Varför hade han inte tigit föregående kväll i Munsala? De andra officerarna hade framhållit att de skulle bli kringrända av ryssarna även om försvaret av Oravais höll. Ville han revanschera sig för den kritik han fått i Lappfjärd?
Han hade hållit ut för länge och ansträngt sig för hårt. Han borde inse sin begränsning och söka vila. I Vasa hade han kunnat följa med den kontingent sjuka och sårade som sjövägen fördes till Västerbotten. Han hade valt att i stället uppsöka sin brigad.
Han kände vägarna från sommarens fälttåg. Som van kartritare höll han dem i minnet. Varför brydde sig ingen annan om Reuterskölds felbedömning och rop på hjälp?
Överstelöjtnant H. C. Reutersköld förde befälet i Nykarleby. Han hade dragit tillbaka huvuddelen av sina styrkor från vägskälet vid Jutas för att försvara staden. Det var ett taktiskt fel. Vid Jutas kunde ryssarna hindra reträtten från Oravais och arméns återförening.
Allt beror på andra brigadens ankomst, hade Reutersköld rapporterat. Döbeln insåg att han måste gripa in. Hans brigad var splittrad och själv var han febersjuk och eländig. Soldaterna hade marscherat länge utan vila. Det hade varit svårt att få soldaterna att gå ända fram till Jutas. De behövde vila och mat.
På morgonen den 13 september hade han kommit fram till Jutas med två bataljoner björneborgare. Reuterskölds kvarvarande trupper avlöstes och Döbeln gav anvisningar om försvarsställningen. Eeks bataljon stod närmast älven, Furuhielms i mitten och Gyllenbögels frikår till höger. Soldaterna hade lagt sig ned i skogsbrynet, medan Döbeln ridit in till Nykarleby för att få medicin. Han var illamående och matt. Samtidigt hade han övertagit det högsta befälet i staden.
Gyllenbögels fricorps bestod av frivilliga och reserver som Gyllenbögel övat på Åland och sedan landstigit med vid Kaskö. Hans fribataljon var mycket brokig och klädd i egna grå kläder. Hur skulle den reagera i strid? Där fanns soldater som redan flytt en gång från sina förband . . .
Nederlagspräglade tankar rörde sig i Döbelns huvud, där han red vidare längs den stigande skogsvägen. Han mindes ”Björneborgssjukan” och ”Brahestadsfebern” som hade brutit ut under vinterfälttåget. Framtid och egendom stod på spel. Varför kämpa för en kung i Stockholm som så uppenbart hade misslyckats med att leda krigföringen?
Vad var förresten fångenskap att frukta? Under sommarens förhandlingar med ryssarna hade Döbeln insett att det var behagligare att vara officer i fångenskap än officer i fält. Så hade han inte tänkt 1789 när han själv var rysk krigsfånge.
Vad fanns det i norr annat än en död i svält och köld? Snart skulle regnet bytas mot snö och slask. Epidemierna härjade och ingen gick säker för smittan.
Sannolikt skulle Adlercreutz stoppa ryssarna vid Oravais. Försvarsställningen var utmärkt och skulle hålla även för högt tryck. Men även om armén samlades var fortsättningen ett problem. Vad skulle man göra efter en avvärjningsseger i september?
Det fanns inte längre ordning och reda i tillvaron. Endast hafsigheter och tillfälliga arrangemang. Med saknad mindes han tillvaron på Önne före kriget. Där kände han att han behärskade tillvaron.
Vägen sluttade ned mot ett öppet fält. Döbeln var framme. Röken från eldarna låg sur i skogsbrynet. Ingen vind hade skingrat den. Han kände lukten av soldaterna innan han såg dem. Otvättade kroppar, benkläder som stank, han kände hur medlidandet brände till i hjärtat.
Han visste att han själv förde sjukdomslukten med sig, att han var grå, färglös i sin klädsel och minst av allt imponerande, men han måste bli hård igen och viss om segern. All villrådighet måste rensas ut – här krävdes självsäkert tal!
Med tro och viljestyrka skall soldater ledas, utan tvärsäkerhet hos anföraren springer de sin väg, det hade han lärt för längesedan. Till all lycka stod löjtnant Hesselius redan vid kanonerna. Då skulle elden bli effektiv. Tillsammans skulle de reda ut situationen.
”Är svarta bandet med, då går det nog!”
Det egendomliga hände att dessa soldater, som tågat av och an i långa marscher och vakat under hopplösa regniga nätter, såg att den utmärglade krigsinvalid de hade till anförare inte tänkte vika en tum. De ställde sig solidariska med honom genast de fått vila en förmiddag. De var beredda att bortse från den tunna rock som skylde dem mot kölden, från de benkläder som knappt täckte benen, från de näverbitar som var deras skor och sulor. Det var svårt men det var deras val.
Endast den som saknat ledning kan förstå vad en fast vilja betyder. De såg att Döbeln endast bars av sin viljekraft. Ändå red han bland dem, han talade till dem, han steg av hästen vid varje kompani och sade: ”Var inte rädda, gossar, detta är en Herrens dag!” Han visste vad som väntade men tänkte inte ett ögonblick på att ge upp. Vad kunde de annat än följa honom? Nu var inte tid för vankelmod och misstro – där fanns stöd att få. Det garanterade Döbeln och ”den vite” vid kanonerna.
Johan Petter Hesselius var legendarisk för sin förmåga att sköta 6-pundskanoner under eldgivning i terräng. Stod Hesselius vid kanonerna ansågs segern given. Han red på en vit häst och kallades därför ”den vite” av soldaterna, ”en vit man”. Döbeln kallade honom för ”Ekorren” eftersom han var liten, svartmuskig, snabb och effektiv i sina rörelser.
Redan vid Siikajoki hade Hesselius på ett avgörande sätt bidragit till segern. Vid Lappo ledde han sina kanoner under framryckningen och den följande artilleriduellen. I Kauhajoki var det likadant – svarta bandet och den vite gav soldaterna mod. Under deras ledning var soldaterna säkra om framgång.
Man kan tycka vad man vill, vad soldater beundrar bestämmer de själva. I det krig som samtidigt pågick i Spanien sade man om den brittiske generalen Wellington att bara åsynen av hans långa näsa var värd tusentals män. Exemplen är många. En grekisk skald skrev att utseendet inte betydde något; generalen fick vara både kort och hjulbent bara han ”står fast på sina fötter, full av mod och framåtanda”.
Den skottväxling som påbörjats på eftermiddagen ökade kl. 16 då ryssarna gick till anfall. När Döbeln kom fram var försvarslinjen redan formad efter hans anvisningar. Förhuggningar hade gjorts på båda sidor om vägen framför kanonerna.
Ryska bajonetter glittrade i skogen och kosackpikar kunde urskiljas. En gles rysk jägarkedja ryckte fram på full bredd i terrängen bland träd, stenar och små kärr. På landsvägen formade ryssarna sin huvudkolonn. Den ryckte fram med kanoner omgivna av en sluten trupp. När ryssarna kom ut på öppna fältet formerade de en dubbel infanterikedja. Bakom den skymtade slutna kolonner.
Döbeln såg hur två tyngdpunkter bildades. Till höger gick en rysk styrka genom skogen för att kringränna försvararna, medan kolonnen på vägen ryckte fram som den iögonfallande faran. Han sände förstärkningar till höger, där stridslarmet ökade märkbart. Utgången av flankstriden berodde på soldaternas ”mod och oförtrutenhet”. Han kunde inte se för många saker på en gång, han måste koncentrera sig.
Försvarslinjen var obruten i väntan på att fienden skulle komma närmare. Gevären var effektiva på ett avstånd av drygt 100 meter och väntandet gick manskapet på nerverna. Man kontrollerade ideligen att vapnet var funktionsdugligt. De ryska skotten kom regelbundet men gick i allmänhet för högt.
”Stå stadigt bara, stå stadigt så blir de rädda”, intalade han sig. Fast stillastående tänkte han inte invänta anfallet. När ryssarna kom på rätt avstånd skulle han kommendera marsch framåt med fälld bajonett. Första ledets salva fick avfyras först på 25 stegs avstånd och därefter skulle man bryta in med bajonetten.
Ryssarna gick fortfarande framåt, de sprang aldrig då finnarna stod stilla. De skrek och skrämdes allt vad de förmådde. Så bra var ryssarnas disciplin att de inte vek för skott. Nej, för att skaka ryssen måste man springa på, rakt och häftigt, det var enda sättet att få honom att vika. De svenska soldaterna hade svårt att stå ut med detta; att slåss mot fransmännen i Pommern var något helt annat. Han mindes en replik som Brakel hört en svensk soldat säga: ”Såna djävlar som ryssarna kan endast fan slåss med.”
Ingen fick gå till anfall förrän han gav tecken. Först måste fiendens huvudkolonn på vägen rubbas. Döbeln stod vid kanonerna på backen och granskade det krympande avståndet. Elden måste riktas väl och komma som en överraskning.
Hesselius såg på honom och nickade, ögonblicket var inne!
Kanonerna var laddade med druvhagel och spred död i den ryska formationen. Ryssarna vacklade.
Döbeln gav tecken och trummorna slog till anfall. Linjen av soldater ryckte fram med bajonett. Man sköt, laddade och ryckte fram växelvis i den desperata sinnesstämning som fara och utmattning skapar. Fienden pressades tillbaka i en fysisk kamp som krävde stark självdisciplin och var oerhört tröttande.
Striden pågick i flera timmar och mörkret avslutade den. Ryssarna retirerade två mil. En rysk kapten och nio soldater togs till fånga. När man gick fram med breda bataljonskedjor fick man få fångar. Den blodiga vägen visade att ryssarna fört bort många sårade. Längs vägen låg ryska lik, tomma provianttunnor och ammunitionslådor, skjutna hästar, klädesplagg och skräp. De utmattade trupperna genomsökte inte terrängen.
Efter striden omfamnade Döbeln Hesselius, kysste honom, tackade honom och föreslog att de skulle dricka brorsskål inför trupperna. Artilleriet vann segern vid Jutas, påstod Döbeln i sin rapport. Främst ville han fästa uppmärksamheten vid artilleriets duglighet och björneborgarnas tapperhet. Försvararna förlorade 45 man i striden, ryssarna 129.
Döbelns rapport över striden innehåller några fel. Han skrev att Gyllenbögels frikår inte var indragen i striden, vilket knappast stämmer, Hans gamla motvilja mot folkbeväpning och frikårer förnekar sig inte. Han nämner också att trupperna stod kvar i stridsställningen följande natt med vatten till knäna, vilket andra deltagare förnekat.
Döbeln skrev plikttroget sin rapport men han var inte skärpt. När fakta blev för svåra att utreda tog han till sin ”poetiska inbillningskraft”. 73
Under striden stod Reuterskölds trupper, som tillhörde första brigaden, i Nykarleby. Bland dem fanns en halv bataljon björneborgare. Varför tog Döbeln risken att strida utan dessa trupper? Ett nederlag på egen hand kunde ha kostat honom allt. Kände han sig överlägsen? Vägrade Reutersköld att lämna staden som han skulle försvara? Ville Döbeln inte tvinga honom?
Första brigadens stridslust bedömdes inte som stor men knappast avgjorde detta Döbelns beslut. Ville han ha äran åt sin andra brigad borde ju åtminstone den halva bataljonen i Nykarleby ha tagits med.
Ett enkelt svar är att de stridsberedda trupperna i staden utgjorde hans reserv. Samtidigt var de ett skydd mot en överrumpling på andra sidan älven. Det senare var mindre viktigt. Döbeln var inte bekymrad för den östra sidan. Vägen var där svårframkomlig och att överföra kanoner dit skulle bli besvärligt för fienden. Nej, tyngdpunkten skulle bli Jutas.
Klingspor gratulerade Döbeln till segern vid Jutas. Han pekade på att Döbeln som Caesar kom, såg och segrade. Skillnaden låg i att Caesar var frisk medan Döbeln var sjuk. För den bekväme Klingspor var Döbeln en sann hjälte som återtagit sitt befäl fast han var sjuk. Klingspor rådde honom att behålla det.
Brännvin till trupperna var redan på väg, de behövde få en gratifikation, ansåg Klingspor. Han hyste en viss optimism: slaget vid Oravais skulle sluta lyckligt.
Vilken betydelse skall man tillmäta slaget vid Jutas?
Den rådande uppfattningen var att Döbeln räddat armén från att bli kringränd. Så skrev Klingspor i ett personligt brev till kungen. Samma uppfattning hade Fredrik Nyberg, överkrigskommissarie och underhållsintendent: Döbelns seger räddade arméns tross. Gyllenbögel sade att segern var en av krigets viktigaste, annars hade armén fått kapitulera vid Munsala bro. 74
Aminoff var rentav översvallande, men så ville han gärna berömma sitt björneborgska regemente. Hans förhållande till Adlercreutz blev allt kyligare och han ville framhålla Döbeln. Han skrev att resultatet av striden vid Jutas var det viktigaste under kriget: brigadchefen frälste armén till odödlig ära för honom och truppen. Aminoff ansåg senare att armén kanske kunde ha slagit sig igenom men utan tross.
Adlercreutz var mera återhållsam. Han medgav inte att Döbeln och andra brigaden räddat armén vid Jutas. Om de låtit sig besegras skulle säkert tredje brigaden under Gripenberg ha kunnat öppna vägen.
Också striden vid Oravais bidrog till den lyckliga utgången, enligt Adlercreutz. Den kunde inte undvikas då någon rapport från Döbeln inte inkom, påpekade han, vilket kan tolkas som understucken kritik mot såväl Döbeln som Klingspor.
Samtida vänner och fiender gav sitt erkännande åt Döbeln. Senare har många ansett striden liten och velat förringa dess betydelse. Man har sagt att Döbeln ifråga om poetisk inbillningskraft kan mäta sig med Runeberg, när han skildrar egna och underlydandes bedrifter. Det var i varje fall en seger i en strid, där finska arméns trupper inte var överlägsna till antalet, för övrigt den enda i västra Finland. Gyllenbögels frikår passade inte för strid på öppet fält och förhållandena var ovanligt ogynnsamma.
Segern fick en avgörande betydelse för reträtten och den var psykologiskt mycket viktig. Därför kan man förstå att Döbeln kallade den pärlan i björneborgarnas hederskrona. Också i en jämförelse med Lappo och Kauhajoki blir Jutas Döbelns mest synliga insats under 1808 års krig i Finland.
Segern vid Jutas betydde att slaget vid Oravais hade kunnat undvikas. Där hade Adlercreutz tänkt sig en uppehållande försvarsstrid med den styrka som stod honom till buds. På papperet var styrkan tillräcklig men den hade försvagats av sjukdomar och deserteringar. Två tredjedelar av hären utgjordes av trupper från Sverige.
Den 14 september anföll ryssarna de svenska förposterna och prövade därefter under dagen hållfastheten i den svenska huvudförsvarsställningen. Slaget blev ett av de våldsammaste under hela kriget. Anfallet togs emot av Upplands, Västmanlands och Västerbottens regementen med Savolaxbrigaden på vänstra flygeln. Vid kritiska tillfällen sattes Österbottens och Helsinge regementen in som reserver.
Den tredje brigaden hade sänts som förstärkning till Jutas när stridslarmet hördes föregående dag. Brigaden hann inte fram i tid till striden vid Jutas och inte heller tillbaka till Oravais.
Adlercreutz har kritiserats för avgörande misstag. De avgörande striderna måste hans trupper utkämpa i ofördelaktig terräng, trots den starka försvarsställning man byggt. Han förbrukade sina trupper i strider framför ställningen och var slutligen tvungen att uppge den när den försummade vänstra flygeln kringrändes.
Adlercreutz lät sig lockas in i ett avgörande slag trots att bara drygt halva armén fanns på plats. Varför lämnade han en god ställning för att förfölja fienden in i skogarna, där ryssarnas utvilade reserver väntade? Vad fanns där att vinna som man inte redan frivilligt gett ifrån sig under reträtten? Avsikten var ju att armén skulle samlas i Nykarleby för att upprätta en huvudförsvarsställning i höjd med Gamlakarleby.
När högkvarteret passerade Jutas på väg norrut passade Klingspor och Adlercreutz på att gratulera Döbeln. Döbeln bad då på skämt att han och hans officerare skulle få dricka en bål på herrarnas bekostnad. Den utlovades men dracks aldrig. Klingspor var orolig och Adlercreutz nedslagen och trött.
Tomma ammunitionskärror körde förbi, fyllda med blodiga och stönande soldater, ammunitionen hade förbrukats i Oravais. Det var inte möjligt att utkämpa en strid de närmaste dagarna. Modstulna soldater kom vandrande i hopar. Det var trångt på den smala och krokiga vägen. Döbeln måste ibland dirigera kuskar och hästar med karbasen.
I Nykarleby försökte man reorganisera kompanier och bataljoner. Reträtten norrut fortsatte. I Gamlakarleby var Döbeln tvungen att inta sjuksängen.
Slaget vid Jutas fick ett efterspel som var obehagligt för Döbeln. Reutersköld kände sig förorättad av Döbelns rapport. Han insåg inte betydelsen av vägskälet vid Jutas utan fäste i stället uppmärksamheten vid försvaret av bron över älven i Nykarleby.
Döbeln hävdade att Jutas inte angick Reutersköld. Han hade ju dragit sig tillbaka därifrån och tvingat Döbeln att täppa till luckan. Döbelns svar var ovanligt behärskat och uttryckte hans filosofiska ståndpunkt:
Att göra alla till viljes står inte ens i gudarnas makt. Vår bana är ändå bedrövlig och våra gärningar tillräckligt bedömda utan att vi själva bedömer dem som felaktiga. De fel som en människa begår, när uppsåt och vilja är goda, bör aldrig klandras. Man gör blott vad man vet och verkställer endast vad man kan men ingenting därutöver. 75
Reuterskölds rapport lades åt sidan och sändes aldrig in till kungen.
Dagen efter slaget vid Jutas, då Döbeln hade segerkänsla i kroppen och nederlaget vid Oravais var okänt, gjorde han ett utspel om hur kriget skulle fortsättas.
Armén skulle tåga genom inlandet till Tammerfors och Tavastehus. Endast svaga ryska trupper stod i vägen och han räknade med att man skulle få tre dagars försprång. Den ryska huvudarmén låg vid kusten. Den skulle vara tvungen att följa efter in i landet och de ryska trupper som fanns i Åbo måste tåga mot Tavastehus. Då skulle kusten ligga öppen för svenska landstigningar och i fortsättningen skulle ryssarna ansättas från två håll. Man kunde få livsmedel från Sverige och med patruller Vid Kymmene älv skulle informationen mellan kejsaren och hans armé stoppas.
Vid Tavastehus (!) skulle ett avgörande slag utkämpas. Segrade svenskarna skulle ryssarna ge upp kampen om Finland, hoppades han. Besegrades svenskarna kunde de ju rentav tåga till S:t Petersburg (!) med resterna.
”Skall allt slutligen förloras, är platsen utan betydelse, Petersburg eller Torneå gör detsamma”, motiverade han sin plan att satsa allt på ett sista kort.
Döbelns tankar gick nu i napoleanska banor – att störa fienden där han var som känsligast, att inte dra sig undan till periferin. De ryska befälhavarna hade redan lärt sig läxan. De siktade på Stockholm. För dem var norra Sverige en obetydlig scen. Vad kunde man vinna där?
Adlercreutz svarade på Döbelns framställning att projektet var djärvt men väl grundat. Klingspor hade dock redan rest sin väg och befallt att armén skulle hållas samlad. Adlercreutz vågade därför inte tillåta någon större expedition i söder. Döbelns förslag gick i linje med Aminoffs tidigare förslag. Det förbättrade inte dess möjligheter att bli antaget.
Flera bedömare har ansett att Döbelns plan var djärv och snillrik, fast lika excentrisk som författaren. Andra och senare kritiker har varit enbart skeptiska. Döbeln var febersjuk och byggde luftslott. Adlercreutz skulle ha behövt en stridsduglig armé och en sådan fanns inte mera efter Oravais. Planen skall givetvis bedömas enligt förhållandena före Oravais. 76
Det som man reagerar för i planen är hans avsikt att leverera ett avgörande slag vid Tavastehus – efter att man under ett halvt års tid fördärvat den finska armén med marscher av och an! I mars stod en oförstörd armé vid Tavastehus, beredd att slåss. I september var det bara rester kvar av den.
Den viktigaste slutsatsen man kan dra är att Döbeln motsatte sig den andra reträtten norrut hösten 1808. När den bestämdes var han sjuk och utan inflytande. Att tåga fram och tillbaka längs kusten var slentrian, att kriga i norr var lönlöst och kuststräckan var redan utsugen.
För den som känner resultatet: den finska arméns undergång i norr, är det frestande att se Döbelns förslag som värt att följa. Läget var förtvivlat och platsen för förlusten likgiltig. Men Adlercreutz tog inte upp ärendet till överläggning i högkvarteret. Det högre befälet saknade förmåga till snabb handling, en förutsättning för att operationen skulle lyckas.
Den förmågan hade lyst med sin frånvaro under hela sommarfälttåget och personlighetsförändringar är sällsynta.
Att möta de finska soldaterna var en chock för de förstärkningar som överfördes från Sverige: Var detta de omtalade finska hjältarna från Siikajoki och Lappo? Tysta utmärglade gestalter i smutsiga och slarviga kläder.
Det skulle bli värre! Tillståndet i armén blev jämmerligt under hösten. De sjukas antal ökade snabbt under de kalla och regniga nätterna 27–30 september. Soldaterna låg på bara marken.
När den första vågen av sjuka, drygt 350 man, nådde Uleåborg packades dessa in i stugor och pörten, ”ohyggliga nästen”, där de lämnades att dö av vanvård. De som kunde rymde ur stugorna för att på egen hand söka hjälp.
Soldaterna gick i hopar utan officerare och levde på vad de lyckades roffa åt sig. Stora grupper av åbolänningar och savolaxare gick hem. Österbotten föröddes.
”Det är påkostande att se hur det tappra och villiga folket förgås av elände”, antecknade ryttmästare Möllersvärd.
Hästarna vid tross och artilleri fördärvades och blev odugliga. Bönder från Västerbotten kommenderades ut för att rädda artilleriet men det tog lång tid innan de kom fram. Manstukten upplöstes och rymningarna fortsatte. Officerarna skildes från sina trupper.
Döbeln låg sjuk över en månad i Brahestad.
Ett stillestånd undertecknades i Lohteå 29 september. Klingspor kallades till Stockholm och Klercker övertog befälet. Kungen organiserade om trupperna.
Den 11 oktober fick Döbeln order om att överta befälet på Åland. Han beordrades till Stockholm för att få sina order av kungen. Han utnämndes till generalmajor och dubbades till riddare av Svärdsorden med stora korset.
Adlercreutz hoppades i ett brev att kungen skulle göra Döbeln rättvisa. Döbeln var en av de dugligaste medarbetarna, den som grundlagt härens och Adlercreutz anseende, smickrade Adlercreutz. Han var glad över att Döbeln inte ogillade stilleståndet som räddat armén från fortsatt reträtt.
Man trodde nu allmänt att fred skulle följa.
Det var den mest mördande tid som finska armén upplevt. Soldaterna var ”skuggor under gevär”, som Aminoff kallade dem. Nära hälften av dem som kommit till Torneå, dog där. Omkring 1500 man hade lämnats i sjukläger efter vägen. Av de soldater som försökte följa efter hären till fots, frös många ihjäl i kölden. Ett fartyg med sjuka frös fast i isen och 40 man dog.
Varje dag anlände sjuka till Torneå och fyllde stugorna. Snart fanns varken rum eller läkare för dem. Skolpojkar anställdes som läkare. Till vaktsoldaterna gav man en blandning av buljong och brännvin med tio pepparkorn i.
”Kokföda” fanns inte, enbart vatten och bröd. Någon gång serverades enbärssaft ur ett hastigt urgröpt trästycke som patienterna tacksamt tog emot. Det gick från mun till mun. Medikamentets största fördel var att det inte kunde skada patienten.
Endast halm skyddade soldaterna mot kölden. Ett fältlasarett betydde att det fanns halm, snart rutten, på golvet, inget annat. Stanken var ”odräglig och dödande”.
Möllersvärd var lakonisk i sin dagbok: 77 ”Stilleståndet fortfar, armén begravar sina döda och högkvarteret spelar kort.”
Bjerkén var igen tvungen att försöka förklara orsakerna till de omänskliga förhållandena:
Av långvariga bivackeringar, dålig beklädning, brist på tillräckligt kokämne sjuknade en stor del av armén. De levde således av torr och salt föda och drack Österbottens vatten, det orenaste och osmakligaste jag känt. Härtill kommer, att de svenska regementena, alldeles ovana vid de finska boningsrummen, blev sjuka av de drivhus, som utgöra finnarnas hälsa och liv.
I pörtena kunde värmen vara 30–35 grader, skrev Bjerkén, och de som då gick ut i vinterkylan fick inflammation i luftrören, flussfeber, som senare blev rötfeber och epidemisk. 78
Svenskarna hemförlovades på grund av matbristen. Österbottningar och savolaxare placerades längre bort från gränsen för att minska antalet rymningar. På fyra månader hade ingen avlöning utbetalats. .
Ingen general ville kommendera en dylik armé. Befälet fick nya uppgifter och reste sin väg. Klingspor, Klercker, Adlercreutz, Döbeln, Sandels var alla borta.
Det slutliga ansvaret föll på Gripenberg med Palmfelt och Aminoff som rådgivare. Konventionen i Kalix träffades den 25 mars 1809, en konvention som var en kapitulation. Finnarna skulle nedlägga vapnen och tåga hem. Kapitulationen var en följd av att ryssarna tågat över Kvarken till Umeå. När Döbeln överraskande med list lyckades förmå dem att återvända till Vasa var det för sent.
Vid Kemi kyrka nedlades vapen och fanor av utmärglade finska soldater. |