NYKARLEBYNEJDENS
KRIGSVETERANER R.F.s

HISTORIK

1968—1998
 

Föreningens 30-årshistorik är en direkt fortsättning på den historik föreningens styrelse lät utarbeta till 25-års jubileet.

Föreliggande historik har utökats med bilder och dessutom har följande medlemmar medverkat:
     Väinö Kavander, Fjalar Zittra, Ragnar Eriksson, Fritz Blomqvist och Marianne Kivinen.

Bilderna från Krigargravarna är tagna av Bildströms.
Leif Sjöholm har fotograferat styrelsen.
Övriga bilder tillhör föreningens medlemmar.

Tryckning: Nykoprint

På initiativ av en delegation för Vasa front- och krigsveteraner ingick i tidningen Österbottniska posten den 12 januari 1968 en notis där krigsveteraner från Jeppo, Munsala, Nykarleby stad och landskommun skulle samlas i idrotts- och ungdomsgården i Nykarleby den 17 januari 1968 kl 19.30 för att diskutera och eventuellt besluta om bildandet av en krigsveteranförening för nejden. Föreningens främsta uppgift skulle bli att bevaka krigsveteranernas intressen och föra deras talan.

Till mötet infann sig 61 personer. Stadsläkaren Torsten Sourander hälsade välkommen. Krigsveteranerna Erik Kronlöf och Frans Svanbäck från Vasa redogjorde för krigsveteranföreningarnas målsättning. Föreningarna kunde med gemensamma krafter bistå veteranbröder och systrar samt andra som drabbats av krigets följder.

Gemensamma organisationer skulle kunna påverka riksdagen för att lagstiftningsvägen förbättra krigsveteranernas situation. Den insats de gjort för fosterlandet bör uppskattas på ett bättre sätt än hitintills. Till mötesordförande valdes Valter Backlund och till sekreterare Carl Kronqvist och Wilhelm Nyby. Under diskussionen som följde uttalade sig många i bittra tongångar mot samhällets sätt att handha och sköta de speciella problem som mötte krigsveteranerna efter krigsslutet. En interimsstyrelse valdes som skulle handha uppgiften att utarbeta stadgar, uppgöra verksamhetsplan och sammankalla till ett nytt möte den 28.1.1968 kl 14.00. Till medlemmar valdes Jeppo: Valter Backlund och Birger Romar. Munsala: Alfred Bäck och Axel Sandås. Nykarleby lkm: Robert Nybäck och Gunnar Frostdahl. Nykarleby stad: Johannes Svels och Carl Kronqvist.

Den 28 januari samlades man planenligt i idrotts- och ungdomsgården i Nykarleby. Till mötet kom 98 personer, ett bevis på det stora intresse som fanns. Till mötets ordförande valdes Valter Backlund och till sekreterare Carl Kronqvist. Man fattade ett enhälligt beslut att en krigsveteranförening skulle grundas. Namnfrågan diskuterades och man beslöt att eftersom kriget fört oss samman skall föreningens namn vara Nykarlebynejdens Krigsveteraner.

Till föreningens första ordförande valdes Valter Backlund, Wäinö A. Kivinen till viceordförande, Carl Kronqvist till sekreterare. Föreningen infördes i föreningsregistret den 14 september 1968 under nr 99057. På grund av föreningslagens ändring, har även de stadgar som föreningen har ändrats i enlighet med gällande föreningslag. Största delen av medlemmarna i styrelsen har varit med från början. En person som betytt mycket för krigsveteranrörelsen i nejden är Carl Kronqvist. Han var föreningens sekreterare 1968—1981 och kassör under många år. Han var även en tid ordförande för Vasa krigsveterandistrikt. Idérikedom och organisationsförmåga var utmärkande drag hos Calle och han skötte sina uppdrag plikttroget och med stor framgång.

En betydelsefull händelse för föreningen och krigsveteranerna i Österbottens kustområde var grundandet av Vasa krigsveterandistrikt i maj 1969. Vår förening är även medlem i Finlands krigsveteranförbund med sina ca 90.000 medlemmar. Föreningen har aktivt stött såväl distriktet som förbundet i deras strävan att förbättra krigsveteranernas situation. Från vår förening har följande personer varit invalda i distriktets styrelse: Carl Kronqvist, Rafael Kronlöf, Valter Backlund, Wäinö A. Kivinen. Vår nuvarande representant är Väinö Kavander.

Föreningen har en damkommitté som varit vår hjälp vid olika fester, samt med aktiviteter samlat medel till föreningens kassa. Rut Bäckstrand har varit dess ledare under många år. Nuvarande ordförande är Maj-Gret Björklund. Veteraner från frihetskriget har varit utsedda till föreningens hedersmedlemmar. För att bättre kunna följa föreningens verksamhet och olika aktiviteter har följande bilagor uppgjorts som berör verksamheten åren 1968—1998:

Väinö Kavander
1995—

 Wäinö A. Kivinen

Eliel Eng

Vi arrangera Vasa krigsveterandistrikts sommarfest och deltar i den stora veteranmarschen i Helsingfors den 7 september

Damkommittén

Damkommittén har i regel haft två tillställningar årligen. Den ekonomiska behållningen från lotterier och dans med program har gått till rehabilitering åt hjälpbehövande.

Föreningens kontakter med skolorna

På föreningens höstmöte, som tillika var julfest 1996, talade lektor Bo Kronqvist.

Summa sammanlagt 

Församlingarna i nejden

Nykarlebynejdens Krigsveteraners medlemsområde omfattar tidigare landskommunerna Jeppo, Munsala, Nykarleby lkm, samt Nykarleby stad. Inom området finns således 3 församlingar med lika många krigargravar, endast Nykarleby lkm och Nykarleby stad har gemensam kyrka.

Vid de allmänna uppvaktningarna som föreningen ordnar på de stupades dag, självständighetsdagen och vid Jul, sker således hedersbevisningarna på alla 3 ställen samtidigt.

Enär endel stupade på de anhörigas önskan blev gravlagda i familjegravar i Munsala och i Nykarleby så saknas minnesplattor vid krigargravarna över dessa. Endast i Jeppo torde alla stupade ha minnesmärken. I Munsala har detta uppmärksammats av veteranerna i området och 2 minnesstenar anskaffats på deras initiativ. En insamling har gjorts inom gamla Munsala kommuns område för bekostandet av dessa stenar. Stenarna omfattar 18 namn och kompletterar därmed de tidigare 30 som äro gravlagda i krigargravarna. Tillsammans utgör de 48 namn på män som på ett eller annat sätt offrade sina liv för vårt lands frihet.”

I Nykarleby saknas också minnesplattor över många men deras namn är ingraverade på en skild sten framför krigargravarna. Tillsammans utgör de 42 personer.

I Jeppo finns 33 minnesplattor och de omfattar alla stupade inom församlingen.

Allt som allt utgör detta 123 personer som inom vår förenings område gav sitt liv under de 2 senaste krigen. Vi hedrar de avlidnas minnen.

Väinö Kavander

Veteranminnen från efterkrigstiden

Hur upplevde en frontman tiden efter sin hemförlovning, efter det freden mellan Ryssland och Finland blivit verklighet?

— Vi människor är ju utrustade med något olika förmågor att tåla påfrestningar och reagera för olika sinnesstämningar. Samt se saker och ting ur olika synpunkter. Så det här är i stort sett mina egna intryck. Hoppas att det även är andra frontmän som kan känna igen sig.

— När vapnen 1944 hade tystnat och att då få veta att det äntligen blivit fred, gav en befriande känsla. Nu kunde man igen börja tänka på och planera för framtiden. Efter det nära fem år av den bästa ungdomstiden som man fått offra på krigets altare.

— I Vasa upplöstes våra enheter och vi fick lämna in vår utrustning. Våra uniformer fick vi behålla på oss som minne och att användas som arbetskläder. Dagen därpå blev det att resa till våra hemorter. Min hemort var Esse. Tåget var så gott som fullsatt med resenärer. Men nu fick vi uppleva något oväntat. Konduktören kungjorde med myndig stämma: ”Nu är det soldaterna som skall sitta. De har fått stå så många gånger, eller ligga på golvet under sina resor under alla dessa år! Obevekligt uppmanade han de civila att resa sig och ge plats åt frontmännen. Ingen av de civila vägrade. Om det också fanns en del som såg arga ut.

När jag kom till mitt barndomshem i Lappfors och oväntat trädde inför dörren, så kom min mor emot mig och sade med gråtmild röst: ”Nej, men är det Du! Kom närmare att jag får känna på Dig om det är verkligen Du som kommer hem. Hon hade så ofta tänkt på sina tre söner, som varit ute i kriget.

— Marthorna i byn anordnade en välkomstfest för de hemkomna frontmännen. Det var hemmafrontens kvinnor som hälsade sina män och söner välkommen tillbaka till byn. Men tanken på de byns söner som vilade i krigargrav en lade en viss sordin på stämningen.

— Det rådde brist på många av livets förnödenheter, som matvaror: smör, kött och olika mjölsorter. Allt var ransonerat. Svartabörshandeln florerade. Jobbarna gjorde sig goda förtjänster. Kläder och tyger var det även brist på. En frontman kunde på sitt pass få inköpa en paletå eller kostym. Tobaken var ransonerad. Man odlade kessu, som man sedan torkade och rullade till cigarretter. Men den luktade illa och var direkt hälsofarlig.

— Ungdomsverksamheten hade legat nere under kriget, men togs nu upp på nytt. Man engagerade sig i teaterverksamhet, samt program av olika slag, och dans. Dansen hade varit förbjuden. Men nu tog man skadan igen. Det var en god terapi och hjälpte till att glömma krigets vedervärdigheter.

— Ett år efter freden år 1945 kom jag att flytta till Nykarleby. Min uppgift här var att handhava skötseln av stadens skogar och marker. Här kom jag också att lära känna många veteraner. Vi kom ibland att diskutera minnen som gått s.a.s. på djupet i ens själsliv. Att se en krigsfilm kunde väcka obehag. Likaså kunde man i sömnen få uppleva mardrömmar, som förtog en del av nattsömnen. Men med tiden hoppades man övervinna dessa obehag.

— Något som berörde en frontman illa, var den första tiden efter kriget. Då fanns det krafter som kunde uttala sig på ett kränkande sätt om frontmannens insatser: ”som att nog hade det gått att ordna på ett annat sätt, än att låta det bli krig.” Men vi veteraner vet att det var våra frontmäns sega kamp som förde till en hedersam fred och självständighet för vårt land. Det fanns ingen annan väg att gå.

— Men när Veteranförbundet bildades och därmed också våra lokala veteranföreningar runtom i vårt land kom till stånd, så fick också våra invalider och veteraner det erkännande som de var värda. Genom föreringarnas verksamhet att samla veteranerna till gemensamma fester och resor, samt i olika former i pressen, och i egna tidsskrifter informera allmänheten om vad i verkligheten veteranernas insatser betydde för vårt lands självständighet, så har de vunnit de styrande och allmänhetens förståelse och uppskattning. En viktig sak är även uppvaktningar vid våra krigargravar.

Genom tillkomsten av våra rehabiliteringscenter i Vörå, Härmä, samt något senare Nykarleby Sjukhem, var ett stort steg framåt i vården av invalider och veteraner. Även f.d. lottor och veteranfruar kan här få sin rehabilitering.

— Som ett allmänt slutomdöme — nu 50 år efter freden — kan vi konstatera att våra veteraners förmåga och möjlighet att anpassa sig i det efterkrigstida samhället och deltaga i återuppbyggnaden och utvecklingen har varit tillfredsställande. Medelåldern är numera rätt hög och döden skördar i rask takt varje år en stor del av dem. Men de har fått uppleva en viss tillfredsställelse i medvetandet om att ha bidragit till att våra barn och barnbarn fått växa upp i ett fritt land. Nu senast fick vi belägg för detta vid den Nationella veterandagen i Botniahallen, där 7000 veteraner och fruar, samt f.d. lottor var samlade till fest, med vår president Ahtisaari som hedersgäst. Ett flertal talare uppträdde och veteranerna samt alla som aktivt deltog i kriget och på hemmafronten och förde kriget till ett lyckligt slut fick mottaga vackra lovord.

— Som slutkläm på denna skrivelse vill jag framföra följande uppmaning: ”Att vi nu och allt framgent under kommande dagar må minnas våra vapenbröder och systrar, officerare samt alla de som gav allt, sina liv för tro, hem och fosterland.”

Fjalar Zittra

Återblick

När man tänker tillbaka blir man nog helt förlägen.
Varför gick allt så fort, vart tog åren vägen?

Som ung fanns det planer om allt som man borde.
Av allt som man tänkte var det lite man gjorde.

Kanske tanken var den, att tid har vi gott om.
Nu märker man nog att det börjar bli bråttom.

Kriget tog tiden som var tänkt för nån skola.
Alla planer på sånt var nog bara att spola.

Vi var unga och gröna när kallelsen kom.
Men det fanns luckor i leden, vi måste nog fylla dom.

Av äldre soldater fick vi lära oss mycket.
Om hur man bäst klarar livet och hur man håller för trycket.

Det var lätt att bli vänner och goda kamrater.
När man hjälper varandra, det fanns inga pirater.

Mången vänskap finns kvar; den räcker nog livet ut.
Men vi börjar bli slitna och vet att snart är det slut.

Du kan vakna om natten i svett och i tårar:
Av en mardröm som du tycker är gjord blott för dårar.

Sen ligger du vaken resten av natten.
Och det tar nog sin tid att återfå skratten.

Skräcken fanns alltid att bli tagen till fånga.
Sånt hände ibland men det blev inte så många.

När kriget tog slut var allt i en röra.
Det var brist på allt och det var mycke att göra.

Men kroppen var stark i de gyllne åren.
Fastän sinnet blev skadat så syntes ej såren.

För det är sorgliga minnen som sårat vårt sinne.
Fast vi försöker att glömma finns de kvar i vårt minne.

Men vi väntar nog alla på en ny morgondag.
Fastän tanken gick bakåt så väntar nog även jag.

Ragnar Eriksson

På vakt

På vakt jag ensam står när natten faller på.
Min vaktkamrat är himmelens stjärna den klara.
Och alla mina tankar till hemmet till mina kära går.
Till dem som jag är satt att beskydda mot all fara.

Då blinkar himlens stjärna, som är min vapenbror:
Och dennes öga ser på mig så ljust och stilla.
Det känns som om Du sände henne till mig, kära mor
för att se till att inget kan göra mig illa.

Er trygghet — mina kära — är det som vi här kämpar för,
och om fred och en ljus framtid vi vill drömma.
Och när för landets värn vi frontsoldater dör,
till Er därhemma då våra sista tankar strömma.

När himlen börjar ljusna, då är min vakttjänst slut.
Då försvinner även Du min klara blinkande stjärna.
Men trofast Du tillsammans med mig på vakt går ut
så länge vi vår kära hembygd här ställs att värna.

Torsdagen 12 november 1942
Fritz Blomkvist

Den sista permissionen

Livslågan långsamt flämtar
ängsligt jag frågar då,
Kommer han snart till bädden
Dödsängeln med saxen i hand?

Klipper han så av veken
och tar min make bort.
O, kära ängel jag ber dej,
Livskamraten — ge oss ännu en tid

Men sakta kom han blott närmare
väntande dag och stund
Redo att hämta soldaten
som kämpat för liv och fosterland

18. 1.96
Så lugn blev avresestunden
permissionen hos mej var slut
En lotta stod ensamt på perrongen,
bad allmaktens Gud om kraft.

Marianne

Nykarlebynejdens Krigsveteraner r.f. Styrelsen 1998.
Från vänster Erik Bonäs, Ragnar Eriksson, Martin Norrgård, John Fors, Väinö Kavander, Eliel Eng, Edvin Bäckstrand, Yngve Finskas och Uno Sirén.
Foto: Leif Sjöholm.

Vi hoppas att vi med denna lilla historik har kunnat ge er läsare en uppfattning om verksamheten i vår förening. Vi hoppas också att de målsättningar som krigsveteranförbundet har skall kunna förverkligas. Att fred och samförstånd skall råda både när det gäller umgänget mellan nationerna och de enskilda människorna.

Vi tackar för all den hjälp vi erhållit från olika håll och tackar för visat förtroende för vår förening under de gångna 30 åren.

NYKARLEBYNEJDENS KRIGSVETERANER R.F.

STYRELSEN

NYKOPRINT

Nykarlebynejdens krigsveteraners standar. Nykarlebys, Nykarleby landskommuns, Jeppos och Munsalas vapen.
Lars Pensar tillhandahöll.
(Inf. 2007-03-20.)