En gammal Nykarlebybo
|
”Då undertecknad var ca 1 år gammal ansåg min eljest utomordentligt kloka mamma att jag hade något fel, för jag var utrustad med en mycket hög panna. Hon bar mig till Esas-Lisa, en klok gumma, som slog ihop händerna och sade att det där barnet ser så klokt ut, att det ej lever länge. Min mamma kom gråtande hem och sade att alla måste vara snälla med Gretel, som snart skall dö. Dessbättre blev hon ej sannspådd i år fyller jag 81”. Gretel fortsätter med att berätta om familjeförhållanden, vattenförsörjning, storbyk, tiggare i staden och barndomens fritid och nöjen: ”Vi var fyra i familjen. Far [Anton Damstén] var bankdirektör, Mor var hemmafru och så hade jag en fem år äldre syster. Vi bodde i centrala Nykarleby, i Vasa Banks gård, i 6 rum, tambur, kök och 2 vindsrum. Elektricitet fanns indraget, men inget vatten.
Värre var det vintertid. Brunnarna var överisade. Vatukälken med två såar på drogs från brunn till brunn och placerades sedan i köksfarstun. Det hände att brunnarna sinade men jag minns inte att vi någonsin blev utan vatten. Under husets alla vattenrännor stod tunnor och ett brandkar därifrån disk- och tvättvattnet togs höst, vår och sommar. Vårt vatten köptes inte men i Jakobstad kostade vattnet 5 penni per ämbar.
Tre slags tvättbräden har jag upplevat: det äldsta med räfflor av trä, det modernare med räfflor av plåt och det nyaste med räfflor av något slags glas. Sköljningen försiggick i en vak som var utprickad med fyra unga granar, i Nykarleby älv. Den tiden var älvvattnet rent. Ni kan tänka er sköljerskornas frusna händer, de voro ej av denna världen! Byken drogs på vatukälken dit och hem igen, uppför den branta isiga Apoteksbacken.
Numera skulle det vara otänkbart, men åren 19101920 var det alldeles naturligt. Jag minns de stora rykande kaffemuggarna, som arbetsfolket
bjöds på. Detta var alltid i mars månad, ty all vitbyk skulle torka ute i bländande sol över vita snödrivor. Bykstreck spändes
upp tvärs över gårdsplanen från vägg till vägg. Sedan kom strykningsdagarna, också de två stycken. Brodyrer och linnen, byxben och underkjolar ströks på ett mjukt stickat ylleunderlag. Utom lut, kokad på björkaska, användes sk. rysstvål i gula stänger. Dessutom kokade vi tvål hemma.
Och så lekte vi naturligtvis, som alla andra. De lekar jag minns var kalika, en vink, fyra mål, kånka, ta fast, sista paret ut och bollskola. På vintern skidade vi och skuffade i apoteks- eller seminariebacken eller i Granfelts backe. [Skall troligen vara Grundfeldtsbacken, mer känd under namnet Nybrobacken./Lars Pensar.] Till fastlagstisdagen sattes en s.k. slängkälke upp på älvens is. Sista gången jag åkte på en sådan var år 1921. En skulle stå vid stolpen och få kälken att rotera och en annan satt på. Det var roligt. Vi hade också slädpartier och skuffade i backar och efter det gick vi hem och fick fastlagsbullar i het mjölk”.
Gretel får avsluta sin berättelse med att lära ut en räkneramsa som hennes mor (f. 1864 i Jakobstad) lärde sig som barn:
|
Meta Sahlström (1996) i Pedersöre,
Jakobstads Tidnings jul- och hembygdsbilaga.
(Inf. 2005-02-20.)