Så härligt att se att det fortfarande efter drygt tjugo års publicering dyker upp intressant material. Detta som så mycket annat hittades av en slump. Tänkte lllustrera Statsrådet Z. Topelius på Majniemi med en bild från besöket och sökte en högupplöst på finna.fi. Det hittade jag inte, men däremot artikeln av Evert Ekroth.

Evert Ekroth

Hembygdskärlek

Kanslichefen Evert Ekroth, som avled den 15 november 1964, var en av det svenska Finlands mest uppburna och färgrika kulturgestalter. Han föddes 1890 i Österbotten, Nykarleby, och hans personlighet präglades starkt av de svenskösterbottniska särdragen: viljestyrka, temperament och frodighet. Hons stora samarbetsförmåga var en tillgång för det finlandssvenska kulturarbetet, där lokala och personliga ambitioner ibland kan sätta käppar i viktiga hjul. Evert Ekroths livsgärning är identisk med den finlandssvenska folkliga sång- och musikrörelsens utveckling i vår tid. De stora, vart femte år återkommande nordiska sångfesterna i Svensk-Finland bär fortfarande hans signatur. Han införde allsången i Finland, och blev därmed i fosterländska och kulturella sammanhang en ovärderlig kombination av sångledare och medryckande föreläsare. I denna egenskap gjorde han sig under krigsåren känd i Sverige, men banden är äldre än så. Han var bl. a. hedersmedlem i Sveriges körförbund samt i Föreningen Svensk-Finlands Vänner i Stockholm.

Evert Ekroths gärning är även identisk med den allsidiga utveckling, som den gamla och ärevördiga Föreningen Svenska Folkskolans vänner genomgått, då den under hans ledning åren 1929—1960 byggdes ut till en modern folkbildningsorganisation.

Han var en av de första, som tilldelats föreningens folkbildningsmedalj i silver, en sällsynt utmärkelse. Evert Ekroth förenade med sina många andra goda egenskaper en stor förståelse för ungdomen — han var språkpedagog i början av sin bana — och han torde inneha närapå finländskt rekord i fråga om kuratorsår inom en studentnation.

Då den finlandssvenska hembygdsrörelsen i början av 1950-talet skulle organiseras, rönte vi förståelse av Evert Ekroth samt stöd av hans auktoritet och entusiasm. Såsom ordförande i Föreningen Brage var han väl förtrogen med hembygdsrörelsens etnografiska aspekt, men hans rörliga intellekt var även öppet för den egentliga landskaps- och hembygdsvårdens krav.

Det är mig en stor glädje att med vemodsblandad saknad inom ramen för vårt nordiska samarbete till Bygd och Natur få förmedla ett prov på Evert Ekroths idealitet, hembygdskänsla och talekonst. Hans tal hölls vid Degerby ungdomsförenings hembygdsfest den 5 juli 1964.

I regel förbinder man väl kärleken till hembygden med en bestämd ort, en gård, en stig i skogen, en åker, ett strandparti, en vacker utsikt.  ”Jag längtar stenarna, där barn jag lekt ”, säger Verner von Heidenstam.

Om så är fallet att hembygdskärleken har sin rot i ett avgränsat område, kan man fråga sig huru det förhåller sig med hembygdskärleken hos den som bytt hembygd. Därtill vågar jag utan tvekan svara att den är lika levande. Om också föremålet för dess låga bytt gestalt. Där man har sitt hem, där är också hembygden.

Nykarleby älv har en stor andel i min barndoms fröjder. Att leka och meta småfisk vid dess stränder, att simma i dess vatten var sommarens viktigaste förehavande. Och jag kan ännu höra forsens basfiol brumma.

Det verkligt kungliga nöjet hade vi pojkar, när i stockflottningstider de stora timmerstockarna dansade nedför den strida älven och en stor mängd kilade sig fast mellan stenarna i forsen. Då blev det trafikstopp, och stockarna ovanom den tillbommade forsen kunde inte fortsätta sin ystra färd. De låg där och flöt sida vid sida. Att med en balansstav i händerna springa över stockarna från den ena stranden till den andra var hisnande roligt. Att man ibland hamnade i det våta mellan stockarna gjorde glädjen fullständig.

Sommarens stora äventyr började när vi från klappbron nedanom skalden Mikael Lybecks hemgård rodde förbi Zacharias Topelius' idylliska Kuddnäs och styrde utför Ragnörns fors ut till sommarstugan på Djupsten, holmen före Alörn med Topelius' Majniemi. Hur följde inte blicken de hundratals backsvalor som pilsnabbt flög till och från sina bon i de hål de gjort i den tvärbranta strandsluttningen. Hur tjusades man inte av färden genom öppningarna i det täta sävbeståndet vid åmynningen. Jag skall inte glömma huru min yngre bror och jag i hård nordlig motvind fick kämpa vid årorna en timme eller så för att komma förbi Lönneströms brygga, då vi kunde vara säkra på att orka fram till vår egen strand.

Om vintern var det obeskrivligt roligt att åka kälke i  ”Aptekas backan” och stå på skidor i de branta åstränderna. Den som hölls upprätt på skidorna efter störtloppet nedför Nilssons piggen, han var erkänd backkung. När vi om vintern åkte skridsko, kunde vi ibland genom den spegelklara isen se nejonögon (nättingar på österbottniska) simma under våra stålskor. Mest spännande var dock islossningen, när väldiga isblock med dån och brak krossades mot älvbrons bastanta stenkistor. Ofta förde isen med sig stockar och allsköns bråte, ja, hela lador kunde ibland företa en flodfärd på den vårvattensvällande älvens brusande böljor.

Sedan bodde jag många år i Jakobstad och fängslades där både av idyllen i Larsmo inre skärgård och av den fria storslagna utsikten från den milslånga sandstranden på Fäboda. Därifrån kunde man vid tjänlig väderlek se Norrlands kust hägra långt i väster. Allt i denna dag är jag varmt fäst vid den österbottniska bygd, som så givmilt bjudit på rika barndoms- och ungdomsupplevelser.

Hur kan det då komma sig att jag för 25 år sedan överflyttade denna hembygdskärlek på en holme i Nyland Ingå-Degerby skärgård. Den nyktre tänkaren säger:  ”Det beror givetvis på att du blev ägare till en fläck av fosterjorden, där du utan att träda någons rätt för när, kan lägga ut dina nät i egna fiskevatten, där du utan att fråga någon kan samla ved i skogen.” Ja, det är klart att man är mera fäst vid en stuga som man äger än vid en hyrd sommarlägenhet.

Men denna ägandets glädje är inte nog för att ge djup och varaktighet åt den mäktiga känsla vi kallar hembygdskärlek. Den är sammansatt av många komponenter. Naturens skönhet är en av beståndsdelarna. Holmar, skär och klippor, vikar och sund värmer hjärtat, hur ofta man än ser dem. Djuren och växterna har en stor andel däri. Vad förtäljer inte den knotiga tallen på det vindpiskade skäret om seg livsvilja. Hur fröjdas inte vårt öga av styvmorsblommornas färgprakt, där de bildar bårder i bergsskrevorna. Hur intensivt känner vi inte livsförnyelsens under, när vi i maj blickar upp mot den klarblå himlen genom de tusen och åter tusen solbelysta gyllengula hängena i björken med dess vita stam. Hur ömmar inte vårt hjärta för ejderhonan, där hon tyst och vaksam ligger på sina ägg, dem hon berett en dunbädd på den grå klippan.

Också människan bidrar till att ge innehåll och mening åt hembygdskänslan. Inte bara samtida medmänniskor utan också minnet av hädangångna släktled. Jag tror inte att jag hade blivit så fäst vid Ramsö, om jag inte hade tillbragt mina första somrar där tillsammans med de förra ägarna, det åldrande fiskarparet Kalle och Emma Dickman, och kanske främst husbondens ogifte broder Frans, den levnadsglade, skämtsamme och fantasibegåvade, som hade lätt för att skratta men som också gärna gav sig in på filosofiska spörsmål.

Genom att jag fick en inblick i det anspråkslösa och förnöjsamma liv de levde, lärde jag mig uppskatta det vägröjararbete våra fäder utfört till gagn för oss nu levande. Den fördjupade insikten om de betingelser, under vilka fädren framleva sitt liv, gör hembygden dyrbarare för oss. Fädrens anda lever kvar i gårdens atmosfär, och vi känner oss uppbyggda och styrkta så länge den atmosfären dröjer kvar. Ännu i dag vittnar stengärdet runt ängen om den möda gångna släktled haft att med den tidens arbetsredskap befria ängen från hundratals stenbumlingar.

Hos oss i Finlands svenskbygder kommer hembygdskänslan alltför ofta i konflikt med hembygdens förutsättningar att ge alla sina döttrar och söner den utkomst envar har rätt att räkna med. Emigrationen som i vissa trakter i alltför hög grad har minskat befolkningsnumerären är måhända vårt största problem för närvarande. Ansvarsmedvetna medborgare, såväl enskilda personer som sammanslutningar och kommunala myndigheter har i allt större utsträckning gått problemet inpå livet, och det arbetas målmedvetet på att i svenskbygderna skapa förutsättningar för den trygghet och trivsel, som varje människa drömmer om.

Vi kan inte ge oss in på den lika vittomfattande som svårlösta frågan om emigrationens vådor för våra bygder. Människan väljer den levnadsväg hon tror leda till den bästa framgång. Och man kommer till korta, om man mot den eftertraktade höga levnadsstandarden ställer förpliktelsen mot fädernebygden, mot gångna generationer och nya släktled. Den omfattande flyttningsrörelsen från glesbygder till tätorter, från fattigare trakter till rikare går fram som en samhällelig naturkraft, vid vars sida bygdetroheten och bundenheten vid hemtorvan ter sig som ett romantiskt svärmeri.

Hembygdskänslan får ett tillskott av värme och trevnad, om vi delar den med goda grannar och vänner. Känslan av samhörighet blir kanske mest levande i skärgården, där man bor långl från varandra och sällan träffas. Man följer i tankarna med varandras förehavanden, och man vet att man hos grannen alltid kan få hjälp när så behövs.

Jag tror ändå inte att det säkraste värnet för den svenska odlingens fortbestånd i Finland är den materiella framgången. Det är viljan att se om vårt hus, om vi också måste vårda det under knapphetens stjärna. Den som i det svenska Finland ser en levande enhet, värd att bibehållas och förkovras, kan inte förstå annat än att det borde vara en angelägen och lockande uppgift att med samfällda krafter arbeta för den bygd som står oss närmast, där vi vet att vi behövs och där vi kanske någon gång får se frukterna av våra bemödanden. Den som inte själv behövt tänka på att för sin utkomst lämna de svenska bygderna kan inte klandra utvandrarna, även om han inte gillar dem. Med så mycket större skäl beundrar och uppskattar han dem som förblir svenskbygderna trogna, och han tycker att de gjort det bästa valet.

Och om han är född vid Bottenvikens kust, har seglat många somrar genom Nylands. Åbolands och Ålands förtrollande skärgårdar, under Porkala-parentesens år blivit hemmastadd i Ekenäs skärgård och får tillbringa den ljuvliga ålderdomen i Ingå-Degerby skärgård, då förnimmer han kärleken till hembygden som en ständigt frisk källa till livsförnyelse.

— — —

Ett färskt exempel på hur främmande de landskapsvårdande synpunkterna kan vara för de styrande i en gammal traditionsrik stad i Österbotten ger oss stadsfullmäktiges i Nykarleby beslut att uppföra en modern tvättinrättning med badstuga och vattenpumpstation med torn för slangtorkning på en av stadens vackraste platser, stranden utanför Mikael Lybecks barndomshem, invid Topeliusparken. Det vore sannerligen på tiden att man också hos oss äntligen bildade ett samfund med uppgift att söka väcka allmänheten till insikt om vad vårt vackra land förpliktar oss till, en ansvars- och målmedveten landskapsvård.