitutets publikation nr 2/2000, Siirtolaismuistot talteen — Emigrationsminnen.
Lars Pensar tillhandahöll.


Bror Johansson visar tavlan av gården på Gustav Adolfsgatan. Till vänster gården på Mathesiusgatan och överst frun Rakels hemgård i Larsmo.
Bror Johansson visar tavlan av gården på Gustav Adolfsgatan. Till vänster gården på Mathesiusgatan.
Foto: Lars Pensar, redigerad.


Läs mer:
Emigration i Uppslagsverket Finland.
Fler bidrag av Bror Johansson.
Emigrantminnen av Aili Mårtens i samma bok.
Migrationsinstitutets webbplats.
Bror kontaktade Lars efter att han läst Lars artikel Julia Pauline, en Nykarlebyflicka i Pedersöre 2005.
(Inf. 2006-02-11, rev. 2015-01-02 .)