Brödbaket
och
striden vid Nykarleby
den 24 juni 1808.


”Armén marscherar på magen” — det var den omständigheten som fått den svenskfinska armén att stanna upp med förföljandet av de ryska trupperna under Rajefski.
     Och nu hade brigaderna varit på marsch två dagar och ansågs behöva vila i Himango och Gamlakarleby.  Nu skulle det mjölparti som anlänt från Västerbotten sjöledes bakas till bröd åt soldaterna. Varje soldat skulle enligt beräkning ha 850 gram mjukt bröd per dag, alternativt 570 gram torkat bröd.     
     Alltså tog man itu med brödbakningen ”till arméns högst nödvändiga behov”.

Överbefälhavaren Klingspor skriver nu den 15 juni, dagen för det utsatta brödbaket, till Konungen: ”Det kostar på mig mer än det jag kan beskriva, at articlen af födan för troupperne hindrar mig at förfölja fienden som jag det önskade”

Klingspor var känd för att inte försmå god mat och dryck, dessutom höll han sig helst på respektabelt avstånd från fientlig trupp.
     Alltså kunde nu huvudstyrkan vila sig, enligt Klingspors rapport till Konungen, men egentligen även i överensstämmelse med hans inre önskan.

   


     Avantgardet däremot företog spaningar från Kronobyhållet i riktning Lövö by. Härifrån gjordes i morgongryningen den 20 juni en framstöt till Sundby, där man överrumplade en kosackpostering på 14 man och tog 8 fångar.
     För att förhindra ryska patrulleringar från Nykarleby där Jankovits förde befälet, avdelades 15 dragoner från 3 brigaden björneborgare, att med 2 kanoner ta sig fram till Socklot gästgivargård. Där fick man, genom utsända socklotbönder som spanare, underrättelser om att ryssarna stod i beråd att utrymma Nykarleby.

Nu tog von Döbeln initiativ till att med andra brigaden rycka fram till Bennäs natten mellan 20 och 21 juni, och följande dag fortsätta till Sundby. Flankskydd fick han av ett kompani av Björneborgs regemente samt av Nylands bataljonen, som framsändes till Esse och Purmo kyrkor.
     När Döbeln kom fram till Sundby, sände han rusthållsbataljonen av Björneborgs regemente till Karby samt en förpost till Socklot.

In på scen kommer nu, den 22 juni, Adlercreutz till Sundby med en fullmakt att ordna och fullfölja anfallet på de ryska trupperna i Nykarleby.

Det ryska arriärgardet, som stod i Nykarleby under befäl av Jankovits, var sammansatt av det ryska 23:je jägarregementet, delar av Permska och Mohilevska regementena, en bataljon av Velikij-Lukiska regementet samt ett kosackkommando, tillsammans då ungefär 1300 man.

Jankovits var ingalunda ovetande om svensk-finska härens framryckning och sände därför  den 23 juni på kvällen sina foror till Munsala.
     Vid Juthas vägkors tog den Velikij-Lukiska bataljonen ställning som skydd för Jankovits högra flygel samt utsattes en fältvakt vid kronobränneriet på Haraldsholmen.
     I själva staden fanns det 23 jägarregementet under överste Froloff och på västra älvstranden det Mohilevska regementet med uppgift att försvara bron över älven. Strax söder om Beckbruket stod det Permska regementet med uppgift att bevaka ett vadställe över älven. Bägge regementena hade kanoner uppställda, det Mohilevska på bergåsen ovanför Södra tullen, det Permska, sina välmaskerade pjäser mittemot Ragnörns fors. Bevakningsavdelningar var på västra sidan älven framskjutna till Skatan och på östra sidan älven till  hamnen, ”Gamla hamn”.
     På Stora brons västra halva hade en mängd brännbart material förts samman.

Det svenska högkvarteret hade förflyttats till Pedersöre prästgård den 23 juni, då von Otter dragit till Kovjoki där han förenade sig med Nylandsbataljonen. Därifrån ryckte han vidare till Sorvist för att kunna ingripa mot fiendens reträttväg söderut.
     Arméns huvudkrafter, den 2:ra och 3:je brigaden björneborgare fanns nu i Sundby med sina förposter i Socklot, endast på 4 km avstånd från de ryska ställningarna.
     En avdelning av Nylands jägare och Tavastehus regemente, tillsammans 200 man, ryckte under befäl av kapten Langenskiöld fram till Stor Socklot by därifrån hela styrkan tog sig till stranden av älvmynningen och i 19 hopsamlade båtar på morgonnatten den 24 juni, medan dimmorna låg över vattnet, över mot Mellansand. De hade som uppgift att slå sig fram till staden längs västra stranden mot Stora bron.

von Döbeln började 0:30 på morgonen med  Björneborgs regemente en marsch längs en dålig gångstig från Socklot, förbi Kackurduntträsket till stadens sydöstra delar som han skulle vika av mot, intränga i staden och erövra Stora bron. Ankomsten beräknades ske kl. 4.00 på morgonen.
     Genom klockringning från klockstapeln skulle signal till anfall av huvudstyrkan under Adlercreutz ges, och skulle den anfalla längs Jakobstadsvägen.

von Otter skulle med Österbottens regementes 1 bataljon från Sorvist gå mot älven och övergå den vid Draka hemman. Av bönderna där fick man ihop 14 båtar och tre mindre färjor och tog sig över ån 3 tiden på morgonen. Därifrån skulle han rycka in mot staden längs Juthasvägen och bemäktiga sig de pjäser som  kunde beskjuta bron vid Södra tullen. Då råkade han i strid med den Velikij-Lukiska musketerarbataljonen vid kronobränneriet. Trots att hans förtrupp under befäl av fänriken vid Österbottens regemente, Herlin, framgångsrikt avancerade, blev striden stående vid skogshöjden söder om vägskälet och Jankovits lyckdes utan större förlust inkomma på sin reträttväg över Juthas.

Klockan 4 på morgonen drog huvudstyrkan längs landsvägen mot staden, artilleriet under major Charpentier följde. Ovanför Ragnörn väntade man förgäves på signalen att Döbeln kommit fram — klockklämtningen från klockstapeln.
     Då någon sådan inte hördes, fortsatte framryckningen. Avantgardet under överstelöjtnant Wetterhoffs befäl drev undan fiendens bevakningstrupper, men blev även livligt beskjutet av ryska jägare från skogsbrynet öster om landsvägen.
     Också från västra stranden besköts Adlercreutz huvudstyrka av ryska jägare. Det ryska batteriet norr om Högbacken öppnade eld först när huvudstyrkan var mitt framför på andra sidan älven, men skotten gick för högt och de framryckande trupperna tog skydd i dikena. Då det svenska artilleriet nu bröstade av och med tre pjäser besköt den ryska jägarkedjan och med två pjäser den ryska kanonställningen, drog ryssarna bort sina pjäser efter ett knappt dussin skott. Efter det framträngde Adlercreutz tavastlänningar utan egentligt motstånd in i staden.

Jankovits fick bråttom att dra sina trupper över Stora bron och ut ur staden. Langenskiölds 200 man blev uppehållna vid Högbacken av jägare från det Permska regementet och kunde inte förhindra den ryska reträtten över bron. Charpentiers kanoner beskjuter från Norrtull fienden som retirerar, alltmedan bron antänds och de sista ryska soldaterna måste hoppa genom lågorna på bron. När sedan 4 svenska kanoner bröstar av framför kyrkan och beskjuter den ryska jägarkedjan med kartescher, ger Jankovits  jägarkedjan, som sträcker sig från Nystaden till Juthbacka, order om att den skall dras bort mot Juthashållet, detta i fruktan för att von Döbeln skulle gå över älven i trakten av Forsbacka och avskära reträttvägen.
     Det var också en befogad tanke, för som nämnts hade von Otters trupp med knapp nöd hållits tillbaka vid skogshöjden söder om den viktiga vägkorsningen. Röken från den brinnande bron hade även ingett von Otter intrycket att hjälp från de norrifrån kommande trupperna inte skulle hinna fram till honom och blev passivt stående.

 Förbittrad över att ha kommit för sent för att erövra bron oskadd, rusar von Döbeln ned i älvfåran vid Stadsforsen, åtföljd av K. G. Ramsey, M. A. Blum  m.fl., men misslyckas att ta sig över och drunkningsrisken är uppenbar, men hjälps han upp av sina mannar. Kallbadet lägger grunden till en långvarig förkylning.

Den ryska styrkan drog sig undan till Oravais och följande dag till Vörå där den gick i ställning med Rajefskis trupper som kommit till förstärkning.
     I Nykarleby efterlämnade ryssarna 63 döda och 8 sårade. Fångar blir 1 rysk officer, 1 underofficer och 61 man. Den svensk-finska förlusten vid träffningen i Nykarleby inskränkte sig till 1 död och två sårade.

  

Karta: Sveriges krig åren 1808—09 av Generalstabens krigshistoriska avdelning.


Klingspor, som nu anlänt till Nykarleby hade nått målet ”att bli mästare över vägarna till Lappo och Vasa”.
     Brigaderna drogs tillbaka till staden, där man sedan, tillika med stadens invånare, hängav sig åt glädjen över befrielsen från ryska herraväldet.
     Man väntade dessutom på 213 pund tobak från Jakobstad och under tiden höjdes feststämningen genom extra förplägnad ur 6 helankaren brännvin per brigad.

Och bron var ju bränd, så man kunde inte dra vidare — ännu, sade man sig.
 
Och tre veckor lång blev vistelsen i staden trots att bron gjorts användbar efter tre dagar och dessutom en provisorisk bro slagits över älven uppströms.

Och föga kunde von Döbeln och Adlercreutz ana, att de knappt tre månader senare skulle, sida vid sida, åse hur deras svenskfinska trupper river upp Stora bron för att ge den retirerande armén en kort respit.

 



Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll.


Källor:
Sveriges krig åren 1808—09 av generalstabens krigshistoriska avdelning (9 band, 1890—1922).
Gabriel Rein (1925—1927) Karl Johan  Adlercreutz: försök till levnadsteckning av, Svenska litteratursällskapet i Finland.


Läs mer:
Innehållsförteckning till 1808—09 års krig.
(Inf. 2008-06-29, rev. 2008-08-19 .)