[I en sådan här text kan man länka hur mycket om helst. Urvalet här är dock lätt slumpartat.]

Idyllisk ro — det är väl det en utomstående alltid närmast tänker på då han i tanken stannar vid Nykarleby. Och det är ju en oomstridd sanning. Om vi en sommardag nalkas den lilla staden, är det just idyllen som fängslar vårt öga och en på andra orter sällspord ro som bemäktigar sig oss. Blickar vi ut över bron så fångas vi av älvens rytmiska brus och skiftande färgspel, av dessa gamla gårdar och bodar, som sökt sig fram ända ner till älvbranten och speglar sig i vattnet. Klockan i kyrktornet på andra sidan bron slår sina majestätiska slag, som ljuder långt ut över nejden, och den gamla kyrktuppen — den som vi känner från Topelii sagor — gnisslar litet i vinden. Vi stannar lyhört lyssnande och insuper med våra sinnen en av livets största gåvor — friden och ron.

Är det då inte fullt naturligt att vi också fyllda av denna stämning önskar träda in i det ålderdomliga templet på andra sidan bron — Sancta Birgitta kyrkan från år 1708. Kyrkvaktmästaren råkar händelsevis vara tillstädes och vi befinner oss snart under det höga kyrkvalvet med dess målade inskriptioner och symboliska bilder. Predikstolen är en sevärdhet med sina gamla målningar, likaså skranket på orgelläktaren. Vi får höra att direktör John Nylund, den i Helsingfors tidigare mycket kända affärsmannen hemmahörande i Nykarleby, låtit restaurera och framkalla bilderna på läktarskranket. I koret hänger på nytt den gamla altartavlan, medan en nyare placerats på kyrkans högervägg. Vackra gamla ljuskronor av mässing hänger i taket och på var sida om mittgången framför koret höjer sig två sjuarmade mässingsstakar. Vilken stämningsfull julkyrka måtte det inte vara, då alla ljusen tänds!

I underbar harmoni till allt detta gamla står korets fönstermålningar. De är konstnären Lennart Segerstråles verk. Den ena föreställer Job under sitt lidandes bittra tid, under den andra kunde skrivas Brorsons ord till Griegs mäktiga sångskapelse ”Den store hvide flok vi se” . . . 

Strax utanför kyrkan på dess södra sida ligger en liten gammal gård. Kyrkvaktmästaren gör oss uppmärksamma på att det enligt traditionen [men inte i verkligheten] varit här v. Döbeln låg sjuk vid tiden för slaget vid Jutas. Kunde vi nu företa oss något annat än värmda av Runebergs dikt om den stolta krigsherrn med detsamma åka i väg till Jutas slagfält? Vår väg går förbi rådhuset och vidare genom den lilla staden, vars så gott som hela kommersiella del är belägen invid torget. Här ligger banker och butiker, el-affär, länsmanskontor och poliskammare i var sitt hus. Ingen braskande annonsering och skyltning — riktigt vilsamt tycker den resande.

Det enkla gråstensmonumentet med v. Döbelns reliefbild i mitten, omgivet av runda kummelstenar är ett mäktigt vittnesbörd om platsens historiska verklighet. Och de i stenen inhuggna orden: ”O fosterland, vem spanar dina Öden? Förborgat är om lyckan eller nöden en gång skall röjas i din framtids drag . . .” ljuder som siarord för oss nutidsmänskor.

Från Jutas tar vi den gamla Munsalavägen tillbaka in till staden. Nu passerar vi Juthbacka gård — det gamla herresätet känt redan under 1600-talet. Vid dess ingångsport fäster vi oss vid att på skylten står Juthbacka Semester- och Vandrarhem. Detta senare får oss att lystra till och vi vänder vår bil in mot den stora uppkörsvägen. Medan vi beställer middag tar vi oss en titt på det stora magasinet, som sedan senaste sommar företer en märkbar förändring. Då var det ett vanligt gammalt magasin fyllt med hundraårigt bråte, nu ser vi, att huset fått åtta trevligt proportionerliga fönster. Den gamla boddörren har bibehållits och vi stiger in och hamnar rakt in i en storstuga med glatt målade bord och bänkar. Genom den öppna dörren till vänster ser vi långa präktiga serveringsbord och på övre loftet ovanpå storstugan finner vi 9 högsängar med 18 bäddar o.a. inredning. Juthas Vandrarhem, som vi hört glunkas om, också det måste beses. Och här blir vi verkligen överraskade. Tänk att det i närmaste närhet till Nykarleby, Finlands minsta stad, finns ett vandrarhem, som i stil och inredning motsvarar de bästa i Norden! Här är stugan och de övriga rummen inredda i österbottnisk stil med högsängar och ”förlåtar”. En stor öppen spis i stugan med grytan hängande på ”kåkon” och kista och gammaldags skänk med klaff, sirade med blomster och röda hjärtan hör till inredningen, i det mindre rummet. Undra på om bankdirektörsparet och många andra önskat logera i Vandrarhemmet!

Interiör från vandrarhemmet på Juthbacka.

Kaffet skall drickas på Brostugan denna gång, det är vi ense om och dit styr vi kosan. Detta lilla förtjusande café är unikt i sitt slag. Väggarna är fyllda av målningar, utförda av artisten Gunnar Clément, då han under vinterkriget var stationerad i Nykarleby. Här har vi stadens historia i ord och bild. Här är avporträtterade Karl IX, efter vilken det förljuds att staden fått sitt namn: Nijkarleby, här står vi inför Gustaf II Adolfs markanta bild, han som år 1620 gav stadsrättigheterna åt staden, v. Döbeln med den svarta bindeln om pannan möter våra blickar, Ebba Brahes gestalt avtecknas invid ruddammen, numera en brunn, därifrån stadsborna avhämtar sitt dricksvatten! Vi ser Kuddnäs och sagobilden Björken och stjärnan. Vi studerar bilderna noga och stannar sist inför brandvaktens: Gud bevare staden för eld och brand . . .

Nu vill vi vandra vidare på minnenas stigar och besluter oss för ett besök på Kuddnäs. En och annan i sällskapet har redan tidigare någongång besökt det gamla fina Topeliushemmet, men vill gärna komma dit på nytt. Vi tar vägen över bron, viker av längs den första gatan till vänster och passerar bokhandeln och posten. Litet längre fram till vänster vetter den förtjusande lilla skvären ”Fåfängan” direkt ner mot älven.

Det förefaller som om den drömt sig kvar från forna dagar, och lyssnar till röster från det svunna seklet av män, som gett glans och ära åt detta lilla samhälle. Topelius, Lybeck, Knape, alla har de engång trätt in i den lilla parkens svalka och lyssnat till älvens brus i ljusa nätter.

Gatan, längs vilken vi kört, avslutas framför ett modernt bygge. Det är stadens bastu- och tvättinrättning, flankerad av el-kraftstationen. Dessa hus verkar rätt ovanliga i denna stad med dess gamla bebyggelse. Men vi måste för oss själva konstatera, att även till denna plats tränger den moderna tiden m med nya krav och fordringar på komfort och framåtanda. Men mitt emot dessa moderna hus ligger skalden Mikael Lybecks barndomshem — numera ett pensionathem för stadens äldre damer.

En rätt så vacker och stor park med en byst av Zachris Topelius i mitten, är anlagd mellan parkgatan och älvstranden. Mitt emot på andra sidan älven höjer sig seminariet och kristliga folkhögskolans stora komplex.

Vi kör vidare längs Ö. Parkgatan [Esplanaden]. Till höger fäster vi uppmärksamheten vid ett lågt gammalt hus, säkert från 1700-talet. Just då vi skall köra vidare ser vi en skymt av vår gamla vän Josef Herler, som håller på med att ordna något i den gamla bodan inne på gården. Vi stannar bilen och hoppar ur, ty vi måste ju få skaka hand med skådespelaren och bokhandlaren, som just nu är den främsta bäraren av idén att skapa ett museum i Nykarleby. Detta är just platsen för denna hans dröm, där vi nu råkat honom på bar gärning. Och vi lyssnar till hans entusiastiska planer och lovar oss att så snart museet öppnar sina dörrar skynda hit för att bese dess skatter, som främst har Josef Herler att tacka för att de blivit hopsamlade och uppbevarade!

Eftermiddagssolen kastar redan långa skuggor över Kuddnäs, när vi äntligen träder in i det gamla hemmet. Med kärlek och stor pietet har detta hem återupprättats och vi känner oss tacksamma mot dem, som engång bemödat sig att bygga upp det på nytt. Vi lyssnar till skildringen om doktorn-läkaren, Z. T:s far, som av sjukdom tvungen till orörlighet satt i sin stol lyssnande till runosångare och upptecknande deras sånger och runor. Eller vi ser de första sagomanuskripten av den blivande författaren Z. T.

Besöket i detta hem har alltid något att ge oss barn av en senare tid. Vi spårar en förfining, icke blott i seder och klädedräkt, fastmer i andens värld. De gamla asparna ute i parken, älven med sitt ständiga sorl och stämningen i hemmet skänker oss för några flyende ögonblick en förkänning av evigheten. Livet är evigt — dess yttringar växlar, dess ävlan är fåfänglig, dess rikedom och rykte förgår. Men anden består . . .