Slaget vid Nykarleby under kriget 1808—09

[En riktigare rubrik vore Striden vid ...]

Sammanfattning och bearbetning
av
C-B. J. PETANDER
Svensk översättning
Ö. U. Westman


SYD-ÖSTERBOTTENS TURISTFÖRENING r. f.

 

 

Den från norr framryckande Finska arméns huvudstyrka uppnådde Sundby, beläget ca 11 km norrom Nykarleby, den 23. 6. 1808. Spaning hade tidigare skett i riktning Nykarleby och dess närmaste omgivning.

Sedan Klingspor fått vetskap om att hjälpstyrkor från Sverige under överste Bergenstråle stod i beråd att landstiga i trakten av Vasa beslöt han att anfalla och intaga Nykarleby stad. Det beslöts att anfallet skulle ske redan följande dag och anfallsplanen var i grova drag följande (se skissen):

1. Under major von Otters befäl gör tvenne bataljoner ur Nylands regemente en kringgående rörelse och går från öster över ån vid Jutas och Kronobränneriet, faller ryssarna i ryggen och avskär för dem reträttvägen till Vasa. Bränneriet var beläget ca 5 km söder om staden på åns västra strand. Där ligger nu Haralds gård och husbonden berättar att rester av grunden ännu påträffas i hans åker.  
SKISS.
Läget kl. 3.30
Skissen utarbetad i huvudsak efter Schulmans bok ”Striden om Finland”.

Obs.! v. Döbelns och v. Otters anfallsvägar framgår icke närmare ur de använda källorna.
2. Två bataljoner ur Björneborgs regemente under överste von Döbelns ledning kringgår staden från sydost, troligen genom Kovjoki [felaktig uppgift], anfaller från söder och besätter bron över älven, på samma ställe där den även nu befinner sig, för att avskära reträttvägen mot söder för den i staden varande fienden.
3. Stridsavdelning Langenskjöld på ca 280 man går över ån norrom staden vid Åminne, nedgör den ryska säkringsstyrkan och fortsätter anfallet i riktning mot bron.
4. Huvudstyrkan under Klingspors eget befäl rycker fram i huvudvägens riktning, förstör de vid stadens norra utkant stående ryska batterierna och tränger in i staden.
5. Anfallet begynner kl. 4.00, då alla stridsavdelningar rycker in i staden. Dock skulle von Döbeln börja anfallet, så att fiendens reträtt omöjliggöres.

De ryska trupperna under Jankowitz hade dock inriktat sig på ett anfall och vidtagit bl. a. följande åtgärder: Huvuddelen av styrkorna hade dragits väster om ån och endast ca 400 man och några kanoner hade lämnats i staden. På bägge sidor om bron på åns västra sida hade kanoner i förskansade ställningar uppställts och anstalter vidtagits för brons bränning. En mindre trupp hade avdelats för säkring på vägen mot Lappo.

Klingspor följde med huvudstyrkan tills den på stadens nordsida stötte på en rysk förpost, vilken snabbt drog sig tillbaka. Marskalken förblev dock overksam på platsen ca en halv timme, varefter han överlämnade befälet åt general Adlercreutz. Denne var den enda av de i striden deltagande ledarna som var i anfallsutgångsställning enligt den uppgjorda tidtabellen. Han hade dock inte tålamod att vänta tills dess von Döbelns avdelning nått sitt mål, utan gav order om anfall. Överstelöjtnant Wetterhof stormade med de första in i staden under det att major Charpentier med sina få 6-pundare bombarderade ryssarnas batterier på andra sidan ån.

Staden erövrades, men fienden kunde inte inringas så som det hade varit meningen. Ryssarna drog sig snabbt tillbaka till åns västra strand och tände eld på bron. De sista sprungo genom lågorna till tryggheten på andra sidan.

I detta ögonblick anlände von Döbeln med sina Björneborgare. Vägen hade varit mycket lång och svårforcerad. Upptänd av stridsiver lät han sig inte hindras av den brinnande bron, utan hoppade som den första i ån, andra följde hans exempel. Strömmen var dock strid och drog männen med sig, von Döbeln var nära att drunkna, men drogs i rockskjörten upp på det torra. Hans adjutant kapten Björnstjerna lyckades till häst forcera ån och hämta båtar från motsatta stranden. Denna operation dröjde så länge att största delen av den ryska avdelningen hade hunnit draga sig tillbaka, när von Döbeln med sina trupper kom över.


Här är en liten randanmärkning på sin plats. För turister som besöker Nykarleby visas det hus där von Döbeln låg sårad före slaget vid Jutas som en av de största attraktionerna. Ett tillfälle som Runeberg beskrivit i dikten ”Döbeln vid Jutas”. Det stämmer dock ej. För det första sårades han redan i det föregående kriget den 13. 6. 1789 vid Porrassalmi, vari han deltog som kapten. Han träffades antagligen av en på långt håll avskjuten gevärskula i pannan, utan att den dock trängde igenom. För att skydda sitt spräckta pannben bar han ett svart band om pannan. Detta sår generade honom hela livet igenom och förorsakade ofta huvudvärk och feber. För det andra berättar kapten Brakel, som under hela striden uppehöll sig i närheten av von Döbeln, att han vid tiden för slaget vid Jutas var i dålig fysisk kondition, men ledde slaget från början till slut.

Det troliga är dock, att von Döbeln under olika tidpunkter haft sitt kvarter i nämnda hus och möjligt är också att han torkat sina kläder där efter doppet i ån. Under den tid trupperna voro stationerade i Nykarleby har ovannämnda hus mycket sannolikt varit hans stabskvarter.

För att återgå till striden bör ännu nämnas att von Otter enligt order i god tid hade gått över ån och intagit Kronobränneriet, nuvarande Haralds gårdsgrupp, men av okänd anledning underlåtit att rycka fram ända till Jutas, där landsvägen till Vasa då grenade sig.

Om man slutligen vill utöva kritik över planeringen och ledningen av striden, bör för det första konstateras att om von Otter med kraft hade fortsatt sitt anfall ända till den till Vasa ledande vägen, så hade Jankowitz jämte artilleri och träng [underhållstrupper] kommit i ett mycket beträngt läge. Adlercreutz' otålighet ledde till att de i staden varande styrkorna kunde draga sig tillbaka med obetydliga förluster. Fullständigt oförståeligt är att en förföljande operation icke utfördes, utan Finska armén slog läger i Nykarleby och ryssarna hade öppen väg till Vasa, dit de oantastade retirerade.

Följderna av denna försumlighet visade sig redan följande dag, då de från Sverige anlända trupperna under överste Bergenstråle kom att ensamma kämpa mot en stor rysk övermakt i Vasa.



C-B. J. Petander (1955) Slaget vid Nykarleby under kriget 1808—09.


KÄLLSKRIFTER:
Schulman: Striden om Finland 1808—1809. Borgå 1909.
Mankell: Anteckningar rörande Finska Arméens och Finlands krigshistoria. Stockholm 1870.
Brakel: Anteckningar över 1789—1790 samt 1808—1809 årens fälttåg. Helsingfors 1862.
Kilpeläinen: Etuvartio II. Borgå 1926.
Danielewski: Apisánie Finljánskoi vainyi. Petersburg 1841.
Burman: Hjältarna i Finska kriget 1808—1809. Stockholm 1908.


Läs mer:
Karta över striden vid Nykarleby den 24 juni 1808.
Midsommardagen i Örnen och lejonet av Zacharias Topelius.
Innehållsförteckning till kapitlet 1808—09 års krig.