Nykarleby museum

av

Oskar Holmqvist

Tanken på att grunda ett hembygdsmuseum i Nykarleby hade länge legat och grott hos en del genuina nykarlebybor. Men då de styrande i staden till största delen utgjordes av senare inflyttade, hade man inte att räkna med något större intresse från stadens sida. Om tanken skulle kunna förverkligas, måste det således ske på privat initiativ. För detta ändamål utlyste några av de mest intresserade ett möte i rådhuset den 26 april 1951, där frågan skulle diskuteras. Intresset visade sig vara större än man vågat hoppas, och omedelbart bildades en museiförening, som skulle arbeta för sakens förverkligande. Ur stiftelseurkunden må följande anföras:

»Museiföreningen har till ändamål att tillvarataga och vårda värdefulla uttryck för gammal kultur, traditioner och minnen i Nykarleby stad och dess närmaste omgivning. Detta sitt mål söker föreningen främja genom föredrag och diskussioner, samkväm, hembygds- och friluftsfester samt genom ett museum i form av en tidstroget inredd stadsgård».

Att man skulle få museiföremål tvivlade ingen på, men svårare föreföll det att få en lokal att placera dem i. Det fanns i staden en gård, som i och för sig var ett museiföremål, enär dess äldsta del härstammade från 1600-talet och gården bl. a. tjänstgjort som tullhus. Den var bebodd, men ägaren var villig att sälja den, därför att den befann sig i sådant skick, att den knappt var beboelig, och emedan han ansåg, att det inte skulle löna sig att iståndsätta den. Men varifrån ta det nödiga kapitalet för inköp och reparationer? Då trädde staden hjälpande emellan med en gåva på 100.000 mark och ett lån, stort 400.000 mark, räntefritt under tio år. Gården kunde köpas och reparationerna vidtaga. Därvid visade sig intresset vara så stort, att det mesta arbetet kunde utföras med gratisdagsverken, också av yrkesmän såsom murare och målare. Museet kunde invigas den 3 december 1953.

Det forna tullhuset från 1600-talet, vari museet är inrymt.

Den drivande kraften, både då det gällde starten och då det gällt anskaffande av museiföremål, har varit och är fortfarande bokhandlare Josef Herler. Det var han, som skänkte den första kollektionen. Han är personligen bekant med en stor del av ättlingarna till forna nykarlebybor, och vid hans hänvändelse till dem har de varit mycket välvilligt inställda och skänkt föremål från den tid museet närmast vill åskådliggöra. Han har också lyckats skaffa penninggåvor från forna nykarlebybor eller deras ättlingar. Museet har i detta nu [1962] c. 2.000 katalogiserade föremål. Dessutom finns en hel del, huvudsakligast allmogemöbler, som inte fått rum i själva museibyggnaden utan t. v. förvaras i magasinet. Ett särskilt intresse erbjuder museets fotografisamling. Det finns över 7.000 fotografier av namngivna personer och en hel mängd av än så länge oidentifierade. Också en samling sigill har man lyckats hopbringa.

Museet innehåller 8 större och mindre rum. Låt oss i sällskap med intendenten och museets allt i allo Josef Herler företa en vandring genom museet!

Josefs rum.

Det första rum vi träder in i kallas Josefs rum. Det domineras av en prydlig gobeläng och några kvinnodräkter. Sådana finns det för resten ymnigt av i museet. Under stadens blomstringstid under förra hälften av 1800-talet, då handlandena och skeppsredarna hade råd att sända sina döttrar att uppfostras i pension — mest till Stockholm men också till kontinenten — förde de unga damerna med sig vid hemkomsten en fläkt av stora världen, kanske mest framträdande i klädedräkten.

Från Josefs rum kommer man till »Butiken». Den upptar till största delen kvinnodräkter med tillhörande accessoarer men också en del mansdräkter, mest uniformer, både militära och civila tjänstemäns.

Butiken.

Följande rum är Olsonska rummet. Här föddes nykarlebymålarinnan Hilda Olson. Väggarna är fullhängda med alster av hennes pensel och ritstift. Mycket intressant är en tavla med miniatyrporträtt av bemärkta stadsbor på hennes tid. Rummet är möblerat som det var under hennes livstid.

Butiken.

Går vi vidare, kommer vi till Blå rummet. Det är inrett med möbler från Topelius, Lybecks och Högdahls hem. Tapeten härstammar från tiden strax efter branden 1858 och är från Lindbloms [Lindqvists?] hem.

Sista rummet i raden är Granholms rum. Där finns bl. a. en möbelgrupp från det gamla Backmanska hemmet [Juthbacka], och på fondväggen hänger ett stort porträtt av skulptören Viktor Malmberg, målat av Verner Åström.

Granholmska rummet.

Till vänster om denna rumssvit finns tre små rum. Det första upptas helt och hållet av sådant, som vittnar om att Nykarleby varit en skeppsredar- och sjöfartsstad. På väggen finns en tavla med förteckning över de största skepp — 28 stycken — som byggdes under åren 1799—1890. På väggarna hänger även ritningar till och bilder av skepp, som tillhört nykarlebyredare. I kistor finns sjökort och loggböcker och i skåp allehanda föremål, som hör sjölivet till.

Följande rum innehåller bl. a. en rik samling glas, tillverkade av Sandnäs glasbruk. Längst inne finns ett litet rum med leksaker, som tillhört gamla Nykarleby-familjer och härstammar från 1700- och 1800-talen.

Utom på medlems- och inträdesavgifterna grundar museet sin ekonomi huvudsakligen på inkomsterna från de s. k. venetianska aftnarna, som varje höst anordnas i Topeliusparken. Dessa fester har varit mycket besökta icke blott av stadsborna utan också av intresserade från den kringliggande landsbygden och från grannstäderna. Hösten 1960 var antalet festdeltagare c. 1.000. Till museets finansiering bidrar också inkomsterna från teaterföreställningar, som Josef brukar föranstalta, huvudsakligen med seminarister som agerande.


Oskar Holmqvist (1962) Österbottnisk Årsbok 1961—62.
Lars Pensar tillhandahöll text och Stig Haglund bilder.


Läs mer:
Museet i kapitlet Fakta.